Män i förskolan : kartläggning och analys av insatser

• SammanfattningFöreliggande arbete rapporterar ett uppdrag från Skolverket att kartlägga och analysera åtgärder, som har genomförts sedan 1970 för att öka andelen män som arbetar i förskolan. Kartläggningen syftade till att lyfta fram genomförda åtgärder inom såväl kommunala som fristående förskolor samt uppmärksamma goda exempel där rekryteringen av män till förskolan har varit framgångsrik. Uppdraget handlade också om att se över vilka åtgärder som har vidtagits för att öka andelen män i förskollärarutbildningen. Utblickar i omvärlden avseende hur man arbetat med motsvarande frågor och vad Sverige kan lära av erfarenheter i andra länder har också ingått. Offentlig barnomsorg började i Sverige byggas ut under 1960- och -70-talen och redan från början aktualiserades vikten av att män rekryteras som personal i denna verksamhet. Olika, och delvis motstridiga, argument har använts med utgångspunkt i antaganden om antingen likhet eller särart som grund för arbetsfördelning mellan kvinnor och män. För det första finns jämställdhetsargument som betonar vikten av att kvinnor och män är verksamma i alla yrken. Särskild vikt har båda könens närvaro antagits vara i arbete med barn, men mäns betydelse för yrkens lönesättning och status har också lyfts fram. För det andra finns argument som utgår från barns utveckling. Tillgång till vuxna män som förebilder för pojkars identitetskonstruktioner betraktas då som central. En tredje grupp av argument utgår från att mäns yrkespreferenser måste förändras, eftersom arbetsmarkandens behov förändrats. Dessa argument utvecklades på 1970-talet och är fortfarande aktuella. Trots insatser för att öka andelen män bland sysselsatta inom förskolan som, med varierande intensitet, genomförts i Sverige under ungefär fyra decennier är den oförändrat ungefär tre procent i kommunala förskolor. Enskilda förskolor har något större andel män, ungefär fem procent, bland sina anställda. Skillnaden mellan kommunala och enskilda förskolor är dock liten inom kategorin utbildade förskollärare. Skälen till den fortsatt skeva könsfördelningen bland förskolepersonal har visat sig vara svåra att empiriskt belägga. Kombinationen av akademisk utbildning och relativt låg lön kan dock antas vara en faktor. Att vara ensam man bland många kvinnor anges som ett annat problem. En följd av mäns högre position i genusordningen förefaller vara att kraftigare sanktioner drabbar män som bryter traditionella könsbarriärer än kvinnor som gör motsvarande val. Detta kan i sammanhanget framstå som paradoxalt, då den dominerande attityden (exempelvisbland förskollärare och lärare) verkar vara att män välkomnas i förskola och skola. Samtidigt är det män som löper risk att bli misstänkta för pedofila böjelser. Föga förvånande väcker denna risk ett starkt obehag och kan antas avhålla en del män från yrkesval som innebär nära kontakter med yngre barn. I diskussionen om män i förskolan betonades redan på 1970-talet, särskilt från fackföreningshåll, att ökad andel inte får leda till att män tar över ledningspositionerna också inom detta område. Inte heller är det acceptabelt att kraven på adekvat utbildning negligeras till förmån för en jämnare könsfördelning. Olika typer av insatser för att aktivt rekrytera män har inriktats mot antagning till förskollärarutbildning, förberedande utbildning och vid anställning på olika förskolor. Olika former av stödjande mansgrupper har också skapats för att förhindra avhopp från utbildning eller anställning. Under huvuddelen av 1970-talet kunde män som sökte till förskollärarutbildning få ökad konkurrenskraft i fri kvot genom ett extra poängtillskott. En utvärdering av denna åtgärd 1978/79 visade att den inledningsvis inneburit att fler män kunnat antas, men att effekten minskat och vid periodens slut var liten. Vid ett flertal högskolor har liknande positiv särbehandling använts bland annat för att stödja män