Vems är den hjälpande handen? : Om infrasystem och förtroende

• Hur stora tekniska system griper in i samhällets utveckling är något som teknikhistoriker ägnat stor uppmärksamhet. Städernas nätverk för gas och vatten, nationella och transnationella infrasystem för transporter, eller globala luftföroreningar; vi talar här om tekniska system som gemensamma nyttigheter. Till stor del kan dessa systems utveckling också förstås utifrån de institutionella spelregler som samhället upprättar. På det institutionella planet återkopplar samhället sin idé om vad som är rätt och vad som är möjligt till det tekniska. Men var kommer dessa institutioner ifrån? Hur skapar vi tillsammans gemensamma nyttigheter och varför är det så svårt? I den här essän tar jag upp tankar och idéer om hur vi skapar gemensamma nyttigheter när vi står inför en kollektiv utmaning. Essän diskuterar problematiken i dagens utvecklingsländer där det i dag pågår innovationsverksamhet för att hitta lösningar på kollektiva problem och återknyter till de resonemang Arne Kaijser och jag förde i ett paper publicerat 2009. Här utvecklas sedan resonemangen om institutioner och förtroende som socialt kapital utifrån Elinor Ostroms och Niklas Luhmanns arbeten. För att kunna investera i ett infrasystem för gemensamma nyttigheter räcker det inte med kunskap och fysiskt kapital eftersom tillgången till information och kontrollen över tänkbara utfall alltid kommer vara ojämnt fördelad. Därför är det också nödvändigt att över tid bygga upp förtroende mellan aktörerna, oavsett om det rör sig om vattenförsörjning i ett slumområde eller globala utsläpp av växthusgaser.

Ämnesord

HUMANIORA  -- Historia och arkeologi -- Teknikhistoria (hsv//swe)

HUMANITIES  -- History and Archaeology -- History of Technology (hsv//eng)

Publikations- och innehållstyp

vet (ämneskategori)

kap (ämneskategori)