| 51. |
|
|
| 52. |
- Frohnert, Pär, 1956-
(författare)
-
Sprickor i muren
- 1992
-
Ingår i: Historisk Tidskrift. - 0345-469X .- 2002-4827. ; 112, s. 113-115
-
Recension (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 53. |
|
|
| 54. |
|
|
| 55. |
- Frohnert, Pär, 1956-
(författare)
-
Swedish Refugee Relief NGOs in the Shadow of Nazi Germany : Possibilities and Restraints in 'the People's Home'
- 2019
-
Ingår i: Journal of Migration History. - : Brill. - 2351-9916 .- 2351-9924. ; 5:2, s. 277-303
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- NGOs were established in Sweden to help refugees from Nazi Germany. The government, dominated by Social Democrats, pursued a restrictive refugee policy and refugees were dependent on NGOs for support. The Labour Movement Refugee Relief, founded by the Social Democrats and the Trade Unions, used insider tactics and had strong expert and logistical authority. The Communist Red Aid pursued outsider tactics and relentlessly criticised the government. The Subscription for Exiled Intellectuals was an independent organisation that was critical of the official policy and yet had government ties. Important conclusions are that NGOs contributed to shape legislation and succeeded in securing state subsidies from 1939, but were unable to stop the increased restrictiveness from 1938 caused by the international refugee crisis. From 1943 onwards, many more refugees arrived and the state took financial responsibility. NGOs lost their crucial role. In general, the NGOs show very different characteristics due to their specific preconditions.
|
|
| 56. |
|
|
| 57. |
|
|
| 58. |
|
|
| 59. |
|
|
| 60. |
- Bogatic, Wirginia, 1969-
(författare)
-
Stanna eller återvända : Flyktingskap, återvändande och kvarstannande bland polska kvinnliga överlevande från koncentrationslägret Ravensbrück 1945-1946
- 2006
-
Licentiatavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Avhandlingen handlar om beslutsprocessen i fråga om återvändande till sitt hemland eller kvarstannande i flyktingskap, hos de överlevande polska kvinnliga koncentrationslägerfångar som räddades till Sverige 1945 med räddningsaktionen De vita bussarna. Räddningsaktionens namn till trots, lämnade kvinnorna koncentrationslägret Ravensbrück ombord på ett tåg. Den bygger på tretton djupintervjuer med de överlevande kvinnorna med målsättning att få ett svar på frågan varför vissa av dem efter krigets slut stannade kvar i Sverige, medan andra återvände till Polen. Intervjuerna genomfördes både med dem som stannade kvar och dem som återvände. Analysen utgår ifrån Svante Lundbergs analytiska modell kring flyktingskap med begreppen Bakgrund, Ram och Mening samt från det teoretiska begreppet sociologisk generation vid analysen av kvinnornas beslutsprocess. Innehållet i begreppet Bakgrund kan förenklat beskrivas som det ”bagage” som flyktingarna har med sig från sitt hemland, som de känner väl och längtar efter. På samma sätt kan innehållet i begreppet Ram definieras som allt nytt och okänt flyktingarna möter vid ankomsten till det nya landet. I båda begreppen ingår även flyktingarnas position i den rådande klasstrukturen samt möjligheter och erbjudanden om hur deras liv kan gestaltas i framtiden. Det har konstaterats att upplevelsen av traumatiserande, våldsamma och känslosamma händelser (significant historical experiences) såsom krig eller ockupation leder ofta till att en sociologisk generation uppstår. Vid analysen av både de kvarstannande och återvändande kvinnornas, som står i centrum för den här avhandlingen, uppväxt- och levnadsförhållanden framgår det att de har genomlevt ett antal signifikanta historiska erfarenheter: andra världskriget, ockupationen, förlusten av nära och kära, Warszawaupproret, fängelser, misshandel och koncentrationsläger, vilka sammanlagt (markerar förändringar i deras