| 1. |
- Nilsson, Lars, et al.
(författare)
-
Den stormskadade staden : Lokal krisberedskap och reaktioner på stormarna 1969
- 2007
-
Ingår i: Stockholms Lilja. - Stockholm : Stads och kommunhistoriska institutet. - 9188882292 ; , s. 89-110
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Den 8 januari 2005 drog stormen Gudrun fram över Sverige. Manga människor isolerades utan el eller telefon i veckor. Ett ar efteråt låg fortfarande många el- och teleledningar kvar längs vägkanter i Småland. En fjärdedel av Sveriges 230 000 privata skogsägare drabbades av svåra eller mycket svåra skador på sin egendom. For många innebar det ekonomisk ruin, identitetsforlust och ohälsa: "Effekter om ökad alkoholforbrukning, okat läkemedelsintag och allmänt forsämrad livskvalitet lever också kvar", rapporteras ett år efter stormen. I Stormen har för lång tid påverkat många lokalsamhällen i södra Sverige.
|
|
| 2. |
- Legnér, Mattias, 1973-
(författare)
-
Baltimores poetiska planer delade staden
- 2007
-
Ingår i: Svenska Dagbladet. - Stockholm.
-
Forskningsöversikt (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Ingress: "Under 50- och 60-talen reste sig staden Baltimore ur de nedlagda industriernas aska, så väl att dess stadsplan blev förebild för urbana förnyelser världen över under påföljande decennier. Men bakom den lyxiga stadskärnans fasad döljer sig ett segregerat samhälle."
|
|
| 3. |
- Legnér, Mattias, 1973-
(författare)
-
Stockholm en produkt bland andra
- 2007
-
Ingår i: Svenska Dagbladet. - Stockholm.
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- I dag är det självklart att en kommun satsar pengar på att marknadsföra sig och bygga en positiv självbild. Men idén om staden som en konkurrensutsatt produkt är omdiskuterad. Handlar det om att distrahera innevånarna? Och tar någon till sig framtidsprofetiorna?
|
|
| 4. |
- Legnér, Mattias, 1973-
(författare)
-
Konsten att höra vad en staty har att säga
- 2021
-
Ingår i: Svenska dagbladet. - Stockholm. - 1101-2412.
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Hjältestatyer ses ofta som direkta uttryck för en nations historia och när de ifrågasätts eller attackeras väcker det känslor. I ett vidare perspektiv handlar frågan om hur statyerna ska tolkas och vem som egentligen bestämmer över det offentliga rummet.De senaste åren har statyer över historiska hjältar på många håll i världen kritiserats och även utsatts för angrepp. Folkliga rörelser som vänder sig mot rasism och diskriminering av svarta har till exempel i USA reagerat mot att det i sydstaternas städer finns statyer över generaler från inbördeskriget. Där har kritiken lett till att åtskilliga statyer flyttats eller helt avlägsnats från det offentliga rummet. I Storbritannien har minnen över personer som förknippas med nationens koloniala och imperialistiska historia utsatts för olika angrepp. Här har myndigheterna inte reagerat på samma sätt. I stället har en kamp om det offentliga rummet och på vilket sätt det ska få användas för att manifestera landets historia utbrutit. Skadegörelse på monument har väckt starka reaktioner i opinionen, samtidigt som slavhandelns och rasismens mörka historia ånyo har uppmärksammats. Bland annat har ett lagförslag lagts fram som innebär att vandaliseringen av monument ska kunna ge både dryga böter och ett mycket långt fängelsestraff. I offentlig debatt ses hjältestatyer ofta som direkta uttryck för en nations historia. Direkt efter att Churchill-statyn vid Westminster i London i juni 2020 hade sprejats ner med anklagelsen att Churchill varit rasist, gick premiärministern Boris Johnson ut och förkastade det hela samtidigt som han betonade sin föregångares hjältestatus. Avlägsnandet av en staty som Churchills skulle betyda att historien censurerades, menade han vidare. Det handlar dock inte bara om att vandalisering är en olaglig och straffbar handling. I ett vidare perspektiv handlar frågan hur statyer bör