| 1. |
- Alanärä, Anders, et al.
(författare)
-
Utsättning av djur för jakt och fiske
- 2021
-
Bok (populärvet., debatt m.m.)abstract
- SLUs vetenskapliga råd för djurskydd har fått i uppdrag av Jordbruksverket att sammanställa aktuell forskning kring utsättning av djur för jakt och fiske samt att belysa eventuella kunskapsluckor på området. Uppdraget omfattar gräsand, rapphöna, fasan och laxfiskar. Bruket att föda upp fåglar och fiskar för utsättning i syfte att gynna jakt och fiske ifrågasätts inte sällan av etiska skäl, men den diskussionen ligger utanför fokus för denna rapport. Utsättning av fågel och fisk är en antropogen verksamhet som, till skillnad från många andra typer av mänsklig påverkan, syftar till att gynna arterna i fråga. Det kan handla om naturvårdsinsatser, att återinföra försvunna arter eller att på andra sätt berika ekosystemet, inte sällan med ökade möjligheter till jakt eller fiske som slutändamål. Ofta förbereds och åtföljs utsättningar av habitatförbättrande åtgärder som inte endast gynnar de utsatta individerna och deras artfränder, utan även har positiva konsekvenser för biologisk mångfald och ekosystemet i stort. I utarbetandet av regelverket knutet till utsättning av fågel och fisk är det viktigt att även beakta de positiva föresatserna och de konsekvenser som verksamheten kan medföra. Annars riskerar man att engagemang och incitament förloras, till men för biologisk mångfald och en rik och levande landsbygd.
|
|
| 2. |
- Andersson, Maria, et al.
(författare)
-
Transport av dräktiga djur, transport av unga djur och åldersbestämning av foster
- 2023
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- De flesta lantbruksdjur transporteras endast enstaka gånger i livet och har därför sällan möjlighet att vänja sig vid transporter på ett sätt som skulle förebygga stress och bidra till en god transportupplevelse. Att skapa förutsättningar som minimerar påverkan på djuren och underlättar drivning av djuren är därför av stor vikt. Livdjurstransport eller transport till slakt kan vara en mycket stressfylld situation för djur. EFSA har under 2022 publicerat tre olika utlåtanden om transport av nötkreatur, små idisslare och gris. EFSA har i sina utlåtanden identifierat följande relevanta välfärdsrisker: social stress i samband med omgruppering, stress då djuren hanteras av ovarsamma människor eller av människor som de inte är vana vid, stress på grund av värme eller kyla, skador, rörelsestress (orsakat av fordonets rörelser), predationsstress (specifikt hos får som drivs med hund), hunger, törst, respiratoriska problem (specifikt hos nötkreatur), begränsade rörelsemöjligheter, svårigheter att vila och sensorisk överstimulering. Sammantaget kan dessa välfärdsrisker leda till ackumulerad och hög stress, rädsla, smärta, obehag och utmattning hos djuren.Nötkreatur, grisar och får är sociala djur som lätt stressas om de separeras från sin grupp. Att ta hänsyn till deras naturliga flockbeteende genom att t.ex. inte driva djur enskilt utan i grupp (undantag för vuxna handjur som ofta behöver hanteras enskilt) är därför viktigt både före, under och efter transport. Omgrupperingar och social stress riskerar att leda till aggressioner och oönskade beteenden då djuren kan komma att skada sig själva eller varandra.Djurs tidigare erfarenheter av att bli hanterade av människor påverkar deras upplevelse och stressnivå vid hantering i samband med transport. En mer vänlig hantering av djuren tidigt i livet kan underlätta hanteringen i samband med transport. Djurens rädsla utgör en välfärdsrisk, både för djuren själva och för den transportör som ska hantera dem. Utlastningsutrymmen och drivvägar behöver vara väl designade för att få ett bra flöde när djuren lastas respektive lastas av och den som hanterar djuren behöver ha god kunskap om djurens naturliga beteenden.Hunger och törst kan uppstå hos djur under tiden från lastning till transport och urlastning. Risken för att djuren ska uppleva hunger och törst ökar med längre transporttider. Unga djur har ett naturligt tätare födointag vilket man kan behöva ta hänsyn till vid transport genom att erbjuda djuren möjlighet att äta och dricka oftare än äldre djur. I nuläget finns det inga optimala lösningar på hur man ska kunna tillgodose behovet av vatten eller annan utfodring på transport då intaget även påverkas av stress och sociala faktorer utöver vana vid utrustningen.Djurtätheten på transportfordonet är en viktig faktor som påverkar djurens möjligheter att hålla balansen och att kunna ligga ned och vila, men även risken för skador och död. Behovet av att kunna ligga ned under transport ökar med transportens längd och huruvida djuren ligger ned är kopplat till vilket utrymme som ges, där större utrymme leder till att fler djur ligger ned.Sen dräktighet räknas som ett tillstånd då det inte är lämpligt att transportera ett djur eftersom transport under denna period kan leda till negativa konsekvenser för djurets välfärd och risker för avkomman. Dräktighet innebär ökad sårbarhet både fysiskt och fysiologiskt. För dräktiga djur innebär därför den stress som förflyttning, lastning, ny miljö, okända människor, rörlig och ostabil transport, transportfordonets förutsättningar, samt avsaknad av foder och vatten under längre perioder, en större påfrestning med en ökad risk för negativa konsekvenser, än för icke-dräktiga djur. Dräktiga djur har en ökad metabolism och värmeproduktion, framförallt under sen dräktighet, vilket gör dräktiga djur mer känsliga för värmestress än icke-dräktiga djur. Vidare blir fysisk ansträngning jobbigare