| 501. |
|
|
| 502. |
- Nygren, P, et al.
(författare)
-
Visst kan åldersdiskussionen smyga sig in
- 2008
-
Ingår i: Läkartidningen. - : Sveriges läkarförbund. - 0023-7205 .- 1652-7518. ; 105:51, s. 3755-
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Det är bra att Björn Öjerskog i sin kliniska vardag inte ser några konflikter mellan gällande etikplattform och terapibeslut avseende kronologisk ålder. Vi menar dock att den beskrivna åldersproblematiken är tillräckligt vanlig i rutinsjukvård vid cancer för att motivera den diskussion vi för i artikeln om hur vårdpersonals intuitiva inställning till kronologisk ålder som terapipåverkande faktor kan tolkas och hur man vid en eventuell revision av etikplattformen skulle kunna bygga in ett visst mått av hänsynstagande till kronologisk ålder. Det är nog snarast den diskussionen som Läkartidningen funnit rimlig att referentgranska.
|
|
| 503. |
|
|
| 504. |
- Nyström, Maria
(författare)
-
Bekräftelse är något mer än bara en klapp på axeln
- 2013
-
Ingår i: Borås Tidning. - : Stefan Eklund. - 1103-9132.
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Vårdvetenskap handlar om människorna i vården, och inom forskningen betonas ofta vikten av att vi människor blir sedda och bekräftade, som patienter, som anhörigvårdare eller som professionella vårdare. Hur man ger och får bekräftelse på ett bra sätt är dock inte självklart. En klapp på axeln eller schablonartat beröm känns sällan ärligt, framför allt inte om man genomskådar det som ett sätt att få oss att arbeta mera, eller ta ansvar för något som ingen annan vill göra. För många behövs det nog inget direkt beröm, det räcker med att det man säger och gör tas på allvar, t.ex. att personen man talar med inte riktar all uppmärksamhet åt sin Iphone. Frågan om sund bekräftelse kan emellertid också vara komplicerad. En del människor tycks ju ha väldigt stora behov av att bli sedda och anstränger sig extra mycket för just det. Men det är inte detta vi andra ser. Vi ser bara en individ som är väldigt kompetent. Vid närmare bekantskap finns det dock anledning att häpna över att denna fantastiskt duktiga, engagerade person, som alltid genomför sina uppgifter på ett oklanderligt sätt, inte riktigt tycks duga inför sig själv. Självföraktet lurar i farstun, och den uppmuntran som följer av beröm varar inte särskilt länge. Snart kommer nya känslor av att inte duga och då behövs ny bekräftelse. Osäkerheten inför utebliven bekräftelse kan leda till ett behov av att betrakta den andre som en oviktig person. Och går det så långt börjar det bli riktigt förvirrande, för det vi ser är en på ytan självsäker person som tycks gilla bilden av sig själv. Den osäkra människan bakom den här fasaden förblir osynlig, men kan avslöja sig som en kraftig reaktion på allt som kan uppfattas som kritik. Men trots att frågan om bekräftelse kan vara komplicerad tror jag på den forskning som visar att man inom hälso- och sjukvården behöver vara extra uppmärksam på de människor som finns där, som patienter, närstående eller vårdare. I många vårdsituationer uppstår svåra existentiella frågor, och här behövs andra människors gensvar som guide i det mellanmänskliga samspelet. För att kunna ge en god vård är det förstås viktigt att försöka förstå hur patienter och närstående själva upplever den situation som fört dem till vården, samt den vård som de erbjuds. Det är också viktigt att på ledningsnivå förstå arbetssituationen hos dem som förväntas möta utsatthet och lidande på ett både medmänskligt och professionellt sätt, trots brist på tid och andra resurser. Frågan om bekräftelse kanske också handlar om hur vårdarbete bekräftas i form av ade-kvat lönesättning. Ett svar på den frågan skulle kanske göra det möjligt att förstå varför så många lämnar ett vårdyrke långt före pensionsdagen.
