| 1. |
- Svensson, Jakob, 1976-
(författare)
-
Gör nätet oss allt mer upptagna av vår egen spegelbild? : Blogginlägg på bloggportalen "Viskningar och rop"
- 2009
-
Annan publikation (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Nätverkad individualism och narcissism - Gör nätet oss alltmer upptagna av vår egen spegelbild? Då forskaren Castells diskuterar Internet och den form av sociala relationer mediet för med sig, framhåller han idén om nätverkad individualism. Det är främst genom personligt formade nätverk som vi uttrycker oss själva och förhandlar vår identitet i dagens samhälle. För detta med sig, som vissa pessimister menar, att vi blir allt mer isolerade och självupptagna individer speglandes oss själva i sociala medieplattformar, framför våra opersonliga datormaskiner? Jag är mer positivt inställd till den digitala utvecklingen. Istället för att vara hänvisade till redan etablerade och låsta medieplattformar och medieföretag, som ofta är baserad på territorialitet, begränsade rumlisgen likaväl som de begränsar oss rumsligen, innebär nätverkad individualism att vi idag har större makt att själva forma de nätverk som vi väljer att informera oss via, uttrycka oss i, samt kommunicera med andra i. Detta menar jag inte innebär ett tillbakadragande från större sammanhang och kollektiva identiteter, tvärtom. Vi är beroende av andra för att vara oss själva. Genom att betrakta oss själva utifrån, genom andras ögon, utvecklar vi vår självbild. Detta diskuterades inom socialpsykologin redan på det tidiga 1900-talet. Vi har psykologiskt, såväl som socialt, ett behov att utveckla en mentalt stabil och någorlunda överrensstämmande självbild för att kunna fungera tillsammans med andra. För att utveckla en sådan sund självbild behöver vi plattformar för att uttrycka oss själva på, samt testa och underhålla vår(a) identitet(er). Det som idén om nätverkad individualism pekar på, är att det framför allt är i personligt formade nätverk som vi finner de andra och de kollektiv som idag är av vikt då vi förhandlar vår självbild och vad vi står för. Forskaren Giddens menar att självet är beroende av reflexivt egenproducerade biografier. Med andra ord är vår identitet beroende av att vi funderar över våra egna självbiografier och hur vi vill uppfattas av andra (och oss själva). Det är viktigt för vårt psykologiska välbefinnande att dessa biografier/ bilder av oss själva sedan också någorlunda stämmer överens med hur vi verkligen sedan uppfattas av andra runt omkring oss. Det är också av vikt att underhålla, och hålla igång, denna berättelse om oss själva och vilka vi är. Enligt Giddens blir också skapandet av denna vår livshistoria och knytandet av olika identiteter till den, en källa till mening och engagemang. Utifrån ett sådant resonemang menar jag att det blir det rationellt att uttrycka oss själva och vår historia för andra, att det motiverar oss att delta i olika sociala nätverk samt att det motiverar oss att uttrycka politiska åsikter som vi knyter till vår livshistoria och identitet. Till exempel, genom att publicera detta inlägg på bloggen upprätthåller jag bilden av mig själv som en ung och modern medieforskare som gärna för ut sina idéer i en vidare i andra sammanhang än strikt akademiska. Som jag diskuterade i mitt förra blogginlägg kallar jag detta för expressiv rationalitet. Det förekommer alltså ingen konflikt mellan att genomdriva en individuell identitet samt värdera större kollektiv och sammanslutningar. Tvärtom är dessa beroende av varandra. Vad som är skillnaden i dagens medielandskap är att dessa kollektiv och sammanslutningar allt mer kommer i form av individuellt formade digitala nätverk. Jag ska ge er ett exempel från min vardag som universitetslektor. När jag diskuterar medieanvändning tillsammans med mina studenter blir det uppenbart att vara uppkopplad mot sina nätverk, inte enbart handlar om narcissistisk hantering av det personliga varumärket, utan också att vara sammankopplad med en grupp personligt utvalda andra, bli uppdaterad om deras göromål, vardag, känslor, åsikter, grupptillhörigheter och politiska ställningstagande. Att som seminarieledare till exempel be dem stänga av sina mobila apparater, innebär att jag också ber dem koppla bort sig från sociala nätverk som kanske är viktigare för dem och