| 1. |
- Bankel, Robin, 1983, et al.
(författare)
-
Ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet i havsmiljön : En studie inom Pilot Stockholms skärgård inom ramen för pilotprojekt Ekosystembaserad havsförvaltning.
- 2023
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Denna rapport redovisar Göteborgs universitets uppdrag att undersöka förutsättningarna för att utveckla affärsmodeller som är ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbara i pilotområdet Stockholms skärgård. I detta ingår att beskriva och diskutera möjligheterna att skapa ekonomiska incitament och sociala villkor som stödjer ett ekosystembaserat sätt att förvalta de marina resurserna i Stockholms skärgård och bidrar till en bättre havsmiljö. Rapporten har identifierat ett antal betydelsefulla verksamheter som genererar ekonomiska flöden i Stockholms skärgård och/eller påverkar dessa flöden genom sin påverkan på ekosystemtjänster i skärgården. Dessa verksamheter har delats in i fem övergripande kategorier och utgörs av Fiske, Övrig primärproduktion, Turism, Transport samt Fysisk infrastruktur. I vår analys av hållbara affärsmodeller inom dessa verksamhetskategorier kan vi urskilja fem viktiga företagsekonomiska faktorer för ett regionalt medförvaltarskap av marina ekosystemtjänster i området, nämligen tillgång till lokala och regionala råvaror, tillgång till lokal och regional förädlingskapacitet, priser som speglar faktiska kostnader för upprätthållandet av marina ekosystemtjänster, rådighet över regionala ekosystemtjänster samt relationen mellan fastboende och besöksnäringen i form av det rörliga friluftslivet och fritidsboende. Gemensamt för de hållbara affärsmodeller som har identifierats inom pilotområdet är att de erbjuder ett kvalitativt värde till kund, det vill säga ett värde som inte främst baseras på pris eller mängd utan på produkternas koppling till naturen och miljön, ofta i kombination med unika fysiska platser. Rapporten framhåller också att dessa och många andra skärgårdsverksamheter, genom sitt ideella eller informella arbete, bidrar till ett mervärde för intressenter som inte deltar i faktiska marknadsutbyten. Detta innebär att många skärgårdsverksamheter och fastboende upprätthåller natur-och kulturvärden i skärgården som gör den till en attraktiv besöksdestination, exempelvis för det rörliga friluftslivet, utan att kompenseras ekonomiskt för detta. Medan skärgårdslivet innebär flera utmaningar som påminner om andra glesbygder finns en stor resurspotential för ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. I rapporten framhålls att lokal och regional rådighet över dessa resurser är avgörande för att denna potential ska realiseras inom ramen för en ekosystembaserad förvaltning.
|
|
| 2. |
- Fauville, Geraldine, et al.
(författare)
-
Marin pedagogik : Inventering av lokala behov av stöd och kunskapsmaterial
- 2018
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Regeringen gav Havs- och vattenmyndigheten (HaV) i uppdrag att bidra till att stärka arbetet med utbildning för hållbar utveckling inom havs- och vattenfrågor, särskilt marin pedagogik. Uppdraget har genomförts av Havsmiljöinstitutet och forskare vid Göteborgs universitet som kontaktat lokala aktörer inom marin pedagogik, och inventerat deras behov av kunskapsmaterial och stöd.Marin pedagogik är ett verktyg för att skapa förståelse för hur havet påverkar oss människor och för hur vi påverkar havet, vilket kallas för ocean literacy på engelska och som översätts till havsmedvetenhet i rapporten. En marinpedagogisk aktör förmedlar information om havet och/eller sambandet mellan vatten och hav, vilket i sin tur kan ge upphov till havsmedvetenhet om mottagaren tar ställning till informationen och sätter in den i ett förståeligt sammanhang.Regeringsuppdraget avgränsades genom att inkludera aktörer vilka fokuserade helt eller delvis på havsvatten och som befinner sig utanför det obligatoriska skolväsendet.Aktörerna lyfter fram behov av:finansiellt stöd (som bör vara långsiktigt)nätverk (mötestillfällen skapas)databas (för att dela med sig av marinpedagogiska resurser.Aktörerna efterlyser kunskapsmaterial av olika slag, främst:skriftligt material/information (material anpassade för olika åldrarDigitala resurser (för att inspirera och engagera ungdomar)forskarkontakt (som behövs för metod- och faktakoll)
|
|
| 3. |
- Moksnes, Per-Olav, 1965, et al.