för det dräktiga djuret beroende både på den ökade tyngden och dess påverkan på rörelseapparaten. Även cirkulationssystemet blir mer ansträngt med en förhöjd hjärtfrekvens som följd. Vid värmestress ökar dessutom andningsfrekvensen påtagligt.Kortisol har en viktig roll i slutet av dräktigheten och för att initiera förlossning. I slutet av dräktigheten stiger kortisolnivåerna i moderdjurets blod till följd av att fostrets kortisolproduktion ökar. Förhöjda kortisolnivåer till följd av stress och fysisk ansträngning i samband med lastning, hantering, omgruppering, transport och nya miljöer kan orsaka abort eller för tidig igångsättning av förlossningen. Flera studier visar att det även finns risker under andra delar av dräktigheten. Transport ökar till exempel risken för embryonala förluster under tidig dräktighet hos gris, framför allt under vecka två till fyra, vilket är en kortisolkänslig period. För nötkreatur finns det risk för embryonala förluster vid transporter under dräktighetens första två månader och studier på får har visat på negativa effekter på lamm och ökad risk för fosterdöd vid förhöjda kortisolnivåer hos tackan. Det finns även en risk för epigenetiska effekter hos fostren vid stress hos moderdjuret, vilka kan komma att påverka avkomman senare i livet.När hondjuren ökar i vikt genom fostertillväxt och ökad volym av fostervätskor, påverkas deras rörlighet och förmåga att hålla balansen vilket kan göra att både lastning och transport försvåras samt innebära en ökad risk för halkskador och fläkningsskador. Eventuella led- och klövproblem kan dessutom förvärras eller försvåra rörelsemöjligheterna, även om uppenbar hälta inte alltid kan ses. Den ökade storleken gör att dräktiga djur kräver större plats under transporten, både för att djuren i sig är större, men också för att de ska kunna parera rörelser och hålla balansen. Dräktiga grisar minskar sin aktivitetsnivå och har större behov av att ligga ned och vila vilket behöver tillgodoses under transport.I slutet av dräktigheten, oklart exakt när, sker en uppmjukning av vävnaderna i bäckenregionen vilket är mer påtagligt för nötkreatur än för små idisslare och suggor. Uppmjukningen kvarstår även en tid efter förlossningen. Uppmjukningen ger försämrad stabilitet vid rörelse, vilket innebär risker vid både lastning och transport. Det är därför viktigt att man tar hänsyn till detta och har god tidsmarginal vid transport av dräktiga eller nyförlösta djur, så att djuren inte riskerar att transporteras under den tid som bäckenet är instabilt.Den vetenskapliga evidensen för EU:s regel om 90 % av den förväntade dräktighetstiden som gräns för transport av dräktiga djur förefaller oklar. Rådet ställer sig bakom konklusionen i EFSA:s utlåtande om transport av nötkreatur, små idisslare och gris, om att vetenskapliga belägg för den exakta nu gällande gränsdragningen saknas, samtidigt som det är tydligt att långt gången dräktighet är en riskfaktor för negativ djurvälfärd under transport. I de aktuella utlåtandena finns dock flera studier citerade som visar på sårbarhet för de dräktiga djuren och deras foster under en period som i många fall är längre än de sista 10 % av dräktighetstiden samt att det finns en ökad sårbarhet även under andra delar av dräktigheten och att både moderdjur och foster kan påverkas negativt av att transporteras.Det finns risk för att den stress som en transport innebär kan leda till att det sent dräktiga djuret aborterar eller att förlossningen sätts igång under eller strax efter transport. Då det således föreligger risker för foster och moderdjur vid transport av dräktiga djur under stora delar av dräktighetsperioden anser Rådet att transport av dräktiga djur (nötkreatur, får och gris) om möjligt bör undvikas.Vid transport av unga kalvar, smågrisar och lamm måste hänsyn tas till flera faktorer, såsom ålder, immunförsvarets utveckling, djurens allmänna hälsostatus, huruvida djuren är avvanda eller inte, social stress, etc. Unga djur är generellt känsligare än vuxna djur, och påverkas än mer av att utsättas för hunger och törst, kalla och varma transporter, och begränsade möjligheter att vila under transport. Under perioden då det passiva immunförsvaret går ned samtidigt som det aktiva immunförsvaret är under uppbyggnad är djuren extra känsliga för infektioner.Hur väl ett ungt djur klarar en transport beror bl.a. på längden på transporten (ju längre transport desto större risk för djurens välfärd), samt djurets ålder och vikt. Tiden mellan två och fyra veckor är en känslig ålder för transport av kalvar. Enligt EFSA bör inte kalvar transporteras tidigare än vid fem veckors ålder och de bör väga minst 50 kg. För lamm rekommenderas att djuren transporteras först efter avvänjning. Vidare behöver hänsyn tas till djurens behov av foder och vatten, så att deras närings- samt vätskebehov tillgodoses. Hänsyn behöver även tas till på vilket sätt de är vana vid att inta foder och vatten, och om djuret hålls på liknande sätt i transporten som de är vana vid, exempelvis i samma grupp eller tillsammans med sin mamma. Det kan vara klokt att utfodra djuren innan transport för att minska risken för hunger under transporten. Vid mjölkgiva till kalv behöver tid ges för digestion innan transport för att minska risken för diarré.Icke avvanda djur upplever en större stress runt transport än avvanda djur (vid transport utan moderdjur) och det är därför bättre att företrädesvis transportera djuren efter avvänjning. Unga djur är heller inte motoriskt färdigutvecklade, vilket kan påverka deras balans under transport samt vid på- och avlastning. Yngre djur ligger ned oc
