| 15. |
- Söderhäll, Bengt, 1951-
(författare)
-
Om barn med namn och barn utan
- 2018
-
Ingår i: Arbetarbladet. - Gävle. - 1103-9027. ; 13 juli, s. 19-
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- De med makt säger:Jag kan inte uttala migi enskilda falloch håller alla kvarunder ytani namnlöshetens träsk,ser inte sig självai den flyende,ser inte sig självai den behövandes anlete,ser inte sig själv;demoniserar barn via knäledsmätningochfrenologerna och hydrorna njuter vetenskaplig sannings sötmaochde mäktiga som intekan, får, vill, törsuttala sig omdet enskilda falletgör barnet till en demon För alla andra finnsendast enskilda fall,våra barn,våra grannars barn,våra grannars grannars barn,våra grannars grannars grannars barn. De säger också att detinte finns plats,att andras barns liv kostar för mycketochde har skrivit under påatt barnär barnär barnoavsettvems barnochvilket barnet är,men ändå finnsinte plats förandra barn än deutvalda barn som har namninnanför den gräns som skulle kunna vara rörlig,men är en mur. Men,tolv barn i en grottatolv barn i fotbollslaget Vildsvinetlångt bort kommycket näraochhundratals hjälpte tillochnyheter meddelades över hela världenom de tolv enskilda barnens fallochdå visade det sig attdet mänskliga finns kvarochde tolv barnen befriar oss från att skilja påbarnochbarnochnu kommer vi att lära oss av detochhandla som om alla räknasocksåde som tidigareinte kunnat uttala sigom enskilda fallkommer att se sig själva och andrasom enskilda fallochde som är vi kommer fortsättningsvis att se tillattalla fall ärenskildaochalla barn har ett namn.Ditt namn.Mitt namn.Sitt namn.
|
|
| 16. |
- Söderhäll, Bengt, 1951-
(författare)
-
Om namnlöshetens trauma – och livsnödvändig läsning : Essay
- 2017
-
Ingår i: Arbetarbladet. - Mittmedia (Arbetarbladet). - 1103-9027. ; 5 februari, s. 22-23
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Det skulle bli en text om en roman, detta, men eftersom romanen drog fram annat ur minnets oförutsägbara kammare, blir det något annat.Nå, Kamel Daouds roman ”Fallet Meursault” är en mycket läsvärd roman och en uppgörelse med namnlöshetens skugga och smärta. Med misskännandets anatomi, rent av, vad misskännande kan göra med – oss. För romanen belönades Kamel Daoud med det prestigefyllda Goncourtpriset för bästa debutroman, François Mauriac-priset, priset för bästa roman på de fem kontinenterna där franska spåkas och med en nominering till Prix Renaudot. Det är en nödvändig läsning, detta, om vi vill förstå namnlöshetens trauma och mardröm ett år som 2016, när 4 000 av oss drunknar namnlösa på Medelhavet.Nu blir det så här:Man går fram en gång Först trodde jag att han var Josefs son, ja, inte självaste Jesus som vi fick veta så mycket om, utan Josefs egen son och inte avlad av den helige ande utan på vanligt sätt. På sådant sätt som inte tarvar änglar. Naturligt, eller hur en nu ska uttrycka sig. Han hette nämligen så, som om han vore Josefs son. Prästen. Svart lång rock och en sådan där prästkrage, kluven vit som två alldeles felväxta kronblad från en blomma som gick att räkna älskar, älskar inte från. Skulle man haft prästens prästkrage till det skulle det alltid ha blivit älskar inte, eftersom man alltid börjar med älskar. Lite smutsig var den allt, prästkragen, som tagen på alltför ofta i stunder av tvivel om det ena och det andra.Det var i slutet av maj 1966. Den engelska popgruppen Hollies skulle uppträda på Parken på lördagskvällen, mitt i tvådagarskonfirmationen. Första konfirmations-dagen var över och promenaden från Johannesgården hem till trerummaren på andra botten ovanför folkbibliotekets Ali Babagömma var längre än någonsin tidigare.Under läsningen hade prästen, som förresten sa att han var kommunist, varit vänligheten själv. Snällare