(författare)
-
Förvaltning och restaurering av ålgräs i Sverige : Ekologisk, juridisk och ekonomisk bakgrund
- 2016
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Ålgräsängar utgör viktiga och artrika habitat på grunda mjukbottnar som förser naturen och människan med flera viktiga ekosystemfunktioner och tjänster. Ålgräs är en biotop som identifierats som skyddsvärd i flera EU-direktiv och internationella konventioner. I Bohuslän har den areella utbredningen av ålgräs minskat med över 60 % sedan 1980-talet till följd av bl.a. övergödning och överfiske, vilket motsvarar en förlust på cirka 12 500 ha ålgräs. Även om åtgärder satts in för att minska övergödning och överfiske och vattenkvaliteten har förbättrats, har ingen generell återhämtning av ålgräs kunnat ses. Tvärtom fortsätter de återstående ålgräsängarna att minska, bl.a. till följd av den fortsatta exploateringen av grunda kustområden. Syftet med denna rapport är att bidra till utvecklingen av en bättre förvaltning av ålgräsekosystem i Sverige, framför allt vad gäller restaurering, men också när det gäller prövning och tillsyn av verksamheter som kan påverka ålgräsekosystem och andra kustnära habitat. Rapporten ger en tvärvetenskaplig bakgrund till förvaltning och restaurering av ålgräs i Sverige där både ekologiska, juridiska och ekonomiska aspekter behandlas. Målet har varit att samla all aktuell information som är relevant vid förvaltning och restaurering av ålgräs, samt analysera dagens förvaltning, identifiera eventuella brister och ge rekommendationer hur den kan förbättras. Här beskrivs bl.a. möjligheter och begränsningar med ekologisk restaurering och ekologisk kompensation av ålgräsekosystem. Rapporten utgör också ett viktigt underlag för handboken om restaurering av ålgräs i Sverige (Moksnes m.fl. 2016).Även om det idag finns fungerande metoder för ålgräsrestaurering i Sverige är det viktigt att klargöra att restaurering av ålgräs är tidskrävande, dyrt och förenat med stora osäkerheter. När en ålgräsäng försvinner kan miljön försämras så mycket att ålgräs inte längre kan växa i området. Det är därför av största vikt att i första hand skydda återstående ålgräsängar, att restaurera ängar när så är möjligt och endast som en sista åtgärd tillåta kompensationsrestaurering av ålgräs. En bioekonomisk analys av tre ekosystemtjänster som ålgräset ger människan visar att ålgräsängar fyller en viktig funktion när det gäller produktion av kommersiella fiskarter samt upptag och långtidsförvaring av kol och kväve. Det ekonomiska värdet av dessa ekosystemtjänster skattas upp till cirka 0,5 miljoner kr per hektar, utan att värdet på många andra viktiga ekosystemfunktioner inkluderats (t.ex. minskad resuspension av sediment och stranderosion, ökad biologisk mångfald, m.m.). Skattade historiska förluster av ålgräs i Bohuslän beräknas bl.a. ha medfört att produktionen av torsk minskat med cirka 8000 ton sedan 1990, vilket motsvarar den totala svenska landningen av torsk 2013. Förlusten av ålgräs beräknas också ha medfört att cirka 6000 ton av lagrat kväve har frisatts i kustekosystemen, vilket motsvarar en belastning som är tre gånger högre än den årliga tillförseln till Skagerrak via vattendrag. En grov skattning av det totala ekonomiska värdet av dessa förlorade ekosystemtjänster sedan 1990, inklusive kolupptag varierar mellan 4 och 21 miljarder kr. Det finns idag ingen svensk lagstiftning som specifikt skyddar ålgräs. Däremot finns en stor mängd lagar och regler som bl.a. avser att motverka försämring, återställa skadad miljö, och reglera vilken påverkan som är tillåten i olika områden. Det faktum att exploatering och annan skada på ålgräs tillåts att ske också i