| 1. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar i och utanför vilthägn med vildsvin, älg, björn och hare
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Syftet med detta yttrande är att sammanställa aktuell forskning kring djurvälfärden vid träning och prov av jakthundar på vildsvin, älg, björn och hare i vilthägn samt hur de vilda djurens naturliga beteende tillgodoses vid mötet med ett rovdjur och hur detta påverkas av hägnets utformning. Det finns kunskapsluckor inom området då det råder brist på vetenskapliga studier av hur träning och prov i och utanför vilthägn påverkar jakthunden och de vilda djuren. Omfattningen av denna verksamhet är till stora delar okänd för Rådet och området är tämligen oreglerat i lagstiftningen.Träning och prov av jakthundar i hägn sker för att kunna utvärdera hundarnas egenskaper vid jakt. Utfallet av dessa prov används för att undersöka om hunden fungerar och är lämpad för praktisk jakt, men även i avelsarbetet. Skador från björn, vildsvin och älg kan bli allvarliga för jakthunden vid ordinarie jakt. I dagsläget tränas och testas hundar på vildsvin och hare inne i hägnet medan träning och prov av hund på björn och älg sker utanför hägnet med stängsel mellan hund och vilt. Risk för fysiska skador på hund i samband med träning och prov är därför störst i mötet med vildsvin. Djurvälfärdsriskerna för hund omfattar även psykisk påverkan, fysisk överansträngning, värmestress och vätskebrist vid höga utomhustemperaturer samt fysiska skador på grund av hägnets utformning och innehåll. Hur många hundar som skadas i samband med träning på hägnat vilt är dock oklart. Det finns rehabiliteringsanläggningar för jakthundar där hundarna kan tränas på hägnat vilt under mer kontrollerade former och därmed övervinna rädslor och oönskade beteenden. En hund som av olika orsaker blir rädd i samband med jakt, eller som uppvisar oönskade beteenden mot viltet, kan med hjälp av hägnat vilt antingen tränas ytterligare eller uteslutas från att användas vid jakt.En av grundförutsättningarna med träning och prov på vilda djur i hägn är att jaktsituationen ska efterlikna vanlig jakt. Detta innebär att det vilda djuret utsätts för ett hot, vilket i många fall sannolikt innebär stress för det vilda djuret. Hur stor stressituationen blir beror på hur djuret upplever hotet och om det lyckas kontrollera situationen. Vilda djur undviker i regel kontakt med människor och hundar. Att bli förföljd av en hund inne i hägnet är med stor sannolikhet en belastning för det vilda djuret, och även närvaro av hund utanför ett stängsel kan upplevas som ett hot. Träning och prov i hägn varierar med djurslag och anläggning och det vilda djuret har olika förutsättningar att hantera situationen, bland annat beroende på art och individuella skillnader. Förföljelse och jakt innebär sannolikt en betydande stress för vildsvin och hare. Även träning eller prov på älg och björn där hunden befinner sig utanför hägnet kan innebära stress för det vilda djuret. Situationen för det vilda djuret påverkas av faktorer som tidigare erfarenheter av hund och människor, hundens beteende, hur ofta och länge träningen eller proven pågår, hägnets storlek och utformning, samt om hägnet ger viltet möjlighet att undkomma hunden och situationen. Repetitiva moment skulle kunna vänja viltet vid hunden och situationen och för vissa individer innebära ett minskat upplevt hot och stressrespons. Negativ erfarenhet och förväntningar av hundträningen innebär dock en risk för upprepad och ackumulerad stress, vilket kan resultera i att djuret utsätts för ett upprepat och långvarigt lidande. Upplevelsen av repetitiva moment kan påverkas av individuella egenskaper, djurslagsskillnader och det sätt på vilket träningen eller proven utförs. Återkommande exponering för hund kan antingen leda till att det vilda djuret vänjer sig, habituering, eller blir mera känsligt, sensitisering.Hägnets utformning och skötsel har stor betydelse för viltets välfärd och djurskyddsproblem i hägn har noterats. Ett hägnat vilt djur som är kroniskt stressat vid undermålig djurhållning kan ha sämre förutsättningar att hantera den belastning som träning eller prov med hund kan innebära. De hägn för vilda djur som används vid träning och prov av hundar uppvisar stor variation i storlek och utformning. Gemensamt är att hägnet inskränker de vilda djurens naturliga beteenden, exempelvis möjligheten att förflytta sig längre sträckor. I de fall viltet flyttas till ett mindre hägn i samband med träning eller prov reduceras