upprätthållande av deras livshistorier, än den “verkliga” fysiska plats, seminarierummet, som deras kroppar befinner sig i. Ovanstående exempel visar på att “självet” inte står i motsatsförhållande till andra. Exemplet visar också på att digitala nätverk inte handlar om att isolera oss från den omgivande sociala världen. Tvärtom de sociala världar där vi möter andra och förhandlar oss själva, kommer allt mer i form av digitala nätverk och sociala medieplattformar på nätet. Sedan den tidiga feministiska förelsen har identitet(er) och erkännande diskuterats som motiverande faktorer bakom politiskt deltagande, särskilt gällande förfördelade grupper i samhället. Identitetsförhandlig och krav på erkännande är också särskilt tydliga på Internet och de olika plattformar som skapas idag och som olika grupperingar samlas på, deltar i och agerar politiskt utifrån. Därför argumenterar forskare att politiska forum på nätet inte enbart handlar om att föra fram åsikter och lyssna till andras, utan de handlar också om att reflektera över sina intressen och identiteter, nätverka och experimentera. Dessa identitetsförhandlingar står inte nödvändigtvis motsatt till altruism och engagemang för andra. Aktivistidentiteter och uttryck kan mycket väl riktas mot genomförandet av ett mer rättvist, jämställt och hållbart samhälle (se till exempel forum och communities som www.miljoforum.info och www.ecoprofile.se). Jag anser således inte att Internet gör oss självupptagna. Jag anser att Internet erbjuder en möjlighet att skapa plattformar och nätverk utifrån vilka vi kan uttrycka politiska identiteter och idéer om hur det goda samhället kan se ut, plattformar som vi sedan också kan agera utifrån. Detta sker samtidigt som vi förhandlar vår(a) självbild(er) och filar på vår självbiografi och hur vi vill bli uppfattade. Genom att delta i diskussionerna på Ecoprofile kan jag både bidra till ett mer hållbart samhälle samtidigt som jag förhandlar och ger uttryck för en identitet som miljömedveten och ansvarstagande medborgare. Jag menar således att identitetsförhandling, medborgarskap och politisk deltagande hör ihop.
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Svensson, Jakob, 1976-
(författare)
-
Nätverkad individualism och narcissism - Gör nätet oss alltmer upptagna av vår egen spegelbild? : blogginlägg på bloggen viskningar och rop
- 2009
-
Annan publikation (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Nätverkad individualism och narcissism - Gör nätet oss alltmer upptagna av vår egen spegelbild? Då forskaren Castells diskuterar Internet och den form av sociala relationer mediet för med sig, framhåller han idén om nätverkad individualism. Det är främst genom personligt formade nätverk som vi uttrycker oss själva och förhandlar vår identitet i dagens samhälle. För detta med sig, som vissa pessimister menar, att vi blir allt mer isolerade och självupptagna individer speglandes oss själva i sociala medieplattformar, framför våra opersonliga datormaskiner? Jag är mer positivt inställd till den digitala utvecklingen. Istället för att vara hänvisade till redan etablerade och låsta medieplattformar och medieföretag, som ofta är baserad på territorialitet, begränsade rumlisgen likaväl som de begränsar oss rumsligen, innebär nätverkad individualism att vi idag har större makt att själva forma de nätverk som vi väljer att informera oss via, uttrycka oss i, samt kommunicera med andra i. Detta menar jag inte innebär ett tillbakadragande från större sammanhang och kollektiva identiteter, tvärtom. Vi är beroende av andra för att vara oss själva. Genom att betrakta oss själva utifrån, genom andras ögon, utvecklar vi vår självbild. Detta diskuterades inom socialpsykologin redan på det tidiga 1900-talet. Vi har psykologiskt, såväl som socialt, ett behov att utveckla en mentalt stabil och någorlunda överrensstämmande självbild för att kunna fungera tillsammans med andra. För att utveckla en sådan sund självbild behöver vi plattformar för att uttrycka oss själva på, samt testa och underhålla vår(a) identitet(er). Det som idén om nätverkad individualism pekar på, är att det framför allt är i personligt formade nätverk som vi finner de andra och de kollektiv som idag är av vikt då vi förhandlar vår självbild och vad vi står för. Forskaren Giddens menar att självet är