|
|
| 505. |
- Nyström, Maria
(författare)
-
Forskning som ser människan bakom diagnosen
- 2012
-
Ingår i: Borås Tidning. - : Gota Media AB. - 1103-9132. ; :2012-09-23
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Under 1900-talets sista decennium blev jag ombedd att anordna möten för närstående till personer med schizofreni. Forskning hade visat att stöd till anhöriga ökade deras möjligheter att hantera problem istället för att hjälplöst bevittna hur en nära och kär person försvann in i en psykossjukdom. Men jag blev snart varse att den här gången handlade det inte bara om att ge stöd och hjälp. Nu skulle mentalsjukhusen stängas och familjerna förväntades ta över en del av det ansvar som den professionella vården tidigare stått för. Med Ädelreformen i färskt minne var företeelsen bekant. Argumenten för att alla former av institutioner skulle bort hade under flera år vuxit sig allt starkare. Tilltron till kommunernas förmåga att ta över rehabiliteringsinsatser var nästan oändlig. För många med olika former av funktionshinder, kroppsliga såväl som psykiska, har det förmodligen inneburit ökad livskvalitet att bo kvar hemma även i perioder som tidigare ansågs kräva institutionsvård. Men förändringen har också medfört en ny form av utsatthet för familjerna. Därför ska kommunerna numera ge konkret stöd till anhörigvårdare. Den vårdvetenskapliga forskningen inkluderar ofta ett närståendeperspektiv. Den här hösten presenteras två sådana avhandlingar av doktorander vid Högskolan i Borås. Thomas Eriksson disputerade den 19 oktober med forskning om närståendes betydelse inom intensivvård. Det visade sig att anhörigas närvaro hjälpte svårt sjuka patienter att knyta an till livet igen. Därför är det viktigt att skapa förutsättningar för närstående att behålla gemenskapen med den sjuke även inom den tekniktyngda intensivvården. I dag disputerar Marie Rusner med en avhandling om hur det är att leva med bipolär sjukdom. I de första delstudierna undersöktes detta ur ett patientperspektiv. Familjens roll blev då så tydlig att Rusner valde att gå vidare med att undersöka vad närstående behöver för att få vardagslivet att fungera. Det visade sig att tillvaron präglas av både anspänning och motsägelser, för såväl patienter som närstående. Därför behöver den professionella vården präglas av samsyn, samarbete och transparent kommunikation. Forskningen bakom de här två avhandlingarna har alltså genomförts inom två helt olika vårdsammanhang. Men de har två viktiga saker gemensamt. Båda riktar intresset mot människorna bakom de medicinska diagnoserna, och båda utgår från att vi vanligtvis inte lever i ett vakuum. Men det är inte desto mindre angeläget att tillägga att när det gäller långvariga vård- och omsorgsbehov är det viktigt att förstå förutsättningarna för att anhöriga ska känna sig delaktiga på sina egna villkor. Närstående som fungerar som anhörigvårdare behöver både stöd och avlastning, och det är viktigt att både sjukvården och socialtjänsten tar det ansvaret på allvar.
|
|
| 506. |
- Nyström, Maria
(författare)
-
Hellre promenad med mamma än smygfilmning
- 2012
-
Ingår i: Borås Tidning. - : Gota Media AB. - 1103-9132.
