| 51. |
- Arner, Peter, et al.
(författare)
-
Variations in the size of the major omentum are primarily determined by fat cell number
- 2013
-
Ingår i: Journal of Clinical Endocrinology and Metabolism. - : The Endocrine Society. - 0021-972X .- 1945-7197. ; 98:5, s. E897-E901
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- OBJECTIVE: Accumulation of visceral adipose tissue (VAT) is strongly linked to insulin resistance. Variations in the size of any adipose depot are determined by alterations in adipocyte volume and/or number. The individual contribution of each of the latter factors was determined in the major omentum, a fully resectable VAT depot.SUBJECTS: Total removal of the major omentum (omentectomy) was performed in conjunction with bariatric surgery in 55 obese patients. Tissue weight as well as mean adipocyte size and number in the omentum were determined. In subgroups, total VAT was estimated by computerized tomography (n = 17) or dual-energy x-ray absorptiometry (n = 34).RESULTS: The weight of the major omentum (on average 0.6 kg) correlated significantly with total VAT mass estimated by computerized tomography or dual-energy x-ray absorptiometry (r = 0.48-0.7; P < .01). Omental weight in relation to total body fat correlated with several features of the metabolic syndrome and inversely with serum-leptin (P < .001). Mean adipocyte size and total adipocyte number correlated strongly with omental weight (r = 0.6-0.8; P < .0001), irrespective of body mass index and total body fat mass, and accounted almost in total for interindividual variations in omental size. However, stepwise regression analysis demonstrated that adipocyte number was significantly (P < .0001) more important (62%) than adipocyte size (35%).CONCLUSION: The size of the major omentum is representative for VAT mass and correlates with a pernicious metabolic profile. Variations in omental weight are primarily determined by adipocyte number and to a lesser degree by adipocyte size, suggesting that increased VAT mass in obesity is predominantly dependent on adipocyte proliferation.
|
|
| 52. |
- Berglind, Daniel, et al.
(författare)
-
Longitudinal assessment of physical activity in women undergoing Roux-en-Y gastric bypass
- 2015
-
Ingår i: Obesity Surgery. - : Springer Science and Business Media LLC. - 0960-8923 .- 1708-0428. ; 25:1, s. 119-125
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Background: Patients undergoing bariatric surgery do not seem to increase objectively measured physical activity (PA) after surgery, despite substantial weight loss. The aims of the present study were (i) to objectively characterize 3 months pre-surgery to 9 months postsurgery PA and sedentary behavior changes in women undergoing Roux-en-Y gastric bypass (RYGB) using tri-axial accelerometers and (ii) to examine associations between pre-surgery versus postsurgery PA and sedentary behavior with anthropometric measures taken in home environment.Methods: Fifty-six women, with an average pre-surgery body mass index (BMI) of 37.6 (SD 2.6) and of age 39.5 years (SD 5.7), were recruited at five Swedish hospitals. PA was measured for 1 week by the Actigraph GT3X+ accelerometer, and anthropometric measures were taken at home visits 3 months pre-surgery and 9 months postsurgery, thus limiting seasonal effects.Results: Average BMI loss, 9 months postsurgery, was 11.7 (SD 2.7) BMI units. There were no significant pre- to postsurgery differences in PA or sedentary behavior. However, pre-surgery PA showed negative association with PA change and positive association with postsurgery PA. Adjustments for pre-surgery BMI had no impact on these associations.Conclusions: No significant differences were observed in objectively measured changes in PA or time spent sedentary from 3 months pre-surgery to 9 months postsurgery among women undergoing RYGB. However, women with higher pre-surgery PA decreased their PA postsurgery while women with lower pre-surgery PA increased their PA.
