| 1. |
|
|
| 2. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [1] : Metoder och strategier
- 2016
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 3. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [2] : Möjligheter och utmaningar
- 2016
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 4. |
- Alm, Anna-Karin, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning
- 2016
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och andra aktörer i samhället är viktigt för att vi ska kunna möta morgondagens utmaningar. Man måste arbeta över sektorsgränser, inte bara inom forskning utan också inom utbildning. “Vägen till samverkanssäkrad utbildning: metoder och strategier” handlar om hur samverkan kan integreras i högre utbildning. Slutsatserna baseras på de erfarenheter som gjorts i projektet Samverkanssäkrade utbildningsprogram som letts av lärosätena i Linköping, Malmö och Umeå. Publikationens andra del, “Möjligheter och utmaningar”, berättar ett antal historier ur samverkansvardagen. // Att med andra samhällsaktörer samverka kring utformningen av utbildningsprogram och i undervisningen bidrar till kvalitetsutveckling och säkerställer att utbildningen är till nytta för samhället. Samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. För att man långsiktigt ska kunna integrera samverkan i utbildningsprogram krävs insatser på flera nivåer. Till exempel måste lärosätesledningar ta tydlig ställning i samverkansfrågan i sina styrdokument, och samverkansaspekten måste vara en självklar del av lärosätets kvalitetssäkringssystem. Det krävs också att ledningen för fakulteter och institutioner utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan. Vidare bör samverkan ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling, och lärosätena bör också uppmärksamma och belöna framgångsrikt samverkansarbete. Slutligen bör politiker och departement utforma ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena.
|
|
| 5. |
- Arvidsson, Anna, 1973, et al.
(författare)
-
Characterisation of structures in salivary secretion film formation. An experimental study with atomic force microscopy
- 2004
-
Ingår i: Biofouling. - : Informa UK Limited. - 0892-7014 .- 1029-2454. ; 20:3, s. 181-8
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The purpose of the present study was to characterise the structure dynamics of pure salivary secretions retained on controlled surfaces with different surface energies in the early stage of salivary film formation. Germanium prisms prepared to have either low surface energy or medium surface energy were incubated in fresh secretions of either human parotid saliva (HPS) or human submandibular/sublingual saliva (HSMSLS) for 15, 90, and 180 min. After controlled rinsing with distilled water, the surfaces were air dried and thereafter imaged with atomic force microscopy (AFM). The amount of adsorbed material and the size of the structures detected increased with increased saliva exposure time. The film thicknesses varied from 10 to 150 nm, and both HPS and HSMSLS films contained structures with diameters varying from 40 nm to 2 microm. Some of these were clustered into special formations. The HPS films exhibited a more granular morphology than the HSMSLS films. Furthermore, branched lines were detected on the low surface energy germanium prisms incubated in saliva. The results indicate that exposure time, surface energy, and type of salivary secretion all are factors affecting the adsorption characteristics of salivary films.
|
|
| 6. |
- Braian, Michael, et al.
(författare)
-
Tolerance Measurements on Internal- and External-Hexagon Implants
- 2014
-
Ingår i: International Journal of Oral & Maxillofacial Implants. - : Quintessence. - 0882-2786 .- 1942-4434. ; 29:4, s. 846-852
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Purpose: To measure the horizontal machining tolerances of the interface between internal-and external-hexagon implants and analogs with corresponding components after delivery from the manufacturer. These values may be a valuable tool for evaluating increasing misfit caused by fabrication, processing, and wear. Materials and Methods: Seven implants and seven analogs with external-and internal-hexagon connections (Biomet 3i) with corresponding prefabricated gold cylinders and gold screws, prefabricated cylindric plastic cylinders, and laboratory screws were studied. One set of components from the external and internal groups was measured manually and digitally. Measurements from the test subjects were compared with identical measurements from the virtual model to obtain threshold values. The virtual model was then used to obtain optimally oriented cuts. Results: The horizontal machining tolerances for castable plastic abutments on external implants were 12 +/- 89 mu m, and for internal implants they were 86 +/- 47 mu m. Tolerance measurements on prefabricated gold abutments for external implants were 44 +/- 9 mu m, and for internal implants they were 58 +/- 28 mu m. Conclusion: The groups with metallic components showed the smallest tolerance at < 50 mu m for the external group and < 90 mu m for the internal group. The prefabricated plastic cylinder groups ranged from < 100 mu m for external and < 130 mu m for internal connection.
|
|
| 7. |
- Brueffer, Christian, et al.