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Vi vill gärna tro att allt som är naturligt är bra, och bortse från det faktum att naturen bryter ner människor på samma sätt som den bryter ner allt annat levande. Som unga kan vi några år till betrakta detta faktum på avstånd. Frågor kring äldre och åldrande kan relativt länge begränsas till debatter om konkurrensutsättning av offentliga omsorgsalternativ eller vinster i välfärden, åtminstone till den dag då våra föräldrar behöver vård och omsorg. I min egen hemkommun har man genomfört ett försök med äldreomsorg i form av övervakningskameror i hemmet. Här räcker fantasin till för ett ideologiskt argument. Hur lyder det? Jo, det känns tryggare att bli kameraövervakad i sängen än att en person från hemtjänsten kommer och stör nattetid! Äldre med demenssjukdom tillfrågas inte om kameraövervakning, så här handlar det om personer med full förmåga att använda hemtjänstens larmsystem. Varför dessa behöver kamera-övervakning framgår inte av rapporteringen i lokalpressen. Den berättar istället om hur positiv respons de första försöken med kameraövervakning har fått. Men den äldre kvinna som intervjuas lägger till att det inte får innebära färre mänskliga kontakter. Från medias sida tycks det då och då finnas ett engagemang för frågor om vårdkvalitet. Mest intensiv blir dock rapporteringen när det gäller brist på kvalitet, helst vårdskandaler. Förvirrade avklädda personer utan möjligheter att själva ge sitt godkännande visas upp för en häpen allmänhet. Men var är diskussionen om integritet och etiska gränser för god journalistik när enskilda individer inte själva kan ta ställning till att medverka i reportage som avslöjar brister i äldrevården? Något som brukar få stor medial uppmärksamhet är när ett vårdbiträde tappat tålamodet och sagt eller gjort något olämpligt som spelats in i smyg. Sådana reportage kryddas gärna med utsagor från familjemedlemmar som berättar att ”mamma har inte fått komma ut på ett halvår”. Vad vill jag egentligen ha sagt med detta? Kanske att frågan om vad naturen gör med oss i livets slutskede innehåller en plågsam existentiell dimension som vi väljer att blunda för. Därför skapar vi syndabockar, precis som jag gör nu när jag berättar om märkliga saker i min egen hemkommun. Självklart bör vi fortsätta att ställa höga krav på äldreomsorgen, och lika självklart måste vi reagera på missförhållanden. Men om vi bara letar efter fel hos vårdgivare, biståndsbedömare och vårdbiträden finns det en risk att vi missar det mest väsentliga. Om vi vågar öppna ögonen för naturens gång kommer vi inte längre att kunna avfärda äldre som avskilda från oss själva, och göra halt vid de frågor som jag hittills har nämnt. Fortare än vi idag kan föreställa oss kan vi själva vara i samma situation som den dementa människa som idag hasar över TV-rutan. Jag tror att det finns många frågor kring äldre och åldrande som då kommer att öka i angelägenhetsgrad. Varför varierar t.ex. tillgången till bromsmediciner med olika läkares åsikter om bromsmediciners effektivitet? För en god äldreomsorg är det förstås också angeläget att lyfta fram vårdbiträdenas arbete som en viktig samhällsinsats. Istället för att smygfilma kan man kanske själv ta ut lilla mamma för en promenad!
|
|
| 507. |
- Nyström, Maria
(författare)
-
Hur gör man för att ge en trygg och värdig vård?
- 2013
-
Ingår i: Borås Tidning. - : Gota media. - 1103-9132.
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- En del organisationsmodeller som introduceras inom vård och omsorg är lånade från näringslivet. Det går emellertid inte att bortse från att det finns betydande skillnader mellan produktionsindustri och vårdverksamhet. Inom industrin finns krav på mer eller mindre omedelbar lönsamhet, medan effektiviseringar inom vård och omsorg huvudsakligen handlar om att spara skattebetalarnas pengar. Men det räcker inte att budgeten går ihop inom den offentliga vården, eller att vinstdrivande vårdföretag kan leverera god vård till så låg kostnad som möjligt för skattebetalarna. Inom hälso- och sjukvård sker ibland misstag som får ödesdigra konsekvenser. Inte så sällan får vi höra om systematiskt missade provsvar, för höga doser av läkemedel, eller felaktiga ingrepp under operation etc. Sådana misstag rapporteras till Socialstyrelsen, och åtgärder måste vidtas för att samma sak inte ska ske igen. Inom socialtjänsten blir det också fel ibland, och dessa ska rapporteras till socialnämnden. När det kommer till mjukare frågor, som t.ex. har med trygghet, bemötande och delaktighet att göra, är gränsen mellan god vård och slentrianmässiga brister inte lika tydlig. Här förekommer sällan eller aldrig formella anmälningar. Kan man då bortse från vikten av sådana frågor när vården effektiviseras? Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska ju all vård ske enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, och socialtjänsten har som uppdrag att främja den enskildes sociala trygghet. Så det borde inte vara möjligt att nonchalera de mänskliga aspekterna av den professionella vården. Men trots att det finns gott om forskning kring bemötande i samband med ohälsa eller social utsatthet är det sällan som denna kommer till direkt praktisk tillämpning. Hur gör man då för att ge en trygg och värdig vård och omsorg, där mänskliga behov blir adekvat bemötta? Ibland är svaret enkelt, som när det gäller att skapa kontinuitet i vårdrelationer. Ändå tvingas många patienter att om och om igen berätta om sin ohälsa för nya vårdgivare, och hemtjänst kan innebära att ständigt ta emot främmande människor i sitt hem, som dessutom knappt klivit innanför dörren innan det är dags att rusa vidare. Att stödja trygghet, värdighet och delaktighet hos personer med vård- och omsorgsbehov är inte gjort i en handvändning. När det handlar om mänskliga behov går det inte alltid att tillämpa forskningsresultat enligt en i förväg bestämd mall. Därför är det viktigt att professionella vårdare ges tid att reflektera över hur forskning kring sådana frågor kan omsättas i konkret vårdutveckling på den egna arbetsplatsen, och i relation till varje enskild patient eller vårdtagare. Därför utbildar vi reflektionsledare på institutionen för vårdvetenskap på Högskolan i Borås. Om effektivitet bara mäts i kronor och ören bryter man mot lagstiftningen för vård- och omsorgsområdet. När organisationsmodeller som utvecklats inom näringslivet tillämpas inom vård och omsorg, bör man vara medveten om att tid för reflektion inte kan ”effektiviseras” bort.
|
|
| 508. |
- Nyström, Maria
(författare)
-
Ibland räcker det med att våga gå utanför rollen
- 2013
-
Ingår i: Borås Tidning. - : Stefan Eklund. - 1103-9132.
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- I min förra krönika spekulerade jag kring vårt behov av bekräftelse, både i allmänhet och inom hälso- och sjukvård. I den här krönikan drar jag mig till minnes en vårdsituation som gjorde innebörden i bekräftelse extra tydlig för mig. Vid mitten av 1980-talet arbetade jag med unga människor som nyligen insjuknat i schizofreni. Jag hade särskilt vårdansvar för en ung man som var inlagd på sjukhus med en nästan konstant dödsångest. Han levde med skräcken för något nytt livshotande i stort sett varje dag. Mina försök att förstå symboliken i hans hypokondriska funderingar roade honom visserligen en smula, men till slut sa han: Jag tror faktiskt inte att du kan förstå mig, men jag uppskattar för all del att du försöker. Men nu är det nog dags att åka hem för jag längtar efter personalen på min vårdcentral. Vad var det då som den här personalen gjorde så bra? Jo, den här patienten dök upp hos dem flera gånger i veckan med olika livshotande symtom. Inte utan humor och självironi berättade han om hur han med kraftig ångest brukade titta in och be om hjälp. Han betalade inte, och han behövde egentligen inte träffa någon läkare heller. Han fick sitta och vänta tills någon hade tid, ibland var det en sjuksköterska eller undersköterska, ibland en sekreterare. De pratade med honom. Inte på samma sätt som jag med en färsk psykoterapeututbildning i bagaget, utan om vardagliga saker som gjorde honom distraherad från sin ångest. När det kändes som svårast och ångesten inte kunde bemästras med samtal togs blodtryck, blodprov eller urinprov, och man kunde konstatera att allt var bra. Efter sådana besök blev resten av dagen lättare. Och jag upplystes om att jag som var mer utbildad inom psykiatri än personalen på vårdcentralen minsann inte förstod honom lika bra. Han var nog lite arg också, för han tyckte att jag hade lite för ambitiösa planer för hans rehabilitering. Lite ironiskt sa han: Du får förlåta mig om jag aldrig blir chef på ett stort företag. Jag var alltså både engagerad och ambitiös utan att kunna bekräfta den här patienten. Så här i efterhand undrar jag om jag inte då, för tjugofem år sedan, borde ha kontaktat hans vårdcentral och berättat för dem hur viktiga de var för honom. Det brukar ju kännas bra att få kvitto på att det man gör blir uppskattat, framför allt när man vågar sig lite utanför regelverket. Senare har vårdvetenskaplig forskning flera gånger visat att det som många patienter uppskattar allra mest är när en professionell person ägnar dem extra uppmärksamhet och går lite utanför sin expertroll. Det är förstås för sent att ge den här bekräftelsen nu, och den kanske inte ens var särskilt viktig. Jag tror att personalen på den här vårdcentralen i sina olika professioner hade utvecklat en kollektiv vårdkompetens som gav dem tillräckligt med trygghet och självförtroende för att både kunna ge och ta emot bekräftelse utan förstärkning utifrån.