områden Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:8 12 där stora förluster av livsmiljön har skett, liksom i skyddade områden, visar dock att dagens rättsliga skydd är otillräckligt. Situationen strider mot kraven i vattendirektivet och havsmiljödirektivet om att uppnå och bibehålla god ekologisk status, och medför svårigheter för Sverige att leva upp till internationella åtaganden. Förvaltningen av ålgräsekosystem försvåras av att Sverige saknar nationell miljöövervakning av ålgräs och att ålgräs mycket sällan inkluderats vid bedömning av ekologisk status enligt vattenförvaltningsförordningen. Detta medför bl.a. att den dokumenterade förlusten av ålgräs i Västerhavet inte påverkat statusklassningen av svenska kustvatten, vilket minskat möjligheterna att stoppa exploatering av kvarvarande ålgräsängar. Det är därför viktigt att revidera svenska bedömningsgrunder och indikatorer för vegetation så att ålgräsets utbredning inkluderas i nationell miljöövervakning och kan bidra till statusklassningen. En sådan förändring kopplat till ett tydligt förbud mot ytterligare försämring av vattenstatusen skulle medföra ett betydligt bättre skydd för hotade livsmiljöer som ålgräsängar. Det skulle också tydliggöra behovet av ekologisk restaurering av ålgräs i påverkade områden. Ekologisk kompensation har använts mycket lite i den marina miljön i Sverige och ingen kompensationsrestaurering av ålgräs har ännu utförts. Kompensationsrestaurering av ålgräs kan vara ett verktyg för att tillämpa principen att förorenaren betalar och bidra till att motverka en stegvis nettoförlust av habitatet till följd av exploateringar. Till skillnad från en fiskeavgift som i första hand ersätter skador på fisket ersätter en kompensationsrestaurering förluster av samtliga ekosystemtjänster. Kompensation är dock inte oproblematisk, och det är centralt att den inte påverkar prövningen av tillåtligheten av en verksamhet, utan endast används som en sista åtgärd efter att så långtgående krav som möjligt har ställts på att undvika eller minska skadan. Detta är speciellt viktigt i södra Bohuslän där studier visar att restaurering inte längre är möjlig i alla områden. Dessutom utgörs de flesta områden där restaurering skulle kunna utföras av bottnar där ålgräs växte på 1980-talet varför kompensationen i dessa områden bara skulle leda till en minskad nettoförlust av den historiska utbredningen.I svensk lagstiftning finns flera alternativa regler att lägga till grund för krav på kompensation i fall då ålgräs kan komma att påverkas negativt. Miljöbalkens 16 kap. 9 § utgör det bästa stödet för att kräva full ekologisk kompensation eftersom alla ekosystemtjänster där kan användas som argument för kompensation. Idag utgör bristen på praxis en utmaning för att ställa långtgående krav på kompensation, men det är på väg att förändras i och med att kompensationskrav nu prövas allt oftare i domstol. Att utpeka ålgräsängar som biotopskyddsområden skulle stärka möjligheten att kräva kompensation, men framförallt ställa större krav på att undvika och minimera förlusterna.Erfarenheter från USA, där kompensationsrestaurering av ålgräs används som förvaltningsredskap sedan 1970-talet, visar på betydelsen av att utforma standardiserade regler för vilka metoder som ska användas, hur omfattningen på kompensation ska skattas, hur uppföljningen ska ske, hur resultatet ska bedömas samt vad som ska ske om restaureringen inte lyckas. En nationell vägledning för kompensationsrestaurering skulle underlätta användningen and möjligheterna att lyckas med denna typ åtgärd i Sverige. I denna rapport presenteras en detaljerad beskriving av hur en sådan vägledning skulle kunna utformas.
|
|
| 4. |
- Moksnes, Per-Olav, 1965, et al.
