| 1. |
|
|
| 2. |
- Andersson, Torbjörn, et al.
(författare)
-
Sweden
- 2013
-
Ingår i: Standing up for your right(s) in Europe. - Cambridge : Intersentia. - 1780681569 - 9781780681566 ; , s. 517-569
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 3. |
- Bäckström, Lars
(författare)
-
Svensk gruvrätt : En rättsvetenskaplig studie rörande förutsättningarna för utvinning av mineral
- 2015
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Swedish landowners Historically, Swedish landowners have been forced to accept that that their land is claimed for mining activities. This has been done on the basis of different laws and legal rules. The Minerals Act currently in force also entitles third parties to extract miner-als from other people's property. The question of who owns the mineral prior to extraction is however not answered by the Minerals Act or by any other statute. The ownership issue is, in addition to principally interesting, also of practical importance, for instance in relation to the right to exploit minerals covered by the Minerals Act for household use, or the right to exploit unregulated minerals, as well as for future discussion regarding mineral compensation. Besides the principal question of ownership, the Minerals Act gives rise to a number of other issues affecting the landowner's right in relation to the extraction of minerals on the property. The main purpose of the study in Part I is to identify who, if anyone, under Swedish law can be regarded as the principal owner of the components of earth that contain minerals. To this end, it has been necessary to define the concept of ownership in the property context. Access to minerals has been essential for the development of civilization and is still of crucial importance for the way we live our lives. While mineral extraction can be said to constitute a significant public interest, it is an activity that claims limited resources, competes with other land-use interests and causes significant environmental impacts. Even these interests have gradually begun to be considered public and essential, especially the interest of sustainable development. As a result of this, the legal framework governing the extraction of minerals has expanded substantially. This applies not least in relation to other interests, such as environ-mental protection and the rights of others, for example various types of user rights. The legal framework for mineral extraction is today a complex system consisting of several laws with wholly or partly different objectives. An important question is how well these overarching objectives can be ensured within the licensing process for mineral extraction and its associated parallel application of more or less independent laws. The main purpose of the study in Part II is to examine how the overarching objective of the Environmental Code is safeguarded in the licensing process for mineral extraction, and how the process should be designed in order for it to result in well-balanced solutions where all interests are given sufficient consideration. In addition to the analysis of the various legal issues and conflicts that may arise in connection with the exploration, exploitation and processing of minerals, the study also aims to investi-gate what should be regarded as applicable law in situations where clear rules are missing.
|
|
| 4. |
- Darpö, Jan, 1952-
(författare)
-
Access to Justice in Environmental Decision-making in Sweden. : Standing for the public concerned, the scope of review on appeal and costs.
- 2015
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Sweden has a “universally” applicable Environmental Code, which harmonised the general rules and principles in this field. The Code applies to all human activities that might harm the environment. However, certain activities are also regulated in special pieces of legislation, such as the Planning and Building Act. Infrastructure installations also have regulations of their own, as do mining and forestry. Fauna is protected, in part, through hunting law. As for environmental decision-making, the municipalities play a key role under both the Environmental Code and the Planning and Building Act. The County Administrative Boards are also responsible for important environmental legislation and issue permits for environmentally hazardous activities. Installations and activities involving a substantial environmental impact must obtain a permit from the Land and Environmental Court, as must all kinds of water operations. Also national authorities, such as the Environmental Protection Agency and the Swedish Chemicals Agencyare responsible for some environmental decision-making. Sweden has administrative courts for the appeal of administrative decisions and ordinary courts for civil and criminal cases. The administrative courts decide cases on the merits in a reformatory procedure, meaning that they replace the appealed decision with a new onefollowing analysis of all the relevant facts of the case. Furthermore, the ultimate responsibility for the investigation of the case rests with the court according to the “ex officio principle”.The Environmental Code establishes a system of five Land and Environmental Courts and one Land and Environmental Court of Appeal. They are all divisions within the ordinary courts, but essentially act as administrative courts for cases under the En-vironmental Code and the Planning and Building Act. A Land and Environmental Court has some of the characteristics of a tribunal, consisting of both law-trained judges, technicians and experts. All members of the courts have an equal vote. The route for appeals in cases concerning the environment is always the same: Municipal level → County Ad-ministrative Board → Land and Environmental Court → Land and Environmental Court of Appeal (MÖD). Some cases can also be brought to the Supreme Court. Thus all appeals of environmental decisions follow this route, although the starting-point and terminus differ. The decision-making procedure in environmental cases in Sweden is open, meaning that in principle everybody can participate in the proceedings leading to the first decision. On appeal, the scope of the trial is set by the claims of the action, which the appeal body will decide upon in accordance with the “ex officio principle”. Thereby, the appeal body or court decides the case on the merits, thus addressing both substantial and procedural issues raised in the administrative decision. The procedure may includeall kinds of “actions” for annulment, performance, altering the decision, remit, etc.The Swedish concept of standing in administrative cases is strongly “interest-based”. If the provisions in an Act are meant to protect certain interests, the representatives of those interests can challenge the decision by way of appeal. Standing is generally definedas belonging to the “person to whom the decision concerns”. Additional criteria are that the decision affects him or her adversely and that it is appealable, which it always is as long as the decision entails factual or legal consequences in a very broad sense.To get a clearer picture of that scope of persons, one must study the case law that has been established in each administrative area or even under specific pieces of legislation. Under the Environmental Code, the courts have applied a generous attitude, stating that in principle, every person who may be harmed or exposed to more than a minor inconvenience by the environmentally harmful activity at stake is considered a party with interest. Thus,everyone who may be harmed by an activity or exposed to even minor risks – for example neigh-bours, people affected by emissions or other disturbances from the activity – should have the right to appeal the decision in question. As the Environmental Code brought together all kinds of legislation which previously was separate, this formula is generally applicable. Accordingly, if a permit concerns water operations such as a marina, neighbours who will be affected by the road traffic to the marina are allowed to appeal. The determination of the public concerned is straightforwardand depends on the kinds of disturbance (discharges into air and water, noise, odour, traffic, and so on) that the person in question can be affected by, and at what distance. In contrastto this case law created state of affairs, standing for ENGOs is decided by criteria in express legislation, at least as a starting point. In recent years, however, and in the wake of the case law of CJEU, ENGO standing rights have expanded by way of national courts applying the “so as to enable” formula according to the Slovak Brown Bearcase. In the Environmental Code,standing is given to certain organisations in orderto appeal decisions on permits, approvals or exemptions, the criteria being that it is a non-profit association whose purpose according to its statutes is to promote nature conservation, environmental protection or outdoor recreation interests. Additionalcriteriaare that the organisation has been active for at least 3 years in Sweden and has at least 100 members or else can show that it has “support from the public”. Thus, ENGOs meeting those criteria are able to defend the public interest according to their statutes, without any further qualification.These criteria have also been used by the courts in areas to which ENGO standing rights have been expanded in case law. As the administrative procedure in Sweden in all instances is reformatory, the starting point is that the court scrutinizes every part of the appealed decision. Once the applicant is allowed to appeal, the scope of review is complete, meaning that s/he can invoke all kinds of interests in favour of the cause. No arguments are precluded. Thus, the appellant can plead any private or public interest in the case irrespective of the instance of appeal in a higher level of administration or in the courts. Moreover, all kinds of administrative decisions can be brought to the administrative courts by way of appeal, including administrative omissions. Any member of the public who is affected by a certain activity can notify the supervisory authority and ask for administrative action in his or her interest. In this situation, the authority is obliged to issue a decision on the case, be it to take action or not. That decision is appealable using the route described above, and accordingly, the matter will be dealt with in substance by the environmental courts. Thus, there does not exist any administrativediscretion in Sweden, at least as a general rule.The environmental procedure in Sweden is as a general rule free of charge. There are no court fees, no obligation to pay the opponents’ costs, no bonds to be paid for obtaining injunctive relief, or other costs to be paid, irrespective of whether the case is on adminis-trative appeal or goes to court. As the ultimate responsibility to investigate the case lies with the administration and the environmental courts – which both have technicians par-ticipating inthe decision-making – neither are there any witness or experts’ fees to be paid. Basically, this makes the environmental procedure cheap and easily accessible to the public. The other side of the coin however is that when applicants want to be represented by counsel or use experts of their own– which may be necessary in complicated cases – they will have to pay out of their own pocket and the costs cannot be remunerated from a losing opponent. It is alsonoteworthy that there is no obligation to use lawyers in court, not evenatthe higher judicial levels.
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
- Darpö, Jan, 1952-
(författare)
-
Anything Goes, but. . . : Comment on the Opinion by Advocate General Saugmandsgaard Øe in the Tapiola Case (C-674/17)
- 2019
-
Ingår i: Journal for European Environmental & Planning Law. - : Brill. - 1613-7272 .- 1876-0104. ; 16:3, s. 305-318
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- The "wolf issue" is hot all over Europe, not least in the Nordic countries. Due to pressure from farmers' and hunters' organisations, license hunts are performed on a large scale basis in Norway, Sweden and Finland. As the wolf is strictly protected under the Habitats Directive, hunts must have a legal basis in a derogation decision according to Article 16(1). Many of the hunting decisions issued by the authorities under this provision have been challenged in the national courts by the ENGO community, but so far with little success. However, in late 2017, the Finnish organisation Tapiola brought a case all the way to the Supreme Administrative Court, which requested a preliminary ruling by the CJEU on whether such a license hunt is in line with the Directive. The Advocate General's opinion in this case (C-674/17) came in May. This article is a comment to that opinion.
|
|
| 9. |
- Darpö, Jan, 1952-
(författare)
-
Article 9.2 of the Aarhus Convention and EU law. Some remarks on CJEUs case law on access to justice in environmental decision-making.