beroende av reflexivt egenproducerade biografier. Med andra ord är vår identitet beroende av att vi funderar över våra egna självbiografier och hur vi vill uppfattas av andra (och oss själva). Det är viktigt för vårt psykologiska välbefinnande att dessa biografier/ bilder av oss själva sedan också någorlunda stämmer överens med hur vi verkligen sedan uppfattas av andra runt omkring oss. Det är också av vikt att underhålla, och hålla igång, denna berättelse om oss själva och vilka vi är. Enligt Giddens blir också skapandet av denna vår livshistoria och knytandet av olika identiteter till den, en källa till mening och engagemang. Utifrån ett sådant resonemang menar jag att det blir det rationellt att uttrycka oss själva och vår historia för andra, att det motiverar oss att delta i olika sociala nätverk samt att det motiverar oss att uttrycka politiska åsikter som vi knyter till vår livshistoria och identitet. Till exempel, genom att publicera detta inlägg på bloggen upprätthåller jag bilden av mig själv som en ung och modern medieforskare som gärna för ut sina idéer i en vidare i andra sammanhang än strikt akademiska. Som jag diskuterade i mitt förra blogginlägg kallar jag detta för expressiv rationalitet. Det förekommer alltså ingen konflikt mellan att genomdriva en individuell identitet samt värdera större kollektiv och sammanslutningar. Tvärtom är dessa beroende av varandra. Vad som är skillnaden i dagens medielandskap är att dessa kollektiv och sammanslutningar allt mer kommer i form av individuellt formade digitala nätverk. Jag ska ge er ett exempel från min vardag som universitetslektor. När jag diskuterar medieanvändning tillsammans med mina studenter blir det uppenbart att vara uppkopplad mot sina nätverk, inte enbart handlar om narcissistisk hantering av det personliga varumärket, utan också att vara sammankopplad med en grupp personligt utvalda andra, bli uppdaterad om deras göromål, vardag, känslor, åsikter, grupptillhörigheter och politiska ställningstagande. Att som seminarieledare till exempel be dem stänga av sina mobila apparater, innebär att jag också ber dem koppla bort sig från sociala nätverk som kanske är viktigare för dem och upprätthållande av deras livshistorier, än den “verkliga” fysiska plats, seminarierummet, som deras kroppar befinner sig i. Ovanstående exempel visar på att “självet” inte står i motsatsförhållande till andra. Exemplet visar också på att digitala nätverk inte handlar om att isolera oss från den omgivande sociala världen. Tvärtom de sociala världar där vi möter andra och förhandlar oss själva, kommer allt mer i form av digitala nätverk och sociala medieplattformar på nätet. Sedan den tidiga feministiska förelsen har identitet(er) och erkännande diskuterats som motiverande faktorer bakom politiskt deltagande, särskilt gällande förfördelade grupper i samhället. Identitetsförhandlig och krav på erkännande är också särskilt tydliga på Internet och de olika plattformar som skapas idag och som olika grupperingar samlas på, deltar i och agerar politiskt utifrån. Därför argumenterar forskare att politiska forum på nätet inte enbart handlar om att föra fram åsikter och lyssna till andras, utan de handlar också om att reflektera över sina intressen och identiteter, nätverka och experimentera. Dessa identitetsförhandlingar står inte nödvändigtvis motsatt till altruism och engagemang för andra. Aktivistidentiteter och uttryck kan mycket väl riktas mot genomförandet av ett mer rättvist, jämställt och hållbart samhälle (se till exempel forum och communities som www.miljoforum.info och www.ecoprofile.se). Jag anser således inte att Internet gör oss självupptagna. Jag anser att Internet erbjuder en möjlighet att skapa plattformar och nätverk utifrån vilka vi kan uttrycka politiska identiteter och idéer om hur det goda samhället kan se ut, plattformar som vi sedan också kan agera utifrån. Detta sker samtidigt som vi förhandlar vår(a) självbild(er) och filar på vår självbiografi och hur vi vill bli uppfattade. Genom att delta i diskussionerna på Ecoprofile kan jag både bidra till ett mer hållbart samhälle samtidigt som jag förhandlar och ger uttryck för en identitet som miljömedveten och ansvarstagande medborgare. Jag menar således att identitetsförhandling, medborgarskap och politisk deltagande hör ihop.
