| 1. |
- Kander, Astrid, et al.
(författare)
-
Slänger vi skräpet till grannen?
- 2013
-
Ingår i: Generationsmålet- kontroverser kring konsumtion och klimat. - 9789175042626 ; , s. 17-34
-
Bokkapitel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Enligt det av riksdagen antagna miljöpolitiska generationsmålet ska Sverige till nästa generation lämna över ett land där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade problem på annat håll i världen. Detta mål omöjliggör ett snävt nationellt perspektiv på exempelvis utsläpp av klimatgaser. Vi kan inte nöja oss med att få ner de inhemska utsläppen om vi samtidigt drar nytta av ökade utsläpp på andra håll i världen, där de varor som vi konsumerar produceras. Ett rättvisande mått på ett lands klimatpåverkan måste ta hänsyn till handeln med omvärlden. Frågan är hur detta bäst kan göras, så att det uppmuntrar till snabba globala utsläppsminskningar. De svenska koldioxidutsläppen har, enligt den officiella statistiken, minskat sedan 1970-talet, samtidigt som den ekonomiska tillväxten fortsatt. Men har Sverige verkligen minskat sin klimatpåverkan, eller har utsläppen bara flyttat någon annanstans genom att vi i ökande utsträckning importerar billiga produkter som är tillverkade med energikrävande och miljöförstörande metoder i andra länder? Hur ser den genomsnittlige svenskens utsläpp egentligen ut? Vilket är det ”rätta” sättet att mäta Sveriges ansvar för klimatbelastande utsläpp? Det traditionella sättet att beräkna nationella utsläpp är att fokusera på utsläppskällor inom landets gränser. Då ingår alla utsläpp från produktion av varor och tjänster – oavsett var i världen dessa varor och tjänster sedan konsumeras – liksom slutlig energianvändning för exempelvis uppvärmning, hushållsel och transporter. Denna metod, som brukar kallas territoriell eller produktionsbaserad, är den som ligger till grund för ländernas officiella redovisning till exempelvis FN. Med detta sätt att räkna hamnar Sveriges utsläpp av koldioxid på drygt 5 ton per person och år, vilket är klart under genomsnittet för OECD-länderna (10 ton), men högre än det globala genomsnittet (4,4 ton). Metoden svarar dock inte mot generationsmålets krav, eftersom den inte beaktar vilka utsläpp vår konsumtion orsakar på annat håll i världen. Ett annat sätt, som blivit populärt inom delar av forskarsamhället och bland miljörörelser, är att fokusera på konsumtionen, inklusive importerade varor. Det innebär att utsläpp som sker i exempelvis Kina för att producera svenska konsumtionsvaror räknas som Sveriges ansvar, samtidigt som utsläppen från den del av den svenska produktionen som exporteras räknas bort. Den konsumtionsbaserade metoden stämmer i detta avseende bättre överens med andan i generationsmålet. Med denna metod hamnar Sveriges utsläpp av koldioxid istället på cirka 9 ton per person och år. Utifrån dessa resultat hävdas ibland att ”Sverige städar sin egen bakgård, men slänger över skräpet till grannen”. Men även konsumtionsbaserad redovisning är problematisk eftersom den inte tar hänsyn till klimateffekterna av ett lands export, eller till investeringar i klimateffektiv energi och produktionsteknik i exportindustrin. Astrid Kander har därför utvecklat en helt ny beräkningsmodell som ger länder med klimateffektiv export fullt erkännande för denna, samtidigt som varje land får ta fullt ansvar för såväl nivå som sammansättning på sin konsumtion. Med denna metod, som är ett slags hybrid mellan de båda föregående och bygger på att konsumtionsmetoden kompletteras med beräkning av så kallade NEGA-emissioner, hamnar istället de svenska koldioxidutsläppen på cirka 4 ton per person och år. Hur nationella utsläpp av klimatgaser redovisas är förstås inte bara relevant i förhållande till svenska miljömål utan har stor betydelse även för internationella klimatförhandlingar, inte minst för att de ger så olika resultat vad gäller fördelningen av ansvar för globala koldioxidutsläpp. I detta kapitel försöker vi bena ut begreppen och diskuterar de olika metodernas fördelar och nackdelar. Utgångspunkten är att redovisning av nationella utsläpp av växthusgaser ska tjäna som verktyg för att så snabbt och effektivt som möjligt minska de globala utsläppen.
|
|
| 2. |
- Ejermo, Olof, et al.
