Idrottsvärlden är sena på bollen

• ”Pojkar och flickor födda -08 är välkomna på fotbollsträning” stod det på lappen i skolans korridor. Följande vecka samlades min sjuåriga son och hans kompisar – flickor och pojkar – på fotbollsplanen, glada och förväntansfulla, redo att kicka boll.Ett par timmar senare kommer sonen hem och jag frågar hur träningen var – han tycke att det kul. Jag undrade om kompisarna Hanna och Saga också gillat träningen. Det visste han inte, för de hade inte tränat ihop eftersom flickor och pojkar skulle spela var för sig.Förvånad undrade jag varför de delat gruppen så, och han svarade "ja, men mamma det är ju för att vi pojkar spelar mycket hårdare och tacklas mer!". Jag blev stum. Det var första gången jag hörde honom uttrycka könsskillnader på ett sådant sätt.Dessutom känner jag ju de här ungarna och vet utan tvekan att om några av dem kan tacklas, eller åtminstone har potential att lära sig konsten, så är det tjejerna. I den här barngruppen är flickorna fysiskt större, springer snabbare, är mer motoriskt utvecklade, mer tävlingsinriktade och långt mer försigkomna än pojkarna. Grabbarna flyttar sig helst om någon eller bollen kommer emot dem. Det är nog inte så framgångsrikt i fotboll, och anses antagligen inte heller särskilt manligt i idrottskretsar, även om det i min hjärna är ett tecken på god självbevarelsedrift. Eftersom jag inte var med vet jag inte varifrån han fick förklaringen, av kompisarna eller av ledarna. I sammanhanget spelar det mindre roll. Det väsentliga i det här fallet är den tydliga kopplingen mellan idrott och genus.Den könsbaserade uppdelningen och argumenten för dem borde inte ha förvånat mig som hyfsat genusmedveten samhällsvetare, men jag trodde, eller kanske snarare hoppades, att vi kommit längre. Skillnaden mellan att läsa om saker och att själv erfara desamma slår alltid an olika känslosträngar i kroppen. Hela min kropp skriker ”jag vill inte att mina söner – eller de andra barnen, flickor som pojkar — ska socialiseras in i det här mossiga tänkandet!”Men, gråt inte, forska!, som uppmaningen från 1970-talets kvinnorörelse löd. Just det gör idrottsforskaren och genusvetaren Helena Tolvhed i sin senaste bok ”På damsidan”. I denna empiriskt välgrundade och teoretiskt genomarbetade bok om kvinnor i svensk idrott mellan 1920- och 1990-talet får jag en bredare och djupare förståelse för hur genus skapats, utmanats och omförhandlats i idrottens värld. Historien om flickors och kvinnors kamp för att jämställt med männen få delta i idrott är inte rätlinjig. Snarare beskrivs den som en krokig väg kantad av framgångar och bakslag. Inte minst visar författaren hur förnämligt det är att studera genus på idrottens arena – sällan blir stereotyper tydligare vad gäller förgivettagna uppfattningar, resurstilldelning och status.Sedan 1990 när Tolvheds studie slutar har mycket hänt inom idrottens värld. Vi har fått flera världsledande kvinnliga idrottare som Carolina Klüft och Anja Pärson. Dessutom har Riksidrottsförbundet formulerat en jämställdhetsplan som ska genomsyra alla föreningars verksamheter. Det är en god ambition även om tanken inte verkar ha sipprat ner och omförvandlats till handling i alla föreningar eller nått alla ledare.Av Tolvhed lär jag mig att sonens erfarenheter från fotbollsträningen har rötter från den tidiga idrottshistorian där svett och muskler likställts med ”manlighet” och uppfattats som det eftersträvansvärda i motsats till det mjukare och mer estetiska ”kvinnliga” idrottsliga idealet. För det var väl någonstans det min son sa; att det finns en könsbaserad skillnad i förmågor och potential som där pojkarna har fördel? Om träningen skiljer sig