| 1. |
|
|
| 2. |
- Jonasson, Kalle, 1976-
(författare)
-
Curro, Ergo Sum
- 2014
-
Ingår i: Idrottsforum.org/Nordic sport science forum. - 1652-7224.
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Review of: SANDS, L., & SANDS, R. R. (2010). Anthropology of Sport and Human Movement: A Biocultural Perspective. Lexington Books.
|
|
| 3. |
- Jonasson, Kalle, 1976-
(författare)
-
Klungfotbollens kön
- 2011
-
Ingår i: Svensk Idrottsforskning. - Stockholm : Centrum för idrottsforskning. - 1103-4629. ; 2, s. 16-20
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Artikeln är en etnografi över organisationsprinciperna i informella former av fotboll under rasten i skolan bland 7-12åringar. Studiens generella genusperspektiv kompletteras av Gilles Deleuzes och Felix Guattaris rumsliga begrepp. Studien visar att det i rastfotbollen, trots dess uppenbara eller kanske snarare förmenta kaos, finns raffinerade principer för indelning av barn i två kategorier: pojkar och flickor.
|
|
| 4. |
- Jonasson, Kalle, 1976-
(författare)
-
Om “konsten att spåra” : ett alternativ till kritik utifrån exemplen Michel Serres och Parkour
- 2016
-
Ingår i: Gränslös Kunskap - Centrum för Öresundsstudier.
-
Konferensbidrag (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Kritik och analys är adelsmärken i akademins systematiska frambringande av kunskap och allra helst amalgamerade i form av det ”kritiskt analytiska förhållningssättet”. Etymologiskt denoterar dessa ord gränsdragande, finfördelning och fragmentisering. Men om kunskap, i linje med vad föreliggande workshop föreslår, ska kunna vara gränslös, är vi då inte bakbundna från början när våra främsta instrument för kunskapsproduktion redan är kalibrerade för uppdelning i fack och kategorier? Denna presentation funderar över ett alternativ till denna akademins minsta gemensamma nämnare.Vetenskapssociologen och modernitetsantropologen Bruno Latour (1993, 1998, 2005, 2010 & 2013) uppmanar oss gång på gång att finna alternativ till kritik. Han menar, tvärtemot vad akademins disciplinära beskaffenhet indicerar, att världen och verkligheten inte främst förstås som uppdelad i natur och kultur. Hybrider mellan dessa förmenta poler uppstår bortom vår blick när vi tar detta moderna påstående för givet. Just för att vi tänker oss existensen som en dikotomi på detta vis möjliggörs fler oheliga allianser, eller naturkulturer (Latour, 1993; Haraway, 2008), att uppstå; genmanipulation, kloning, global uppvärmning och nukleära tillbud är bara några exempel.För att finna en repertoar som inte har denna utgångspunkt, vänder sig Latour till den filosofen Michel Serres, vars omsorgsfulla kartografi över i stort allt är baserad på en princip att utmana all påstådd inkommensurabilitet. Varsamhet, nyfikenhet och upptäckarlust präglar Serres strövtåg genom konstformer, vetenskap, teknologi, och idrott i det som han kallar en encyklopedisk strävan att framlägga en syntes (Serres & Latour, 1995). Just dessa anspråk – encyklopedi och syntes – gör honom till en sällsam figur i det posthumanistiska fält han skrivits in i, då denna tradition snarare vänder sig mot det omnipotenta och imperialistiska etablerandet av slika företeelser. Spänningen mellan det encyklopediska och kärleken till det lokala är en fruktbar paradox som präglar Serres och hans forskarpersona ”kunskapens trubadur”. Hemligheten är att inte upprätta fasta förbindelser mellan företeelser, utan efemära kopplingar, eller ”spårningar, inte spår” som Latour uttrycker det. Traceurer (Franska för spårare) kallar de som utövar förflyttningskonsten Parkour sig själva. Deras sätt att upprätta nya kopplingar mellan punkter och byggnader i stadsrummet är som en direkt översättning av Serres filosofiska kartografi. Inspirerad av filosofen Gilles Deleuze, som också verkade i Latour och Serres grannskap, skulle man kunna beskriva parkour som ett slags ”mindre arkitektur” (Jonasson, 2013), vilket för posthumanismens vidkommande medför att människan intar rollen som icke-människan som skapar (nya) förbindelser i givet kollektiv. Genom att ”spåra” mellan Michel Serres och parkourlitteratur avser denna presentation att utveckla ett ”ickekritiskt” – sammanfogande istället för sönderdelande – förhållningssätt att inta inom forskning. Själva demonstrationen – spårandet mellan Serres och Parkour – och de spårande demonstrationerna i dessas praxis skapar förutsättningar för att kunna diskutera ”konsten att spåra” som ett alternativ/komplement till det kritiskt analytiska förhållningssättet. Serres, med den grekiska guden Hermes som inspiration, söker efter en kunskapsinhämtning vars fundament har vingar på sina fötter. Det blir svårt att finna något som svarar bättre mot denna beskrivning än en traceur.