|
|
| 53. |
|
|
| 54. |
- Björklund, Erik, 1967-
(författare)
-
Early Risk Stratification, Treatment and Outcome in ST-elevation Myocardial Infarction
- 2005
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- We evaluated, in patients with ST-elevation myocardial infarction (STEMI) treated with thrombolytics, admission Troponin T (tnT), ST-segment resolution and admission N-terminal pro-brain natriuretic peptide (NT-proBNP) for early risk stratification as well as time delays and outcome in real life patients according to prehospital or in-hospital thrombolytic treatment. Also, baseline characteristics, treatments and outcome in patients enrolled in the ASSENT-2 trial in Sweden and in patients not enrolled were evaluated.TnT (n=881) and NT-proBNP (n=782) on admission and ST-resolution at 60 minutes (n=516) in patients from the ASSENT-2 and ASSENT-PLUS trials were analysed. Elevated levels of NT-proBNP and tnT on admission were both independently related to one-year mortality. However, when adding information on ST-resolution (We investigated consecutive STEMI patients included in the RIKS-HIA registry between 2001 and 2004, if they were ambulance transported and had received prehospital (n=1690) or in-hospital (n=3685) thrombolytic treatment. Prehospital diagnosis and thrombolysis reduced the time to thrombolysis by almost one hour, were associated with better left ventricular function and fewer complications and reduced the adjusted one-year mortality by 30% compared with in-hospital thrombolysis.Prospective data from the RIKS-HIA registry on STEMI patients treated with thrombolytics were linked to data on trial participants in the ASSENT-2 trial of thrombolytic agents and used for direct comparisons. Patients treated with thrombolytics and not enrolled in a clinical trial at trial hospitals (n=2048) had higher risk characteristics, more early complications and twice as high adjusted one-year mortality compared to those enrolled (n=729). One major reason for the difference in outcome appeared to be the selection of less critically ill patients to the trial.
|
|
| 55. |
- Brijs, Jeroen, et al.
(författare)
-
Cardiac remodeling and increased central venous pressure underlie elevated stroke volume and cardiac output of seawater-acclimated rainbow trout
- 2017
-
Ingår i: American Journal of Physiology - Regulatory Integrative and Comparative Physiology. - : American Physiological Society. - 0363-6119 .- 1522-1490. ; 312:1
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- © 2017 the American Physiological Society.Substantial increases in cardiac output (CO), stroke volume (SV), and gastrointestinal blood flow are essential for euryhaline rainbow trout (Oncorhyncus mykiss) osmoregulation in seawater. However, the underlying hemodynamic mechanisms responsible for these changes are unknown. By examining a range of circulatory and cardiac morphological variables of seawater-and freshwater-acclimated rainbow trout, the present study revealed a significantly higher central venous pressure (CVP) in seawater-acclimated trout (~0.09 vs. -0.02 kPa). This serves to increase cardiac end-diastolic volume in seawater and explains the elevations in SV (~0.41 vs. 0.27 ml/kg) and CO (~21.5 vs. 14.2 ml·min-1·kg-1) when compared with trout in freshwater. Furthermore, these hemodynamic modifications coincided with a significant increase in the proportion of compact myocardium, which may be necessary to compensate for the increased wall tension associated with a larger stroke volume. Following a temperature increase from 10 to 16.5°C, both acclimation groups exhibited similar increases in heart rate (Q10 of ~2), but SV tended to decrease in seawater-acclimated trout despite the fact that CVP was maintained in both groups. This resulted in CO of seawaterand freshwater-acclimated trout stabilizing at a similar level after warming (~26 ml·min-1·kg-1). The consistently higher CVP of seawater-acclimated trout suggests that factors other than compromised cardiac filling constrained the SV and CO of these individuals at high temperatures. The present study highlights, for the first time, the complex interacting effects of temperature and water salinity on cardiovascular responses in a euryhaline fish species.
|
|
| 56. |
- Calles, Olle, et al.
