| 1. |
- Mörnvik, Terese
(författare)
-
Endlich : att gestalta vår ändlighet : ett konstnärligt forskningsprojekt
- 2016
-
Annan publikation (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Det är höst. Varje dag som går tar mig en dag närmare döden.Endlich är en reflektion över människans ändlighet. Inbäddad i stillebenlika bilder, av staden och livet som pågår, natur som existerar av egen kraft, med eller utan mig, utforskar jag tanken på min egen död. Via kameran synas jagets svindlande oförståelse och rädsla för det oundvikliga. I vår tid har döden har blivit något att förtränga och förpassa till andra.
|
|
| 2. |
- Ancker, Stina, et al.
(författare)
-
När blir sångaren konstnär?
- 2019
-
Annan publikation (refereegranskat)abstract
- Vad är det du undersöker och varför? Vi vill undersöka gränslandet mellan det repeterade och det spontana uttrycket i operasångarens konst. Hur kan musikalisk improvisation ge energier och kreativa impulser till sångare och vad kräver det av utövaren? Finns det något av väsentlig kvalitet för det musikdramatiska uttrycket som sångaren kan bidra med om textens och musikens bundna form upplöses genom fri improvisation av sångaren? Det vi söker är nycklar till sångarens kreativitet, för att ta dem med till vår undervisning. Vad kommer vi att få ta del av under din presentation? Vi kommer att berätta om vårt arbete och visa en liten del ur vår nyskrivna laborations-opera.
|
|
| 3. |
-
En antologi om lärarnas pedagogiska och konstnärliga arbete
- 2015
-
Annan publikation (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Den här boken beskriver ämnena på institutionen för skådespeler i men den handlar också om lärarna som arbetar här.Vi har valt att skriva om ämnena såsom vi undervisar dem, samtidigtskriver vi om vår syn på konst, pedagogik och kunskapsmål.Vi tänker att du som läser är nyfiken på att studera ellerarbeta på institutionen – eller att du bara är nyfiken.De ämnen vi undervisar i har alla en stark praktisk kopplingoch låter sig inte fångas så lätt, men här är ett försökatt ringa in vilka vi är och vad vi gör.
|
|
| 4. |
- Areskoug, My
(författare)
-
Den kroppsligt tänkande skådespelaren : om mim och mimutbildningen på Teaterhögskolan u Stockholm genom Stanislav Brosowski
- 2007
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- 1980 började jag på mimlinjen på Danshögskolan i Stockholm. Jag hade just fyllt 20 år. Vi var fem studenter som hade kommit in på inträdesprov inför en jury på våren. Stanislav anordnade dessutom individuella, där han ensam utgjorde juryn, och där ytterligare fem antogs. Vi var två som hade gått på yrkesförberedande och en från yrkesutbildningen på Balettakademien, en hade gått på Teaterstudion någon hade ingen erfarenhet av teater, en var musiker, någon hade spelat gatuteater utomlands. Adressen var Blasieholmstorg. Undervisningen bedrevs två trappor upp. Stanislav hade ett kontor och omklädningsrum på gatuplan. Lokalerna hade mer en atmosfär av en gammal våning än en skola. All huvudsaklig undervisning skedde i den enda salen; danslektioner, mimlektioner, akrobatiklektioner samt scenframställning. Det var en sal med stuckatur i taket men den var en aning nergången med sprickor i väggarna, urblekta gardiner, några gamla strålkastare och en balettstång. Stora speglar med guldram satt på väggen och på kortsidan stod en vit träbänk. Den vita bänken som alla mimklasser har suttit på medan de tittat på varandras etyder och våndats inför att stiga fram och visa sina egna alster för den stränga mimläraren. En sal, en lärare i mim, en klass på tio studenter. Mimklassens unga kvinnor och män delade ogenerat omklädningsrum och dusch. Plåtskåp stod provisoriskt uppställda. Ett rum användes som uppehållsrum tillika matplats, inrett med ett kylskåp, några enkla soffor och ett bord. Det var allt. Efter den fysiska träningen på förmiddagen med morgonlektion i dans och tre timmar mim var vi hungriga, men det var ganska stressande att äta eftersom akrobatiklektionerna låg direkt efter den korta lunchen. Vi åt vår medhavda matsäck och kastade oss in i uppvärmningen på akrobatiken som var tjugo - trettio kullerbyttor framåt med "tour en l 'air" (en piruett i luften) mellan varje kullerbytta och lika många bakåt. Inför tredje året på utbildningen (1982), flyttade vår klass till lokaler i Teaterhögskolans hus på Södermalm. Högst upp och längst bort i huset fick vi två nyrenoverade salar för vår räkning samt separata omklädningsrum. Stanislav fick ett eget kontor mellan salarna. Vi studenter fick skolkamrater och en riktig matsal med servering. Det kändes skönt. Så kom vi att vistas i Teaterhögskolans hus, men fortfarande höra till Danshögskolan. Skolorna hade inget samarbete. Drygt tio år senare, 1993, blev Mimlinjen en del av Teaterhögskolan.