|
|
| 5. |
- Jonasson, Kalle, 1976-
(författare)
-
The Froth of the Land : Running on Breakwaters
- 2016
-
Ingår i: Gränslöst Vatten - Centrum för Öresundsstudier.
-
Konferensbidrag (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Ian Buchanan’s (2014) short essay “The ephemeral coast” appears to fixate the coastline as a sort of vantage point, from which multiple worlds, realms, and logics become discernible. Interestingly, Buchanan almost immediately slips on the rocks, so to speak, and falls into the water where his initial thought is swallowed by eddies, currents, and bifurcating fluxes of water. This research-project is a serious attempt to work in the same continental tradition as Buchanan, and more precisely the posthumanist branch of it, but without going so far as to practice what Ian Bogost (2010) provokingly has labelled “Fire Hose Metaphysics”, which he thinks is a common but somewhat erroneous move of process philosophers. Water in movement is spellbinding, as is evident from Buchanan’s essay. What if were to follow the “amphibious anthropology” of Peter Sloterdijk (ten Bos, 2009)? This also amounts to upheaving the land-water binary as pointed out by Lahiri-Dutt (2014)Epistemologically, what is at stake is the odd task of trying to give the curious posthuman, or perhaps more-than-human, being a voice. One cannot fully get rid of the paradox that posthumanist theories and methods are formulated by the same entities that called themselves human beings not long time ago. In order to do this, I will address another conceptual couplet in posthumanist thinking: the material-semiotic relation. By treading the border of land and sea, my presupposition is that I have found a good conceptual locus for pondering the divide between nature and culture, which according to Bruno Latour (1993, 2013) is an essential labour of thought today; a sustainable ontology of sorts. Rather than an explication of the relation between the material and the semiotic in this setting, what I endeavour to achieve is to urge the material surroundings to use me as a ventriloquist dummy, that is: to press a semiotic contentI will stand on firm land, or rather: run on not so firm land. The space of Breakwaters has begun to fascinate me in a number of ways, which I aim to explore in the present study. Breakwaters form a jagged, and fractal defence against the sea: a froth of the land in its desperate attempt to avoid erosion. This could theoretically implicate that when the posthuman being is given a voice, culture and society, land and rock, could also be given a voice (that is not fully human). Equipped with an array of technological devices (cell phone, headset, GoPro, Runkeeper), I will run on the Breakwaters of the Öresund Strait and talk at the same time. The data will consist of audio and video recordings, which could be regarded as a sort of “memory writing” (Ceder, 2016) in medias res. The uneven surface and pace will ensure that I will not know fully what I will talk about prior to the event; all to trick my intentionality and in a somewhat post-Socratic manner deliver the posthuman me from the human me, and thus become the frothing voice of the land. This more-than-human testimonial will be treated as a semiotic statement evoked by the blurred materiality of breakwaters.
|
|