(författare)
-
Abstract P4-09-03: On the development and clinical value of RNA-sequencing-based classifiers for prediction of the five conventional breast cancer biomarkers: A report from the population-based multicenter SCAN-B study
- 2018
-
Ingår i: Cancer research. Supplement. - 1538-7445. ; 78:4
-
Konferensbidrag (refereegranskat)abstract
- Background:In early breast cancer, five histopathological biomarkers are part of current clinical routines and used for determining prognosis and treatment: estrogen receptor (ER), progesterone receptor (PgR), human epidermal growth factor receptor 2 (ERBB2/HER2), Ki67, and Nottingham histological grade (NHG). We aimed to develop classifiers for these biomarkers based on tumor mRNA-sequencing (RNA-seq), compare classification performance to conventional histopathology, and test whether RNA-seq-based predictors could add value for patient risk-stratification.Patients and Methods:In total, 3678 breast tumors were studied. For 405 breast tumors in the training cohort, a comprehensive histopathological biomarker evaluation was performed by three pathology readings to estimate inter-pathologist variability on the original diagnostic slides as well as on repeat immunostains for this study, and the consensus biomarker status for all five conventional biomarkers was determined. Whole transcriptome gene expression profiling was performed by RNA-sequencing on the Illumina platform. Using RNA-seq-derived tumor gene expression data as input, single-gene classifiers (SGC) and multi-gene classifiers (MGC) were trained on the consensus pathology biomarker labels. The trained classifiers were tested on an independent prospective population-based series of 3273 primary breast cancer cases from the multicenter SCAN-B study with median 41 months follow-up (ClinicalTrials.gov identifier NCT02306096), and classifications were evaluated by agreement statistics and by Kaplan-Meier and Cox regression survival analyses.Results:For the histopathological evaluation, pathologist evaluation concordance was high for ER, PgR, and HER2 (average kappa values of .920, .891, and .899, respectively), but moderate for Ki67 and NHG (.734 and .581). Classification concordance between RNA-seq classifiers and histopathology for the independent 3273-cohort was similar to that within histopathology assessments, with SGCs slightly outperforming MGCs. Importantly, patients with discordant results, classified as hormone responsive (HoR+) by histopathology but non-hormone responsive by MGC, presented with significantly inferior overall survival compared to patients with concordant results. These results extended to patients with no adjuvant systemic therapy (hazard ratio, HR, 4.54; 95% confidence interval, CI, 1.42-14.5), endocrine therapy alone (HR 3.46; 95% CI, 2.01-5.95), or receiving chemotherapy (HR 2.57; 95% CI 1.13-5.86). For HoR+ cases receiving endocrine therapy alone, the MGC HoR classifier remained significant after multivariable adjustment (HR 3.14; 95% CI, 1.75-5.65).Conclusions:RNA-seq-based classifiers for the five key early breast cancer biomarkers were generally equivalent to conventional histopathology with regards to classification error rate. However, when benchmarked using overall survival, our RNA-seq classifiers provided added clinical value in particular for cases that are determined by histopathology to be hormone-responsive but by RNA-seq appear hormone-insensitive and have a significantly poorer outcome when treated with endocrine therapy alone
|
|
| 8. |
- Brueffer, Christian, et al.