|
|
| 5. |
- Lindal, Anna, 1954-
(författare)
-
Avlärandets poetik
- 2020
-
Annan publikation (refereegranskat)abstract
- Vi utvecklar frågeställningar kring avlärande och tvivel som en möjligen väsentlig beståndsdel i konstnärers arbetsprocesser. Syftet är att dekonstruera och ifrågasätta föreställningar om det slutgiltiga konstnärliga ”verket” och de färdigheter och kunnande som anses vara förutsättningen för interpretation och framföranden av dessa verk. Finns det metoder vi kan använda oss av för att montera ner djupt förankrade färdigheter och på så sätt erövra ny kunskap? Projektet problematiserar de observationer kring olika konstnärliga roller som deltagarna förkroppsligar - som regissör, musiker och filmare - och de konventioner dessa roller för med sig i en process av avlärande. Vi arbetar med dekonstruktion av J S Bachs ikoniska Ciaccona för soloviolin och ”översättningar” mellan musik och text/tolkning och improvisation. Under presentationen delar vi med oss av de viktigaste delarna av vår forskning i form av samtal filmer/ljudinspelningar och musikaliska gestaltningar som liveexempel.
|
|
| 6. |
- Erikson, Lotta
(författare)
-
Nu kommer framtiden. Nu kommer den! : en rapport om möjligheterna för Stockholms dramatiska högskola. Skriven av Utbildnings och forskningsgruppen, UoF
- 2010
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- INLEDNINGUppdraget Så här såg vår uppgift ut som det fastställdes av Styrgruppen 2009-06-02: Arbetsgruppen Utbildning och Forskning (UoF) ska • i det första skedet av processen ta sikte på de innovativa möjligheter som en ny högskola erbjuder • särskilt överväga nya utbildningsområden, som dagens båda högskolor inte uppmärksammat • knyta extern kompetens till gruppen • inhämta tidigare och nuvarande erfarna pedagogers tankar • överväga former för omgivande branschers och omvärlds medverkan i och påverkan av arbetet • anlägga ett internationellt perspektiv • ge plats för en reflektion över hur en ny högskola kreativt kan förhålla sig till Bolognasystemets olika utbildningssteg Vi har valt att tolka det som att vi inte förväntats komma med en färdig organisationsplan, utan först och främst ska leverera en visionär text som kan ligga till grund för fortsatta samtal om framväxten av Stockholms Dramatiska Högskola, SDH. Att komma med prognoser är svårt, särskilt om de rör framtiden, men vi har efter förmåga gjort ett försök. I stället för att arbeta igenom alla idéer till sin yttersta konsekvens och då riskera att kväva intressanta resonemang och vilda tankar har vi medvetet valt att låta texten spreta. Det är ett internt material som riktar sig till alla som är verksamma inom Teaterhögskolan i Stockholm, TH, och Dramatiska institutet, DI. Vi har under hösten 2009 intervjuat före detta och nuvarande studenter och lärare, yrkesverksamma konstnärer eller andra vars förhoppningar och farhågor inför vår process vi varit nyfikna på. Vi har besökt olika miljöer som vi tror kan inspirera den nya skolans skapande av en kreativ omgivning. Vi har rest i landet och världen för att ta del av andras erfarenheter och för att få syn på oss själva. Vilka är vi? Vilka vill vi bli? Som en bilaga till rapporten bifogar vi mer detaljerat hur vi arbetat och vilka vi träffat. De intervjuer och reserapporter som är gjorda finns på vår hemsida, gå in på www.nyhogskola.se och klicka på Inspirationsbanken. Vi vill inleda med några kompassriktningar som vi tror kan vara till hjälp när man navigerar genom rapporten; Vi som sitter i UoF-gruppen är alla på olika sätt knutna till TH och DI, men vi representerar inte våra skolor eller de yrken vi har. Vi har ansträngt oss för att gemensamt hitta utgångspunkter och målsättningar för en helt ny skola. Vår rapport bygger inte på grundliga analyser av dagens två skolor. Det är nödvändigt att analyser görs, men vi bestämde oss tidigt för att försöka arbeta så utopiskt som möjligt för att finna förslag som inte dikteras av vad vi har i dag. Något som visat sig väldigt svårt då alla drömmar kommer ur erfarenheter, men det har varit en viktig ledstjärna i vårt arbete. Som utgångspunkt har vi haft att fusionen måste ske på alla plan, ingen del ska in i den nya skolan utan allt måste byggas från grunden. Detta kommer att påverka såväl fungerande enheter som mer tydliga problemområden. 