- 2014
-
Ingår i: Journal of European Environmental and Planning Law. - : Brill Academic Publishers. ; , s. 367-
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- One important means for the implementation of the third pillar of the Aarhus Convention into EU law is the provisions on access to justice in the EIA Directive (2011/92). The case-law of the CJEU on those provisions has developed rapidly in the last couple of years. This body of cases has given the concept “access to justice in environmental decision-making” a new meaning and improved the understanding of the requirement for judicial protection under EU environmental law. The aim of this article is to highlight this development and discuss a couple of key issues on access to justice. First, the relationship between “direct effect” and the individuals “rights” and the principles of effectiveness and judicial protection according to EU law is analysed. Thereafter, the meaning of “substantive and procedural legality” and the distinction between general and personal interests in relation to individual’s standing are discussed. The next issue concerns the role of environmental non-governmental organisations. Finally, the concept “courts or tribunals” in environmental decision-making procedures is considered.
|
|
| 10. |
- Darpö, Jan, et al.
(författare)
-
Artskydd och beslutsprocesser : Ett interdisciplinärt forskningsprogram om integreringen av naturvetenskaplig kunskap och riskvärdering i förvaltning och domstolsprövning – Slutrapport
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Forskningsprojektet PROSPEC har studerat hur skyddet av djur- och växtarter hanteras inom ramen för två helt olika beslutsprocesser i Sverige; dels i tillståndsprocesser under miljöbalken (MB) för vindkraftverk, dels vid beslut under skogsvårdslagen (SVL).Tillståndsprocessen för vindkraft är formaliserad och genomsyrad av EU-rättens krav på utredning genom miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) och samråd med den berörda allmänheten och dess organisationer. I tillståndsprocessen får de EUrättsliga och inhemska kraven på skydd av arter och andra intressen tydligt genomslag. I vår studie – som omfattar samtliga tillståndsbeslut under femårsperioden 2014–18 – har vi kunnat konstatera att processen fungerar väl och att rättspraxis utvecklas i linje med kraven på artskydd. Av de ansökta vindkraftverken fick 72 procent tillstånd och de flesta som fick avslag strandade på det kommunala vetot (12,6 procent). Avslaget av hänsyn till arter känsliga för vindkraft – rovfåglar, övriga långsamt flygande fåglar och fladdermöss – stod för enbart 9,3 procent räknat i antal vindkraftverk.Vid en djupare analys av ett urval av dessa ärenden har vi emellertid noterat att ansökningarna varierade kraftigt i kvalitet och var stundtals undermåliga. MKBprocessen var i vissa fall lång, vilket skulle kunna undvikas om tydliga signaler gavs från början av de ansvariga myndigheterna om brister i utredningen. Utöver fåglar och fladdermöss togs mindre hänsyn till svampar, lavar, mossor, kärlväxter, och insekter som är bundna till naturskog och andra höga värden. Under tillståndsprocesserna gavs dock goda möjligheter för intresserade att ge synpunkter och komma med kompletterande utredningen som togs till vara i beslutsfattandet. Slutligen framgick att villkoren för uppföljning (kontrollprogram) var otillräckliga eller otydliga.Utifrån dessa observationer rekommenderar vi därför att de data som samlas in i arbetet med MKB:n borde tillgängliggöras bättre och att krav ställs på övergripande analyser som inkluderar landskapet och arters populationer. När flera vindparker byggs måste det vara möjligt att bedöma kumulativa effekter, barriärer och fragmentering för de berörda arterna och deras livsmiljöer. Detta ofta en eftersatt och svår aspekt att bedöma vid prövningen av en enskild vindkraftpark.Undersökningen av skogliga artskyddsbeslut omfattar fyra distrikt inom Skogsstyrelsen under tvåårsperioden 2018–19. Vi har studerat alla beslut enligt 30 § SVL som rör artskyddsfrågor och samtliga protokoll och beslut vid samråd enligt 12:6 MB som rör skogsbruksåtgärder i områden som har mycket höga naturvärden av stor betydelse för skogens flora och fauna. Sammanlagt rör det sig om närmare 300 beslut.Utifrån detta material har vi kunnat konstatera att de geografiska skillnaderna mellan de norra och de södra distrikten är påtagliga. Den främsta anledningen till detta är också en av de viktigaste svagheterna i systemet, nämligen kunskapsförsörjningen när det gäller skyddade arter. Det finns