liv och som) även resulterade i att kvinnorna blev en del av en sociologisk generation. Världen som de kände den upphörde att existera. Därefter följde migration, flyktingskap och frågan om återvändandet till Polen eller kvarstannandet i Sverige. I kapitlet ”Bakgrund” har visats att den dominerade historieskrivningen i Polen under mellankrigstiden, som var en del av det polska kollektiva minnet, var den idealiserade och romantiskt-patriotiska synen med vilken resultat av förfädernas handlingar betraktades. Under sin tidiga uppväxt formades kvinnorna av föräldrarnas och mor- och farföräldrars berättelser om tiden då Polen som självständig stat inte fanns, om motståndet mot delningsmakterna, när fäder blev inkallade till den ryska eller preussiska armén och fick slåss mot sina ”bröder”, och om tiden då polska legioner bildades och därefter den polska staten. Utanför familjen utsattes de för den andra republikens medvetet nationalistiska politik som syftade till att skapa en stark polsk identitet. De var även åskådare till det polska samhällets radikalisering och nationalismens uppgång, samtidigt som de matades med den dominerande, romantiserade bilden av den återuppståndna polska staten, vilken förmedlades till dem genom familjen, skolan och det omgivande samhället med målsättning att skapa en gemensam identitet. Den förändrings- och utvecklingsprocess de genomgick som enskilda individer, delade de med andra som befann sig i samma situation, och processen resulterade i en känsla av grupptillhörighet, gemensamma värderingar, tolkningar och ideal, vilka låg som bakgrund för deras reaktioner på senare traumatiska erfarenheter. Sex av tretton av de intervjuade kvinnorna fattade ett medvetet beslut om att delta i motståndskampen mot ockupanten, tre gav sitt passiva stöd till kämparna i Warszawaupproret och betalade senare för det med att bli fångar i koncentrationsläger. I kapitlet ”Ram” har det visats på ett samband mellan transporterna för återvändande som startade på hösten 1945 och de svenska myndigheters önskan om handelsavtal med Polen samt Warszawaregeringens starka vil-ja att bli erkänd som den enda legitima polska regeringen. Samtidigt har det framkommit att kvinnorna kände en osäkerhet i fråga om återvändan-de både pga. de förändringar som höll på att inträffa i Polen i fråga om gränser och politisk orientering, och kvinnornas möjligheter till en okänd och kanske trygg och lugn framtid i Sverige. På flyktingförläggningarna började kvinnorna fundera huruvida de kunde stanna och vad det skulle innebära i fråga om arbete och boende. De erbjöds främst anställningar som hembiträden, lantarbetare eller inom industrin - inte alltid de yrken som kvinnorna hade drömt om före kriget eller önskat arbeta inom. För flertalet av dem innebar det ”abandonment of expectations”, då yrken/utbildningar som de hade med sig från hemlandet inte var möjliga att utöva/få användning för i mottagarlandet. Kvinnorna upptäckte också skillnader mellan det svenska och polska samhället, men de blev även uppmärksammade på förändringar som skedde i det polska samhället medan de hade varit borta. Olika grupper försökte påverka dem till att antingen stanna (som en möjlig protest mot det sovjetiska inflytandet i Polen och bevis på den polska Londonregeringens inflytande) eller återvända (för att Landet behövde dem). Den svenska regeringen underrättades om den polska Warszawaregeringens missnöje med Storbritanniens beslut att inte sända tillbaka de polska trupperna till Polen. De uppmärksammades även på att Warszawaregeringen inte accepterade omröstningen som genomfördes bland polska soldater i fråga om huruvida de ville återvända till Polen eller stanna i exil. Men de svenska myndigheterna insåg också den potential som fanns inom gruppen som en möjlig arbetskraft för att fylla den stora efterfrågan på arbeterskor som