| 1. |
- Lange, Maria, et al.
(författare)
-
För lite hemkunskap ökar risken för matförgiftningar
- 2017
-
Ingår i: Dagens Nyheter. - Stockholm : AB Dagens nyheter. - 1101-2447. ; Tisdag 15 augusti, s. 6-6
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- DN.DebattRunt 500 000 människor drabbas enligt beräkningar av matförgiftning i Sverige varje år. Bristande hygienkunskaper i hushållen är en av orsakerna. Nu är det dags för en utökad timplan i hemkunskap för att Sverige skall få medvetna konsumenter, minskat matsvinn och färre fall av matförgiftningar, skriver en grupp experter inom området.
|
|
| 2. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [1] : Metoder och strategier
- 2016
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 3. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [2] : Möjligheter och utmaningar
- 2016
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 4. |
- Alm, Anna-Karin, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning
- 2016
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och andra aktörer i samhället är viktigt för att vi ska kunna möta morgondagens utmaningar. Man måste arbeta över sektorsgränser, inte bara inom forskning utan också inom utbildning. “Vägen till samverkanssäkrad utbildning: metoder och strategier” handlar om hur samverkan kan integreras i högre utbildning. Slutsatserna baseras på de erfarenheter som gjorts i projektet Samverkanssäkrade utbildningsprogram som letts av lärosätena i Linköping, Malmö och Umeå. Publikationens andra del, “Möjligheter och utmaningar”, berättar ett antal historier ur samverkansvardagen. // Att med andra samhällsaktörer samverka kring utformningen av utbildningsprogram och i undervisningen bidrar till kvalitetsutveckling och säkerställer att utbildningen är till nytta för samhället. Samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. För att man långsiktigt ska kunna integrera samverkan i utbildningsprogram krävs insatser på flera nivåer. Till exempel måste lärosätesledningar ta tydlig ställning i samverkansfrågan i sina styrdokument, och samverkansaspekten måste vara en självklar del av lärosätets kvalitetssäkringssystem. Det krävs också att ledningen för fakulteter och institutioner utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan. Vidare bör samverkan ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling, och lärosätena bör också uppmärksamma och belöna framgångsrikt samverkansarbete. Slutligen bör politiker och departement utforma ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena.
|
|
| 5. |
- Rissanen, Ritva, 1978-
(författare)
-
Distress, Emotional reactivity and Fatigue following Breast Cancer : A Theoretical Approach and a Randomised Intervention Study
- 2014
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Aim: Overall aims were to evaluate a stress management intervention with a stepped care approach among women with breast cancer and to explore distress, emotional reactivity and fatigue, both using a theoretical approach and self-reported assessment.Methods: A total of 821 women were approached, 372 women rejected participation, 23 women failed to return the questionnaire and one died, hence, 425 patients (52%) accepted participation. Study I evaluated the cognitive processing model with the aid of an untreated patient group, including 189 women according to the main study protocol. Sixty-six of these women were ineligible for the intervention, as they did not report clinical levels of distress. The remaining 123 women were eligible but they declined participation. Study II explored the validation of the ELSS and emotional reactivity among women with breast cancer. The population comprised of all 425 women (breast cancer sample) and 176 women randomly selected from the PAR register (random women sample). Studies III and IV evaluated the intervention and included all 425 women.Main findings: Study I: avoidance does not mediate the relationship between intrusion and later psychological distress in an early stage breast cancer population. Study II: the ELSS has acceptable validity and reliability. The factor structure of the ELSS was similar in both samples and correlated well with the STAQ (gold standard). Younger age was the only variable associated with emotional reactivity at the start of curative treatment. Studies III and IV: a stepped care approach did not reduce the number of women who require a more extensive treatment at three-months post-diagnosis. Both intervention groups (group/individual) reduced their levels of distress, but there were no significant differences between them. Only about half of the women who were randomised in the second step of the intervention accepted participation.Conclusions: The present thesis provides information regarding distress, emotional reactivity and fatigue among women with breast cancer. A majority of women with early stage breast cancer seem to process the trauma of a cancer diagnosis in a satisfactory way but may experience some emotional reactivity, and younger women may experience more emotional distress. The results also highlight the need for validated measures and carefully planned psychosocial interventions.
|
|
| 6. |
- Adolfsson, Jan, et al.