4 Något som berikat vårt arbete i arbetsgruppen är att vi kommer från olika yrken, vi är lärare och studenter, konstnärer och administratörer. Detta har gett oss fler infallsvinklar på uppdraget men det väcker också ett behov av att diskutera vissa centrala begrepp. När vi använder eller hör ord som omvärld/bransch förstår vi dem olika, så även om vi inte är konsekventa i rapporten kommer här ett par bestämningar; Omvärld – allt och alla utanför skolan. Människor och samhälle. Bransch – framtida arbetsgivare, företrädesvis inom film, radio och TV. Yrkesverksamma – professionella konstnärer med de yrkesfunktioner vi utbildar för Lärare – de som undervisar på skolan Kollegium – den plats som organiserar undervisningen, ett organ Vi har diskuterat konst och hantverk. Vi menar att hantverket är en förutsättning för att kunna utöva vår konst, men vi har valt att problematisera vår definition av hantverket. Vad är det, egentligen? Vilka är våra yrken i dag? Vi ser ett behov av att söka lösa upp de hierarkier och den skråmentalitet som idag präglar och inordnar våra yrken. Fusionen Vi vill bygga en levande skola. I Mary Shelleys roman försöker Frankenstein skapa liv. Han ikläder sig skaparrollen och genomlider kval och umbäranden. Till trots mot naturen lyckas han till slut, men projektet blir hans undergång, han skapar ett monster. Om vi tillåts leka med metaforen lite till, att vårt uppdrag är att skapa något levande, så har vi i enlighet med vårt uppdrag tagit fasta på att vi inte som i romanen ska sammanfoga olika delar utan ska skapa förutsättningar för en fusion. Föreningen mellan våra två högskolor ska ske på partikelplanet, ett helt nytt ämne med än högre densitet ska skapas av de atomer som idag utgör molekylerna Teaterhögskolan och Dramatiska Institutet. Våra odds förbättras dessutom avsevärt i jämförelse med Dr Frankensteins då våra material kommer från två levande kroppar. Drömmen om en samlad skola är inte ny, det är en gammal tanke som återkommit med jämna mellanrum, men som av olika skäl nästan alltid kvävts i sin linda. Vilka är de svårigheter och motsättningar som gjort alla tidigare försök lika hopplöst fåfänga som alkemistens ambition att skapa guld? Vad är det som säger att vi ska lyckas? Hur kan vi utnyttja våra motsättningar till att utgöra den friktion som krävs för att det ska alstras energi? Från dramatiken vet vi att konflikten är själva förutsättningen, och det är kanske just detta, att inte rädas konflikten utan att se den som själva motorn i processen. Den kreativa konflikten som för oss framåt. Den nya skolan kommer få en särställning i svenskt kulturliv och utbildningsväsen och måste ta ställning till hur den vill förvalta sin position. Om skolan vill kommer den ha stor möjlighet att påverka och i förlängningen förändra den bransch studenterna ska verka i. SDH ska vara transparent i struktur och visioner både för de som är på skolan och de som söker sig dit och måste därför vara beredd att formulera vad den står för. Skolan ska vara en plats där människor med olika bakgrund och konstnärliga uttryck utmanas och utvecklas sida vid sida. För att kunna utnyttja storleken och bredden till sin fördel och se till att näven av olika inriktningar inte faller sönder i fingrar måste SDH ha en gemensam vision, ett välformulerat och fungerande mission statement. Något för studenter och personal att samlas kring och brottas med. Ett mission statement som formulerar verksamhetens mål och ursprung fungerar som rekryteringsgrund för studenter och personal och hjälper skolan att både utmana och förklara sin verksamhet. Det är viktigt att det finns en övergripande syn på hela skolan som präglas av sympati för och kunskap om varandra, både på student- och lärarnivå. Det ska vara EN skola. 