fanns vid den tiden. Därmed beslutade de också att inte skicka någon mot sin vilja och därmed öppnade sig en möjlighet för kvinnorna att stanna. Istället fick kvinnorna presentera sina individuella skäl till varför de ville stanna kvar i Sverige i ett brev till Svenska Utlänninsgkommissionen (SUK), som utredde frågan och efteråt meddelade beslutet. Inför brevskrivningen kände många repatriandi osäkerhet om uppgifterna i breven skulle föras vidare till den polska legationen, som representerade Warszawaregeringen och i förlängningen leda till problem för familjen/släkten i Polen. Ett flertal trotsade rädslan och uttalade oro för att återvända pga. den nya regeringen och faran för förföljelser. När de fick tillstånd att stanna kvar förvandlades repatriandi på en formell, politiskt–strukturell nivå från flyktingar i exil till nya medborgare/arbetstagare i Sverige och myndigheterna förväntade sig inte längre att de skulle återvända. Svante Lundberg definierar begreppet Mening som flyktingarnas avsikt att återvända till sitt hemland som medvetna subjekt. Under tiden flyktingarna väntar på att återvända till sitt hemland strävar de efter att förvärva kunskaper som kan vara till nytta för dem och hemlandet. De lever i diaspora och ägnar sin tid åt att försöka påverka hemlandets makthavare och politik på avstånd genom att anordna demonstrationer, studiecirklar m.m. för att uppmärksamma mottagarlandet på förhållanden i hemlandet och få dem att agera. Undersökningsperioden för den här avhandlingen omfattar nio måna-der under vilka de polska överlevande kvinnliga fångar från koncentra-tionslägret Ravensbrück fick fatta beslut om huruvida de skulle återvända till hemlandet Polen eller stanna kvar i mottagarlandet Sverige. Fokus ligger på kvinnornas egna berättelser och förklaringar. Kvarstannarna framhäver delvis innehållet i begreppet Ram som en kontext i vilken beslutet fattades, nämligen möjligheten att få anställning och möjligheten att få ett bättre liv i Sverige. De pekar också på bristerna i det som kvalificeras som Bakgrund, nämligen att ingen familj fanns kvar i hemlandet eller familjens uppmuntran att stanna i exil, samt den nya Polens förändringar. Det nya landet verkade inte så skrämmande. Kvinnorna lärde sig svenska genom sitt arbete, hade få kontakter med myndigheter, bildade familj och/eller engagerade sig i kulturell/idrottslig verksamhet. Återvändarna inser att kvarstannande i exil erbjöd dem möjligheter till ett tryggt liv (Ram), men de uppger i första hand att anledningen till deras återvändande var deras längtan till Landet som behövde dem. Först senare konstaterar de att även familjens brev hade inflytande på deras beslut (Bakgrund). De följde utvecklingen i Polen och i Europa men trots den osäkerhet som fanns ville de återvända. Kvinnorna vittnar om att de inte visste hur situationen i Polen skulle utvecklas och det dröjde innan de förstod vad som hände samt antyder om vilka konsekvenserna var av deras beslut. I sina levnadsberättelser placerar kvinnorna, i synnerhet återvändarna, sig själva i ett större sammanhang, i den polska nationens strävande för en fri polsk stat. De uppvisar likheter som kan hänföras till innebörden i generationsbegreppet och ger uttryck för ett generationsmedvetande. Dessa är mer framträdande i gruppen återvändarna som fortsatte den romantiskt-patriotiska traditionen efter kriget i större utsträckning än gruppen kvarstannarna. Kvinnorna pekar på att de i barndomen uppfostrades i patriotisk anda, både inom familjen och i skolan samt samhället i övrigt. Den polska mellankrigsstatens projekt och konnotationer av en stark moralisk förpliktelse gentemot familj och faderslandet uppvisas i kvinnornas egna liv. Andra världskrigets utbrott utgör en markering (significant historical experiences) då deras världsbild förändrades. Kriget och ockupation fick
|
|