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Bedövning vid slakt av fisk
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I Sverige produceras cirka 11 100 ton matfisk per år, varav ungefär 89 % regnbåge, 11 % fjällröding och en mycket liten andel övrig fisk. Huvuddelen av den svenska matfiskproduktionen sker i s.k. kassodling d.v.s. flytande nätkassar. Bedövning, strupskärning och avblodning sker som regel på den plats där fisken hållits. Majoriteten av all matfisk från svenska producenter bedövas med koldioxid medan en dryg tredjedel bedövas med elektricitet, räknat per vikt. Endast en mindre del bedövas mekaniskt, även om manuell klubbning är en vanlig metod i småskalig produktion. Bedövning med kemiska metoder, eller med nedkylning, förekommer sannolikt inte. Bedövningsmetoden sammanhänger i viss mån med andra steg i slaktprocessen som då också behöver beaktas vid jämförelse av olika bedövningsmetoder. Samhällets ökande krav på god djurvälfärd gäller även fiskproduktion och näringen försöker möta dessa krav. Fiskar är en heterogen grupp och det går inte att definiera välfärdskriterier generellt utan dessa måste vara artspecifika. Ny teknik gör det dock möjligt att studera välfärdsfaktorer även hos fisk och under alla delar av uppfödningen, inklusive slaktprocessen. Detta kan leda fram till artspecifika rekommendationer och på sikt öka välfärden för odlad fisk. Synliga indikatorer på medvetande, såsom beteendemässiga reaktioner, kan användas för att under praktiska förhållanden avgöra om en bedövning har misslyckats, men avsaknaden av sådana reaktioner är inte bevis på att fisken är medvetslös. I brist på vetenskapligt utvärderade och praktiskt tillämpbara indikatorer för att med säkerhet avgöra att en bedövning har lyckats, att fisken är medvetslös, krävs i dagsläget mätningar av hjärnaktivitet, vilket hittills endast har kunnat utföras under försöksmässiga betingelser. Det saknas studier som visar att gas är lämplig för bedövning av laxfiskar och sådan bedövning bör därför tills vidare undvikas. Induktionstiden är alltid flera minuter lång. Koldioxidexponering orsakar kramper, flyktbeteende och fysiologisk stress hos laxfiskar, oavsett koncentration och kombination med andra gaser. Placering i kar med vattenlösning av koldioxid är därför inte en etiskt acceptabel metod för bedövning eller avlivning. Trots detta bedövas majoriteten av all svenskproducerad matfisk med koldioxid. Information om hur exponering för kvävgas och kolmonoxid påverkar fiskarna är knapphändig och motstridande. Dessutom är det oklart hur gasbedövning med kvävgas och kolmonoxid påverkar medvetandet hos fisk, varför det inte går att avgöra om gaserna har potential att ge en effektiv bedövning eller ej. Fler studier av hur kvävgas och kolmonoxid påverkar fiskarnas välfärd fordras innan lämpligheten hos någon av dessa gaser kan bedömas. Kolmonoxid är också farlig för de personer som hanterar gasen och är därför olämplig ur ett arbetsmiljöperspektiv.Baserat på de få mätningar av medvetande som gjorts i samband elektrisk bedövning av fisk kan den inte rekommenderas som ensam bedövnings- eller avlivningsmetod om man samtidigt vill bibehålla en hög köttkvalitet, vilket är relevant om produkten ska säljas. Trots detta bedövas drygt en tredjedel av all svenskproducerad matfisk med enbart elektricitet. Däremot kan elektricitet eventuellt användas för att kortvarigt förbedöva fisken så att den blir mer hanterbar under efterföljande bedövning och avlivning. Det förutsätter dock att elbehandlingen sker på ett sätt så att inte köttkvaliteten försämras. Mekanisk bedövning är en av de få nu använda bedövningsmetoderna för fisk (dock ej i bruk vid storskalig kommersiell slakt av laxfisk i Sverige) som genererar omedelbar och irreversibel medvetslöshet. För att lyckas med bedövningen behövs kunskap om fiskens anatomi och att kraften i slaget är tillräckligt stor. Eventuellt kan större precision erhållas genom att använda en handhållen tryckluftspistol eller automatiserad slagmaskin, jämfört med en manuell klubba. För att underlätta hanteringen, maximera slagprecisionen och minimera fiskarnas stress inför bedövning skulle dessutom möjligen förbehandling med ett lugnande kemiskt bedövningsmedel kunna användas. Nejlikolja och dess aktiva komponenter euginol och isoeuginol tycks kunna sänka fiskens stressnivå. Informationen om hur dessa substanser kan användas i fiskuppfödning är knapphändig och ibland motsägelsefull. Det saknas kunskap om huruvida de faktiskt inducerar medvetslöshet, liksom hur de skulle kunna användas för att reducera fiskens stress. Det saknas också information om hur vattentemperaturen påverkar substansens effektivitet. Den vetenskapliga litteraturen är mycket sparsam när det gäller bedövningsmetodernas påverkan ur ett hållbarhets- och konkurrensperspektiv. Den samlade kunskapen är för liten för att tydliga slutsatser ska kunna dras. Möjligen skulle de lokala förutsättningarna för en relativt småskalig svensk fiskproduktion kunna skapa konkurrensfördelar på den internationella marknaden, om en djurvälfärdsmässigt acceptabel bedövning i samband med slakt kan uppnås utan alltför stora investeringar i utrustning och kompetens, samt om mervärdena från en sådan produktion kan realiseras genom påverkan på efterfrågan eller betalningsviljan. Dessa effekter har dock inte studerats vetenskapligt. Utveckling av bedövningsmetoder som kan bidra till en hållbar och konkurrenskraftig svensk matfiskproduktion kräver sannolikt samarbete mellan forskare och fiskproducenter.