(författare)
-
Handbok för restaurering av ålgräs i Sverige : Vägledning
- 2016
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I Bohuslän har mer än 60 % av allt ålgräs försvunnit sedan 1980-talet till följd av övergödning och överfiske. Även om åtgärder har förbättrat vattenkvaliteten i Västerhavet under senare år har ingen återhämtning av ålgräs skett. Istället fortsätter förlusten, bl.a. till följd av exploatering av grunda kustområden. Restaurering av ålgräs skulle kunna utgöra en åtgärd för att återskapa historiska habitat eller som kompensationsåtgärd när ålgräs förstörs vid exploatering.Denna handbok ger en detaljerad teknisk handledning för restaurering av ålgräs i skandinaviska vatten och tar upp alla viktiga steg i restaureringsprocessen, från utvärdering och val av lokaler, samråd och tillstånd, skörd och plantering, till övervakning och utvärdering av resultaten. Rekommenderade metoder är baserade på omfattande studier i Bohuslän 2010–2015, och är sannolikt tillämpbara för kustområden i hela Skagerrak och Kattegatt, inklusive Öresund. Delar av de metoder som beskrivs är troligen också användbara i södra Östersjön, men kompletterande studier behöver utföras innan metoderna kan rekommenderas också för detta område.Även om väl fungerande metoder för ålgräsrestaurering nu finns tillgängliga för svenska förhållande är restaurering av ålgräs tidskrävande, dyrt och förenat med osäkerheter. När en ålgräsäng försvinner kan miljön förändras så mycket att den inte längre tillåter ålgräs att växa i området. Det är därför inte alltid möjligt att restaurera en förlorad äng. Följaktligen är det av största vikt att förvaltningen i första hand fokuserar på att skydda återstående ålgräsängar, och endast som en sista åtgärd tillåter kompensationsrestaurering som en lösning vid exploatering.Innan en storskalig restaurering påbörjas är det centralt att utvärdera om rådande miljöförhållanden tillåter ålgräs att växa i tilltänkta lokaler. I Bohuslän utgör grumligt vatten och dåliga ljusförhållanden, drivande fleråriga algmattor på botten, fintrådiga algmattor på ytan och störningar från strandkrabbor de vanligaste orsakerna till att planteringar misslyckas. För att utvärdera miljöförhållandena rekommenderas att övervakning och testplanteringar görs i potentiella lokaler under minst 12 månader innan en eventuell storskalig restaurering påbörjas. Generellt rekommenderas endast lokaler där ljustillgången vid planteringsdjupet är minst 25 % av ljuset vid ytan, och där testplanteringar visar positiv skottillväxt efter ett år. Innan restaureringsarbetet påbörjas måste också berörda myndigheter kontaktas för att få information om eventuella samråd, anmälningar, tillstånd och dispenser som kan behövas. För de metoder som rekommenderas i handboken behöver dock i normalfallet endast en anmälan om samråd göras hos länsstyrelsen vid ålgräsrestaurering. För ålgräsrestaurering i svenska vatten rekommenderas att singelskottmetoden används där vuxna skott transplanteras för hand ett och ett utan sediment från donatorängen med hjälp av dykare. För att öka vinteröverlevnaden rekommenderas generellt att planteringen görs på 1,5–2,5 m djup, i början av juni där skotten planteras med 25–50 cm mellanrum (4–16 skott per kvadratmeter). Det rekommenderas också att den planterade ytan är minst 1000 m2 totalt för att öka chanserna för positiva självgenererade effekter från den planterade ängen. De rekommenderade metoderna ger inga mätbara negativa effekter på donatorängarna. De är också relativt snabba där ett dyklag på fyra personer beräknas kunna skörda och plantera en hektar ålgräs (40 000 skott) på 10 arbetsdagar. Vid optimala förhållanden kan skottätheten öka nästan 10 gånger över sommaren. Den arbetsamma metoden begränsar dock omfattningen av restaureringarna till relativt små projekt (<10 hektar per år), vilket är en mycket liten andel i jämförelse med de 1000-tals hektar ålgräs som förlorats i Bohuslän sedan 1980-talet. Ålgräsrestaurering kan därför inte som ensam åtgärd förväntas återskapa den historiska utbredningen av ålgräs. Däremot kan restaurering på strategiskt valda platser, i kombination med storskaliga åtgärder som förbättrar miljön och tillväxtförhållandena för ålgräs i kustområdet, utgöra ett viktigt komplement som möjliggör och påskyndar en naturlig återhämtning av livsmiljön.Övervakning av en restaurerad ålgräsäng är nödvändig för att kunna utvärdera om målet med restaureringen uppnåtts. Den bör därför vara en självklar del i budgeten för varje projekt, och ställas som krav vid kompensationsrestaurering. I denna handbok rekommenderas att restaureringen utvärderas och bedöms genom att jämföra i första hand skottäthet, biomassa och areell utbredningen av den restaurerade ängen med samma variabler i referensängar under 10 år.Den totala kostnaden för att restaurera en hektar ålgräs med de rekommenderade metoderna skattas till mellan 1,2 och 2,5 miljoner kr (inklusive val av lokal och utvärdering). Dessa värden inkluderar kostnaden för att utvärdera potentiella restaureringslokaler under ett år (ca 0,39 miljoner kr) samt att övervaka restaureringen i 10 år (ca 0,39 miljoner kr), vilka inte påverkas av storlek på restaureringen. Kostnaden för skörd och plantering av ålgräs är däremot direkt proportionell mot skottäthet och areal hos planteringen och beräknas variera mellan 0,44 och 1,73 miljoner kr per hektar. Om skotten behöver förankras kan planteringskostnaden fördubblas. Det är därför viktigt att identifiera optimala planteringsmetoder vid utvärdering av restaureringslokaler. Metoder för restaurering med ålgräsfrön i Västerhavet är också framtagna, men kan idag inte rekommenderas på grund av mycket höga och varierande förluster av frön. I jämförelse med skottmetoder är frömetoder mer osäkra, tar två år längre tid för att återfå en äng och beräknas kosta två till tre gånger mer med tillgängliga metoder.
|
|
| 5. |
- Moksnes, Per-Olav, 1965, et al.
