CHANGES IN FOUR SOCIETAL DRIVERS AND THEIR POTENTIAL TO REDUCE SWEDISH NUTRIENT INPUTS INTO THE SEA

• För att minska övergödningen i Östersjön och Västerhavet ska Sverige reducera belastningen av näringsämnen på haven enligt det svenska miljökvalitetsmålet Ingen övergödning och internationella överenskommelser, framför allt Baltic Sea Action Plan. I en tidigare rapport från Havsmiljöinstitutet1 identifierades 17 samhällsfenomen av relevans för övergödningen. Fyra av dessa analyseras vidare här med utgångspunkt från befintliga data. De är: o Konsumtion av animaliskt och vegetabiliskt protein. Konsumtionen av proteinrika livsmedel har ökat och det ger upphov till utsläpp av näringsämnen både under produktion och efter konsumtion. Kväve och fosfor läcker från jordbruket och hamnar även i avloppsvattnet från hushållen så att de bidrar till utsläpp från enskilda avlopp och reningsverk. o Matsvinn. Ätbar mat som slängs i onödan orsakar onödiga emissioner i produktionen. o Tillsats av fosfor i livsmedel. Fosfor tillsätts som bland annat stabiliseringsmedel och smaksättare och hamnar i avloppsvattnet. o Hästhållning. Antalet hästar ökar och detta medför emissioner vid foderproduktion, samt vid beten och hagar där hästarna vistas. Syftet med rapporten är att kvantifiera potentialen för att belastningar på havsmiljön reduceras om dessa fenomen förändras. Slutsatserna bygger på beräkningar och antaganden och det har varit nödvändigt att göra många förenklingar vilket gör att resultaten inte ska tolkas som en förutsägelse (prediktion) av framtiden. Avsikten är istället att nå fram till riktvärden att förhålla sig till i vidare diskussion om de reella förändringar som kan ske i samhället. Denna kunskap är värdefull för att kunna identifiera och värdera nyttan av nya åtgärdsområden för havsmiljöförvaltningen. De tre första fenomenen avser påverkan från livsmedel på emissioner av näringsämnen. Emissioner uppstår vid livsmedlens produktion men även vid avloppsreningsverk, eftersom mängderna kväve och fosfor som tillförs avloppssystemen är direkt kopplat till konsumtionen av livsmedel. Konsumtion av animaliskt och vegetabiliskt protein. Proteinrika livsmedel innehåller alltid betydande mängder kväve och i allmänhet också avsevärda mängder fosfor. I Sverige konsumeras i genomsnitt 174 gram (g) rått benfritt kött per dag (data från år 2009). Griskött är vanligast (79 g) men även nötkött, kyckling och lamm konsumeras i betydande mängder (50, 40 respektive 5 g). Dessutom äts i genomsnitt 39 g fisk, 28 g ägg och 840 g mejerivaror och 15 g baljväxter. Mejerivaror inkluderar mjölk och ost och är här utryckt i mjölkenheter. Med baljväxter avses inslag i en diet som förutom bönor, ärtor och linser även innehåller baljväxter i förädlad form såsom tofu. Genom att undersöka hur emissionerna av näringsämnen förändras från nuvarande genomsnittliga kost till alternativa dieter är det möjligt att värdera nyttan för havsmiljön av att människor ändrar diet. Tre alternativa dieter med olika proteinprodukter används i analyserna och dieterna benämns: Rekommenderad diet (i linje med bland annat Livsmedelsverkets kostråd), Klimatsmart diet (byte från rött kött till kyckling) samt Mer Baljväxter. I analysen av hur en minskad konsumtion av protein påverkar emissionerna användes två olika metoder. Först gjordes en sammanställning av data om emissioner av kväve och fosfor från befintliga Livscykelanalyser (LCA) av svenska livsmedel. Denna sammanställning visar att kött från nöt och lamm skapar större emissioner än fläsk och i sin tur kyckling, om man räknar utsläppen per kg protein från dessa livsmedel. Baljväxter, kyckling, mejeriprodukter och ägg har liknande utsläppsnivåer. Viktiga faktorer i beräkningarna är bland annat effektiviteten i omvandling från foder till protein och hur mycket kraftfoder (till exempel spannmål och raps) som djuren äter utöver foder från vallar (hö och ensilage) och naturbeten. Eftersom LCA-studierna är utformade för att visa på skillnader mellan produktionssystem och underliggande data är hämtade från ett fåtal gårdar använde vi inte dessa för att räkna på belastningar från svensk produktion som helhet. För detta syfte utgick vi istället ifrån hur jordbruksmarken används. Närmare bestämt tog vi hänsyn till hur stora landarealer som krävs för att producera foder till djur och livsmedel som kan konsumeras direkt av människan, samt hur läckaget från jordbruksmarken varierar med markanvändningen. Kalkylen avsåg den andel av den svenska konsumtionen som produceras i Sverige. När vi beräknade läckageförändringen som följer av de tre dieterna tog vi även hänsyn till var i Sverige en förändrad konsumtion av olika köttslag kan få genomslag, d v s var jordbruksmarkens markanvändning förändras och vilket läckage som kan följa av detta. Foderproduktionen för vart och ett av de animaliska livsmedlen antogs ske i samma produktionsområde som djuren föds upp. För den friställda marken, det vill säga den mark som inte längre behövs för livsmedelsproduktion om proteinintaget