viltets möjligheter till naturliga beteenden ytterligare. Ett hägnat vilt djur som upplever en hotande fara, kan uppleva oro, rädsla och frustration. Detta kan leda till stress, främst när djuret inte kan undkomma eller bemöta hotet på samma sätt som om djuret varit frilevande. Stress uppstår när djuret inte kan kontrollera en situation, eller då kroppen utsätts för psykiska eller fysiska påfrestningar, som vid flyktförsök, värmestress, fysiska skador och smärta.Vildsvin i det vilda är ofta skygga och undviker en potentiell predator om de har möjlighet, men kan också försvara sig mot och även attackera sin förföljare om de blir trängda. Hur vildsvinen påverkas av att hållas instängda i hägn med begränsad möjlighet att undkomma hunden är inte studerat vetenskapligt, men i de fall hund förföljer vildsvinet innebär det troligen betydande rädsla och stress för vildsvinet. Studier har visat att jakt kan leda till att vildsvinen ändrar aktivitetsmönster och vistelseområde. Det finns också en risk att alltför aggressiva hundar tillfogar vildsvinen fysisk skada samtidigt som jakten även riskerar att vildsvin utsätts för värmestress då de har begränsade möjligheter att temperaturreglera sig. Hägn för vildsvin kan vara relativt stora, med en varierad och naturlig biotop. Eftersom hunden kan förfölja vildsvinen inne i hägnet innebär hägnet, oavsett storlek, att vildsvin har begränsade möjligheter att undkomma hunden och jakten i sig är sannolikt stressande. En studie har visat att det kan föreligga allvarliga djurskyddsproblem i vissa vildsvinshägn. Om detta även omfattar tränings- och provhägn skulle detta kunna påverka vildsvinens upplevelse och förmåga att hantera situationen vid jakt i hägn, men detta är inte studerat vetenskapligt.Älgar är flyktdjur som kan springa långa sträckor för att undkomma en angripare, men de kan också försvara sig när de känner sig trängda. Generellt kan älgar relativt lätt hållas i hägn och bli mycket vana vid människor och de förefaller ofta vara tämligen opåverkade vid möten med hundar. Vetenskapliga studier av hur älgar egentligen upplever situationen har Rådet inte funnit. En älg kan göra utfall mot en hund, men även i de fall älgen verkar lugn och opåverkad går det inte att utesluta att konfrontationen med hunden innebär stress för älgen, särskilt då hägnet kraftigt begränsar älgens naturliga flyktbeteende. Under träning eller prov hålls ofta älgen i ett mindre hägn för att hunden ska ges möjlighet att komma nära. Vid träning med hägnad älg har älgen begränsade möjligheter att avlägsna sig från eller komma undan hunden vilket skulle kunna leda till svårigheter för älgen att kontrollera situationen, vilket i sin tur kan ge upphov till stress. Eftersom älgar och hundar hålls åtskilda genom stängsel är risken för fysiska skador hos både hund och älg liten.Vilda björnar undviker normalt kontakt med människor och hundar. Att jagas av en hund har visat sig resultera i såväl beteendemässiga som fysiologiska förändringar vilket tyder på att björnen blir stressad. Exponering för en aktiv, skällande hund utanför hägnet kan upplevas som ett hot och leda till stress. Risken för stress ökar i en anläggning med litet tränings/provhägn, där björnen inte kan undkomma hunden eller kontrollera situationen. I ett litet hägn utan lämpliga biotoper eller fredad zon har björnen små möjligheter att avlägsna sig från hunden eller dölja sig. Situationen för björn vid träning eller prov med hund påverkas av faktorer som tillvänjning, tidigare erfarenheter av hundar och människor, hundens beteende, hur ofta och hur länge hundträningen/proven pågår samt hägnets storlek och utformning och om hägnet ger björnen möjligheter till naturligt beteende och att undkomma hunden. Björnens skötsel och miljö utöver prov-/träningstillfällena, liksom dess individuella förutsättningar påverkar också björnens välfärd, vilket också behöver tas hänsyn till vid bedömningen av björnens situation vid träning och prov med hund.Haren är ett bytesdjur och betraktar hunden som en predator. Haren flyr genom snabba rusher, men kan också försöka förvilla sin efterföljare genom längre hopp och blindspår. I hägn med hare tillåts jakthunden vara lös och jaga haren. Rådet har inte funnit några vetenskapliga studier av harar i den här typen av hägn men det finns studier av harars situation vid möte med hund i andra sammanhang, samt harars reaktion på predatorer generellt. Harar som utsattes för rävlukt minskade sin närvaro i dessa områden och hararnas vaksamhet ökade. Det finns skäl att anta att vilda harar kan reagera på lukt av hund på motsvarande sätt. Man kan anta att stressen för hare vid träningsjakt i hägn liknar den vid vanlig jakt. Skillnaden är att hägnet begränsar harens flyktvägar och även kan begränsa harens möjlighet till normalt flyktbeteende. Hur begränsande hägnet är beror på dess storlek, men eventuellt även dess placering, t.ex. närheten till människor och hundar som ger upphov till syn- eller luktintryck, samt dess utformning, inklusive förekomsten av naturliga förhållanden. Oavsett hägnets storlek och utformning är risken påtaglig att harens välfärd påverkas negativt av att bli jagad. Då harar har en sna