tolkas om vem som får bestämma över det offentliga rummet. Vem har makt och legitimitet att skapa nya, förändra eller radera minnen såsom statyer och andra monument – och på vilka grunder?Statyresningarnas tid är på inget sätt förbi.Konsthistorikern Dario Gamboni har i sin banbrytande bok ”The destruction of art: Iconoclasm and vandalism since the eighteenth century” (1997) diskuterat varför och hur konst, däribland offentliga monument av olika slag, har angripits i modern historia, och vad dessa angrepp har betytt. Gamboni menar att det finns två seglivade myter om vandalism: dels dess påstådda meningslöshet, dels dess homogenitet som handling. I själva verket kan skadegörelse på konstverk ha kraftigt divergerande syften och motiv, men också ta sig olika uttryck.Intressant är att förstörelsen av statyer ibland rentav har uppmuntrats även i modern tid, som då Saddam Husseins staty störtades av amerikanska soldater 2003 eller då Lenin-statyer revs efter järnridåns fall. Nya kulturarv kan vidare skapas genom krig i form av minnesplatser, museer, ruiner, minnesceremonier och så vidare. Rivningen av statyer och andra offentliga konstverk kan laddas med starka politiska och symboliska budskap som snabbt sprids genom världen.Det kan, som Gamboni skriver, vara förvirrande att enbart tala om förstörelse i detta sammanhang. Att spreja färg på en staty är inte det samma som att riva ner den. En mer nyanserad begreppsanvändning behövs. Förstörelse kan betyda att man inte bara gör konstverket oanvändbart utan också försöker dölja bevis för förstörelsen eller att konstverket ens har existerat. För att förstå varför skadegörelsen utförs behöver man sätta sig in i vem som utfört den, i vilket syfte och hur den genomförts. ”Tillägg” till offentliga konstverk är ytterligare ett sätt att förstå kommunikationen mellan människor och statyer. I Black lives matter-rörelsens protester i Storbritannien har vi kunnat se hur demonstranter har satt upp skyltar med slagord på statyer, eller klottrat slagord direkt på statyernas socklar. Demonstranter har då använt meddelanden på statyerna som förhåller sig till och kritiserar deras symbolik och den historiesyn de representerar.Ett exempel på ett intressant komplement rör Edward Colstons staty i Bristol. Colston var en köpman från staden som blev stormrik på slavhandel. Tack vare den rikedom han ansamlade kunde han ägna sig åt filantropi, vilket han blivit ihågkommen för i staden. Samtidigt har han varit ökänd för sitt deltagande i den globala slavhandeln, vilket också uttryckts i form av meddelanden på statyn. År 2018 genomfördes plötsligt en installation kring hans staty då ett antal gjutna betongkroppar lades ut framför den, inramade av namn på yrken vars utövare i dag löper stor risk att hamna i trafficking och sexarbete. Kropparna föreställde slavar tätt packade och fastkedjade i ett slavskepp. Två år senare bröts statyn ner av demonstranter som demonstrerade för svartas rättigheter, och kastade den i vattnet i stadens hamn. Den första handlingen kan sägas ha varit ett konstnärligt sätt att problematisera arvet från Colston och den tid han verkade i, medan den andra handlingen på ett otvetydigt sätt gav sig ut för att förstöra och glömma minnet av honom.Ikonoklasm, eller den avsiktliga förstörelsen av konst, delas ibland in i den som utförs underifrån av rörelser som har liten eller ingen formell makt i samhället, respektive av handlingar som utförs av en maktbärande elit. Genom historien har ikonoklasmer genomförts både underifrån och ovanifrån. Statyresningarnas tid är på inget sätt förbi. Nya statyer reses för att knyta städers offentliga rum till minnet av en krigshjälte eller en historisk episod. I en av Europas allra yngsta stater, Kosovo, har många statyer rests för att skapa en nationell kosovoalbansk identitet. Dessa statyresningar är tydliga uttryck för en elitistisk rörelse. På motsvarande sätt har den serbiska minoriteten