(författare)
-
Identifying new areas adding larval connectivity to existing networks of MPAs : The case of Kattegat and Skagerrak
- 2015
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Networks of marine protected areas (MPAs) are presently being developed in many countries with the aim to preserve biodiversity and restore overexploited stocks. However, one major challenge for the design and management of a functional MPA-network is the lack of information about how larval dispersal affects connectivity in the network and persistence of included species. Tools have been lacking that include larval connectivity into design and assessment of MPA-network, and in particular regarding finding the best new areas that will enhance larval connectivity in the existing networks. In the present study we build on earlier model studies on larval dispersal and assessment of MPA-networks in the Kattegat-Skagerrak area (Moksnes et al. 2014), and use novel theoretical tools to identify new areas for the existing MPA-network in the Skagerrak-Kattegat-Danish Strait area that would best enhance larval connectivity for benthic communities living shallower than 100 m. We also use new methods to identify areas with restricted larval dispersal and subpopulations within the study area, to assist in the selection of new MPAs. The assessment includes also benthic communities that are intolerant to low salinities and therefore have limited distribution in the Baltic Sea. The study demonstrates that the connectivity and protection of benthic communities in the existing MPA-network could be substantially improved by a relatively small addition of carefully selected new MPAs. Adding approximately 1000 km2 of model-selected areas to the existing network (representing an extension of the existing network area with 15–19 %) increased the simulated populations of benthic organism with on average 39–103 % in comparison with the existing network. In contrast, a random selection of new MPAs of the same size only increased the population sizes with 0–19 %. The study identified several areas with restricted larval dispersal and isolated subpopulations within the study area, which may have important implications for management of both genetic and species diversity. The results suggest that it may be important to manage the western Baltic Sea, Kattegat, coastal Skagerrak (including both the Swedish and Norwegian coasts) and the area northwest of Jutland as separate management units since restricted larval dispersal may create genetically distinct subpopulations in these regions. The study also identified restricted larval dispersal within Kattegat and Skagerrak that may create areas with benthic communities that are demographically isolated from neighboring communities. For management of populations and local species diversity, it is important to ensure that there are MPAs within each demographically isolated area. One such area was identified along the Swedish Kattegat coast, which presently has few large MPAs, in particular for shallow benthic communities (<20 m). The analysis identified shallow areas within the larger bays Skälderviken and the Laholmsbukten, and a deeper area located between the Laholmsbukten and Stora Middelgrund in southeastern Kattegatt as being key areas for larval connectivity and persistence of shallow and deep benthic communities, respectively, in Kattegat. The results suggest that these areas (covering approximately 700 km2 in total) constitute the best additions, in respect of larval connectivity, to the existing MPA-network found within Swedish waters. For management purposes, these results should only be viewed as guide for identifying general areas within the study region that are important for improving the connectivity of pelagic larvae within the existing MPA-network. Due to the limitation of the model they should not be viewed as a blue-print of the exact locations of an optimal extension, particularly not in the coastal zone. However, the study does represent the best available assessment to day of larval dispersal and connectivity in the study area, and the result could therefore provide manager with helpful information of one important aspect to include in the decision process when selecting new MPAs.
|
|
| 6. |
- Moksnes, Per-Olav, 1965, et al.