|
|
| 509. |
- Nyström, Maria
(författare)
-
Lyssna på rätt röster om vårdens tillgänglighet.
- 2013
-
Ingår i: Borås Tidning. - : Stefan Eklund. - 1103-9132. ; :2013-11-12
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Det tycks råda brist på sjuksköterskor i Sverige. För hur kan man annars förklara att regeringen vill ha extra sjuksköterskeutbildningsplatser i hela landet. Men till skillnad från liknande satsningar på läkarutbildningar och civilingenjörsutbildningar förväntas universitet och högskolor lösa detta inom ramen för befintlig budget. Det är förstås frestande att se den här skillnaden ur ett genusperspektiv. Men frågan är mer komplicerad än så. För här finns det nämligen ett undantag. I Stockholms stad har landstingspolitikerna lyckats få regeringen att betala. Att just Stockholm behöver finansierade utbildningsplatser ska handla om stadens snabba befolkningsökning. Av det resonemanget framgår dock inte om just sjuksköterskor ställer sig extra kallsinniga till huvudstadens attraktionskraft, annars borde det väl flytta in ett antal sjuksköterskor också. Det är också svårt att tro att flyttlassen till Stockholm mest körs av pensionärer med stora sjukvårdsbehov, så det tycks inte finnas något här heller som förklarar den gynnsamma behandlingen från stadsmakternas sida. Framför allt om man noterar att det redan nu finns fyra lärosäten med sjuksköterskeutbildning i Stockholms stad. Nej, orsaken får nog sökas på annat håll. Handlar det möjligen om närheten till makten? Eller kanske om hur makthavare på regional nivå ser på medborgarnas behov av tillgänglighet och kvalitet inom hälso- och sjukvården? I vår egen region tycks det dessutom pågå en diskussion om det verkligen råder sjuksköterskebrist. Medias rapportering om stängda vårdenheter och farligt långa väntetider dementeras som bekant av sjukhusdirektören på regionens största sjukhus. Så vad ska vi som är beroende av sjukvården i Västra Götalandsregionen tro? Tittar vi på ”Arga doktorn” på TV har vi anledning att bli riktigt oroliga över attityden på vårt stora specialistsjukhus, och vi lär inte bli lugnare av att höra en ung kvinna berätta om hur hon efter sin cancerdiagnos fick en lista med telefonnummer. Genom att själv ringa runt kunde hon hoppas på en snabbare operationstid någon annanstans. Mot den bakgrunden är det nästan bagatellartat att frakturer som borde opereras akut, på samma sjukhus istället blir gipsade och satta på väntelista. Operationen måste sedan inledas med att man bryter upp den spontana läkning som påbörjats under gipset. Ja vad ska vi tro, när en sjukhusdirektör menar att vården fungerar bekymmersfritt och media rapporterar om motsatsen. Kanske bör problemformuleringsprivilegiet lämnas till dem som drabbas mest när budskapen är motsägelsefulla, till patienterna. Självklart kan inte en enskild patient se helheten, men för många av våra vanligaste sjukdomar finns det aktiva patientföreningar. Om vi lyssnar på dem kan vi nog få en tydligare bild av vårdens tillgänglighet, kvalitet och de eventuella förändringar som skett inom det område som respektive förening har egna erfarenheter av.
|
|
| 510. |
|
|