|
|
| 4. |
- Svensson, Jakob, 1976-
(författare)
-
Varför deltar vi politiskt? Vi drivs av en vilja att uttrycka och förhandla vår identitet. : Blogginlägg på viskningar och rop
- 2009
-
Annan publikation (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Varför deltar vi politiskt? Vi drivs av en vilja att uttrycka och förhandla vår identitet. Min forskning har rört sig runt frågor om medborgarskap, politiskt deltagande och motivation. I detta mitt första blogginlägg kommer jag att presentera den frågeställning jag huvudsakligen brottas med; varför deltar vi politiskt? Jag jobbar mycket med idén om en expressiv form av rationalitet som utgångspunkt för att analysera politiskt deltagande. Som jag kommer att argumentera för i detta inlägg blir sociala medier extra intressanta i min forskning utifrån ett intresse av politiskt deltagande och ett antagande om att vi drivs av en expressiv rationalitet. Att medborgare och politisk deltagande hör ihop tycker nog de flesta, och för många forskare är begreppen likställda då definitionen av medborgarskap ofta handlar om deltagande i ett politiskt syfte. I en sådan diskussion är det viktigt att klargöra vad vi lägger i begreppet politik, alltså vad som skiljer politiskt deltagande från andra former av deltagande. En sätt att skilja dem åt är att distingera mellan deltagande som berör fler personer och deltagande som bara berör en själv. Med andra ord skiljer många på deltagande som inte enbart handlar om att tillfredställa sina personliga egenintressen och deltagande som är mer inriktat på gemensamma målsättningar. Den förra brukar knytas till en instrumentell form av rationalitet och den senare till kommunikativ sådan. Vi skiljer alltså på deltagande som ett instrument för att tillfredställa våra egenintressen från deltagande för att tillsammans med andra resonera om vad som är våra intressen. Instrumentell rationalitet knyts ofta till en liberal teoritradition medan kommunikativ rationalitet snarare hör hemma i en republikansk och/eller en deliberativ teoritradition. Dessa olika syner på rationaliteter kan också knytas till dessa teoritraditioners syn på politik. Idag upplever jag ett allt större ifrågasättande av den liberala filosofins syn på politik som konsten att jämka mellan många, och ibland konkurrerande, förutbestämda egenintressen. Den populära nuvarande rådande deliberativa synen på politik är att vi formar idéer och även intressen i interaktion med andra. Det är i detta sammanhang som medborgarnas motivation till deltagande är intressant att fundera kring. Det är en attraktiv syn på oss människor att vi inte enbart drivs av våra egenintressen utan även av en vilja att kommunicera och interagera med andra. Men frågan är hur realistiskt det är att tro att vi deltar enbart av en osjälvisk vilja att lyssna till andra och civiliserat framföra idéer med människor som kanske tillhör en helt annan kultur och tradition än oss själva? Med utgångspunkt i frågan hur det kommer sig att vi väljer att delta politiskt har jag i min forskning försökt föra in/ understryka ett tredje perspektiv på rationalitet som jag tjusigt valt att etikettera som expressiv rationalitet. Vad menar jag med det? Jo, att diskussionen som ställer egenintresse gentemot viljan att tillsammans komma överens om gemensamma målsättningar, är något missvisande. Jag menar att vi snarare drivs av en vilja att uttrycka oss, inte för primärt driva igenom våra förutbestämda egenintressen, inte heller för att vi drivs av en vilja att lyssna till andra och att forma våra intressen i dialog med våra opponenter, utan vi drivs av psykologisk drivkraft att uttrycka oss själva, samt förhandla vår identitet(er). Med andra ord, vi drivs av en expressiv rationalitet. En expressiv form av deltagande menar jag är extra tydligt då vi studerar sociala medieplattformar på nätet. Den expressiva rationalitetens fokus på identitetsförhandling förstärks till och med av de möjligheter som sociala mediernas erbjuder att uttrycka oss själva och vår(a) identit(er). Om vi sedan, redan när vi loggar in med har bestämt våra intressen, eller om vi förhandlar dessa med andra när vi väl är inne på de sociala medieplattformarna, är mindre intressant och relevant att spekulera i tycker jag. Om jag nu har rätt, att vi drivs av en vilja att förhandla oss själva och att detta gynnas av vår tids sociala medier, är detta då bra eller dåligt? Jag menar att det finns en potential då dessa nätverk erbjuder nya och mer långtgående arenor att förhandla oss själva och knyta politiska ställningstaganden till vår identitet. Jag tror att det politiska samtalet, och i förlängningen även demokratin, kommer att gynnas av de nya möjligheter till uttryck och identitetsförhandling som de sociala medierna erbjuder.