(författare)
-
Clinical Value of RNA Sequencing–Based Classifiers for Prediction of the Five Conventional Breast Cancer Biomarkers: A Report From the Population-Based Multicenter Sweden Cancerome Analysis Network—Breast Initiative
- 2018
-
Ingår i: JCO Precision Oncology. - 2473-4284. ; 2, s. 1-18
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- PurposeIn early breast cancer (BC), five conventional biomarkers—estrogen receptor (ER), progesterone receptor (PgR), human epidermal growth factor receptor 2 (HER2), Ki67, and Nottingham histologic grade (NHG)—are used to determine prognosis and treatment. We aimed to develop classifiers for these biomarkers that were based on tumor mRNA sequencing (RNA-seq), compare classification performance, and test whether such predictors could add value for risk stratification.MethodsIn total, 3,678 patients with BC were studied. For 405 tumors, a comprehensive multi-rater histopathologic evaluation was performed. Using RNA-seq data, single-gene classifiers and multigene classifiers (MGCs) were trained on consensus histopathology labels. Trained classifiers were tested on a prospective population-based series of 3,273 BCs that included a median follow-up of 52 months (Sweden Cancerome Analysis Network—Breast [SCAN-B], ClinicalTrials.gov identifier: NCT02306096), and results were evaluated by agreement statistics and Kaplan-Meier and Cox survival analyses.ResultsPathologist concordance was high for ER, PgR, and HER2 (average κ, 0.920, 0.891, and 0.899, respectively) but moderate for Ki67 and NHG (average κ, 0.734 and 0.581). Concordance between RNA-seq classifiers and histopathology for the independent cohort of 3,273 was similar to interpathologist concordance. Patients with discordant classifications, predicted as hormone responsive by histopathology but non–hormone responsive by MGC, had significantly inferior overall survival compared with patients who had concordant results. This extended to patients who received no adjuvant therapy (hazard ratio [HR], 3.19; 95% CI, 1.19 to 8.57), or endocrine therapy alone (HR, 2.64; 95% CI, 1.55 to 4.51). For cases identified as hormone responsive by histopathology and who received endocrine therapy alone, the MGC hormone-responsive classifier remained significant after multivariable adjustment (HR, 2.45; 95% CI, 1.39 to 4.34).ConclusionClassification error rates for RNA-seq–based classifiers for the five key BC biomarkers generally were equivalent to conventional histopathology. However, RNA-seq classifiers provided added clinical value in particular for tumors determined by histopathology to be hormone responsive but by RNA-seq to be hormone insensitive.
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Brueffer, Christian, et al.
(författare)
-
The Mutational Landscape of the SCAN-B Real-World Primary Breast Cancer Transcriptome
- 2020
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Breast cancer is a disease of genomic alterations, of which the complete panorama of somatic mutations and how these relate to molecular subtypes and therapy response is incompletely understood. Within the Sweden Cancerome Analysis Network–Breast project (SCAN-B; ClinicalTrials.govNCT02306096), an ongoing study elucidating the tumor transcriptomic profiles for thousands of breast cancers prospectively, we developed an optimized pipeline for detection of single nucleotide variants and small insertions and deletions from RNA sequencing (RNA-seq) data, and profiled a large real-world population-based cohort of 3,217 breast tumors. We use it to describe the mutational landscape of primary breast cancer viewed through the transcriptome of a large population-based cohort of patients, and relate it to patient overall survival. We demonstrate that RNA-seq can be used to call mutations in important breast cancer genes such asPIK3CA,TP53, andERBB2, as well as the status of key molecular pathways and tumor mutational burden, and identify potentially druggable genes in 86.8% percent of tumors. To make this rich and growing mutational portraiture of breast cancer available for the wider research community, we developed an open source web-based application, the SCAN-B MutationExplorer, accessible athttp://oncogenomics.bmc.lu.se/MutationExplorer. These results add another dimension to the use of RNA-seq as a potential clinical tool, where both gene expression-based and gene mutation-based biomarkers can be interrogated simultaneously and in real-time within one week of tumor sampling.
|
|