(författare)
-
Swedish business research productivity
- 2011
-
Ingår i: Industrial and Corporate Change. - : Oxford University Press (OUP). - 0960-6491 .- 1464-3650. ; 20:4, s. 1081-1118
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Sweden experienced an increase in the ratio of granted patents to research and development spending (R&D) between 1989 and 1998, a period when R&D spending grew rapidly. The ratio of patents granted to R&D spending (research productivity) increased by 40% over the period, and the ratio of quality-adjusted patents to R&D exhibited an even more impressive increase of 60%. Sectors with especially high research productivity and quality-adjusted research productivity include low and medium technology manufacturing, chemicals and transportation. However, the growth in quality-adjusted research productivity was primarily generated by the high-tech pharmaceuticals and electronics industries. The service-based sectors experienced a significant increase in R&D spending over the period, but the research productivity decreased.
|
|
| 3. |
- Ejermo, Olof, et al.
(författare)
-
The R&D-growth paradox arises in fast-growing sectors
- 2011
-
Ingår i: Research Policy. - : Elsevier BV. - 0048-7333. ; 40:5, s. 664-672
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Several notions of a R&D paradox can be found in the literature. In the Swedish Paradox version, the emphasis is normally on high and growing levels of business R&D connected to comparatively low GDP growth rates. This paper examines whether this pattern is consistent over time and, more importantly, which sectors drive the aggregate patterns. Based on an investigation of the entire Swedish economy 1985-2001, there is clear evidence that the paradox occurs only in fast-growing manufacturing and service sectors. Fast-growing sectors show an increasing gap between R&D and value-added growth, while the slow-growing sectors do not. This paradox is not interpreted as a sign of failure of the national innovation system, as the largest gap would then be for the slow-growing sectors, failing to transform R&D to economic growth. The gap between R&D and GDP is consistent with the idea of diminishing marginal returns to R&D investment in high-investing sectors. The evidence does not rule out, however, that rendering the innovation system more effective could yield better outcomes. As the findings of a gap are quite consistent over time, it seems fair to conclude that businesses have good reasons for their high R&D investments, despite not being on par with their production growth. (C) 2011 Elsevier B.V. All rights reserved.
|
|
| 4. |
-
Generationsmålet - kontroverser kring klimat och konsumtion
- 2013
-
Samlingsverk (redaktörskap) (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Det svenska miljöpolitiska generationsmålet går ut på att ”till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser”. Det är ett ambitiöst mål med tanke på de enorma, ännu olösta, miljöproblem som mänskligheten står inför: klimatförändringar, miljögifter, biologisk utarmning. Målet antogs ursprungligen av riksdagen år 1999 och samlar hela den svenska miljöpolitiken kring en gemensam inriktning. Den nuvarande formuleringen av målet antogs år 2010. Då tillkom dels det internationella perspektivet – problemen får inte lösas på hemmaplan till priset av ökad miljöförstöring någon annanstans – och dels ett uttalat konsumtionsperspektiv. Miljöpolitiken ska, enligt målet, inriktas så att ”konsumtionsmönstren för varor och tjänster orsakar så små miljö- och hälsoproblem som möjligt”. Frågan är då vilka förändringar i svenskarnas konsumtionsvanor som krävs för att, inom en generation, uppnå ”ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta”. Och hur dessa nödvändiga förändringar kan åstadkommas. Den här boken handlar om sambandet mellan klimatpåverkan och konsumtion. Begränsad klimatpåverkan är ett av sexton miljömål som ingår i det övergripande generationsmålet. Sverige ska verka för att halten av växthusgaser i atmosfären ”stabiliseras på en nivå som innebär att människans påverkan på klimatsystemet inte blir farlig”. I