5 SDH måste ta ett samlat grepp kring en vald pedagogik. Vi vill bygga en skola där studenten studerar istället för lär sig. Hur ser man på studenten och studentens lärande? Ska vi utbilda solister eller ensemblekonstnärer? Våra studenter måste både ges möjlighet att behålla och utveckla sina individuella kvaliteter och ges absoluta förutsättningar att ingå i kollektiv. Våra studenter måste lära sig att inte bara arbeta i grupp, utan också skapa i grupp. Skolan har även ett gyllene tillfälle att på allvar bli internationell. Inom flera av de områden skolan utbildar för krymper världen. Vi måste vara à jour med den internationella utvecklingen, både vad gäller högskolor och arbetsmarknaden i stort. Skolan har allt att vinna på att ta sin plats i samtiden och att i dialog med bransch och publik visa vägen. Dialog är viktigt. Inom vissa discipliner har avståndet i dag blivit för stort, vilket hämmar vår möjlighet till inflytande, både konstnärligt och instrumentellt. Skolan måste med auktoritet fortsätta definiera sig själv och sina mål, men samtidigt ha styrkan att kunna ta in omvärlden. SDH kan inte och ska heller inte påstå att den examinerar färdiga konstnärer. Vi ser konsten som en process, så även konstnärskapet och själva skolan. En process som med nyfikenhet och mod söker sig vidare, utmanar sig själv och sina värderingar för att stärka dem. Studenterna har inte bara möjligheten att under studietiden mötas och bygga framtida nätverk, utan även genom valbara kurser och gemensamma arbeten fördjupa sig i andra medium än just det de själva valt. Detta blir en hörnsten i den nya skolan, hur vi än sedan väljer att organisera den; att nyttja skolans storlek och bredd till en förutsättning för den utbildning vi erbjuder. Att å ena sidan genom valbara kurser och program kunna erbjuda studenten individuell fördjupning, ett sätt att möta studenten där den står, och å andra sidan kunna betona vikten av den kollektiva processen. Hur gör man då? Vi har ägnat mycket tid åt att dels försöka definiera en gemensam utgångspunkt och dels ett gemensamt mål och funnit att vi har varit relativt överens om väldigt mycket. Frågan har varit hur kommer vi dit? Några av oss vill börja med att ringa in vad en framtida student ska kunna när den går ut, andra av oss har önskat utgå från en beskrivning av vilken skola en framtida student ska möta. I båda fallen har vi valt att utgå från resultatet för att sedan baklänges konstruera förutsättningarna för att komma dit. Så för att slippa välja mellan hönan och ägget kommer vi i texten att skriva det vi är överens om, för att i modellerna möjliggöra yvigare och mer radikala förslag som inte behövt uppnå konsensus.SLUTORDVad händer nu? Med överlämnandet av den här rapporten avslutas Utbildnings- och forskningsgruppens uppdrag, men nu börjar själva arbetet. Den hemsida vi byggt under a
|
|
| 7. |
- Robitaille, Marie-Andrée, 1974-
(författare)
-
Circus as Practices of Hope : A Philosophy of Circus
- 2024
-
Konstnärligt arbete (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- My doctoral artistic research project, Circus as Practices of Hope, responds to the growing complexities emerging from the convergence of the fourth industrial revolution, the sixth mass extinction, and the eco-socio-political turmoil of our time. What does it mean to be human today? What does it mean to be a circus artist today? How is circus relevant in today’s context? Core to this inquiry is the assertion that although circus arts hold the potential to foster significant knowledge, they simultaneously perpetuate outdated worldviews that restrict their transgressive potential. With this research, I investigate alternatives to regressive models of thoughts and modes of composition, aiming to identify and articulate circus’ inherent epistemic, ontological, and ethical specificities and their relevance for navigating and steering the current planetary paradigm shift.I conducted my research through embodied practices as a circus artist, as a pedagogue, and from the perspective of a human on Earth. My inquiry occurred through Multiverse, an iterative series of compositional performative experiments and discursive activities. I engaged critical posthumanism and neo-materialist philosophies to challenge and evolve my relation to risk, mastery, and virtuosity. The project conceptualizes circus arts as nomadic and fabulatory practices, culminating in a series of artistic, choreographic, and conceptual tools and methods that articulate circus arts within and beyond their disciplinary boundaries. The project advances a philosophy of circus that highlights circus-specific kinetic, aesthetic, and embodied relevancies in today’s context, situating circus arts as hopeful practices for the future.
|
|
| 8. |
- Roos, Cecilia, et al.