|
|
| 5. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Digital tillsynsteknik i djurhållning utomhus
- 2020
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I enlighet med Jordbruksverkets förfrågan behandlar denna rapport tre områden för digital teknik vid övervakning och kontroll av djur som vistas utomhus på stora ytor: (1) kamerateknologi, t.ex. användning av drönare, (2) positioneringsteknologi som GPS och (3) teknologi för att styra djurens rörelser, som drivning med drönare och användning av s.k. virtuella stängsel. De tre teknikområdena överlappar delvis varandra. Digital tillsyn av utegående djur är beroende av att sensorer mäter det man tror att de mäter med tillräcklig noggrannhet och att data kan överföras och bearbetas till information som lagras och analyseras på ett säkert och korrekt sätt. Sådana teknologier benämns med samlingsnamnet ’Precision Livestock Farming’ (PLF). Användningen av informationen är avgörande för teknikens användbarhet i tillsyns- och djurskyddsarbete. Tillämpningarna är till viss del reglerade av gällande lagstiftning, exempelvis genom krav på tillsyn, begränsad användning av elektricitet för att styra djurs beteende, användning av obemannade luftfarkoster, d.v.s. drönare, samt åtgärder för att förhindra att utrustning skadar djuren eller påverkar deras hälsa och beteende. Inom PLF används en rad olika sensorer som direkt eller indirekt kan mäta djurens miljö och djurens beteende och fysiologiska tillstånd. Den teknologiska utvecklingen har främst varit inriktad på mjölkkor, fjäderfän och grisar och endast i liten utsträckning berört häst, får och get. För djur på bete är överföringen av data från en enhet på eller vid djuret till en mottagare särskilt problematisk p.g.a. stora avstånd, men det sker en snabb teknisk utveckling mot effektivare överföring. PLF-teknologin innebär i de flesta fall att djuren övervakas kontinuerligt och att avvikelser i t.ex. deras hälsotillstånd och välfärd i princip kan upptäckas i realtid, vilket ska ställas mot nuvarande lagkrav på tillsyn minst en eller två gånger dagligen. Sensorer kan ge information om ett stort antal fysiologiska tillstånd och beteenden. En av de vanligaste teknikerna är sensorer för aktivitet. Indirekt kan de också ge information om idissling, liggtid, stegantal och ättid och utlösa larm om exempelvis brunst, hälsoproblem, hälta och kalvning. Sensorer kan även placeras i förmagen hos idisslare (s.k. våmbolus) där de mäter våm-pH och kan larma om störningar i magfunktionen, eller utformas som termometrar som kan larma om hälsostörningar, kalvning och vattenintag eller mikrofoner som kan mäta idissling och larma om brunst, kalvning och onormalt idisslingsmönster. Med kamerateknik kan man mäta aktivitet, kroppsform och hudtemperatur, vilket kan ge information om ketosstatus, hull, hälta och juverhälsa. Kameror monterade på drönare kan användas för att lokalisera och räkna djur, bestämma deras position, habitatval och till viss del deras beteende, särskilt när djuren rör sig över stora arealer. Det finns flera elektroniska positioneringsteknologier varav passiv ’Radio Frequency Identification RFID’ är den vanligaste. Räckvidden är kort med denna teknik men den kan vara användbar om man t.ex. vill mäta hur ofta djuren besöker en vattenpost. Andra teknologier kan med hjälp av antenner följa djurens positioner i realtid. GPS-enheter monterade i halsband kan regelbundet registrera djurens geografiska position. Användningen av GPS har blivit relativt vanlig i renskötseln vilket tycks ha lett till en förbättrad arbetssituation för renskötarna. Positionering med GPS ger inte alltid exakta uppgifter men tekniken har visat sig användbar för studier av habitatval, sociala interaktioner och gruppdynamik. Med positionerna från GPS har man också kunnat styra djur till områden med bättre betestillgång. Med en tillräckligt frekvent bestämning av position med hjälp av GPS (ca en gång per minut) är det möjligt att bestämma betestiden för nötkreatur på ett tillförlitligt sätt. En användning av drönare i djurskötsel och djurtillsyn kan vara att med hjälp av kamera lokalisera djuren över stora ytor. Denna användning begränsas dock av nuvarande bestämmelser om att föraren måste ha ögontakt med drönaren. I renskötseln har drönare börjat användas för att förflytta djur men denna tillämpning är ännu inte juridiskt reglerad. Virtuella stängsel är strukturer som bestäms med kartkoordinater eller elektronisk sändare på marken. Stängslen fungerar som inhägnader, hinder eller gränser. Djuren mottar signaler (vanligen ljud) och stimuli (vanligen elstötar från ett halsband) som gör det möjligt för dem att lära sig var stängslet finns. I vetenskapliga studier har man med varierande framgång lyckats lära djuren att associera ljudsignaler och elstötar med en gräns som inte får passeras. Förmågan att lära sig skiljer mellan olika djurslag, liksom mellan individer. Det finns fortfarande många obesvarade frågeställningar om hur djur kan anpassa sig till virtuella stängselsystemet, liksom hur de påverkas, både under inlärningsfas och bruksfas.
|
|
| 6. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar i och utanför vilthägn med vildsvin, älg, björn och hare
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Syftet med detta yttrande är att sammanställa aktuell forskning kring djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar på vildsvin, älg, björn och hare i vilthägn samt hur de vilda djurens naturliga beteende tillgodoses vid mötet med ett rovdjur och hur detta påverkas av hägnets utformning. Det finns kunskapsluckor inom området då det råder brist på vetenskapliga studier av hur träning och prov i och utanför vilthägn påverkar jakthunden och de vilda djuren. Omfattningen av denna verksamhet är till stora delar okänd för Rådet och området är tämligen oreglerat i lagstiftningen.Träning och prov av jakthundar i hägn sker för att kunna utvärdera hundarnas egenskaper vid jakt. Utfallet av dessa prov används för att undersöka om hunden fungerar och är lämpad för praktisk jakt, men även i avelsarbetet. Skador från björn, vildsvin och älg kan bli allvarliga för jakthunden vid ordinarie jakt. I dagsläget tränas och testas hundar på vildsvin och hare inne i hägnet medan träning och prov av hund på björn och älg sker utanför hägnet med stängsel mellan hund och vilt. Risk för fysiska skador på hund i samband med träning och prov är därför störst i mötet med vildsvin. Djurvälfärdsriskerna för hund omfattar även psykisk påverkan, fysisk överansträngning, värmestress och vätskebrist vid höga utomhustemperaturer samt fysiska skador på grund av hägnets utformning och innehåll. Hur många hundar som skadas i samband med träning på hägnat vilt är dock oklart. Det finns rehabiliteringsanläggningar för jakthundar där hundarna kan tränas på hägnat vilt under mer kontrollerade former och därmed övervinna rädslor och oönskade beteenden. En hund som av olika