|
|
| 2. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Jakt med pil och båge
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Ett antal länder tillåter jakt med pil och båge, medan flera andra länder har förbjudit den. I de fall där jakt med pil och båge är tillåten kan detta gälla endast vissa arter av däggdjur och fåglar. I vissa fall omfattas även vattenlevande djur. Av våra nordiska grannländer har Norge och Island totalförbud mot jakt med pil och båge, medan Danmark och Finland i olika utsträckning tillåter sådan jakt. Inget nordiskt land tillåter jakt med pil och båge på älg. Danmark och Finland har krav på utbildning och godkänt bågskytteprov för bågjägare. Olika argument för och emot har använts, inte alltid med vetenskapligt stöd, och det går inte att avgöra vilka argument som haft avgörande betydelse för att tillåta eller förbjuda jakt med pil och båge på nationell nivå. Jakt med pil och båge är sedan 1938 förbjuden i Sverige. Kul- och hagelvapen legaliserades ursprungligen inte utifrån etiska principer för minimerat onödigt lidande, utan är i bruk i Sverige och flera andra länder som en följd av tradition och hävd. Frågan om ett eventuellt tillåtande av jakt med pil och båge i Sverige har aktualiserats och Naturvårdsverket föreslog 2018 nya föreskrifter om detta. Den båge som föreslagits för jakt i Sverige är compoundbågen, som ger de kraftfullaste och säkraste skotten, jämfört med långbågen och recurvebågen. Utvecklingen av bågar, pilar och sikten fortgår dock. Vid all form av jakt med kula, hagel eller pil ska projektilens rörelseenergi omvandlas till en kroppsskada som så snabbt som möjligt leder till medvetslöshet och död för det träffade djuret. En pil från en compoundbåge har en anslagshastighet av c:a 70-80 m/s, vilket kan jämföras med c:a 400 m/s för en hagelsvärm och 700-1200 m/s för en gevärskula. Pilens anslagsenergi är c:a 75 J, medan energin hos en samlad hagelsvärm (på nära håll) är c:a 3200 J och hos en gevärskula 1600-16 500 J. En pil som färdas fritt har en uppskattad maximal räckvidd av en halv kilometer medan en kula kan färdas i flera kilometer. Jakt med pil och båge är mer tidskrävande än jakt med kulvapen, d.v.s. färre djur kan fällas under en given tidrymd. Penetrationsdjupet hos en pil varierar beroende på dess hastighet, pilspetsens utformning och typen av vävnad som träffas, och har i en experimentell studie angetts vara 17-60 cm i mjukvävnad. Ju större anslagshastighet, smalare pilspets och mjukare vävnad, desto längre penetrerar pilen och en pil från en modern compoundbåge kan även perforera kroppen på ett stort hjortdjur. Om skottet perforerar, d.v.s. passerar rakt igenom djuret, har projektilen kvar en del energi när den lämnar kroppen och förmågan att orsaka kroppsskada är därför lägre. Till skillnad från en kula orsakar en pil inte någon temporär kavitet med påföljande sekundära vävnadsskador i den träffade djurkroppen, utan endast en smal permanent kavitet eller skottkanal. Det innebär sannolikt att det blir än viktigare med en korrekt träff. Jakt med pil och båge utförs oftast som vak-, vakt-, lock- eller smygjakt, och jägaren är vanligen kamouflerad. Pil och båge ska endast användas på kort avstånd, sannolikt under ca 30-35 m, och helst på stillastående djur. Rekommendationerna om skjutavstånd skiljer dock mellan länder. Jägarens omdöme är en viktig förutsättning för en djurvälfärdsmässigt acceptabel jakt. Det är oklart om jakt med pil och båge kräver större kompetens, skicklighet och noggrannhet än jakt med andra vapen. Utländsk forskning indikerar dock att bågjägare hittills har varit mer benägna än jägare med kuleller hagelvapen att bry sig om själva jakten, snarare än jaktutbytet (köttet), samt att bågjägare i större utsträckning än andra jägare har tagit sin jaktmetod på allvar och aktivt har övat upp sina färdigheter. 