helt enkelt betydligt fler observationer av prioriterade fågelarter och andra naturvärden i den södra delen av landet. Då Skogsstyrelsen inte haft någon systematisk inventering av områden med mycket höga naturvärden sedan 2006 blir systemet helt beroende på de rapporteringar som görs till Artportalen, vilket vi finner anmärkningsvärt då informationen där är beroende av besökstäthet och rapportörens intresse. Denna negativa utveckling förstärks nu genom beslutet att upphöra med nyckelbiotopsregistrering vid tillsyn vid årsskiftet 2020/21. En annan notering är att relativt få samråd under MB utlöses av artskydd, trots att skogsbruksåtgärder som kan påverka skyddade arter uttryckligen nämns i Skogsstyrelsens föreskrifter. Vidare är besluten i artskyddsärenden väldigt ensartade, variationen liten och informationen gles. Innehållsmässigt rör det sig om förbudstider, anpassning av skogsbruksåtgärder, skyddszoner eller att hela områden ska sparas. När det gäller samråd under MB föregås för det mesta besluten av fältbesök och muntlig kontakt med markägaren eller avverkningsföretaget, såvida det inte rör sig om kända artlokaler eller generella förbudstider. Beroende på värdet av ”naturvårdsintrånget” fattas beslutet under SVL eller MB, vilket medför otydligheter i regleringen.Vi har slutligen jämfört utvecklingen mot avregleringen av skogsbruket och de otillräckliga naturvärdesinventeringarna med de artskyddskrav som tydliggjordes i domen från EU-domstolen i målet om Skydda skogen (2021). Vår slutsats är att den nuvarande utformningen av artskyddet inom skogsbruket är otillräcklig för att leva upp till EU-rätten. Av domen följer nämligen krav på ett rättsligt bindande system för artskyddet, ett fullgott kunskapsunderlag vid beslutsfattandet, liksom transparens och möjligheter för den berörda allmänheten att komma till tals. I samtliga dessa frågor har det under det senaste året skett en försvagning av det rättsliga systemet för beslutsfattande i skogen. Vi menar därför att den regleringen måste klargöras och skärpas för att Sverige ska kunna hävda att skogsbruket är hållbart och att vi lever upp till de förpliktelser som följer av EU-rätten.Avsikten med vår jämförelse av de två typsituationerna för artskyddsbeslut har varit dels att illustrera skillnaden och dra slutsatser om effektiviteten i regleringen, dels att utforma ett slags standard för ”god förvaltning” med avseende på artskydd som kan vara giltig i skilda situationer. I denna senare del har vi identifierat följande faktorer som avgörande:Planering i ett landskapsperspektiv så att ett gemensamt ansvar kan tas. Planer finns idag i arbetet med övergripande grön infrastruktur och regionala handlingsplaner, liksom i branschspecifika gröna skogsbruksplaner och vindkraftsplaner. Sådana planer måste dock få större betydelse i beslutsfattandet för att artskyddet ska kunna upprätthållas och förstärkas.Utredningskrav på den som vill genomföra en verksamhet eller ktivitet som kan påverka arter och deras livsmiljöer på kort och lång sikt. Detta är viktigt då kunskapsläget är fragmentariskt i landskapet. Obligatoriska skogsbruksplaner över större områden kan vara en del i att fullgöra ett sådant utredningskrav. Därmed kunde man också uppnå en rättvisare ansvarsfördelning då markägare med bättre kunskaper inte missgynnas.En beslutsmyndighet som har självständigt ansvar för att inventera miljövärden som har betydelse för beslutsfattandet. Ett sådant ansvar kompletterar det ansvar som bör läggas på markägaren att ta fram behövligt underlag för planering av verksamheten.Tillstånds- eller anmälningsplikt med tillräckligt tidsutrymme för den ansvariga myndigheten att kontrollera verksamhetens påverkan och meddela beslut om försiktighetsåtgärder, alternativt meddela dispens.Enhetlig reglering genom miljöbalken med en prövningsram som möjliggör för myndigheten att beakta påverkan i ett landskapsperspektiv och därmed kunna ställa krav på hänsyn och anpassning av åtgärder inom ett område i relation till omgivningens värden.Transparens och deltagande för den berörda allmänheten och andra intresserade, gärna genom digitala plattformar.Kommunikationer och remisser med regionala och nationella myndigheter med fackkunskaper gör att befintlig kunskap kan tillvaratas på bästa sätt…Beslut som tydligare förklarar myndighetens ställningstaganden såväl när det gäller att inte ingripa som att meddela försiktighetsåtgärder eller dispenser.En vid möjlighet att överklaga för såväl vissa fackmyndigheter som den berörda allmänheten i en och samma domstolslinje (mark- och miljödomstolarna).
|
|