(författare)
-
Anordningar för upp- och nedströmspassage av fisk vid vattenanläggningar : Underlag till vägledning om lämpliga försiktighetsmått och bästa möjliga teknik för vattenkraft
- 2013
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Många kraftverksdammar saknar idag fiskvägar för uppströms vandrande fisk och de flesta för nedströmsvandrande fisk. Litteraturgenomgången visar att passage av fisk via turbinerna ofta ger omfattande skador och dödlighet och därmed inte är en tillfredsställande förvaltningsstrategi. Det bedöms vara tekniskt fullt möjligt att bygga väl fungerande fiskvägar för samtliga förekommande fiskarter i alla svenska vattensystem. I detta dokument ges rekommendationer om hur fiskvägar bör anläggas, designas och skötas för att nå god anlocknings- och passageeffektivitet för såväl uppströms- som nedströmsvandrande fisk. Att relativt många fiskvägar fungerar dåligt beror på att uppföljning, tillsyn och kontroll av deras effektivitet är eftersatt eller ofta helt saknas. Att etablera en fungerande fiskväg är en process som kan ta flera år då successiva justeringar behövs. Det går dock att få till bra passagelösningar, även förbi stora kraftverk med höga dammar.För uppströmsvandring rekommenderas i första hand naturlika fiskvägar, som omlöp, eftersom de passar de flesta arter och storlekar. Omlöpen kan även fungera som nya strömhabitat och därmed ersätta något av de strömhabitat som förlorats. Är det enbart laxfisk eller andra goda vandrare som skall passera kan en teknisk fiskväg vara en godtagbar lösning. Även i områden med branta dalsidor som gör det svårt att anlägga naturlika fiskvägar och i områden med kulturmiljöer kan tekniska fiskvägar vara ett alternativ. Fiskslussar och fiskhisssar har låg effektivitet och kan inte rekommenderas generellt.Väl fungerande fiskpassager bör föra vatten under en stor del av året såvida inte fiskvägen är inriktad på en enskild art med väl kända behov. Naturlika fiskvägar bör, i likhet med naturliga vattendrag, ha en fastställd minsta vattenföring som är tillräcklig för att bevara sträckans habitatvärden.Ett vanligt problem är att det används för lite vatten i fiskvägen för att locka fisken till mynningen i tillräckligt hög utsträckning. Ofta behöver extra lockvatten användas för att få fisken att hitta fiskvägen, eller fiskvägarna eftersom det i breda vatten kan vara nödvändigt att ha flera fiskvägar, och vid behov även flera ingångar till fiskvägarna. Lockvattnet bör minst utgöra 5 % av medelvattenföringen på platsen, men det kan i vissa situationer behövas ännu mer vatten, och vid högflöden bör även lockvattnet öka i paritet med detta. Extra lockvatten behöver inte gå i fiskvägen utan kan ledas till fiskvägens nedre öppning.Vid nedströmspassage skall anpassade låglutande galler, fiskgaller, användas som leder fisken till en eller flera passagemöjligheter. Spaltvidden mellan gallren ska vara sådan att fisken inte passerar, vilket för vissa arter innebär att spaltvidden inte tillåter fysisk passage av fisk, medan det för andra arter räcker att gallret är en beteendemässig barriär. Idealt skall fisken aldrig komma i direkt med gallret utan ledas rätt väg. I mycket stora älvar kan spjälgaller (louvers) vara ett alternativ, men referensexempel saknas i Sverige i dag, alternativet är låglutande fiskgaller. Beteendeavledning (ljus, ljud, el, bubblor) bör endast användas som åtgärd i kombination med en fysisk avledare, eller på de platser där en fysisk avledare av någon anledning bedöms vara omöjlig att uppföra.Utformningen av flyktöppningen är också essentiell för avledarens funktion. För att tillgodose olika arters djuppreferens, kan man antingen placera en flyktöppning i ytan och ytterligare en vid botten (ål). Den vanligaste rekommendationen är att flyktöppningen ska vara successivt avsmalnande, för att åstadkomma en gradvis acceleration utan turbulens. Flyktöppningens, och därmed hela åtgärdens, funktion är beroende av den mängd vatten som tappas i förbipassagen. Enkelt uttryckt, kan man säga att ju mer vatten som tappas genom förbipassagen, desto större sannolikhet att den funkar väl. Internationellt rekommenderas att 2–10 % av det totala flödet används för att säkerställa nedströmspassage, varför rekommendationen är att överdimensionera flyktöppningar för att under åtgärdens driftsättande undersöka vilket flöde som krävs för god funktionDet bör betonas att den rödlistade ålen kräver speciella anpassningar vid varje hinder för dess upp- och nedvandring. Rekommendationer på bra åtgärder ges i dokumentet. Kriterier för anlocknings- och passageeffektivitet (upp- och nedströms) i fiskvägar bör fastställas utgående från förekomst av långvandrare (lax, havsöring, ål, flodnejonöga, havsnejonöga), antalet hinder och den geografiska lokaliseringen av lämpliga habitat. Litteratursammanställningen visar att många befintliga fiskvägar inte fungerar som avsett och bör utvärderas om minsta osäkerhet råder om deras funktion. Utvärderingarna bör ligga till grund för förbättringar av passagerna till dess tillräcklig effektivitet erhålls och resultaten tillställs tillsynsmyndigheten.
|
|
| 57. |
- Degerman, Erik, et al.