praktiken innebär det att den globala årsmedeltemperaturen inte får stiga med mer än två grader jämfört med förindustriell tid. Detta är förstås inte något som Sverige, lika lite som något annat land, kan åstadkomma på egen hand. Det kräver internationellt samarbete och avtal som omfattar alla länder. Att verka för ett effektivt globalt klimatavtal är därmed en viktig del i strategin för att uppnå generationsmålet på detta område. Men i klimatmålet ingår också ett mål för de svenska utsläppen: år 2050 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp alls av växthusgaser till atmosfären. Hur kan detta mål uppnås? Enligt den officiella statistiken har de svenska utsläppen av växthusgaser minskat med 20 procent sedan 1990. Men frågan är om siffrorna är rättvisande. Statistiken bygger på att man mäter de utsläpp som uppstår inom landets gränser – vid uppvärmning av bostäder och lokaler, transporter och produktion av varor och tjänster. Men därmed bortser man ifrån att mycket av det som konsumeras i Sverige är tillverkat i andra länder, och att mycket av det som produceras går på export. Detta är svårt att förena med såväl generationsmålets fokus på hållbara konsumtionsmönster som kravet på att inte orsaka ökade miljöproblem utanför Sveriges gränser. I kapitel 1 i denna bok, ”Slänger vi skräpet till grannen?”, diskuterar Annika Carlsson-Kanyama och Astrid Kander denna problematik, och jämför fördelar och nackdelar med några olika metoder för att mäta och redovisa nationella växthusgasutsläpp. Carlsson-Kanyama och Kander skriver utifrån helt olika utgångspunkter. Carlsson-Kanyama förespråkar ett konsumtionsbaserat mått, vilket innebär att de svenska utsläppen blir betydligt högre än enligt den officiella statistiken. Kander däremot har kritiserat konsumtionsbaserade mått för att de inte ger länder incitament att investera i energi- och koldioxideffektiv teknik i exportsektorn, och har utvecklat ett nytt mått som tar hänsyn till både konsumtionens nivå och sammansättning och koldioxidintensiteten i exportproduktionen. Med detta mått blir de svenska koldioxidutsläppen mindre än hälften så stora som med ett traditionellt konsumtionsbaserat mått. Författarna försöker bena ut vari åsiktsskillnaderna består, varför resultaten blir så olika, och vilka krav ett lämpligt mått på ett lands klimatpåverkan bör uppfylla. Den gemensamma slutsatsen är att olika mått fångar olika aspekter av ansvaret för klimatåtgärder, och att det därför är önskvärt att länder ger en fullödig redovisning av såväl utsläppen inom landets gränser som effekterna i andra länder av den egna exporten och importen. En annan central fråga när det gäller att formulera nationella klimatmål är hur ansvaret för att motverka globala klimatförändringar ska fördelas mellan världens länder. Ska varje land ta ansvar för att minska sin nuvarande klimatpåverkan, eller har länder också ett ansvar för de utsläpp som de historiskt sett gjort sig skyldiga till? I kapitel 2, ”Har vi en klimatskuld?”, diskuterar Magnus Jiborn, Håkan Pihl och Erik Wengström, argumentet att kostnaderna för klimatåtgärder bör fördelas utifrån länders historiska ansvar för de utsläpp som orsakar den globala uppvärmningen. Det är ett argument med stor potentiell betydelse för internationella klimatförhandlingar. Om en historisk klimatskuld accepteras som grund för bördefördelningen innebär det en skärpning av kraven på de etablerade industriländerna som har haft höga utsläpp i decennier, medan trycket på nya industriländer som Kina, som nu i rasande takt ökar sina utsläpp, minskar i motsvarande grad. Argumentet vilar på förutsättningen att industriländernas historiska utsläpp av koldioxid har försämrat förutsättningarna för fattiga länders ekonomiska utveckling idag. Men detta är långtifrån självklart, menar kapitelförfattarna. Utsläpp av växthusgaser är vad ekonomer kallar en negativ externalitet, en dold kostnad som inte betalas av dem som medverkar i en ekonomisk transaktion utan drabbar hela kollektivet. Men utsläppen är en följd av en industriell utveckling som också genererat positiva externaliteter, såsom ny teknik, ökade kunskaper och institutionella