från barnsben är det inte konstigt om flickorna på gruppnivå inte når samma utvecklingspotential som pojkarna.Idrott och genus är ett angeläget forskningsfält. Riksidrottsförbundet är stora och träffar många barn och ungdomar. Idrotten är således en viktig aktör inte bara som idrottskola, utan också som förmedlare av bland annat genuskodade normer eller värderingar. Näst efter skolan måste föreningsidrotten vara de som har störst möjlighet att påverka barn och vuxna. Vilken chans idrottsrörelsen har nationellt och internationellt!Själv var jag för övrigt hästtjej när jag växte upp. Jag har inget minne av att jag beskrevs med de manligt kodade orden som stark, uthållig, modig och tekniskt kunnig. Nej, jag minns snarare hur vi stalltjejer beskrevs som ”gullandes med söta ponnyer som man kunde fläta manen på – när vi inte hade konflikter med varandra – ni vet föreställningen om att flickor bara kan umgås två och två.Inget av det stämde överrens med min erfarenhet av stallgänget som delade på det hårda och roliga arbetet som krävde mycket fysisk styrka, kunskap och samarbete. Att hantera flera hundra kilo häst och ta hand om ett stall är ingen enkel match. Och vi garvade ofta åt okunskapen som visades i de egenskaper som tillskrevs oss.Men tillbaka till sonen och hans kompisar på fotbollsplanen. Idrottsföreningen bjöd barnen på det första tydliga exemplet på ett omotiverat isärhållande av könen. Att idrottsledarna delar den stora barngruppen har jag inget emot, det är inte heller nödvändigtvis dåligt att de gör en könsbaserad uppdelning, även om jag ofta har svårt att förstå den, särskilt bland sjuåringar. För min del får de också gärna tävla. Det jag ogillar är den slentrianmässigt könsbaserade uppdelningen grundad på stereotypa föreställningar. Jag ser inget som helst behov av att idrottsvärlden lär min son att "det är så pojkar gör" och om han ska vara en riktig pojke vill det till att han snabbt lär sig agera enligt dessa spelregler. I mitt stilla sinne undrar jag varför föreningen inte ser till prestation före kön och låter de som fysiskt matchar varandra spela tillsammans? Borde inte det leda till den bästa utvecklingen av idrottare?Och, ja, föga förvånande slutade de flesta av sonens tjejkompisar med fotbollen. Kanske kände de sig nedvärderade, styvmoderligt behandlade eller att deras idrottspotential tillbakahölls, eller så tyckte de bara inte att fotboll var kul – jag vet inte. Jag undrar också hur många pojkar som slutade för att de inte kände sig hemma i den roll de tilldelats. Men, det jag vet är att denna gammalmodiga behandling av pojkar och flickor inte gagnar någon och jag uppmanar den svenska idrottsrörelsen att en gång för alla göra upp med detta från riksidrottsförbundets högsta nivå till barnledarna. Att skylla på ”sega strukturer” är inte en godtagbar anledning. Idrottsverige är onekligen ”sena på bollen”, för att använda Tolvheds uttryck. Jag rekommenderar Tolvheds bok till riksidrottsförbundet, föreningsaktiva medlemmar i idrottsverige, och till alla andra som är intresserade av svensk idrottshistoria eller genuskunskap. Den bär på en aha-upplevelse för alla.Cecilia Jonsson, lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Växjö

Ämnesord

MEDICIN OCH HÄLSOVETENSKAP  -- Hälsovetenskap -- Idrottsvetenskap (hsv//swe)

MEDICAL AND HEALTH SCIENCES  -- Health Sciences -- Sport and Fitness Sciences (hsv//eng)

SAMHÄLLSVETENSKAP  -- Annan samhällsvetenskap -- Genusstudier (hsv//swe)

SOCIAL SCIENCES  -- Other Social Sciences -- Gender Studies (hsv//eng)

Nyckelord

Idrott

genus

barnidrott

Socialt arbete

Social Work

Publikations- och innehållstyp

pop (ämneskategori)

ovr (ämneskategori)