|
|
| 5. |
- Svensson, Jakob, 1976-
(författare)
-
Om arbete och förfrämligande i den digitala tidsåldern : Blogginlägg på bloggportalen "Viskningar och rop"
- 2009
-
Annan publikation (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Om arbete och förfrämligande i den digitala tidsåldern Som jag har visat på i tidigare blogginlägg finns det de inom akademin som både är positiva och negativa till dagens digitala utveckling. En intressant kritik kommer från de som menar att vi i och med en ökad användning av Internet och sociala medier går in i ett övervakningssamhälle. Idag kan vi till exempel googla potentiella pojk- eller flickvänner, se vilka gemensamma vänner vi har på Facebook, samt följa deras dagliga förehavande genom ett konstant flöde av statusuppdateringar och tweets. Inte nog med detta, genom att gladeligen fylla information om oss själva, våra preferenser och favoritmärken på alla möjliga sociala och kommersiella forum, bidrar vi med gratis arbetskraft i form av kundundersökningar till företag som Nike och Apple. Facebook kan också sälja riktade reklamplatser på just vår profilsida mot bakgrund av de grupper vi är med i, vilka sidor vi besöker och den information vi väljer att dela med oss av. Jag har tidigare bloggat om ovanstående fenomen mot bakgrund av en till synes förlorad dimension mellan privat och offentlig sfär i ett allt mer nätverkat samhälle. I kommentarerna till detta inlägg kom en motsättning upp till ytan; anser vi riktad reklam vara en tjänst från företagens sida, att de tar vara på våra synpunkter och preferenser, eller tycker vi snarare att vi förser kommersiella företag med gratis PR-arbete (om vi ens vet om att den information som vi genererar om oss används i kommersiella syften)? Med andra ord, vad vissa väljer att klassificera som reklam, väljer andra att benämna i ordalag som erbjudande och tips på bra grejor. Det är i denna diskussion som jag vill återuppliva gamle Marx och hans syn på arbete, proletariat och alienering samt placera honom mitt i den digitala tidsålder vi lever idag. Det är lätt att förstå att det gratisarbete sociala medieanvändare utför å kapitalets vägnar är problematiskt ur ett marxistiskt perspektiv. Marx menade att arbetarna trängdes in i gigantiska militariserade fabriker och blev alienerade, förfrämligade från produkterna av sina arbeten, och därmed också från själva arbetet. På Internet trängs vi inte in i militariserade fabriker, tvärtom kan man säga att vi trängs i sociala nätverk och deltar snarare gladeligen i marknadsföringen av produkter och organisationer då dessa är viktiga markörer i det identitetsbyggande arbete som pågår på sociala medier (se mitt tidigare inlägg). Märken och produkter blir till symboliskt kapital i uppbyggandet av det våra personliga varumärken. Det är kanske därför som en del ser detta gratisarbete som oproblematiskt, en win-win situation. Företagen får sina marknadsundersökningar och plattformar med möjlighet till riktad reklam, vi renomésnyltar på varumärken och knyter dess konnotationer till vår egen person. Är Marx teorier överspelade i en marknadsekonomi med sociala medier och me-informers?Enligt Marx kommer vi närmare oss själva då vi arbetar och är kreativa. Men om inte detta sker på våra egna villkor förvandlas vi till en kugge i ett större och ogreppbart maskineri som vi inte har något inflytande över. Är vi makt- och aningslösa inför det vi skapar på Internet? Eller är det tvärtom så att vi gör egna och reflekterade val över de produkter, organisationer