med stöd från regeringen i Belgrad rest statyer i Mitrovica i landets norra del. Staden är sedan Kosovokriget 1999 rumsligt delad mellan serber och kosovoalbaner. Denna gräns markeras numera också av olika statyer som ska påminna betraktaren om den historiska konflikten mellan Serbien och Kosovo. På den kosovoalbanska sidan föreställer statyerna manliga martyrer från det väpnade motståndet mot Serbien. På den serbiska sidan finns ett minnesmärke över serbiska medborgare dödade i konflikten, och en stor staty som föreställer prins Lazar vars martyrskap knyts till den serbiska nationens födelse. Ett annat intressant och aktuellt exempel är protesterna i Istanbuls Gezipark våren och sommaren 2013. Demonstrationerna började på fredlig väg men möttes med våld. De behandlas av Veysel Apaydin i den nya antologin ”Critical perspectives on cultural memory and heritage: Construction, transformation and destruction” (red: Veysel Apaydin; UCL Press). Geziparken har spelat en roll i skapandet och upprätthållandet av en modern turkisk identitet. Den planlades och byggdes som en potent symbol för den nya sekulära staten. Som ett av få grönområden i centrala Istanbul spelar den också en viktig roll som en park i vilken stadsborna kan röra sig, umgås och samlas. Den turkiska regeringen har haft långtgående planer för att omforma parken, som tillkom efter att Turkiet skapats som stat. Planerna möttes av starkt folkligt motstånd och utdragna och våldsamma protester. Vem ska ha rätten att förstöra ett sådant kulturarv, och är förstörelse alltid bara destruktiv eller kan den också vara kreativ och nyskapande?Offentliga rum har stor betydelse får både individer och grupper. De skapar mening och symboler, och kan genom att bli kulturarv bidra till att konstruera identiteter och gemensamma minnen. Det offentliga rummet blir också en mötesplats för människor där de kan arrangera protester, festivaler och andra möten. Dessutom kan det ha betydelsen att representera historiska episoder i nationens eller mänsklighetens historia. Det är alltså inte märkligt att det uppstår konflikter kring vad offentliga platser betyder och hur de används.Apaydin diskuterar särskilt två krafter som starkt bidrar till att förändra offentliga rum. Den ena är kravet på ekonomisk utveckling och den andra är en auktoritär metod ledd ovanifrån av en statsmakt. I fallet med Geziparken sammanfaller dessa krafter. Taksimtorget och parken representerar det sekulära Turkiets värden, medan den turkiska staten försöker radera ut sådana symboler, hävdar Apaydin. Avsikten är i stället att skapa om det offentliga rummet här så att det bättre passar elitens ideologi. För att nå dit ska parken rivas och ersättas av en tolkning av det osmanska väldets historia, som blivit en förebild för det nya Turkiet som byggs. I parken skulle en rekonstruktion av en osmansk armégarnison byggas med målet att bli en representation av ett ”nytt”, muslimskt Turkiet. Dessutom ska ett köpcentrum byggas, ett kulturcentrum och en moské. Exemplet visar hur offentliga rum används för att både bygga upp nya minnen och radera gamla. Det våld som de utsätts för är inte meningslöst eller utan avsikt, utan bygger på ställningstaganden och värderingar.Offentliga rum är platser där kulturarv blir till och ges mening. Denna mening förändras över tid, och blir därmed aldrig färdig eller definitiv. I Geziparken motsatte sig demonstranterna gentrifiering och privatisering av en betydelsefull plats. I Mitrovica används statyer för att behålla status quo, medan statyer som hyllar det brittiska imperiet blivit allt mer problematiska. Kampen är emellertid likartad eftersom den handlar om på vilka grunder en plats och dess kulturarv ska kunna förändras. Mattias LegnérHistoriker och professor i kulturvård vid Upp
|
|
| 5. |
- Legnér, Mattias, Professor, 1973-
(författare)
-
Kulturarv och symboler är givna mål i krig
- 2022
-
Ingår i: Svenska Dagbladet. - Stockholm.