(författare)
-
Åtgärdsprogram för ålgräsängar : Zostera spp
- 2017
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Detta är ett åtgärdsprogram för ålgräsängar (Zostera marina och Z. noltii) i Sverige. Åtgärdsprogrammet är vägledande och innehåller förslag till åtgärder som bör genomföras perioden 2017–2021. Det långsiktiga målet med programmet är att säkra ålgräsängars viktiga ekosystemfunktioner till kustmiljön genom att förstärka skydd mot exploatering, förbättra miljöförhållandena för tillväxt av ålgräs, samt att underlätta och påskynda naturlig återhämtning av livsmiljön genom restaurering och andra åtgärder. Visionen är att ålgräsängar åter ska växa på historiska utbredningsdjup och arealer över hela sitt potentiella utbredningsområde i Sverige, och där förse naturen och människan med ekosystemfunktioner och tjänster. Ålgräs är det dominerande sjögräset i Sverige och utgör basen för mycket artrika biotoper som förser naturen och människan med en lång rad viktiga ekosystemfunktioner och tjänster.Ålgräsängar utgör bl.a. uppväxthabitat för flera viktiga fiskarter som torsk, vitling och ål. Ålgräset skapar också klarare vatten genom att stabilisera havsbotten och minska resuspension av sediment, och motverkar övergödning och klimatförändringar genom att binda näring och kol i sedimentet. Ålgräs är en biotop som identifierats som skyddsvärd i flera EU-direktiv och internationella konventioner. Ålgräsängar är hotade ekosystem vars utbredning har minskat dramatiskt över norra halvklotet de senaste 100 åren. I skandinaviska vatten har djuputbredningen av ålgräs minskat med 50% sen i början av 1900-talet på grund av övergödning och försämrad vattenkvalitet. I Bohuslän har den areella utbredningen av ålgräs minskat med över 60 % sedan 1980-talet till följd av bl.a. övergödning och överfiske, vilket motsvarar en förlust på cirka 12 500 ha ålgräs. Även om åtgärder satts in för att minska påverkan, och vattenkvaliteten har förbättrats, har ingen generell återhämtning av ålgräs kunnat ses. Tvärtom fortsätter de återstående ålgräsängarna att minska, bl.a. till följd av en fortsatt exploatering av grunda kustområden. För att stoppa pågående förluster och möjligöra en återhämting av ålgräsängar runt Sveriges kuster behöver följande göras: Genomför en fullständig kartering av ålgräsets utbredning i Sverige. Inkludera areell utbredning och djuputbredning av ålgräs i nationell och regional miljöövervakning. Förbättra miljöförhållandena för ålgräs genom att intensifiera arbetet med att minska näringsbelastning till havet, öka bestånden av stora rovfiskar i kustekosystemen, samt minska aktiviteter som kan påverka vattenmiljön negativt så som muddring, dumpning av muddermassor, båttrafik, m.m. i närheten av ålgräsängar. Förbättra skyddet för ålgräs mot kustexploatering genom att uppdatera befintliga naturskydd och inrätta nya skyddade områden som inkluderar ålgräs, beakta samlad påverkan av småskalig exploatering vid prövning av ärenden, samt att öka tillsynen av tillståndgiven och otillåtna vattenverksamhet som kan påverka ålgräsängar. Restaurera förlorade ålgräsängar i områden där detta är möjligt för att underlätta en naturlig återhämtning av ålgräs. Använd också ålgräsrestaurering som kompensationsåtgärd när ålgräsängar förstörs vid exploatering, men endast som en sista åtgärd efter att krav ställts på att undvika eller minska skadan. Informera allmänhet och beslutsfattare, samt utbilda personal vid mark- och miljödomstolar, handläggare av vattenärende, m.fl. om ålgräsängars betydelse, känslighet för störningar, samt vad som kan göras för att minska påverkan. Öka kunskapen om hur klimatförändringar, landavrinning, dumpning av muddermassor, båttrafik, m.m. påverkar ålgräsängar i Sverige, samt utveckla nya åtgärder som kan förbättra miljön lokalt och underlätta återetablering av förlorat ålgräs. Detta åtgärdsprogram beräknas kosta totalt 82 miljoner kronor att genomföra under programmets giltighetsperiod 2017–2021.
|
|
| 7. |
- Olsson, Jens, et al.
(författare)
-
Miljön i Hanöbukten 2015-2017 : finns det ett samband mellan tillståndet för fisken, dess hälsa och belastningen av miljöfarliga ämnen?
