| 1. |
|
|
| 2. |
- Killander Cariboni, Carla, et al.
(författare)
-
Beskrivaren Björnståhl
- 2021
-
Ingår i: Björnståhls resa : Europa och Konstantinopel 1767-1779 - Europa och Konstantinopel 1767-1779. - 9789170613241 ; , s. 189-243
-
Bokkapitel (refereegranskat)
|
|
| 3. |
- Killander Cariboni, Carla, et al.
(författare)
-
Björnståhls Resa : Texterna och deras upphovsman
- 2021
-
Ingår i: Björnståhls resa : Europa och Konstantinopel 1767-1779 - Europa och Konstantinopel 1767-1779. - 9789170613241 ; , s. 129-186
-
Bokkapitel (refereegranskat)
|
|
| 4. |
- Bennati, Rosella
(författare)
-
Mitt lilla Italien
- 2011
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
-
Björnståhls resa : Europa och Konstantinopel 1767–1779
- 2021
-
Samlingsverk (redaktörskap) (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Sommaren 1767 påbörjade orientalisten Jacob Jonas Björnståhl (1731–1779) en resa som förde honom till Frankrike, Schweiz, Italien, Tyskland, Holland och England innan han sjövägen tog sig till Konstantinopel och så småningom Grekland, där han avled i dysenteri vid 48 års ålder. Hade det inte varit för tidningsmannen Carl Christoffer Gjörwell hade eftervärlden aldrig fått någon större kännedom om denna resa, men Gjörwell publicerade Björnståhls resebrev, till att börja med i sina tidningar och så småningom i en postum bokutgåva i sex volymer.Björnståhls resa skulle vara i hela tolv år. Liknande europeiska resor är det många som har gjort både före och efter honom; det som gör hans färd unik är att den är så väldokumenterad. I sammanlagt 83 brev rapporterar han om praktiskt taget allt han ser och erfar. Han skriver om akademier, bibliotek och museer, om ryktbara byggnader och historiska minnesmärken, om lärda personer, författare och andra berömdheter som han lärt känna: Rousseau, Voltaire, Diderot, Goethe och många andra. Men dessutom delger han läsarna intryck från botaniska trädgårdar och naturaliesamlingar. Han skriver om odlingsmetoder och uppfinningar, hantverk och manufaktur. Starka naturintryck från Neapelbukten och Alperna är han mån om att fånga och förmedla. Han kommenterar också folkets sedvänjor i olika länder. Från det avlägsna Konstantinopel berättar han om islam och hur turkiskt levnadssätt skiljer sig från europeiskt och svenskt. I slutet av sin resa besöker han som den förste vetenskapsmannen någonsin de isolerade Meteoraklostren i Grekland.Björnståhl framstår i de flesta situationer som öppen och villig att omfatta och förstå sådant som är främmande, och hans resebrev är en av de verkligt intressanta rapporterna från Europas metropoler på 1760- och 1770-talen: en på samma gång informationsrik och charmfull framställning från upplysningens tidevarv.Björnståhls resa: Europa och Konstantinopel 1767–1779, där resebreven och Björnståhls gärning analyseras och kommenteras, är ett samarbete mellan forskare från olika humanistiska discipliner: litteraturvetaren Johan Stenström, romanisten Carla Killander Cariboni och nygrecisten Vassilios Sabatakakis som är verksamma vid Lunds universitet, samt religionsvetaren Catharina Raudvere som har sin sysselsättning vid universitetet i Köpenhamn.
|
|
| 7. |
- Cariboni Killander, Carla, et al.