och märken vi vill förknippa vår person med via profilsidor, tweets och statusuppdateringar? Kollektiv kreativitet är ju något som en del menar befrämjas på Internet med möjlighet till sampling, remixning med wiki-tekniker och wave-verktyg. På Marx tid var arbetet ett uttryck för människans kollektiva samhörighet, idag ser vi exempel på uttryck för kollektiv samhörighet även genom de nätverk vi skapar och väljer vara en del av på nätet. Istället för förfrämligande närmar vi oss varandra, inte bara genom de nätverk Internet ger oss möjlighet att delta i och skapa, utan även genom de varumärken och organisationer i vars konnotationer vi finner likasinnade kamrater. Jag har dock en gnagande känsla över att vi missar något väsentligt i ovanstående analys. Är det verkligen rimligt att konsumenterna betalar för produktutvecklingen samtidigt som de marknadsför produkten? Facebook hjälper mig till exempel att hålla kontakten med mina vänner, men bara om jag tillåter Facebook att sälja målanpassade reklamplatser genom att använda den information som jag lägger upp och genererar genom mitt Internetbeteende. Och det är företagen som äger den digitala infrastrukturen som bestämmer användaravtalen genom vilka användare ger upp kontrollen över den information som de genererar. Varje statusuppdatering, varje tweet och varje köp som vi gör online bidrar till den privatägda informationsdatabas som kommer att utgöra grunden för framtidens marknadsföring. Således frågar jag mig ifall de sociala medierna bidrar till att vi säljer, eller snarare ger bort, inte bara vår arbetstid, utan även vår personlighet till kommersiella företag att tjäna pengar på? Vår personlighet har blivit till en vara för sociala medieföretag att sälja till intresserade företag, samtidigt som vi alltmer behandlar vår personlighet som ett varumärke att stärka och knyta positiva associationer till. Kanske är det vår tids yttersta tecken på alienering och exploatering då vi har blivit så främmande för vår egen person och särart att vi frivilligt reducerar det till ett bricolage, ett hopplock, av olika varumärken. Vad tror ni?
|
|
| 6. |
- Svensson, Jakob, 1976-
(författare)
-
Digital kulturanalys : att studera medieteknikens människor ur ett holistiskt perspektiv
- 2023
-
Ingår i: Tekniska mediestudier. - : Studentlitteratur AB. - 9789144155234 ; , s. 81-104
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Det här kapitlet handlar om människor och medieteknik. I vår tids uppkopplade samhälle är det svårt att undvika digitala medieteknik eftersom vi kastas in ett digitalt mänskligt tillstånd som vi inte kan undkomma. Det påverkar dig, ditt liv och det samhälle som du lever i. Således är det viktigt att förstå - inte bara hur digitala medier påverkar oss som människor - utan även människorna bakom medietekniken, den kultur de kommer ifrån och i vilken de verkar. Jag har forskat på den roll som programmerare spelar för vilken medieteknik som utvecklas samt hur den utvecklas. Men hur skulle man kunna studera medieteknikens människor? I detta kapitel utgår jag ifrån teknikens mänskliga aspekter, hur teknik, samhälle och individ ömsesidigt påverkar varandra, samt ger ett verktyg för hur man kan studera medieteknikens människor utifrån en kulturell analysmodell. Med det här kapitlet som guide kommer du kvalitativt – genom intervjuer, observationer eller textanalys – kunna genomföra studier av medieteknikens människor, samt reflektera över hur teknik, människa och samhälle hör ihop och påverkar varandra.