orsaker blir rädd i samband med jakt, eller som uppvisar oönskade beteenden mot viltet, kan med hjälp av hägnat vilt antingen tränas ytterligare eller uteslutas från att användas vid jakt.En av grundförutsättningarna med träning och prov på vilda djur i hägn är att jaktsituationen ska efterlikna vanlig jakt. Detta innebär att det vilda djuret utsätts för ett hot, vilket i många fall sannolikt innebär stress för det vilda djuret. Hur stor stressituationen blir beror på hur djuret upplever hotet och om det lyckas kontrollera situationen. Vilda djur undviker i regel kontakt med människor och hundar. Att bli förföljd av en hund inne i hägnet är med stor sannolikhet en belastning för det vilda djuret, och även närvaro av hund utanför ett stängsel kan upplevas som ett hot. Träning och prov i hägn varierar med djurslag och anläggning och det vilda djuret har olika förutsättningar att hantera situationen, bland annat beroende på art och individuella skillnader. Förföljelse och jakt innebär sannolikt en betydande stress för vildsvin och hare. Även träning eller prov på älg och björn där hunden befinner sig utanför hägnet kan innebära stress för det vilda djuret. Situationen för det vilda djuret påverkas av faktorer som tidigare erfarenheter av hund och människor, hundens beteende, hur ofta och länge träningen eller proven pågår, hägnets storlek och utformning, samt om hägnet ger viltet möjlighet att undkomma hunden och situationen. Repetitiva moment skulle kunna vänja viltet vid hunden och situationen och för vissa individer innebära ett minskat upplevt hot och stressrespons. Negativ erfarenhet och förväntningar av hundträningen innebär dock en risk för upprepad och ackumulerad stress, vilket kan resultera i att djuret utsätts för ett upprepat och långvarigt lidande. Upplevelsen av repetitiva moment kan påverkas av individuella egenskaper, djurslagsskillnader och det sätt på vilket träningen eller proven utförs. Återkommande exponering för hund kan antingen leda till att det vilda djuret vänjer sig, habituering, eller blir mera känsligt, sensitisering.Hägnets utformning och skötsel har stor betydelse för viltets välfärd och djurskyddsproblem i hägn har noterats. Ett hägnat vilt djur som är kroniskt stressat vid undermålig djurhållning kan ha sämre förutsättningar att hantera den belastning som träning eller prov med hund kan innebära. De hägn för vilda djur som används vid träning och prov av hundar uppvisar stor variation i storlek och utformning. Gemensamt är att hägnet inskränker de vilda djurens naturliga beteenden, exempelvis möjligheten att förflytta sig längre sträckor. I de fall viltet flyttas till ett mindre hägn i samband med träning eller prov reduceras viltets möjligheter till naturliga beteenden ytterligare. Ett hägnat vilt djur som upplever en hotande fara, kan uppleva oro, rädsla och frustration. Detta kan leda till stress, främst när djuret inte kan undkomma eller bemöta hotet på samma sätt som om djuret varit frilevande. Stress uppstår när djuret inte kan kontrollera en situation, eller då kroppen utsätts för psykiska eller fysiska påfrestningar, som vid flyktförsök, värmestress, fysiska skador och smärta.Vildsvin i det vilda är ofta skygga och undviker en potentiell predator om de har möjlighet, men kan också försvara sig mot och även attackera sin förföljare om de blir trängda. Hur vildsvinen påverkas av att hållas instängda i hägn med begränsad möjlighet att undkomma hunden är inte studerat vetenskapligt, men i de fall hund förföljer vildsvinet innebär det troligen betydande rädsla och stress för vildsvinet. Studier har visat att jakt kan leda till att vildsvinen ändrar aktivitetsmönster och vistelseområde. Det finns också en risk att alltför aggressiva hundar tillfogar vildsvinen fysisk skada samtidigt som jakten även riskerar att vildsvin utsätts för värmestress då de har begränsade möjligheter att temperaturreglera sig. Hägn för vildsvin kan vara relativt stora, med en varierad och naturlig biotop. Eftersom hunden kan förfölja vildsvinen inne i hägnet innebär hägnet, oavsett storlek, att vildsvin har begränsade möjligheter att undkomma hunden och jakten i sig är sannolikt stressande. En studie har visat att det kan föreligga allvarliga djurskyddsproblem i vissa vildsvinshägn. Om detta även omfattar tränings- och provhägn skulle detta kunna påverka vildsvinens upplevelse och förmåga att hantera situationen vid jakt i hägn, men detta är inte studerat vetenskapligt.Älgar är flyktdjur som kan springa långa sträckor för att undkomma en angripare, men de kan också försvara sig när de känner sig trängda. Generellt kan älgar relativt lätt hållas i hägn och bli mycket vana vid människor och de förefaller ofta vara tämligen opåverkade vid möten med hundar. Vetenskapliga studier av hur älgar egentligen upplever situationen har Rådet inte funnit. En älg kan göra utfall mot en hund, men även i de fall älgen verkar lugn och opåverkad går det inte att utesluta att konfrontationen med hunden innebär stress för älgen, särskilt då hägnet kraftigt begränsar älgens naturliga flyktbeteende. Under träning eller prov hålls ofta älgen i ett mindre hägn för att hunden ska ges möjlighet att komma nära. Vid träning med hägnad älg har älgen begränsade möjligheter att avlägsna sig från eller komma undan hunden vilket skulle kunna leda till svårigheter för älgen att kontrollera situationen, vilket i sin tur kan ge upphov till stress. Eftersom älgar och hundar hålls åtskilda genom stängsel är risken för fysiska skador hos både hund och älg liten.Vilda björnar undviker normalt kontakt med människor och hundar. Att jagas av en hund har visat sig resultera i såväl beteendemässiga som fysiologiska förändringar vilket tyder på att björnen blir stressad. Exponering för en aktiv, skällande hund utanför hägnet kan upplevas som ett hot och leda till stress. Risken för stress ökar i en anläggning med litet tränings/provhägn, där björnen inte kan undkomma hunden eller kontrollera situationen. I ett litet hägn utan lämpliga biotoper eller fredad zon har björnen små möjligheter att avlägsna sig från hunden eller dölja sig. Situationen för björn vid träning eller prov med hund påverkas av faktorer som tillvänjning, tidigare erfarenheter av hundar och människor, hundens beteende, hur ofta och hur länge hundträningen/proven pågår samt hägnets storlek och utformning och om hägnet ger björnen möjligheter till naturligt beteende och att undkomma hunden. Björnens skötsel och miljö utöver prov-/träningstillfällena, liksom dess individuella förutsättningar påverkar också björnens välfärd, vilket också behöver tas hänsyn till vid bedömningen av björnens situation vid träning och prov med hund.Haren är ett bytesdjur och betraktar hunden som en predator. Haren flyr genom snabba rusher, men kan också försöka förvilla sin efterföljare genom längre hopp och blindspår. I hägn med hare tillåts jakthunden vara lös och jaga haren. Rådet har inte funnit några vetenskapliga studier av harar i den här typen av hägn men det finns studier av harars situation vid möte med hund i andra sammanhang, samt harars reaktion på predatorer generellt. Harar som utsattes för rävlukt minskade sin närvaro i dessa områden och hararnas vaksamhet ökade. Det finns skäl att anta att vilda harar kan reagera på lukt av hund på motsvarande sätt. Man kan anta att stressen för hare vid träningsjakt i hägn liknar den vid vanlig jakt. Skillnaden är att hägnet begränsar harens flyktvägar och även kan begränsa harens möjlighet till normalt flyktbeteende. Hur begränsande hägnet är beror på dess storlek, men eventuellt även dess placering, t.ex. närheten till människor och hundar som ger upphov till syn- eller luktintryck, samt dess utformning, inklusive förekomsten av naturliga förhållanden. Oavsett hägnets storlek och utformning är risken påtaglig att harens välfärd påverkas negativt av att bli jagad. Då harar har en sna