(författare)
-
Ord i tankar och rörelse : dansaren och den skapande processen: konstnärlig och humanistisk forskning i samverkan. En delrapport
- 2012
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Forskningsprojektet "Från rörelse ur reflektion i tillblivelse: Dansaren och den konstnärliga processen" startade januari 20 I O med ett tre rigt forskningsstöd från Vetenskapsrådet. Forskargruppen har bestått av Katarina Elam, fil.dr. i estetik och universitetslektor vid Högskolan Väst, Anna Petronella Foultier, doktorand i filosofi på Stockholms Universitet, Chrysa Parkinson professor i dans på DOCH, Cecilia Roos professor i interpretation på DOCH, samt Cecilia Sjöholm, professor i estetik på Södertörns högskola. Vårt övergripande syfte har varit att ur ett såväl praktiskt som ett teoretiskt perspektiv - belyst genom dansarens arbete med ett uruppförande - nänna oss en förståelse och ett begreppsliggörande av den konstnärliga processen genom exemplet dans. Å ena sidan finns dansarens inifrånperspektiv; å andra sidan betraktarens utifrånperspektiv. Genom en dialog mellan dem, i ett slags dubbel rörelse kan ytterligare lager av förståelse för det till-kropp-kommande framträda.Ursprungligen beskrev vi projektet enligt följande:I utgångspunkten för arbetet med det som ska interpreteras analyserar dansaren rörelsematerialet med hjälp av en inre och en yttre blick som inte syftar till att förklara utan nännast till att göra undersökningen mer komplex. Mellan dessa perspektiv - ett intuitivt och ett medvetet - pendlar dansaren i sin utforskning. Den inre blicken bär på minnen, upplevelser, vilja och kreativitet, den yttre snarare på en kalkylerande rationalitet som avläser och registrerar. I rörelsen mellan dessa skapas en glipa, eller ett utrymme, där perspektiven samtidigt sammanfogas. Det här är ett tillstånd i ständig förskjutning där ett absolut gehör för situationens möjligheter eftersträvas. Dit navigerar dansaren medvetet och i den processen gör hon de val som ligger till grund för hennes tolkning. Där manipulerar hon med tiden mellan tanke och handling, intention och impuls, för att låta ett då och ett nu mötas. Ett slags vidgat moment som pekar mot något utan att visa vad det är och det är egentligen mer som en medveten handling i stunden än som ett tillstånd. Det är just denna process som vi har för avsikt att verbalisera och begreppsliggöra.Hur vi idag väljer att beskriva, gestalta och artikulera resultatet av vår forskningsprocess är individuellt. Våra olika perspektiv har alltid varit närvarande i diskussionerna och vad vi har sett och talat om har tveklöst färgats av detta. Likafullt har ofta en annan bild eller beskrivning av en företeelse kunnat kasta nytt ljus över den egna uppfattningen; begrepp har slipats på och getts nya innebörder genom våra långa och återkommande samtal. Dessa samtal har förts så äl under regelrätta seminarier som vid våra fysiska träningspass eller framför en dansvideo. Vi har även haft möjlighet att delta vid ett antal internationella konferenser 1 för konstnärlig forskning vilket ibland har lett till nya vändningar i diskussionerna. Vår förhoppning nu är att våra samlade individuella erfarenheter ska komma att generera nya ideer kring förkroppsligad kunskap och kreativitet. Cecilia Roos, Katarina Elam och Anna Petronel/a Foultier, november 2012
|
|
| 9. |
- Lindal, Anna, et al.