minskas eller på annat sätt förändras, antogs läckaget på sikt bli detsamma som för en gräsmark som inte plöjs, sås eller gödslas. Beräkningar av de olika dieternas emissioner utfördes för två nivåer av det sammanlagda intaget av protein genom de produkter som ingick i kalkylen. Den nuvarande proteintaget via dessa produkter är 80 g per person och dag och vi räknade på såväl detta intag som en minskning till 60 g. Om man även tar hänsyn till konsumtion av spannmålsprodukter och annan mindre proteinrik mat så får en genomsnittlig svensk idag i sig totalt ca 108 g protein per dag. Detta kan jämföras att världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att en person som väger 70 kg bör konsumera 58 g för att tillgodose kroppens grundläggande behov. Förändrade dieter innebär även att det avloppsvatten som kommer till kommunala reningsverk och enskilda avlopp får en ändrad sammansättning. För att beräkna hur dieterna påverkar utsläppen från avloppssystemen användes officiell statistik avseende reningsgrader vid kommunala reningsverk2 samt tillgängliga schablonvärden för enskilda avlopp3. Emissioner från såväl svenska som importerade produkter inkluderades i beräkningarna. Nedanstående tabell visar att kväve- och fosforbelastningen på havet kan reduceras avsevärt till följd av dietförändringar. Det finns även skillnader mellan de tre alternativa dieterna. Den viktigaste orsaken till att de alternativa dieterna ger mindre kväve- och fosfor belastning än nuvarande diet är dock att det totala proteinintaget från de studerade livsmedelstyperna dragits ner från 80 till 60 g per person och dag. Matsvinnets inverkan på belastningen av havet studerades med hjälp av data över mängden onödigt matavfall från hushållen och hur detta avfall fördelar sig mellan olika huvudtyper av livsmedel. Kalkyler gjordes såväl baserat på emissioner i jordbruket som efter konsumtion. Vi antog att med ett reducerat svinn för svenskproducerade proteinrika livsmedel kan emissionerna från motsvarande jordbruksproduktion undvikas. Vidare antog vi att matsvinnet minskar med 50 procent, vilket är enligt med genomförandet av FNs hållbarhetsmål (Sustainable Development Goals). Med dessa utgångspunkter beräknades att de årliga emissionerna av näringsämnen i jordbruket skulle kunna minska med 470 ton kväve och 6 ton fosfor. Efter att även retentionen i sjöar och vattendrag beaktats uppskattades belastningen på havet kunna minska med ca 300 ton kväve och 4 ton fosfor per år. Emissioner uppstår även på grund av att hushållen häller ut flytande mat i vasken. Efter en reduktion till hälften av emissionerna, och med beaktande av retentionen, blir resultatet att kvävebelastning kan reduceras med 50 ton och fosforbelastningen med 2 ton per år. Fosforhaltiga tillsatser i livsmedel utnyttjas av livsmedelsindustrin för att stabilisera produkterna eller påverka deras smak. Vår utgångspunkt är att dessa tillsatser inte behövs för människors hälsa och därmed är potentialen för belastningsminskningar lika stor som dagens belastning från sådana tillsatser. Belastningen på havet uppstår när fosfor från maten hamnar i avloppsvatten och reningsverken inte renar allt ingående fosfor. En uppskattning baserad på den totala användningen av fosfortillsatser i den svenska livsmedelsindustrin indikerade att 28 ton fosfor når haven via enskilda avlopp och att 32 ton fosfor når haven efter att ha passerat kommunala reningsverk. Beräkningar gjordes även för ett urval produkter där tillsatsen av fosfor är känd: coladrycker, smältost, importerad kyckling och charkuterier. Den samlade konsumtionen av enbart dessa produkter uppskattades leda till att den årliga belastningen av fosfor på havet ökar med omkring 15 ton. Hästhållning. Sverige har för närvarande ca 360.000 hästar och antalet ökar. En genomsnittlig häst antas väga ca 420 kg, och behöva ca 1,5 kg grovfoder (torrvara) per 100 kg samt 0,3 kg spannmål per 100 kg häst och dag. Emissioner av kväve och fosfor sker från betesmarker samt åkermark som används för produktion av foder. Genom att bedöma hur mycket mark som krävs för att producera tillräckligt med foder för att föda alla Sveriges hästar samt vilka läckagekoefficienter som gäller för denna mark beräknades de sammanlagda emissionerna av fosfor och kväve från hästhållningens foderproduktion (se nedanstående tabell). Läckaget beräknades även från delar av rasthagarna som kan anses vara högriskområden för fosforläckage, det vill säga de områden där hästar utfodras och vistas stora delar av dygnet. Emissionerna av fosfor från sådana områden uppgår till drygt ca 11,5 ton per år (exkl. retention). På grund av brist på data

Ämnesord

NATURVETENSKAP  -- Biologi -- Ekologi (hsv//swe)

NATURAL SCIENCES  -- Biological Sciences -- Ecology (hsv//eng)

SAMHÄLLSVETENSKAP  -- Annan samhällsvetenskap (hsv//swe)

SOCIAL SCIENCES  -- Other Social Sciences (hsv//eng)

Nyckelord

proteinkonsumtion

tillsatt fosfor

matsvinn

hästhållning

övergödning

Publikations- och innehållstyp

vet (ämneskategori)

rap (ämneskategori)