|
|
| 7. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Grävlingars lidande vid grytanlagsprov med levande grävling
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Grävlingar i Sverige jagas idag med flera olika jaktmetoder såsom fällor, vakjakt, jakt med ställande hund ovan jord och jakt med grythund under jord. Grythundar används för jakt, skyddsjakt och eftersök på räv, grävling och mårdhund vilket ställer krav på grythundarnas mentala och fysiska förmågor. Hundarna får inte visa ett uppenbart aggressivt beteende. Olika jaktprov används för att utvärdera hundens mentala och fysiska egenskaper som grythund. Därutöver medger de olika proven en värdering av hundens värde som avelsdjur. Grytanlagsprovens syfte är att bedöma hundars lämplighet vid grytjakt. Provet sker med en levande grävling i ett konstgjort gryt med tre olika gångar som leder fram till en så kallad kittel, där grävlingen är placerad. Kitteln är oftast en rund konstruktion med galler mellan hund och grävling för att undvika fysisk kontakt mellan djuren, kitteln kan vridas för att exponera grävlingen åt rätt håll, mot hunden. Domaren vrider således kitteln för att kunna bedöma hundens arbete med grävlingen. Grävlingar beskrivs som försiktiga djur som ytterst sällan reagerar aggressivt mot människor och som ofta blir skrämda redan vid lukten av en människa. Att vara instängd utan att kunna kontrollera eller undkomma situationen kan vara något av det mest stressande som ett vilt djur kan utsättas för. Det finns få vetenskapliga studier på grävling, men studier som publicerats som rapporter och examensarbeten avseende grävling i konstgryt har tillsammans med en vetenskaplig publikation på fällfångst av grävling visat att grävlingar gjort utfall mot hundar i provgryt, och att grävlingar som fångats i fällor har reagerat med flyktförsök. Djur som saknar möjlighet att kontrollera eller undkomma en stressande situation, kan bli passiva eller till och med uppvisa s.k. inlärd hjälplöshet varvid djuret ger upp och blir apatiskt. Studierna visade också att grävlingar som hade ett passivt beteende i samband med att de hölls instängda i gryt eller fälla ofta hade förhöjd hjärtfrekvens och förändrad kortisolkoncentration i träck, vilket kan tyda på att de upplevde stress. Fastän antalet djur i studierna är litet är detta en indikation på att även till synes lugna grävlingar kan vara stressade. Även om grävlingen vid grytanlagsprovet numera separeras från hunden med ett galler saknar grävlingen möjlighet att komma undan eller kontrollera situationen. Hunden uppfattas också sannolikt som predator av grävlingen. Även en tam eller inte helt vild grävling kan vara rädd för hundar. Grävlingens hundvana eller rädsla för hundar kan vara svår att bedöma eftersom även en till synes lugn grävling kan ha ett stresspåslag. Grävlingens situation och lidande måste bedömas inte bara under själva grytanlagsprovet och träningstillfällena utan under hela grävlingens liv, då den oftast tillbringar 8-10 år i hägn. Välfärden för grävlingen är därför även beroende av hägnets utformning och den dagliga skötseln. Infångande i hägnet liksom transport till provplatsen kan påverka 6 grävlingens välfärd i olika hög grad beroende på faktorer som grävlingens tamhet och tillvänjning, tidigare erfarenhet och förväntan, samt kompetensen hos de personer som hanterar och transporterar djuren. En grävling som är ovan och mindre tam stressas sannolikt mer än en tillvand och tamare individ. Förutom att användas vid grytanlagsprov används grävlingen även när unga hundar ska lära sig jaga. Omfattningen av denna träning är inte reglerad enligt Svenska kennelklubbens reglemente men enligt uppgift ska samma regler följas som vid grytanlagsprov. Det råder brist på vetenskapligt granskade studier på grävlingar och grytanlagsprov och det har inte tillkommit nya studier inom området sedan år 2006. Graden av lidandet för grävlingen beror främst på riskfaktorer som grävlingens oförmåga att kontrollera eller komma undan situationen, grävlingens tidigare erfarenheter, bristande tillvänjning, samt hundens agerande i provgrytet. Beroende på djurets subjektiva upplevelse av hållandet och av de olika ingående momenten kan graden och varaktigheten av lidande skilja sig åt mellan olika individer. För vissa individer kan lidandet röra sig om enstaka men upprepade moment, t.ex. enbart tiden i provgrytet. För andra individer kan lidandet ha en längre varaktighet samt en adderad effekt som ökar graden av lidande om exempelvis hägnets utformning inte möjliggör naturligt beteende och grävlingarna inte är tama vilket kan addera stress under infångande och transport. Sammantaget föreligger en påtaglig risk för lidande, som inte är obetydligt, för grävlingar som används för grytanlagsprov. Det kan på grund av individuella variationer i grävlingarnas beteende under grytanlagsprovet föreligga svårigheter att standardisera proven. Det kan också ifrågasättas om grävlingens beteende vid grytanlagsprov motsvarar ett möte med vild grävling. Hundar kan dessutom få utföra ett slutligt grytjaktprov på vild grävling i naturgryt utan att först ha gjort ett grytanlagsprov. Eventuella negativa effekter av ett icke utfört grytanlagsprov med levande grävling är oklara vid jaktprov på grävling i ett naturgryt. Ett alternativ till prov på levande grävling är att använda en attrapp. Användning av grävlingsattrapp möjliggör en standardisering av grytanlagsproven, samt kan ge ökade och mer lättillgängliga tränings- och testmöjligheter för hundarna. Detta förutsätter dock att attrappen är av tillräckligt hög kvalitet. I Danmark används idag rävattrapper, och det finns attrapp för grävling i Sverige, men utfallet av prov med sådana är oklar. Förutom att grävlingar inte skulle behöva hållas i fångenskap och riskera att utsättas för lidande skulle en väl fungerande och mer lättillgänglig attrapp kunna minska risken för att olämpliga eller otillräckligt tränade hundar utsätter sig själva eller viltet för lidande.