- 2018
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Under slutet av 2000-talet inkom flertalet rapporter från allmänheten och fiskare i de västra delarna av Hanöbukten om låga förekomster av fisk, förekomst av sårskadad fisk och illaluktande vatten i området. Den här rapporten sammanfattar resultaten och slutsatserna från undersökningar i Västra Hanöbukten utförda under 2015-2017 med syfte att undersöka eventuella samband mellan miljöfarliga ämnen och fiskhälsa, samt orsakerna till uppkomsten av sårskadad fisk i området. Därtill presenteras resultaten från provfisken utförda i syfte att kartlägga bestånden av kustfisk i området. Följande fyra frågeställningar besvaras:Vilka eventuella samband mellan miljöfarliga ämnen och fiskhälsa har framkommit?Vilka orsaker till uppkomst av sårskadad fisk har dokumenterats?Vilka resultat har kartläggningen av kustfiskbestånd, miljöfarliga ämnen respektive fiskhälsa lett till?Vilka slutsatser kan dras gällande vilka arter och storleksklasser som påverkas mest av miljöfarliga ämnen? Resultaten från analyserna av miljöfarliga ämnen i skrubbskädda och torsk visar inte på några generellt förhöjda halter av miljöfarliga ämnen i Västra Hanöbukten under 2015-2016 i jämförelse med referensstationerna Kvädöfjärden och Torhamn (Östra Hanöbukten, skrubbskädda) och sydöstra Gotland (torsk). För några miljögifter såsom DDE och PFOS var halterna hos skrubbskädda något högre i Västra Hanöbukten än i Kvädöfjärden, men halterna ligger under gränsvärden för båda dessa ämnen och inom den naturliga variation som är förväntad med hänsyn till inom- och mellanårsvariation i referensstationer. För torsk visade resultaten att sårskador som antas vara orsakade av nejonöga från Hanöbukten hade högre halter av PCB:er, DDT och dess metaboliter, bromerade flamskyddsmedel och PFAS (poly- och perfluorerade ämnen) jämfört med fiskar utan sårskador i området. Om de högre halterna av miljögifter i sårskadad fisk är ett resultat av lägre kondition och fettvikt hos fisken till följd av sårskadorna eller om gifterna i sig påverkar fisken negativt är idag oklart. För torsk med okända sårskador från Hanöbukten kunde ingen koppling göras mellan uppkomst av sårskador och de analyserade miljögifterna. Undersökningarna av skrubbskäddans hälsa i Västra Hanöbukten visade på tydliga fysiologiska skillnader mellan skrubbskädda som fångats i området jämfört med referenslokalen Kvädöfjärden under 2015. Dessa skillnader kan tyda på påverkan av miljögifter. Men de undersökningar som genomfördes under 2016 och 2017 kunde emellertid inte belägga dessa tydliga skillnader när fisk från Västra Hanöbukten jämfördes med den från referensområdet Torhamn i östra Blekinge. Histopatologiska undersökningar på fisk insamlade 2017 visade även att fiskarna i Västra Hanöbukten är relativt friska. Orsaken till de möjligen episodiskt förekommande förändringarna av fiskens hälsotillstånd i Västra Hanöbukten under 2015 är inte känd, men kan vara ett resultat av variation mellan områden i olika omgivningsfaktorer som födotillgång och/eller vattentemperatur. Det kan dock inte uteslutas att de förändringarna i skrubbskädda som observerats kan vara orsakade av ett eller flera miljöfarliga ämnen som inte ingått i undersökningarna som presenteras i denna rapport. Resultaten från provfiskena visar att fisksamhällets struktur och funktion i de västra delarna av Hanöbukten under 2015-2017 inte avviker i jämförelse med tidigare undersökningar i området och andra kustområden i södra Östersjön. Torsk och skrubbskädda är vanliga arter i fisksamhället i Västra Hanöbukten. Även om fångsterna av arterna generellt var låga i provfiskena under 2015-2017, avviker de inte tydligt från tidigare undersökningar i området och i andra kustområden i södra Östersjön utan speglar sannolikt förändringar under senare år i beståndssituationen för arterna i Östersjön. Emellertid var också konditionen hos torsk och skrubbskädda låg i de västra delarna av Hanöbukten under 2015-2017, och det finns en antydan till lägre kondition hos båda arterna jämfört med andra kustområden i södra Östersjön som möjligen kan tyda på låg födotillgång i området. Frekvensen av fisk (framförallt torsk och skrubbskädda) med yttre fysiska avvikelser såsom bett, sårskador och deformationer verkar vara något förhöjd i Västra Hanöbukten jämfört med andra områden längs den svenska kusten. De typiska frätskador som allmänheten rapporterat i området kunde inte påvisas i provfiskena, och hudsår delvis sannolikt orsakade av andra djur som säl och nejonöga dominerade de yttre fysiska avvikelserna som noterades. Vad som orsakar övriga avvikelser är idag inte