| 1. |
- Engberg, Andreas, et al.
(författare)
-
Midsommarkransen : LM-staden - en modern bruksort
- 2018
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Denna publikation är ett resultat av läsåret 2017-2018 i kursen Restaureringskonst vid Kungl. Konsthögskolan, arkitekturavdelningen. Årets tema var bostadsarkitektur. Förvalta, förädla, förvanska? Under läsåret undersöktes bostadsarkitekturen som kulturarv, hur bostadshus och bostadsområden förvaltas, förädlas alternativt förvanskas genom restaureringsåtgärder, förtätningar och omvandlingar. II läsårets projektstudie ingick fem bostadsområden i södra Stockholm, utvalda för att representera varsin epok i 1900-talets bostadsutveckling. En projektgrupp för varje bostadsområde gjorde studier i olika skalor, från den utvalda lägenhetens detaljer, trapphuset och bostadshuset, gården och gatan till stadsdelsnivån.
|
|
| 2. |
- Hedström, Brita, et al.
(författare)
-
Visby Innerstad : En användningsplan
- 1973
-
Rapport (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Sedan lång tid föreligger i stort sett enighet om att bevara innerstadens bebyggelse och att anpassa eventuella nytillskott till det redan bestående. Med den inställningen har förändringsprocessen både dämpats och mildrats men ändå inte bragts att avstanna. Förändringar sker ständigt om det också huvudsakligen i smått: de många synbart så anspråkslösa byggnadsåtgärderna adderar efterhand ihop sig till något större och mer genomgripande. Långsamt, nästan omärkligt, ändrar innerstaden sitt ansikte.Ändå är det inte själva husen som förändrats mest utan användningen av dem. Ur funktionell synpunkt har 1950 - och 60-talen har varit något av en omstörtning i innerstadens historia: den har förlorat nästan hälften av de boende, en stor del av detaljhandeln och praktiskt taget helt sin gamla roll som skolcentrum. I gengäld har ytterstaden vuxit ut till ett sammanhängande kilometerbrett bälte. Till stor del av denna funktionella förändring en följd av beslutet att bevara innerstadens bebyggelse. Vad som inte fått plats inom den gamla ramen har etablerats utandör den.Föreliggande arbete vill ge en översiktlig bild av förändringsförloppen, sedda i ett långt tidsperspektiv men med tonvikt på dagsläget. Bebyggelsen tas upp till utförlig granskning men också användningen av den. Det är just samspelet mellan husen och de funtkioner, de fyller, som kan sägas utgöra bokens huvudtema. I de flesta fall är detta sammanhang hus-användning alldeles konfliktfritt och föranleder därför inte heller någon diskussion. Vad som behandlas är de relativt få problematiska fallen, hus som borde rustas upp för att fylla sin uppgift, hus som är olämpligt nyttjade eller inte använda alls. En serie sådana fall tas upp till systematisk genomgång; samtidigt berörs också de trafik - och miljömässiga konsekvenserna. Bokens syfte är alltså klart: den ger ett underlag av fakta för arbetet med att jämka samman byggnader och användningsformer. I den meningen kan skriften kallas en anvädningsplan för Visby innanför murarna.Arkitekturskolanas arbete har bedrivitis parallellt med den kommunala Innerstadskommitténs verksamhet. Något organiserat samarbete har inte förekommit med de informella kontakterna har varit både täta och goda. Att likheterna mellan Innerstadskommittén och Arkitekturskolans slutsatser blivit så pass stora, kan tillskrivas en gemensam helhetssyn.En av Arkitekturskolans elever, arkitekt Lars-Ingvar Larsson, har tidigare självständigt genomfört en undersökning av förändringar i innerstaden 1945-70- Denna studie publicerats separat och bör uppfattas som ett komplement till den hör föreliggande.Förutom de i innehållsförteckningen nämnda har ytterligare några aktivt medverkat i arbetet. Studiet av trafikfrågorna i innerstaden, i hamnen och öster om ringmuren leddes av Åke Claesson, I fältstudier och diskussioner medverkande Göran Månsson.Arkitekturskolan har fått god hjälp av ett antal initierade personer i Visby. Särskild tacksamhet är vi skyldiga byggnadsnämnden ordförande Henning Jacobson, kommunalrådet C B Stenström, stadsarkitekten Måns Hagbergm f. länsbostadsdorektören Åke Malmberg och landsantikvarien Gunnar Svahnström. I boken publiceringskostnaderna har ekonomiskt bidrag lämnats av Gotlands kommun och Riksantikvarieämbetet.Boken har redigerats av Sture Balgård och Ann Mari Westerlind med hjälp av Henrik O Andersson, Bo Ek, Göran Lindahl, Fredrik von Platen, John Sjöström Gunnar Westerlind och Hans Wetterfors.Skeppsholmen, Stockholm, sommaren 1973.Arkitekturskolans lärare och elever.