innovationer. Många av dessa kan även utvecklingsländerna dra nytta av för att påskynda sin väg mot ökad välfärd. Dagens utvecklingsländer har, delvis av detta skäl, betydligt högre tillväxttal än vad de etablerade industriländerna haft. Det är en öppen fråga, menar kapitelförfattarna, om utvecklingsländerna, allt sammantaget, gynnats eller missgynnats av den fossilbränsleeldade industriella revolution som ägt rum i de gamla industriländerna. Kapitel 3 fokuserar på en helt annan frågeställning. Om människors konsumtionsvanor måste förändras för att minska miljöbelastningen, hur ska detta gå till? Vem har makt att styra konsumtionen? Kapitelförfattarna – Kirsten Gram-Hanssen, Oksana Mont och Leos Müller – angriper frågan ur ett historiskt perspektiv. Utifrån tre historiska exempel på stora förändringar av människors konsumtionsmönster – den storskaliga introduktionen av exotiska kolonialvaror som kaffe, te, socker och bomull i 1700-talets Europa, införandet av gemensamma tvättstugor i svenska flerbostadshus på 1900-talet och de senaste decenniernas dator- och IT-revolution – diskuterar de vad som driver konsumtionsförändringar och vilka möjligheter stater har att styra konsumtionen i en riktning som, av olika skäl, anses önskvärd. Det finns, menar författarna, både likheter och skillnader mellan dagens behov av en genomgripande förändring av våra konsumtionsmönster och de historiska exempel på konsumtionsförändringar som lyfts fram i kapitlet. Därför finns det också lärdomar att dra när det gäller konsumtionens drivkrafter och vilka medel som kan vara effektiva för att påverka konsumtionsmönstren. En slutsats är att staten historiskt sett har spelat en viktig roll för att forma och främja nya konsumtionsvanor, och att staten, även när det gäller generationsmålets vision om en hållbar konsumtion, måste inta en ledande roll genom att skapa samhälleliga strukturer som främjar miljömässigt hållbara livsstilar. Men även om staten har en viktig roll att spela är det ytterst individer som väljer hur, vad och i vilken omfattning de konsumerar. En genomgripande förändring av samhällets konsumtionsmönster förutsätter att det finns individer som är villiga att ändra sina vanor, välja annorlunda eller – eventuellt – acceptera att konsumera mindre. Kapitel 4, ”Frivillig enkelhet – ett hållbart sätt att ta samhällsansvar?”, fokuserar på en grupp människor som valt att gå ner i materiell levnadsstandard – och ofta även i arbetstid – dels för att minska sin miljöbelastning, dels för att undvika stress och öka sin livskvalitet på andra sätt än genom konsumtion. Författarna till kapitlet – Annika Carlsson-Kanyama, Mikael Klintman och Oksana Mont – har intervjuat personer från tolv hushåll som valt att leva i frivillig enkelhet, och beskriver motiven och drivkrafterna bakom besluten, men också de hinder man upplever i vardagen då man lever frivilligt enkelt. Författarna undersöker också om beslutet att leva materiellt enklare faktiskt leder till reellt minskad miljöpåverkan. Kapitlet tar avstamp i en evolutionär teori om social motivation som drivkraft för konsumtion: vi konsumerar inte enbart, eller ens primärt, för att tillfredsställa biologiska behov, utan framför allt som en del i ett socialt spel, som ett sätt att skapa identitet och få bekräftelse och status i ett socialt sammanhang. Intervjuerna stödjer tesen att detta även gäller för människor som valt att leva frivilligt enkelt – de har bara sökt andra vägar att delta i det sociala spelet, till exempel genom att prioritetera kvalitet framför kvantitet och saker som kräver tid, kunskap och skicklighet framför sådant som kan massproduceras och köpas på varuhus. Beslutet att leva frivilligt enkelt är individuellt, och de personer som valt denna väg har gjort det av många olika skäl. Miljöhänsyn är ett framträdande motiv, men inte det enda. Men man kan ändå fråga sig om det vore önskvärt att fler av oss
|
|
| 5. |
- Granér, Staffan, et al.
(författare)
-
HT Forum : Miljöns historia
- 2011
-
Ingår i: Historisk Tidsskrift. - 0018-263X .- 1504-2944. ; 131:1, s. 64-84
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Henriques, Sofia, et al.