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- I väpnade konflikter löper kulturarv i olika former stora risker att stjälas, förstöras eller missbrukas i politiska syften. Andra världskriget var en global konflikt då gamla städer tillintetgjordes genom massiva flyganfall. Mängder av arkiv, bibliotek och museer förstördes som en följd av det som ibland kallades det ”totala kriget”. Krig i vår egen tid har också visat att kulturarv angripits avsiktligt för att förstöras, såsom i Syrien, Irak, Mali och det forna Jugoslavien. Det ryska angreppet på Ukraina den 24 februari innebar att ett nytt kapitel sannolikt får skrivas i historien om kulturarvsförstörelse i krig. Gamla stadsdelar, institutionsbyggnader, samlingar med föremål och arkiv, och fornlämningsområden kommer med säkerhet att orsakas betydande skador i ett krig där massiva militära styrkor och flyganfall sätts in mot bebyggda områden med en lång historia. I själva verket har ukrainskt kulturarv och historiebruk omformats sedan Euromajdan-rörelsen föddes senhösten 2013 och som vände sig mot landets politiska ledning. Vid demonstrationerna mot regeringen i Kiev vintern 2014, då stora folkmassor protesterade mot politisk korruption och krävde en mer västorienterad politik, hamnade flera stora kulturinstitutioner i centrum för sammandrabbningar mellan demonstranter och kravallpolis. Demonstrationerna i början av 2014 visade hur ett krig kan ha våldsamma förstadier i form av social polarisering och politisk propaganda. Protesterna mot regeringen koncentrerades kring flera museibyggnader som kom att skadas till följd av det våld och den anarki som följde. Under kravallerna ska polis ha brutit sig in i och plundrat en del av stadsmuseets samlingar. Demonstranter och andra frivilliga reagerade på dessa övergrepp och organiserade sig snabbt för att bevaka stadens centrala delar. De städade upp i magasin med samlingar där det hade varit inbrott, och evakuerade resten av Kievs stadsmuseum så att det inte skulle råka ut för ytterligare skador. Vid denna tid bildades ukrainska ”Blue Shield” för att skydda kulturarv från stölder och förstörelse. Det är en del av ett internationellt nätverk som arbetar för att skydda kulturegendom i samband med konflikter. Volontärerna ska också ha förhindrat vandalisering av sovjetiska monument i Kiev, då de motsatte sig alla former av förstörelse och uppenbar historieförvanskning. Protesterna följdes av en väpnad konflikt som utbröt i de sydligaste och östligaste delarna av landet. Med understöd från rysk militär gjorde separatister i Donbas och Krim uppror mot den nya regeringen i Kiev. Krimhalvön kom snart att bli ansluten till Ryssland. Efter annekteringen ändrades rysk lagstiftning så att museisamlingar kunde föras över till Ryssland från Krim utan den ukrainska regeringens samtycke. Arkeologiska utgrävningar i rysk regi vidtog också. Snart öppnade utställningar av konst och andra kulturföremål från Krim i Moskva. FN:s kulturorganisation Unesco har sedermera rapporterat om de systematiska lagöverträdelser som ryska myndigheter gjort sig skyldiga till vad gäller kulturarv på Krimhalvön. Kulturhistoriska byggnader har förstörts medan man utfört vad som ryska myndigheter kallat ”konservering”. Det gäller bland annat Krim-khanatets gamla palats i Bachtjisaraj, varifrån delar av den ursprungliga byggnaden ska ha förts bort. Taktegel och bjälkar ska ha tagits därifrån under mystiska omständigheter. Det förekommer uppgifter om att de hamnat på ett militärt befäls sommarställe i Ryssland. Monument och museer nära fronten har skadats i strider, såsom det monumentala krigsmonumentet Savur Mohyla, vars obelisk sköts sönder 2014. Även om mycket litet respekt har visats för kulturarv i kriget har samtidigt en del gjorts av den ukrainska sidan för att dokumentera skador och förebygga nya från att inträffa. Statliga myndigheter inventerade museer i de regioner som något senare kom att drabbas av konflikten, och gav rekommendationer om att samlingar borde föras i säkerhet. Folkloremuseet i Donetsk lär ha ignorerat dessa råd och kom att beskjutas och fatta eld under strider i augusti 2014. Stora delar av samlingarna förstördes, medan vissa delar kunde evakueras av frivilliga. Ett museum med samtidskonst i Donetsk plundrades i samband med utbrytningen av en grupp separatister. De sprängde då det stora konstverket ”Transform!” som var en hyllning till de kvinnor som varit med och återuppbyggt Donetsk efter andra världskriget. Anledningen ska ha varit att de ansåg det vara perverterat och skapat av ”sjuka” människor. Konflikten väcker svåra frågor om hur kulturarv från olika kulturer och epoker kommer att behandlas i en framtid då nya politiska gränser kan ha permanentats, och då minnen av kriget och de motsättningar som det födde ska hanteras. Den ryska staten har sedan länge