(författare)
-
Påverkan på strömlevande fisk : Underlag till vägledning om lämpliga försiktighetsmått och bästa möjliga teknik för vattenkraft
- 2013
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- En anläggning av en damm i ett strömmande vattensystem får stor inverkan på fiskfaunan även om en fungerande fiskväg anläggs genom själva dammkroppen. Orsaken är att ett lugnvatten skapas i ett tidigare strömmande område. Som en följd kommer fiskfaunan att förändras och arter som är anpassade till lugnvatten kommer att dominera över den tidigare strömfiskfaunan. Fiskfaunan förändras både uppströms, nedströms och i det nya lugnvattnet. De fiskar som gynnas av anlagda lugnvatten ökar predationen på strömfiskar som öring, harr och lax som lever på platsen eller försöker passera igenom lugnvattnet. Även andra vandrande arter påverkas, t.ex. ål. Vid höga migrationsförluster kommer bestånden av vandrade fisk att missgynnas. Detta innebär en direkt förlust av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i form av fiske.Några av de studier som redovisas har observerat stor dödlighet hos utvandrande smolt av öring och ål även i mycket små dammar, dammar ovanför små strömkraftverk, dammar för närsaltretention eller i spegeldammar nedströms kraftverk. Effekten av även små dammar är stor och i möjligaste mån skall man undvika att anlägga konstgjorda lugnvatten i strömmande vattendragsavsnitt. Den bästa möjliga tekniken vid anläggning av fiskvägar förbi mindre dammar kan därför vara att anlägga fiskvägen förbi både dammbyggnaden och lugnvattnet. Vidare bör man undvika att anlägga spegeldammar eller andra konstgjorda lugnvatten i tidigare strömhabitat.
|
|
| 58. |
- Donadi, Serena, et al.
(författare)
-
Contrasting long-term trends in juvenile abundance of a widespread cold-water salmonid along a latitudinal gradient: effects of climate, stream size and migration strategy
- 2023
-
Ingår i: Ecography. - : Wiley. - 0906-7590 .- 1600-0587.
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- A changing climate reshapes the range distribution of many organisms, and species with relatively low thermal optima, like many salmonids, are increasingly expected to face local population extinctions at lower latitudes. Understanding where and how fast these changes are happening is of pivotal importance for successful mitigation and conservation efforts.We used an extensive electrofishing database to explore temporal trends of juveniles of brown trout Salmo trutta in 218 locations from 174 Swedish streams, over the last 30 years (1991-2020). We hypothesized that 1) declines in abundance have occurred predominately in the warmer, southern regions, while increases have occurred in the colder, northern regions, 2) larger stream sizes may partly offset negative effects of climate, and 3) migrating and resident populations are affected differently by a warming climate.We found that abundance of brown trout juveniles generally declined in warmer regions especially in smaller streams (<= 6 m wide), while the abundance increased in colder regions. In larger streams, negative effects of higher temperatures were seemingly buffered, as we found lower rates of decline or even positive trends. The rate of change (i.e. the slopes of the trends in abundance) was more pronounced towards the climate extremes, and was on average zero in regions with a normal annual air temperature (average temperature over 30 year period) around 5-6 degrees C. Warmer climate had stronger effects on migrating compared to resident populations, suggesting that climate-induced loss of stream connectivity could be an additional factor that hinders recruitment in anadromous populations in a changing climate.Considering predictions of increasing temperatures and frequency of summer droughts, management of cold-water salmonid populations should focus on conserving and restoring riparian vegetation, wetlands, climate and thermal refugia, and habitat integrity overall. Such measures may, however, not suffice for small streams at lower latitudes, unless hydrological connectivity is maintained.
|
|
| 59. |
|
|
| 60. |
|
|