(författare)
-
The modest environmental relief resulting from the transition to the service economy
- 2010
-
Ingår i: Ecological Economics. - : Elsevier BV. - 0921-8009. ; 70:2, s. 271-282
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- A service transition is supposed to lead to the decline of energy intensity (energy/GDP). We argue that this interpretation is overly optimistic because the shift to a service economy is somewhat of an illusion in terms of real production. Several recent studies of structural effects on energy intensity have made the error of using sector shares in current prices, combined with GDP in constant prices, which is inconsistent and ignores the different behaviour of prices across sectors. We use the more correct method of sector shares in constant prices, and make an attempt to single out the effect from the real service transition by using two complementary methods: shift share analyses in current and constant prices, and Logarithmic Mean Divisia Index (LMDI) for 10 developed and 3 emerging economies. A service transition is rather modest in real terms. The major driver of the decline in energy intensity rests within the manufacturing sector. Meanwhile, the transition to a service sector had a small downward impact on energy intensity in 7 of the developed countries (and no impact in the others). For emerging economies like Brazil, Mexico and India, it is the residential sector that drives energy intensity down because of the declining share of this sector as the formal economy grows, and as a consequence of switching to more efficient fuels.
|
|
| 8. |
- Jiborn, Magnus, et al.
(författare)
-
Har vi en klimatskuld?
- 2013
-
Ingår i: Generationsmålet. - 9789175042626 ; , s. 35-63
-
Bokkapitel (populärvet., debatt m.m.)
|
|
| 9. |
- Kaijser, Arne, et al.
(författare)
-
Framtida energiomställningar i historiskt perspektiv
- 2013
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- ör att kunna begränsa temperaturökningen till högst två grader över förindustriell nivå behöver de globala utsläppen kulminera före år 2020 och halveras till år 2050 relativt 1990 års nivå. Det betyder att de utvecklade länderna i Europa och Nordamerika behöver minska sina utsläpp med minst 80 procent till år 2050. En sådan radikal minskning innebär i praktiken att vi måste göra en samhällsomställning till en ekonomi som bygger på fossilfri energitillförsel och fossilfri produktion. Stora omvandlingar av samhällsekonomin har hänt förut, t.ex. i samband med industrialismens genombrott. Men vad är möjligt att klara av i form av omställning av framtida energisystem och långlivade infrastrukturer? Hur snabbt kan en framtida samhällsomställning till låga utsläpp ske? Vilka drivkrafter och hinder finns det för en klimatomställning? Vetenskapliga synteser, t.ex. ”Scientific perspectives after Copenhagen” har dragit slutsatsen att det finns tekniska begränsningar med att ställa om samhället snabbt. En omställningstakt på över 4 procent per år har bedömts vara praktiskt svårgenomfört med tanke på livslängden hos energi- och industrianläggningar samt transportinfrastrukturer liksom de stora nyinvesteringar och kostnader som en så snabb omställning skulle innebära.Dessa utgångspunkter för vad som krävs för att klara tvågradersmålet har intresserat Naturvårdsverket att låta forskare syntetisera aktuell forskningskunskap om historiska samhällsomställningar och dra slutsatser om möjligheten för en framtida omställning till mycket låga växthusgasutsläpp. Föreliggande studie analysererar ett antal genomgripande förändringar sedan 1800-talets mitt under den första, andra och tredje industriella revolutionen och för en avslutande diskussion om möjligheter och utmaningar för att lyckas med en klimatomställning. Studien har finansierats av Naturvårdsverkets forskningsanslag och utförts av Professor Arne Kaijser vid Institutionen för filosofi och teknikhistoria på Kungliga Tekniska Högskolan samt av Professor Astrid Kander vid Ekonomisk-historiska institutionen på Lunds Universitet. Innehållet i rapporten och de slutsatser som dras där står forskarna fullt ut själva för.
|
|
| 10. |
- Kander, Astrid, et al.
(författare)
-
Economic growth and the transition from traditional to modern energy in Sweden
- 2013
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- We examine the role of substitution from traditional to modern energy carriers and of differential rates of innovation in the use of each of these in Sweden from 1850 to 1950. We use a simple growth model with a nested CES production function and exogenous factor augmenting technological change and carry out a growth accounting decomposition based on the econometric results. Energy and energy augmenting technological change contributed more than a third of the economic growth in this period. Even though the rate of technical change was much larger for modern energy, innovation in the use of traditional energy carriers contributed more to growth between 1850 and 1890, since the cost share of traditional energy was so much larger than that of modern energy in that period. However, after 1890 we find that modern energy contributed much more to economic growth than traditional energy, but increasingly labor augmenting technological change and capital accumulation became the most important drivers of growth in the final decades of the period.
|
|