klarlagt, men skulle möjligen kunna kopplas till att fiskens låga kondition gör den mer känslig för yttre påverkan. Med grund i de utförda undersökningar och erhållna resultat under 2015-2017 har inte några tydliga samband mellan miljöfarliga ämnen, fiskens hälsotillstånd och bestånd dokumenterats i Västra Hanöbukten. Det är därför inte heller möjligt att uttala sig om vilka storleksklasser av fisk som är känsligast för miljöfarliga ämnen. Förutom angrepp av andra djur som säl och nejonöga, har inte orsaken till de okända skador som observerats på fisken kunnat fastställas. Med utgångspunkt i de resultat som idag finns tillgängliga, kan det dock inte uteslutas att den avvikande hälsan hos skrubbskäddan i Västra Hanöbukten under 2015 och vissa av de yttre fysiska avvikelserna som noterades hos fisken under provfiskena kan ha orsakats av miljöfarliga ämnen. Undersökningarna i Västra Hanöbukten under 2015-2017 har bidragit till en ökad kunskap om tillståndet för fisken i området gällande miljögiftsbelastning, hälsa, samhälle och bestånd, och huruvida det nuvarande tillståndet avviker från andra delar av Östersjön. Systemet i de västra delarna av Hanöbukten är relativt unikt i Sverige, med en öppen kust mot södra Östersjön, och informationen som presenteras i denna rapport bör utgöra en grund för en långsiktig miljöövervakning av fisken i området. En långsiktig miljöövervakning i Västra Hanöbukten medger även en framtida bedömning av miljötillståndet i området, och möjliggör samtidigt upptäckt och dokumentation av episodiska fenomen som påverkar fisksamhällets struktur och funktion, samt fiskens individuella hälsa och belastning av miljöfarliga ämnen.
|
|
| 8. |
- Prutzer, Madeleine, 1966
(författare)
-
Lokal samverkan i vattenförvaltningen med vattenråden i fokus : Utvärdering av projektet Water Co-Governance i Sverige
- 2020
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- EU:s ramdirektiv för vatten (vattendirektivet) betonar vikten av samarbete, samverkan och delaktighet på alla nivåer under arbetet med att skydda och förbättra vattenkvaliteten i EU. Det framhåller också att det ska finnas tillgång till information och att samråd med allmänheten ska ske. I Water Co-Governance-projektet har Havs- och vattenmyndigheten och Vattenmyndigheten för Västerhavet samarbetat med Mölndalsåns, Himleåns och Ätrans vattenråd för att undersöka hur lokalt engagemang kring vatten kan öka. En av många lärdomar i projektet är att lokal förankring ökar kvaliteten på, och genomförandet av, åtgärder.Vägen till att uppnå god ekologisk status kräver åtgärder i våra vatten. Erfarenheterna från det praktiska arbetet är viktiga när bidragsformer och styrmedel ska tas fram. Denna rapport utvärderar Water Co-Governance-projektets arbete i Sverige med ökat stöd till vattenråden och utvecklande av verktyg för det lokala arbetet, ett arbete som redovisades i en rapport som publicerades i april 2020. Utvärderingen tar upp förutsättningar, hinder och behov för vattenråden, ledarskapets betydelse i samverkansprocesser, samverkansverktygen och kunskapens roll och betydelsen av att skapa förtroende och transparens. Den ger också konkreta rekommendationer för det lokala samverkansarbetet.Havs- och vattenmyndigheten och Vattenmyndigheterna har tillsammans ett stort ansvar för att samordna och genomföra arbetet med att nå våra mål för vattenmiljön. Många satsningar pågår som handlar om arbete i pilotområden och ökat lärande i det lokala arbetet. Water Co-Governance-projektet har i denna kontext bidragit till ytterligare förståelse av betydelsen av lokal förankring i det konkreta åtgärdsarbetet.Vi vill rikta ett stort tack till de som varit delaktiga i projektet, och de lärdomar som nu kommer både oss och andra till del.
|
|
| 9. |
- Prutzer, Madeleine, 1966, et al.
(författare)
-
Samverkan och deltagande i vattenråd och vattenförvaltning
- 2016
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Syftet med denna rapport är att sammanställa forskning och information om deltagande i vattenråd, kustvattenråd och vattenförvaltning. Rapporten omfattar en beskrivning och analys av befintligt kunskapsläge: Vilken information och forskning finns om former för deltagande och samverkan som genomförs inom vattenförvaltning i Sverige? Vilka aktörer inkluderas i deltagande och samverkan? Vilka metoder eller ansatser har varit användbara och för vilka syften? Rapporten baseras på publicerade studier, rapporter samt övrigt tillgängligt material från myndigheter och vattenråd. Rapporten avslutas med en sammanfattning av kunskapsläget, en bristanalys som identifierar kunskapsluckor samt en sammanfattande diskussion.
|
|