|
|
| 8. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Jakt med pil och båge
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Ett antal länder tillåter jakt med pil och båge, medan flera andra länder har förbjudit den. I de fall där jakt med pil och båge är tillåten kan detta gälla endast vissa arter av däggdjur och fåglar. I vissa fall omfattas även vattenlevande djur. Av våra nordiska grannländer har Norge och Island totalförbud mot jakt med pil och båge, medan Danmark och Finland i olika utsträckning tillåter sådan jakt. Inget nordiskt land tillåter jakt med pil och båge på älg. Danmark och Finland har krav på utbildning och godkänt bågskytteprov för bågjägare. Olika argument för och emot har använts, inte alltid med vetenskapligt stöd, och det går inte att avgöra vilka argument som haft avgörande betydelse för att tillåta eller förbjuda jakt med pil och båge på nationell nivå. Jakt med pil och båge är sedan 1938 förbjuden i Sverige. Kul- och hagelvapen legaliserades ursprungligen inte utifrån etiska principer för minimerat onödigt lidande, utan är i bruk i Sverige och flera andra länder som en följd av tradition och hävd. Frågan om ett eventuellt tillåtande av jakt med pil och båge i Sverige har aktualiserats och Naturvårdsverket föreslog 2018 nya föreskrifter om detta. Den båge som föreslagits för jakt i Sverige är compoundbågen, som ger de kraftfullaste och säkraste skotten, jämfört med långbågen och recurvebågen. Utvecklingen av bågar, pilar och sikten fortgår dock. Vid all form av jakt med kula, hagel eller pil ska projektilens rörelseenergi omvandlas till en kroppsskada som så snabbt som möjligt leder till medvetslöshet och död för det träffade djuret. En pil från en compoundbåge har en anslagshastighet av c:a 70-80 m/s, vilket kan jämföras med c:a 400 m/s för en hagelsvärm och 700-1200 m/s för en gevärskula. Pilens anslagsenergi är c:a 75 J, medan energin hos en samlad hagelsvärm (på nära håll) är c:a 3200 J och hos en gevärskula 1600-16 500 J. En pil som färdas fritt har en uppskattad maximal räckvidd av en halv kilometer medan en kula kan färdas i flera kilometer. Jakt med pil och båge är mer tidskrävande än jakt med kulvapen, d.v.s. färre djur kan fällas under en given tidrymd. Penetrationsdjupet hos en pil varierar beroende på dess hastighet, pilspetsens utformning och typen av vävnad som träffas, och har i en experimentell studie angetts vara 17-60 cm i mjukvävnad. Ju större anslagshastighet, smalare pilspets och mjukare vävnad, desto längre penetrerar pilen och en pil från en modern compoundbåge kan även perforera kroppen på ett stort hjortdjur. Om skottet perforerar, d.v.s. passerar rakt igenom djuret, har projektilen kvar en del energi när den lämnar kroppen och förmågan att orsaka kroppsskada är därför lägre. Till skillnad från en kula orsakar en pil inte någon temporär kavitet med påföljande sekundära vävnadsskador i den träffade djurkroppen, utan endast en smal permanent kavitet eller skottkanal. Det innebär sannolikt att det blir än viktigare med en korrekt träff. Jakt med pil och båge utförs oftast som vak-, vakt-, lock- eller smygjakt, och jägaren är vanligen kamouflerad. Pil och båge ska endast användas på kort avstånd, sannolikt under ca 30-35 m, och helst på stillastående djur. Rekommendationerna om skjutavstånd skiljer dock mellan länder. Jägarens omdöme är en viktig förutsättning för en djurvälfärdsmässigt acceptabel jakt. Det är oklart om jakt med pil och båge kräver större kompetens, skicklighet och noggrannhet än jakt med andra vapen. Utländsk forskning indikerar dock att bågjägare hittills har varit mer benägna än jägare med kuleller hagelvapen att bry sig om själva jakten, snarare än jaktutbytet (köttet), samt att bågjägare i större utsträckning än andra jägare har tagit sin jaktmetod på allvar och aktivt har övat upp sina färdigheter. 6 Det är svårt att dra generella slutsatser om djurs subjektiva upplevelser och stresspåverkan av jakt och skott, eftersom de i hög grad beror på individuella faktorer. Jaktformer som innebär att djuret inte upptäcker en ensam jägare förrän i eller strax före skottögonblicket är sannolikt mindre stressande än jaktformer som innebär att djuret under längre tid drivs eller ställs, eller där djuret upplever närvaro av hundar eller ett stort antal personer. Från djurvälfärdssynpunkt är sannolikt tiden från skottögonblicket till medvetslöshet viktigare än tiden till död. Såväl tiden till medvetandeförlust som till död beror på vilka organ och vävnader som skadas och i synnerhet hur snabbt blod förloras så att syrebrist uppstår i hjärnan. Stor skada på stora artärer leder till en snabb förblödning och ett djur i rörelse förblöder sannolikt snabbare än ett stillastående. Det saknas kunskap för att avgöra om det finns en avgörande skillnad i tid och grad av stress från träff till medvetslöshet mellan pil och kula eller hagel. Forskningsunderlaget är begränsat eller obefintligt vad gäller de flesta arter av vilt under rådjurs storlek, inklusive vattenlevande däggdjur och fåglar, under naturliga förhållanden. Orörlighet efter ett välplacerat skott används ofta som tecken på död, men säger inte mycket om vare sig medvetandegraden eller hjärtaktiviteten. Vid jakt med pil och båge är bröstkorgen, i hjärtlungregionen, det eftersträvade träffområdet. Skadeförloppet efter pilskott i huvudet eller halsen på större vilt är inte närmare känt, men beror sannolikt på var och från vilken vinkel pilen träffar, samt om den vid träff i huvudet har förmåga att penetrera kraniet. Skott i andra kroppsdelar, såsom buken eller extremiteterna, orsakar normalt inte förblödning, men däremot skador som kan medföra lidande för djuret och vara livshotande på längre sikt. Smärta kan orsakas av olika stimuli och de flesta vävnader har smärtreceptorer. Inte allt trauma ger omedelbart upphov till smärta men vid djupa skador, såsom djupa skärsår eller hugg upplever en majoritet av människor en omedelbar smärta. Vid t.ex. skadeskjutning kan smärta orsakas av ökat tryck i området på grund av blödningar, ödem och inflammation. I situationer där djuret är skadeskjutet och ett andraskott behövs för att fälla djuret kan användning av pil och båge försvåras