än många av lärarna vi hade i skolan. Ja, kommunist. Pappa hade varnat oss för kommunisten som bodde nere i backen mot brädgården. Han hade en grabb vi inte skulle leka med, för då kanske vi följde honom hem och då kunde man få ett gift i sig. Märkligt var det att prästen också var kommunist och han verkade ju så vänlig. Hemma berättade jag för mamma att det var så, att prästen var kommunist och att pappa sagt att det bara fanns en och att han hade en grabb i samma ålder som vi som gick fram, men att han, grabben inte gick fram för det gör inte komminister. Men prästen är kommunist, sa jag, så pappa har fel. Det finns i alla fall två och prästen har inga barn. Mamma hade skrattat vänligt och sagt att jag blandat orden.Promenaden hem hade känts lång och det var för att jag gått och funderat på varför prästen inte ville svara. Vi hade svarat på alla hans frågor och vi hade svarat bra, hade han påpekat flera gånger och även sagt att vi inte behöver vara oroliga inför morgondagen då vi skulle ta vår första nattvard efter förhör inför församlingen. Då ses vi i morgon, hade han sagt och upptäckte samtidigt som han reste sig från stolen att jag räckte upp handen och då hade han satt sig igen och frågat vad jag ville. Då ställde jag frågan som jag funderat över rätt så länge, ja, det var en av de frågor jag hade funderat på och jag kände nog mer än tänkte att det nu hade blivit dags för oss konfirmander att ställa frågor till en som kunde sin sak. Jag sa att så här står det i Första Mosebok 19:23-26 och började läsa och hörde några suckar och en som viskade inte igen:Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till Soar, lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över Sodom och Gomorra; och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken.Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då blev hon en saltstod.När jag läst det lilla stycket frågade jag varför Lots hustru inte har något namn och fortsatte med något om att hon saknade sina vänner och sin bostad och just därför vände sig om. Hon hade nog en annan gud än en straffande…Prästen svepte med blicken över oss konfirmander och fick stöd av dem som ville gå därifrån och svarade att det inte fanns tid med sådana spetsfundigheter och mina konfirmationskamrater fnittrade lite och några tyckte nog att jag gjort mig till och andra som gick fram för att de måste eller för att de skulle få något ville nog inte stanna längre än nödvändigt. Vi gick alla därifrån utan att ha fått svar och med ännu en fråga: vad är spetsfundigheter?Frågan om varför Lots hustru inte hade något namn hade jag kommit på när mamma sagt till en tant på besök att namnet skämmer ingen. De hade suttit och pratat om en som döpt sonen till Adolf och om skuggan som föll över alla med det namnet efter det att man förstått vad som faktiskt hänt under andra världskriget. Han med namnet Adolf var född på trettiotalet, men ändå fått höra elaka kommentarer om sitt namn. Namnet skämmer ingen, hade mamma sagt och det uttrycket hade ekat inuti mig när jag läst om Lot och hans familj där i början på gamla delen av Bibeln. Varför hade hon inget namn? Om någon skulle skämmas, inte var det hon, utan snarare Lot och hans döttrar och Gud själv. Så mina funderingar till och från konfirmationen, funderingar som till och från fortfarande griper tag.Det här hände lördagen den 28:e maj 1966. I konfirmationsbibeln, ”Översättning gillad och stadfäst av konungen år 1917”, som var en gåva från församlingen vid konfirmation och första nattvardsgång, står det 28-29 maj 1966, så det var då. Prästen har skrivit Joh 14.6 på försättsbladet:Jesus svarade honom: ”Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig.Det märkliga var att prästen inte satte ut Joh 14.5, där den tvivlande lärjungen