Mötet : Tre språk i samma nu

• MÖTET Bengt Söderhäll har bevistat ett säreget språkmöte. En recension här på sidan ledde honom till Paris.

• Det är tisdag eftermiddag i Paris. Solen tittar fram och några som ska vara på plats på Collège La Grange aux Belles i Paris, en skola för unga medborgare mellan tio och arton år, är sena. Ja, utom barnen och lärarna. Vi väntar på Rita Mestokosho, poet från nordöstra Kanada och på författaren Jean-Marie Gustave Le Clézio. Nu kommer Isabelle, organisatör från Louvren. Jo, Louvren har under hösten och våren ett antal program där Le Clézio är central­figur. Han har bland annat valt att bjuda in Mestokosho, en poet han också nämnde i Nobelföreläsningen 2008. De båda ska tala med flickor och pojkar i elva, tolv-årsåldern om poesi och prosa, berättelser och språkens förmåga att få oss att dela erfarenheter, rädslor, drömmar och förhoppningar. Tjugotvå minuter försenade kan lektionen börja. Mestokosho och Le Clézio sitter framför barnen och efter en inledande diktuppläsning på innu och de båda författarnas inledande presentation sträcks händer upp och de tjugofem barnen ställer frågor om varför man skriver och om man blir rik och hur man ska göra om man vill skriva. Svaren de får är att rik blir de flesta författare inte, men får man ett penning­digert litterärt pris, ja, då klarar man sig och skriver det gör man för att man måste. Berättelserna och dikterna pockar på. Vill man skriva ska man låta andra läsa och utsätta sig för kritik, skriva om och bearbeta tills det blir riktigt bra, tills texten säger det man vill att den ska säga. Skolklockan ringer ut, men ingen visar tecken på att vilja lämna lektionen och till sist måste lärarna vänligt och bestämt be barnen lämna plats för nästa klass. Lektionen upprepas inte. Barnen är lika många och i samma ålder, men de båda författarna läser situationen och inleder mer avslappat och skämtsamt. Den här klassen har ju stått och väntat en god stund och skoldagen närmar sig sitt slut. Om möjligt blir det ett än intensivare samtal där barnen inte vill gå när klockan är slagen. De båda författarna skriver autografer och en pojke på elva har Le Clézios senaste bok, en novellsamling med sig, som hans mormor ska få i julklapp. Han sträcker fram ”Histoire du pied et autres fantaisis” och författaren skriver leende en hälsning till pojkens mormor. Några timmar av mycket kraft- och hoppfullt möte mellan skrivare och unga läsare där alla tycks överens om att det är alldeles riktigt att ha olika åsikter om det mesta, men att en sak som alla har gemensamt och enskilt ansvar för är att försöka få balans i natur och samhälle för överlevnad. För halvannat år sedan recenserade jag i Gefle Dagblad innupoeten Rita Mestokoshos diktsamling ”Hur jag ser på livet, mormor” med förord av Jean-Marie Gustave Le Clézio, Stig Dagerman- och Nobelpristagare. Diktsamlingen är tryckt på tre språk: innu, svenska och frans­ka. Min recension i Gefle Dagblad är översatt till franska vilket ledde till att jag blev inbjuden att delta i presentationen av Mestokoshos diktsamling i Paris. När Le Clézio presenterade Mestokoshos poesi för en litterärt kunnig publik på Centre Culturel Canadien var det lapp på luckan. Rita Mestokoshos läste sina dikter på innu och skådespelarna Anny Romand och Alexandra Stewart tolkade dikterna till franska respektive engelska. Så här beskrev jag min upplevelse inför publiken: ”Den allra första dikten som satte sig i mig var ’En innus liv’ och då särskilt den här raden: ’Just i det ögonblick då de två vägarna möts och löper samman,/kommer innun att finna sig själv.’: På innu ser en sån mening ut så här, om jag sett rätt: ’Tapitikaui e nishiki meshkanaua innu tshika mishkatishu...’ Jag tycker att det ser vackert ut och med den svenska tolkningen ringande intill förstår jag snart att en annan poet också varit i de poetiska trakter där Rita Mestokosho sökt självfinnandet: Tomas Tranströmer. I dikten ’Preludier’ (’Mörkerseende’, 1970) står: ’Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,/ en annan utifrån/ och där de möts har man en chans att få se sig själv.’ Det poetiska samtalet vidgas över tid, rum och språk. Innu betyder männi­ska på Rita Mestokoshos modersmål och Tranströmers språk säger att en människa finns än mer när hon möter en annans anlete. Så sker mellan dessa båda diktare liksom mellan diktare och läsare.” Bengt Söderhäll Publicerad 25 november 2011 Uppdaterad 25 november 2011

Nyckelord

litteratur

innu

franska

Mestokosho

Le Clézio

Publikations- och innehållstyp

pop (ämneskategori)

rec (ämneskategori)