om djuret rör sig snabbt eller avlägsnar sig från skottplatsen, vilket riskerar att leda till ökat lidande hos djuret. Underlaget för att bedöma risken för skadeskjutning med olika vapen och hos olika djurslag är dock otillräckligt. Olika viltarter har olika anatomiska, fysiologiska och mentala förutsättningar, vilket tar sig uttryck i skiftande sinnesförmågor och beteenderepertoarer, och de lever i olika ekologiska sammanhang. Därför varierar förutsättningarna vid jakt kraftigt mellan djurslagen. Forskning talar för att stora djur rör sig längre än små djur efter att ha blivit skjutna. Emellertid är forskningen om jakt på djur som är mindre än rådjur mycket begränsad. Det är svårt att generalisera en subjektiv upplevelse som lidande. Flera tolkningar av begreppet onödigt lidande är dessutom möjliga, baserade på t.ex. lidandets intensitet och varaktighet, avsikterna bakom det handlande som orsakar lidandet samt uppfyllandet av människors och djurs intressen. Det är inte möjligt att med enbart naturvetenskapliga metoder avgöra vad som i jaktsammanhang kan betraktas som onödigt lidande. Fullständiga riskbedömningar av djurvälfärd vid jakt saknas. I jämförelse med jakt med kul- eller hagelvapen medför bågjakt djurvälfärdsrisker med avseende på framför allt tiden från skott till medvetslöshet och skadeskjutning. Bristen på vetenskapligt 7 underlag, inte minst vad gäller småvilt, innebär indirekt också en djurvälfärdsrisk. Bågjakt kan samtidigt eventuellt medföra bättre förutsättningar för avläkning efter skadeskjutning om djuret inte återfinns. En samlad riskbedömning av djurvälfärden vid jakt med pil och båge behöver ta hänsyn till alla tänkbara risker respektive tänkbara fördelar och väga dem mot motsvarande risker respektive fördelar med kul- eller hagelvapen. Fara för människor och egendom i samband med jakt kan förutom olycksfall även antas omfatta störningsmoment i landskapet där jakt bedrivs, t.ex. oljud, människors oro och konkurrerande markanvändning. I Sverige skadas årligen c:a 500 människor i samband med jakt och av dem får i genomsnitt två personer så allvarliga skador att de dör. Cirka 12 % av de dödliga jaktolyckorna drabbar människor som inte deltagit i jakten. De vanligaste skadorna vid jakt med kul- eller hagelvapen är skär- och klämskador, frakturer från fall, hundbett och hörselskador. Av dessa bör risken för hörselskada och hundbett minska vid bågjakt. Det korta skjutavståndet och en minimal risk för rikoschetter bör också minska risken för olyckor med dödlig utgång vid jakt med pil och båge. Jakt med pil och båge är tyst och anses därför inte vara störande för omgivningen, men allmänheten kan uppleva jaktens smygande karaktär som skrämmande. Den låga ljudnivån kan möjligen även öka risken för tjuvjakt. Jakt med pil och båge kan under vissa förhållanden vara ett fungerande verktyg för att förvalta viltstammar, men det behövs mer tid för att minska en viltpopulation med pil och båge än med kulvapen. Det är oklart om jakt med pil och båge skulle öka möjligheterna till god viltförvaltning under svenska förhållanden. Jakt med pil och båge kan anses vara mer miljövänlig än jakt med kul- eller hagelvapen, eftersom pilen inte innehåller bly eller andra giftiga ämnen. I vilken grad införande av jakt med pil och båge skulle kunna påverka den totala mängden bly som hamnar i naturen är dock oklart, eftersom det beror på i vilken grad pil och båge vid ett eventuellt införande av sådan jakt skulle ersätta k
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Ahlman, Therese, et al.
(författare)
-
Culling reasons in organic and conventional dairy herds and genotype by environment interaction for longevity
- 2011
-
Ingår i: Journal of Dairy Science. - : American Dairy Science Association. - 0022-0302 .- 1525-3198. ; 94, s. 1568-1575
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Dairy cow longevity combines all functional traits and is thought to be especially important in organic production, which is an established, increasing part of Swedish dairy production, representing approximately 6% of the market. The aim of this study was to compare dynamics in culling reasons between organic and conventional production and to analyze genotype by environment interactions for longevity. The data contained information from all organic herds with information available from official recording (n = 402) and from approximately half of the conventional herds (n = 5,335). Records from Swedish Holsteins (n = 155,379) and Swedish Red cows (n = 160,794) that had their first calf between January 1998 and September 2003 were included. The opportunity period for longevity was at least 6 yr. Six longevity traits were defined: length of productive life; survival through first, second, and third lactations; fertility-determined survival; and udder health-determined survival. Twenty codes were used to describe the cause of culling, and these were divided into 8 groups: udder health, low fertility, low production, leg problems, metabolic diseases, other diseases, other specified causes, and unspecified cause. The main reason for culling cows in organic herds was poor udder health, whereas for cows in conventional herds it was low fertility. Furthermore, the shift in main culling reason from fertility, which was most common in first lactation regardless of production system, to udder health occurred at a lower age in organic production. Heritabilities and genetic correlations for the longevity traits expressed in organic and conventional herds were estimated from a bivariate animal model. The genetic correlations were close to unity (>0.88), except for fertility-determined survival in the Swedish Red breed (0.80). Heritabilities were low to moderate, and no clear pattern was identified for production system or breed. In general, the results indicate that farmers' culling criteria differ between organic and conventional production. Different preferences may influence the need for alternative selection indexes for organic production, with different weightings of traits, or a separate breeding program. However, no genotype by environment interaction of importance was found between the production systems.
|
|