är frågvis liksom konfirmanden och genom sin fråga öppnar vägen för Jesus:Tomas sade till honom: ”Herre, vi veta icke vart du går: huru kunna vi då veta vägen?”När mamma hade berättat om skillnaden mellan att vara kommunist och att vara kommunister och vi båda log och jag inte skämdes, frågade jag om jag kunde åka till stan, till Folkparken och lyssna på Hollies och mamma sa att så klart. Trots att jag visste att mamma tyckte om att jag hade intresse för musik hade jag tänkt att det kanske inte var passande att åka och lyssna på konsert mitt i konfirmationshelgen. Jag hade funderat lite hur jag skulle argumentera om det blivit nej. Ingen av konfirmationskamraterna jag pratat med skulle få gå, i alla fall.Från konserten minns jag att det var mycket folk och att låtarna ”Lawdy Miss Clawdy” och ”Mickey’s Monkey” spelades, men mest av allt fastnade jag för en låt som Peter, Paul and Mary spelat in tidigare och som nu, sommaren 1966, fanns på LP:n ”The Hollies”, utgiven på Parlophone 1965. Det var en del av texten som stannade kvar, men jag var osäker på om jag hört rätt. När jag hade fått min första lön från sågverket fredagen den första juli, tog jag första buss in till stan på lördagsmorgonen, gick till skivaffären och köpte LP:n. Efter flera genomlyssningar på monoskivspelaren var det klart att jag hört rätt. Sångaren hade sjungitAll equal and the same When the Lord He calls your nameGet ready, brother, for that day en bit in i låten och jag översatte för mamma till något i stil med att alla är lika och när gud säger ditt namn gör dig redo. Låten heter ”Very Last Day” och som Paul Stookeys och Peter Yarrows text, handlar om allas våra namn och ingen kunde vara namnlös i deras sång som handlar om yttersta dagen. Bibelstället om Lot, döttrarna och den namnlösa hustrun rör som bekant yttersta dagen för alla som finns kvar i de av en straffande gud – eller av en rädd och maktfullkomlig skriftansvarig – utpekade syndiga städerna Sodom och Gomorra.Här hade fem musiker på några sekunder och utan besvär och utan att veta om att det stod en tvivlande lyssnare och väntade på svar eller passning, starkt bidragit till att svara på den där frågan om Lots hustru utan namn, den fråga prästen kommenterad med att det inte fanns tid att tala om och att det rörde sig om spetsfundigheter.Natten till söndagen den 29:e maj blev sömnlös och tankarna på den namnlösa har ännu ett halvsekel senare inte upphört. Dock blev den första också den sista nattvarden och väl hemma när jag tagit av de nya svarta lågskorna, förstod jag att den vita prislappen under vänster sko hade varit mycket synlig i den fullsatta kyrkan.Tomas sade till honom: ”Herre, vi veta icke vart du går: huru kunna vi då veta vägen?”Tre år senare, nästan, närmare bestämt på våren 1969, stiger ännu en namnlös in i mig, mycket försiktigt. Förmodligen är jag vid tillfället en smula sluten, överväldigad av det jag läst. Den namnlösa är denna gång en man. Han kallas endast ’araben’ och han är död. Ja, han är mördad. Mördaren heter Meursault (eller Mersault i den svenska översättningen av Sigfrid Lindström 1964, i Delfinserien jag läser den våren och som jag fortfarande har ett gulnande och välläst exemplar av, ett exemplar jag fick i slutet av vårterminen andra året på gymnasiet som premium) och han skjuter araben på sidan 75, först med ett skott och sedan med fyra ytterligare.Under åren som följer kommer jag att läsa Främlingen, som Albert Camus roman heter (Gallimard 1942), några gånger, mest bitvis, men även hela boken när Jan Stolpes nyöversättning kommer 2009 (Albert Bonniers Förlag), där araben för övrigt också mördas av Meursault på sidan 75. I den franska pocketutgåvan från 2000 (Gallimards Folio-serie) mördar Meursault araben på sidan 95.Då, 2009, har minn
|
|