(författare)
-
A New Look on Ekphrasis : an Eye-tracking Experiment on a Cinematic Example
- 2014
-
Ingår i: Ekphrasis. Images, Cinema, Theatre. Media. - : Universitatea Babes-Bolyai. - 2067-631X. ; 12:2, s. 10-31
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Taking the modern definition of ekphrasis as a verbal representation of a work of art as a starting point, we try to broaden it in this contribution. We agree with intermediality theorist Lars Elleström that ekphrasis falls into the category of “media representation”, defined as the representation of a source medium in a target medium. We argue that the target medium does not need to be a verbal one and what matters is the energeia, the vividness of the description, leading in turn to enargeia, a vivid image in the mind of the receiver. The energeia-enargeia relation is an aspect that is often neglected in modern theoretical debates about ekphrasis. We believe that there cannot be ekphrasis without a description making the receiver “see” the object with his/her inner eye. At the same time, following Seymour Chatman and Werner Wolf, we argue that description is not a prerogative of the verbal medium and that even the cinematic medium can describe, using different strategies. In the second part of this contribution, these hypotheses are tested empirically with the help of the eye-tracking technique. A short sequence of Christian Petzold’s film Barbara (2012), which constitutes an example of cinematic ekphrasis, is shown to thirty-three participants. The evidence gathered from the recording of their eye-movements confirms the relevance of the energeia-enargeia relation: the eye activity increases at some particular points of the sequence, points corresponding to the descriptive activity of the camera. Ekphrasis is thus a kind of embodied experience.
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
- Cariboni Killander, Carla
(författare)
-
Avatars d'un narrateur à travers les médias: Tim Tooney, Max Tooney et Mickey Mouse.
- 2013
-
Ingår i: Ekphrasis. Images, Cinema, Theatre. Media. - 2067-631X. ; 10:2, s. 77-95
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Abstract in French Le monologue théâtral par l’auteur italien Alessandro Baricco, Novecento, publié en 1994 a fait l’objet de deux adaptations: en 1998 Giuseppe Tornatore a réalisé un film en langue originale anglaise, The Legend of the Pianist on the Ocean; en 2008, Baricco lui-même, en collaboration avec le dessinateur Giorgio Cavazzano et le scénariste Tito Faraci, signe l’adaptation en bandes dessinées La vera storia di Novecento, qui paraît dans l’album nr 2737 de Topolino, la majeure publication Disney italienne. En problématisant une approche qui accorderait le statut de norme au texte source (Hutcheon 2006, Albrecht-Crane C. & Cutchins D. 2010) et en prenant en considération divers parcours de lecture possibles (rien ne garantit au fond que le texte source soit lu en premier), notre article se propose de situer ces trois médias dans un contexte qui tienne compte de leurs relations latérales, plutôt que hiérarchiques. L’aspect qui sera investigué en particulier est celui de la situation énonciative et des modalités de la prise de parole du narrateur, qui sont différentes dans chaque média. Ces différences, qui sont fonction des conventions génériques, des horizons d’attente des publics visés et des spécificités de chaque média, conditionnent en retour la réception. Pour éclairer l’aspect sélectionné, nous réaliserons une lecture au ras de ces trois textes qui permettra de montrer le pouvoir heuristique d’une comparaison intermédiale. Nous montrerons notamment comment les adaptations n’essaient pas de reproduire le même, mais le déclinent chacune à sa manière.
|
|
| 10. |
- Cariboni Killander, Carla, 1962-, et al.
(författare)
-
Cinematic Ekphrasis and its Narrative Implications
- 2013
-
Ingår i: <em>Emerging Vectors of Narratology: Toward Consolidation or Diversification?</em>,Paris, 29-30 mars 2013.
-
Konferensbidrag (refereegranskat)abstract
- In recent years, the classical figure of ekphrasishas proved to be a very fruitful concept especially in the field of intermedialstudies. Theorists such as J. A. W. Heffernan, W. J. T. Mitchell, M. Kriegerand C. Clüver have contributed to the definition of ekphrasis, progressivelyenlarging its borders beyond the image-word relation. However, in Clüver’sdefinition of ekphrasis as the “verbalization of a real or fictitious textcomposed in a non-verbal sign system”, the focus remains on the verbal natureof the target medium. Following S. Bruhn, L. Sager Eidt and A. Pethö, we aim atquestioning this limitation by showing that the concept of ekphrasis iscritically viable even when the target is not verbal. Our examples will becases of cinematic ekphrasis, where energeiaand repurposing, two crucial aspectsof ekphrasis, both with narrative implications, are achieved by other meansthan only language. By doing this we join the post-classical narratologicaldiscourse and its increased interest in the question of narrative in non-verbalforms.
|
|