planer på att bygga ett museum över kristendomen inom världsarvet Chersonesos på Krimhalvön, vilket är ett stort fornlämningsområde från antiken. Putin har jämfört platsens betydelse för rysk kultur med Tempelbergets betydelse för muslimer och judar, vilket är en del i den omskrivning av Krims historia som pågått sedan annekteringen. Bygget av Krim- eller Kertjbron som förbinder halvön med Ryssland har vidare lett till att ett stort antal fornlämningar har grävts bort. Det lär också pågå olagliga utgrävningar som inte direkt har med konflikten att göra. De föranleds närmast av att det finns ett stort exploateringstryck på området och av att förvaltningen är bristfällig. Ett exempel på hur arkeologiska utgrävningar utförts i politiskt syfte efter 2014 är ett brittiskt-ryskt samarbete i arkeologiska utgrävningar i närheten av Sevastopol, där Krimkrigets historia utforskas eftersom det passar in i den pågående ryska omskrivningen av Krimhalvöns historia. Tatarernas kulturarv, däremot, ignoreras eller förstörs då det inte passar in i berättelsen om Krims plats i Rysslands historia, som i det ovannämnda fallet med Bachtjisaraj. Konflikten har också lett till internationella spänningar på kulturarvsområdet. En stor samling av skytiska skatter från Krim som ett museum i Nederländerna lånade medan Euromajdan pågick har ännu inte återlämnats, då museer på Krimhalvön har gjort anspråk på samlingen. En nederländsk domstol har dock beslutat att Kiev är den part som den bör återbördas till. Det fullskaliga krig som nu brutit ut gör det än mer osäkert när denna samling kommer att kunna återföras till Ukraina. Det finns ett internationellt regelverk som ska skydda viss kulturegendom i väpnad konflikt. Både Ukraina och Ryssland har anslutit sig till Konvention om skydd av kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, även kallad 1954 års Haagkonvention, och det återstår att se hur väl den kommer att respekteras. Efter andra världskriget, då hela städer med stora delar av det kulturarv som de besatt, förstörts i en aldrig tidigare skådad omfattning växte ett annat synsätt fram. FN bildades för att förhindra ett tredje världskrig från att bryta ut, och betonade mänsklighetens gemensamma intresse av fred och samarbete mellan folken. Kulturarv gavs då en större betydelse som en symbol inte bara för nationer historia och identitet, utan för att visa på de kulturella banden mellan olika kulturer. Idén kom senare också till uttryck 1972 då Världsarvskonventionen instiftades för att skydda särskilt viktiga kulturmiljöer som anses vara av stor betydelse för hela mänskligheten. Hit hör i dag bland andra Sofiakatedralen i Kiev, vars historia går tillbaka till 1000-talet. Nu när huvudstaden är indragen i strider hotas katedralen liksom Kievs museer, arkiv och andra kulturarv av såväl oavsiktliga som avsiktliga angrepp. Eftersom 1954 års Haagkonvention inte visat sig vara effektiv har samfundet senare försökt införa juridiska instanser som kan döma personer som begått övergrepp på folkrätten i väpnade konflikter. Den tribunal som tillsattes för att utreda krigs- och folkmordsbrott i det forna Jugoslavien såg en koppling mellan folkmord och förstörelsen av kulturarv i form av moskéer, kyrkor och historiska byggnader. I regel hamnade dock dessa brott i skymundan av mycket grövre övergrepp mot civilbefolkningen. Ungefär vid samma tid bildades den internationella brottmålsdomstolen i Haag, men det skulle dröja till 2015 innan domstolen väckte åtal för just förstörelse i staden och världsarvet Timbuktu i Mali. Åtalet, som ledde till ett långt fängelsestraff, visade att det är möjligt att lagföra personer som har medverkat till avsiktlig förstörelse av kulturarv. Förhoppningsvis kan det internationella samfundets kriminalisering av sådana handlingar i konfliktet göra militära befäl i krigets Ukraina mer medvetna om de rättsliga påföljder som en order om ett angrepp på en mycket högt värderad kulturmiljö kan innebära. Den pågående konflikten i Ukraina visar hur svårt det kan vara att skydda kulturarv även om en konflikt bryter ut inom en stat som sedan länge ingår i internationella överenskommelser. Det visar också hur kulturarv kan bli än mer utsatt genom att politiseras och förknippas med den ena eller andra sidan i konflikten. Situationen har förvärrats genom att museisamlingar i riskområden inte har förts i säkerhet innan konflikten eskalerat, men också genom att en utländsk part (Ryssland) intervenerat och börjat föra en aktiv förryskningspolitik i Donbas och Krim. Detta revisionistiska historiebruk har inneburit att kulturlämningar som inte passar in i den rysk-nationalistiska historieskrivningen kan förstöras eller aktivt glömmas på andra sätt, samtidigt som samlingar som redan var utlånade till andra länder inte har kunnat återlämnas till Ukraina på grund av ryska
|
|