|
|
| 3. |
-
Tessinskolan Läsåret 1994-95 : Elevrapport Karlskronas infarter
- 1995
-
Rapport (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Motorvägens möte med staden är temat för tessinskolans första läsår.Som tillämpning valdes karlskronas infarter från E22 ca 4 km norr om staden och in till den klassiska örlogsstaden på Trossö. Tanken var att det högklassiska offentliga byggandetför marinen, som genomfördes i samband med stadens grundande, skulle visa sig på ett möjligt förhållningssätt även vid väg- och brobyggande. Studiernas främsta mål har varit att försöka förstå och bearbeta konsekvenserna av såväl förbifart som infarter. Efter en inledande inventeringsperiod på plats i karlskronaföljde en andra period som främst behandlade infartens villkor och de trafikplatser som infarten förutsätter. den tredje perioden behandlade infarterna och med dem förbundna detaljproblem. De avslutande perioderna har inneburit dels individuella fördjupningar och dels sammanställningar till den utställning som här visas.
|
|
| 4. |
- Ohlander, Marianne
(författare)
-
Gamla Norr i Västervik : En Etnologisk Fältundersökning
- 1972
-
Rapport (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Sedan Västervik återuppbyggts efter den sista ödeläggande branden 1677, har dess centrala delar i stort sett förblivit oförändrade vad beträffar gatunät och tomtindelning. Man tror att den äldsta medeltida staden låg i anslutning till kyrkan och ned mot Gamlebyviken. Senare flyttades troligen hamnen söderut till Saltsjön, där en ny stadsdel. uppstod. De två områdena har därefter successivt vuxit samman. På 1781 års karta kan man se hur staden var uppdelad i fyra kvarter -- Norra, Västra, Södra och Östra Kvarteren. Det som idag kallas Gamla Norr, omfattar det gamla Norra Kvarteret samt delar av de Södra och Västra Kvarteren (Karta 1). Den geografiska avgränsningen för föreliggande undersökning är i norr den gamla stensågen i kvarteret Stenhamra, i väster Västra Kyrkogatan, i söder Fiskaregatan och i öster Gamlebyviken (karta 2).
|
|
| 5. |
- Bonnier, Gaga, et al.
(författare)
-
Kirunas Framtid - Kan man flytta en stad? : restaureringskonst på sin spets
- 2010
-
Rapport (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Ar 2004 konstaterade gruvbolaget LKAB att en på världsmarknaden ökad efterfrågan på järnmalm innebär att marken ovanför brytningsområdet i Kiruna spricker i takt med att malmen bryts. Detta deformationsområde kommer att omfatta större delen av den gamla staden inklusive kyrkan och stadshuset. Osäkerheten är stor om hur man skall gå till väga och de konkreta frågorna är ännu obesvarade. Diskussionen handlar om vart man skall flytta och den pendlar mellan ytterligheterna att helt avstå från det gamla och bygga helt nytt eller skapa ett nytt område med de gamla husen musealt återuppbyggda i ett landskapssammanhang som så långt möjligt påminner om det gamla. Den avgörande frågan är, menar vi, hur staden och dess invånare kan behålla sin identitet och sitt minne - framtiden för kulturmiljön i vidaste bemärkelse.Omvandlingen och den successiva flytten av Kirunas centrala delar är en av de riktigt stora samhällsbyggnads- och bevarandefrågorna i vår samtid, en samhällsförändring med global räckvidd - restaureringskonst på sin spets.
|
|
| 6. |
- Almung, Magnus, et al.