(författare)
-
Clinical characteristics and primary treatment of prostate cancer in Sweden between 1996 and 2005 : Data from the national prostate cancer register in Sweden
- 2007
-
Ingår i: Scandinavian Journal of Urology and Nephrology. - Stockholm : Taylor & Francis. - 0036-5599 .- 1651-2065. ; 41:6, s. 456-477
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Objective. The incidence of prostate cancer is rising rapidly in Sweden and there is a need to better understand the pattern of diagnosis, tumor characteristics and treatment. Material and methods. Between 1996 and 2005, all new cases of adenocarcinoma of the prostate gland were intended to be registered in the National Prostate Cancer Register (NPCR). This register contains information on diagnosing unit, date of diagnosis, cause of diagnosis, tumor grade, tumor stage according to the TNM classification in force, serum prostate-specific antigen (PSA) levels at diagnosis and primary treatment given within the first 6 months after diagnosis. Results. In total, 72 028 patients were registered, comprising >97% of all pertinent incident cases of prostate cancer in the Swedish Cancer Register (SCR). During the study period there was a considerable decrease in median age at the time of diagnosis, a stage migration towards smaller tumors, a decrease in median serum PSA values at diagnosis, a decrease in the age-standardized incidence rate of men diagnosed with distant metastases or with a PSA level of >100 ng/ml at diagnosis and an increase in the proportion of tumors with Gleason score ≤6. Relatively large geographical differences in the median age at diagnosis and the age-standardized incidence of cases with category T1c tumors were observed. Treatment with curative intent increased dramatically and treatment patterns varied according to geographical region. In men with localized tumors and a PSA level of <20 ng/ml at diagnosis, expectant treatment was more commonly used in those aged ≥75 years than in those aged <75 years. Also, the pattern of endocrine treatment varied in different parts of Sweden. Conclusions. All changes in the register seen over time are consistent with increased diagnostic activity, especially PSA testing, resulting in an increased number of cases with early disease, predominantly tumors in category T1c. The patterns of diagnosis and treatment of prostate cancer vary considerably in different parts of Sweden. The NPCR continues to be an important source for research, epidemiological surveillance of the incidence, diagnosis and treatment of prostate cancer
|
|
| 7. |
- Adolfsson, Jan, et al.
(författare)
-
Clinical characteristics and primary treatment of prostate cancer in Sweden between 1996 and 2005
- 2007
-
Ingår i: Scandinavian Journal of Urology and Nephrology. - : Informa UK Limited. - 0036-5599 .- 1651-2065. ; 41:6, s. 456-477
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- OBJECTIVE: The incidence of prostate cancer is rising rapidly in Sweden and there is a need to better understand the pattern of diagnosis, tumor characteristics and treatment. MATERIAL AND METHODS: Between 1996 and 2005, all new cases of adenocarcinoma of the prostate gland were intended to be registered in the National Prostate Cancer Register (NPCR). This register contains information on diagnosing unit, date of diagnosis, cause of diagnosis, tumor grade, tumor stage according to the TNM classification in force, serum prostate-specific antigen (PSA) levels at diagnosis and primary treatment given within the first 6 months after diagnosis. RESULTS: In total, 72,028 patients were registered, comprising >97% of all pertinent incident cases of prostate cancer in the Swedish Cancer Register (SCR). During the study period there was a considerable decrease in median age at the time of diagnosis, a stage migration towards smaller tumors, a decrease in median serum PSA values at diagnosis, a decrease in the age-standardized incidence rate of men diagnosed with distant metastases or with a PSA level of > 100 ng/ml at diagnosis and an increase in the proportion of tumors with Gleason score <6. Relatively large geographical differences in the median age at diagnosis and the age-standardized incidence of cases with category T1c tumors were observed. Treatment with curative intent increased dramatically and treatment patterns varied according to geographical region. In men with localized tumors and a PSA level of <20 ng/ml at diagnosis, expectant treatment was more commonly used in those aged > or =75 years than in those aged <75 years. Also, the pattern of endocrine treatment varied in different parts of Sweden. CONCLUSIONS: All changes in the register seen over time are consistent with increased diagnostic activity, especially PSA testing, resulting in an increased number of cases with early disease, predominantly tumors in category T1c. The patterns of diagnosis and treatment of prostate cancer vary considerably in different parts of Sweden. The NPCR continues to be an important source for research, epidemiological surveillance of the incidence, diagnosis and treatment of prostate cancer.
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
- Ahlgren, Hans, et al.
(författare)
-
Multiple prehistoric introductions of the mountain hare (Lepus timidus) on a remote island, as revealed by ancient DNA
- 2016
-
Ingår i: Journal of Biogeography. - : Wiley. - 0305-0270 .- 1365-2699. ; 43:9, s. 1786-1796
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Aim: The majority of the non-volant mammals now present on the island of Gotland, Sweden, have been introduced in modern times. One exception is the mountain hare (Lepus timidus), which was present on the island more than 9000 years ago. This paper investigates the origins of the Gotland hares and temporal changes in their genetic structure, and considers how they may have reached the island.Location: The island of Gotland, Sweden (57°30′ N, 18°20′ E).Methods: Two fragments of the mitochondrial D-loop 130 + 164 base pairs in length from skeletal remains from 40 ancient mountain hares from Gotland, 38 from the Swedish mainland and five from Lithuania were analysed and compared with 90 modern L. timidus haplotypes from different locations in Eurasia and five haplotypes of the Don-hare (Lepus tanaiticus) morphotype.Results: The Mesolithic hares from Gotland (7304 bc–5989 bc) cluster with modern hares from Russia, Scotland, the Alps and Fennoscandia whereas the Gotland hares from the Neolithic and onwards (2848 bc–1641 ad) cluster with Neolithic hares from the Swedish mainland and modern hares from Fennoscandia. The Neolithic haplotypes from Lithuania and the Don-hare haplotypes were dispersed within the network. The level of differentiation (FST) between the Mesolithic and Neolithic hares on Gotland was twice as great as that observed on the mainland.Main conclusions: The ancient hares on Gotland fall into two haplogroups separated in time, indicating that the mountain hare became extinct at one point, with subsequent re-colonization events. In view of the isolated location of Gotland, it is probable that the hares were brought there by human means of transport.
|
|
| 10. |
|
|