|
|
| 7. |
- Svensson, Jakob, 1976-
(författare)
-
I en nätverkad sfär, är personlig integritet inte längre ett problem? : Blogginlägg på bloggportalen "Viskningar och rop"
- 2009
-
Annan publikation (populärvet., debatt m.m.)abstract
- I en nätverkad sfär, är personlig integritet inte längre ett problem? Som jag har diskuterat i mitt tidigare inlägg är jag inte orolig för att Internet och sociala medier gör oss mer självupptagna eller mindre politiskt aktiva. Jag är i grunden positivt inställd till Internet, sociala medier och de möjligheter de erbjuder till politiskt deltagande. Vad jag däremot är orolig för är de sätt våra uttryck och självbiografier används, och kan användas för kommersiella intressen och för övervakning. Detta tillsammans med en oro för den bristande insyn vi användare har i sociala medieföretags kommersiella och mellanstatliga förehavande. De kommersiella intressen som till exempel finns på Facebook och Google, och hur dessa företag genererar kapital på den information vi ger ut om oss själva, är sällan synliga för användarna och än mindre öppna för kritisk granskning. Det som är intressant dock, och det som detta inlägg ska handla om, är att det verkar som om frågor om av dessa slag sällan bekymrar dagens, främst yngre, nätmedborgare. Är dagens nätanvändare oförsiktiga, eller har vi lämnat motsatsparet privat/offentligt bakom oss i och med att interaktion i dagens digitaliserade samhälle alltmer sker i personligt skapade och semipublika nätverk? Då vi förhandlar och uttrycker oss själva och vår personlighet i egenskapade och till viss del även egenstyrda nätverk online, blir frågor om integritet och en skyddad privat sfär, mindre relevanta? På Facebook kan vi skapa olika grupper med olika mycket tillgång till den information vi lägger ut. Vi kan till exempel blockera släktingar att se foton taggade på oss och vi kan välja att inte bli vän med alla gamla gymnasiekompisar. Kommunikation på Facebook är således varken masskommunikation (en till flera) eller tvåvägskommunikation (en till en). Kommunikationen är snarare av många till många-karaktär, och de som kan ta del av/ delta i kommunikationen är ofta individuellt reglerat enligt personliga preferenser, intressen och/ eller bekantskaper. Det som jag beskriver ovan är ett exempel på flera saker. Dels är det ett exempel på att vi lämnat massamhället bakom, ett samhälle som uppstod med tryckpressens möjlighet att kommunicera ut till en anonym massa, en teknik som signalerar starten på massmediernas tidevarv. Då vi nu med den digitala tekniken lämnar massamhället och massmedierna bakom oss är det märkligt att ställa sig frågorna om vem som lyssnar till alla dessa röster och var publiken finns? Sådana kommentarer är baserade i en linjär massmedial kommunikationsmodell där få kommunicerade till många, en sändare till många mottagare. Så är inte fallet längre. Vi kan inte värdera nätverkad kommunikation med kriterier från massamhällets massmedier. Idag kommunicerar vi genom digitala nätverk till en vald, eller självvald publik. För att knyta an till tidigare blogginlägg drivs den nätverkade sfären snarare av expressiv rationalitet än snäva instrumentella egenintressen eller behjärtansvärda kommunikativa ideal. Och som idén om expressiv rationalitet gör gällande handlar inte kommunikation i nätverk enbart om informationsutbyte eller att tillfredställa behov såsom underhållning, inlärning, avkoppling och nyfikenhet. Det handlar också om att förhandla sin egen självbild med tillhörande identiteter. Men idén om en nätverkad sfär visar också på hur irrelevant och obrukbar distinktionen mellan en privat och offentlig sfär blir, eller? De nätverk vi skapar på till exempel Facebook är varken privata eller offentliga, de är liksom mittemellan. Istället för att tala om en privat eller en offentlig sfär kanske en nätverkad sfär bättre beskriver den semipublika (eller semiprivata om ni så vill) sfär som de sociala medierna utgör? Dock har de företag som styr de sociala medierna tillgång till informationen vår lägger ut om oss själva och som då kan användas av/ säljas till diverse andra aktörer (statliga och/eller privata). Frågan jag ställer mig här är om vi lämnar dikotomin (finare ord för motsatspar) offentligt/privat bakom oss, innebär det också att personlig integritet och privathet inte längre är ett problem? Till exempel, då unga facebookanvändare ställer sig oförstående till frågor om riskerna med att dela med sig av sina bilder från privata fester och annat, är det för att hela diskussionen om skillnaden mellan privat integritet och vad som passar sig i offentliga sammanhang är irrelevant i en nätverkad sfär där förhandlandet av sig själv och sin identitet står i förgrunden, snarare än informationsutbyte för att tillfredställa sina egenintressen eller kommunikation i allmänhetens tjänst? Eller är det så att genom att utge personlig information om sig själv på liknande sociala medier spelar vi kommersiella intressen i händerna genom att vi utför gratis användarundersökningar åt dem? Och underlättar vi således också övervakning av oss själva för till exempel staten (FRA) samt nutida eller framtida arbetsgivare? Med andra ord, är den personliga integriteten en icke-fråga i dagens nätverkade semi-offentlighet, eller är vi naiva och oförstående då vi publicerar oss själva via sociala medier på nätet utan att betänka i vilka syften informationen kan komma att användas?
|
|