(författare)
-
Lethe – seminar
- 2022
-
Konferensbidrag (refereegranskat)abstract
- Alliances and Commonalities, conference Stockholm University of the Arts, October 20th, 2022Lethe – seminarParticipants: Lethe research group: Anna Lindal, violin Johan Jutterström, saxophone Andreas Hiroui Larsson, percussionGuest: Jennifer Torrence, percussionAbstract Using the mythological river Lethe as a starting point the Lethe research group is researching forgetfulness and how forgetfulness might change our relationship to art music conventions. We hypothesise that this creates alternatives and openings; alternatives in approaches to interpretation, ownership of the music being played and also to question unspoken rules regarding dynamics, ensemble play and musical form in music. Similar to non-idiomatic improvisation – to learn idiomatic music practices in order to actively not be conditioned by them – we use forgetfulness as a subversive tool to free ourselves from the conditions and conventions of western art music (Bailey 1993). When we metaphorically drink from the river Lethe and let its property of forgetfulness put us in a conscious improvisatory mode, this can possibly help us to develop an art music practice, that enables us to break conventions in terms of musical ensemble play, dynamics and form. Forgetfulness is inherently inscribed in every performance practice. As soon as a performance, or concert, is over all that remains are the fading memories. Focusing on the fading, rather than on the memories themselves, is our tool to open up artistic practices for something unexpected. Can forgetfulness help us understand a growing diversity of approaches to art and music and would forgetfulness facilitate our participation as active musicians in that growing diversity? At the beginning of the project the research group, collectively in improvisation, created a piece of music that during the three-year period is being played again and again. The musicians are not allowed to listen to the piece or discuss it with each other until the end of the project. Continuously repeating the piece hopefully allows for forgetfulness to be the driving force behind the piece development. In the conference we will present our research - and how it intertwines practice, theory and reflection – together with our reference partner Jennifer Torrence, in an open workshop. Jennifer Torrence is a musician and artistic researcher from Oslo National Academy of Music and is part of the reference group of the project. She has been participating and leading workshops with the group that touch on the core of the research – forgetfulness and improvisation. The research group will perform the continuously repeated piece during this workshop as well as other practical examples on forgetfulness and improvisation. We will also discuss and problematise our research questions: Can forgetfulness or memory help us circumvent norms and conventions in western art music that we feel are standing in our way? Had we the chance, what would we be willing to forget? Would we want to remember things forgotten? Jennifer Torrence poses a number of additional questions to the project and the research group will address some of them in the discussions in this workshop, for instance: How might we actively forget? To force forgetting? What is the difference between forgetting and misremembering? How can forgetting also play a role in how you present materials of the research, especially the documentation and reflection? The research group and Jennifer Torrence will lead laboratory exercises with the participants of the workshop, using forgetfulness as an artistic and reflective tool. We also make the participants, in discussions, take part in the evaluation and analysis of the musical material presented in the practical musical experiments performed by the research group.Bailey, D. (1993) Improvisation; Its Nature and Practice in Music. New York: Da Capo Press.
|
|
| 10. |
- Hald, Niklas
(författare)
-
Slutrapport, Om inhopp i teater för barn och unga
- 2020
-
Rapport (refereegranskat)abstract
- Ju fler kollegor jag talade med, desto mer uppenbart blev det hur ofta inhopp i olika former förkommer – känslan var också att inhopp blivit vanligare i vår tid där projektanställningar dominerar över fasta, eller längre anställningar – något som ger en ökad rörlighet på arbetsmarknaden – varav fler avhopp och inhopp i teaterproduktioner är en av följderna.Jag fascinerades över att så många skådespelare var positiva till inhopp, trots bristen på möjligheter till egna konstnärliga val kombinerat med korta repetitionstider. En av anledningarna är att det trots allt genererar arbete, en annan är att många också stundtals verkar uppskatta den frihet från ansvar som bristen på konstnärlig frihet i sig innebär – ”Det är bara att gå in och köra!”När jag började mitt projekt var jag i huvudsak intresserad av den som hoppar in och de förutsättningar som ges till den/dem. Efterhand blev jag mer och mer intresserad av de som så att säga ”blir kvar” i en ensemble. Det emotionella i att någon lämnar och någon ny kommer in. De personliga relationerna påverkar arbetet i stor grad, även om vi sällan adresserar dem.Det faktum att den inhoppade skådespelaren ofta har en ytterst begränsad repetitionstid gör att det finns något nästan spektakulärt över processen, känslan av att göra något omöjligt. I praktiken innebär det att jag inte hinner tveka, inte får dröja i mitt arbete, utan måste spela ut för ”fullt” redan på ett tidigt stadium innan jag egentligen har koll på vad jag håller på med. Den blandningen av skörhet, förvirring och satsning gör att jag snabbt kommer in till någon sorts kärna i skådespeleriet, en skärningspunkt där det enda som existerar är nuet. Delvis beroende på att nuet är det enda jag vet något om då all tankekraft går åt till ta mig genom moment för moment då jag ännu inte lärt mig navigera i den aktuella uppsättningens rytm, tidslinje och helhet.
|
|