som sökt till förskollärarutbildning och sjuksköterskeutbildning. Denna antagningsform är dock inte längre tillåten. Preparandkurser har använts vid flera lärosäten för att stödja män som önskar bli lärare eller förskollärare. Även denna typ av insats har bedömts vara problematisk ur rättvisesynpunkt och det har framhållits att kurser av detta slag bör vara öppna för både kvinnor och män. Andelen manliga förskollärare anställda inom förskola och skolbarnsomsorg varierar betydligt mellan Sveriges kommuner. Cirka en fjärdedel av kommunerna har ingen man anställd i sådan verksamhet, medan exempelvis Umeå har närmare sex procent män bland anställda förskollärare. Kontakter med kommuner och förskolor där andelen män är hög visar att man ofta haft en aktiv anställningsstrategi för att öka andelen män. Olika traditioner i olika delar av landet kan också ha betydelse. I ett flertal länder i västvärlden har frågan om ökad andel män i barnomsorg och undervisning av yngre barn aktualiserats. Framförallt har den norska modellen för rekrytering visat sig framgångsrik. I Norge är andelen män inom barnomsorgen/förskolan idag c:a 10 procent, men då inkluderas även anställda som inte arbetar direkt med barnen, exempelvis vaktmästare. Utifrån svenska, norska och andra internationella erfarenheter kan antas att det för ett effektivt rekryteringsarbete behövs långsiktighet och synlighet. Planeringen bör sträcka sig över en eller ett par decennier och innehålla olika former av insatser. Det norska exemplet visar att intresset kan hållas levande över tid och bidra till normalisering av förskolläraryrket som möjligt för män genom webbsidor, mediebevakning, konferenser, priser och utmärkelser med mera. Jämställdhet i jämställdhetsarbetet är avgörande för den långsiktiga betydelsen och innebär bland annat att man måste söka vägar att göra verksamheten attraktiv för män, utan att detta sker på de kvinnliga förskollärarnas bekostnad. Det är i hög grad önskvärt med män i förskolan, men det kommer sannolikt inte att dramatiskt förändra yrket. Nätverk och organisering av minoriteten män har uppfattats positivt, men det är inte självklart att särskilda mansgrupper passar alla. Betoning av professionalitet – att yrket har ett nödvändigt och i grunden könsneutralt pedagogiskt innehåll – kan vara mer konstruktivt än antaganden om essentiell manlighet eller unik manlig erfarenhet som bas för yrkesutövning. Det förefaller som om det stora hotet idag handlar om att män i förskolan blir utsatta för misstankar om pedofila böjelser. Det har till och med hänt att åtgärder vidtagits (eller män själva ålagt sig) som innebär restriktioner i relationer till barnen för att lugna oroliga föräldrar. Detta är kränkande mot dem som arbetar i förskolan och synnerligen problematiskt vid rekrytering av fler män. Samma villkor i relationen till barnen oavsett kön måste gälla om rekryteringsinsatser ska bli trovärdiga. I linje med detta behövs också en avmystifiering av maskulinitet. Vad den man som överväger att välja förskolläraryrket sannolikt också funderar över är förstås utbildningen, lönen och möjligheten att få en anställning. Utbildade män torde inte ha svårt att få anställning i dagens läge. Att den långa utbildningen inte betalar sig är ett problem, men det är inte rimligt att motivera vare sig sänkta utbildningskrav eller högre lön med önskan om fler män. Utbildningskraven bör inte sänkas och lönen bör höjas oavsett könsfördelningen bland förskolepersonalen. Preparandkurser, möjligheter att pröva på yrket och eventuellt olika former av alternativ antagning framstår som mer produktiva.

Ämnesord

SAMHÄLLSVETENSKAP  -- Utbildningsvetenskap -- Pedagogik (hsv//swe)

SOCIAL SCIENCES  -- Educational Sciences -- Pedagogy (hsv//eng)

Nyckelord

Regeringsuppdrag

värdegrundsfrågor

förskoleverksamhet

jämställdhet

manliga förskollärare

Pedagogik

Pedagogics

Publikations- och innehållstyp

vet (ämneskategori)

rap (ämneskategori)