(författare)
-
I solitärens skugga : Nyttobyggnadens kreativa restaurering
- 2015
-
Rapport (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Ekonomibyggnader har alltid behövts för de huvudbyggnader som finns inom våra bevarade kulturmiljöer. Några nyttobyggnader uppskattas och används fortfarande, andra betraktas som problematiska överloppsbyggnader, många rivs. Alltför få har dokumenterats eller fått sin historia klarlagd vilket undanhållit viktig kunskap om samhällets framväxt. Vi vill synliggöra och betona vikten av att bevara och utveckla hela bebyggelsemiljöer, ofta med ett antal hus utöver huvudbyggnaden och tillhörande yttre miljö i staden eller på landet. Denna rapport visar kursdeltagarnas projektarbeten om nyttobyggnader. De har dokumenterat med traditionella och nya arbetsmetoder, inventerat och intervjuat, läst och besökt arkiv, värderat, analyserat och därefter föreslagit hur man ska ta hand om och utveckla nyttobyggnaderna i sina kulturmiljöer.
|
|
| 7. |
- Lindahl, Göran, et al.
(författare)
-
Centrala Jönköping : Den Nordiska Trästaden
- 1972
-
Rapport (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Konsthögskolans Arkitektur skola har under studieåret 1971-72 behandlat förnyelseproblemen i centrala Jönköping. Huvudvikten har lagts vid de problem som uppstått vid över gången från 60-talets överhettade konjunktur till 70-talets mera dämpade. I denna situation framstår det som naturligt att begränsa eller hejda den omdaningsprocess i Jönköpings centrala delar, som i så hög grad varit ett uttryck för de expansiva årens förväntningar. Denna typ av restriktiv planering förutsätter en mycket detaljerad kunskap om den befintliga bebyggelsen och dess utnyttjande. Föreliggande arbete bygger således på inventeringar, genomförda på platsen, och på tillgängligt utredningsmaterial som förmedlats av kommunens tjänstemän. Studierna har koncentrerats till två områden i staden, som representerar var sitt skede i Jönköpings byggnadshistoria, och som också bedömts möjliga att bevara.
|
|
| 8. |
- Larsson, Ursula, et al.
(författare)
-
Landshövdingehus och Trähus i Göteborg : Den Nordiska Trästaden
- 1972
-
Rapport (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Den göteborgska landshövdingehus- och trähusbebyggelsen är unik i landet genom sin omfattning, sin utformning och sin funktion. Den omfattade på 1940-talet mer än hälften av det totala lägenhetsbeståndet i staden och var säkerligen den största samlade trähusbebyggelsen i Sverige. Den dominerande delen av denna bebyggelse utgjordes av landshövdingehus, en hustyp som är specifik för Göteborg. Denna hustyp utvecklades för att lösa arbetarnas bostadsproblem på 1870-talet och behöll sin prägel av arbetarbostad fram till 1940-talet då den slutade att byggas. Göteborg var ursprungligen en trästad men efter 1803 fick trähus endast uppföras utanför vallgraven. Fram till 1875 var trähus i 2 våningar det vanligaste bostadshuset i förstäderna, där stadens arbetare bodde. När bostadsbristen var som störst på 1870-talet godkände myndigheterna en ny hustyp med bottenvåning av sten och två övervåningar av trä. Under 60 år var landshövdingehuset de göteborgska arbetarnas speciella bostadsform.
|
|