6 Det är svårt att dra generella slutsatser om djurs subjektiva upplevelser och stresspåverkan av jakt och skott, eftersom de i hög grad beror på individuella faktorer. Jaktformer som innebär att djuret inte upptäcker en ensam jägare förrän i eller strax före skottögonblicket är sannolikt mindre stressande än jaktformer som innebär att djuret under längre tid drivs eller ställs, eller där djuret upplever närvaro av hundar eller ett stort antal personer. Från djurvälfärdssynpunkt är sannolikt tiden från skottögonblicket till medvetslöshet viktigare än tiden till död. Såväl tiden till medvetandeförlust som till död beror på vilka organ och vävnader som skadas och i synnerhet hur snabbt blod förloras så att syrebrist uppstår i hjärnan. Stor skada på stora artärer leder till en snabb förblödning och ett djur i rörelse förblöder sannolikt snabbare än ett stillastående. Det saknas kunskap för att avgöra om det finns en avgörande skillnad i tid och grad av stress från träff till medvetslöshet mellan pil och kula eller hagel. Forskningsunderlaget är begränsat eller obefintligt vad gäller de flesta arter av vilt under rådjurs storlek, inklusive vattenlevande däggdjur och fåglar, under naturliga förhållanden. Orörlighet efter ett välplacerat skott används ofta som tecken på död, men säger inte mycket om vare sig medvetandegraden eller hjärtaktiviteten. Vid jakt med pil och båge är bröstkorgen, i hjärtlungregionen, det eftersträvade träffområdet. Skadeförloppet efter pilskott i huvudet eller halsen på större vilt är inte närmare känt, men beror sannolikt på var och från vilken vinkel pilen träffar, samt om den vid träff i huvudet har förmåga att penetrera kraniet. Skott i andra kroppsdelar, såsom buken eller extremiteterna, orsakar normalt inte förblödning, men däremot skador som kan medföra lidande för djuret och vara livshotande på längre sikt. Smärta kan orsakas av olika stimuli och de flesta vävnader har smärtreceptorer. Inte allt trauma ger omedelbart upphov till smärta men vid djupa skador, såsom djupa skärsår eller hugg upplever en majoritet av människor en omedelbar smärta. Vid t.ex. skadeskjutning kan smärta orsakas av ökat tryck i området på grund av blödningar, ödem och inflammation. I situationer där djuret är skadeskjutet och ett andraskott behövs för att fälla djuret kan användning av pil och båge försvåras om djuret rör sig snabbt eller avlägsnar sig från skottplatsen, vilket riskerar att leda till ökat lidande hos djuret. Underlaget för att bedöma risken för skadeskjutning med olika vapen och hos olika djurslag är dock otillräckligt. Olika viltarter har olika anatomiska, fysiologiska och mentala förutsättningar, vilket tar sig uttryck i skiftande sinnesförmågor och beteenderepertoarer, och de lever i olika ekologiska sammanhang. Därför varierar förutsättningarna vid jakt kraftigt mellan djurslagen. Forskning talar för att stora djur rör sig längre än små djur efter att ha blivit skjutna. Emellertid är forskningen om jakt på djur som är mindre än rådjur mycket begränsad. Det är svårt att generalisera en subjektiv upplevelse som lidande. Flera tolkningar av begreppet onödigt lidande är dessutom möjliga, baserade på t.ex. lidandets intensitet och varaktighet, avsikterna bakom det handlande som orsakar lidandet samt uppfyllandet av människors och djurs intressen. Det är inte möjligt att med enbart naturvetenskapliga metoder avgöra vad som i jaktsammanhang kan betraktas som onödigt lidande. Fullständiga riskbedömningar av djurvälfärd vid jakt saknas. I jämförelse med jakt med kul- eller hagelvapen medför bågjakt djurvälfärdsrisker med avseende på framför allt tiden från skott till medvetslöshet och skadeskjutning. Bristen på vetenskapligt 7 underlag, inte minst vad gäller småvilt, innebär indirekt också en djurvälfärdsrisk. Bågjakt kan samtidigt eventuellt medföra bättre förutsättningar för avläkning efter skadeskjutning om djuret inte återfinns. En samlad riskbedömning av djurvälfärden vid jakt med pil och båge behöver ta hänsyn till alla tänkbara risker respektive tänkbara fördelar och väga dem mot motsvarande risker respektive fördelar med kul- eller hagelvapen. Fara för människor och egendom i samband med jakt kan förutom olycksfall även antas omfatta störningsmoment i landskapet där jakt bedrivs, t.ex. oljud, människors oro och konkurrerande markanvändning. I Sverige skadas årligen c:a 500 människor i samband med jakt och av dem får i genomsnitt två personer så allvarliga skador att de dör. Cirka 12 % av de dödliga jaktolyckorna drabbar människor som inte deltagit i jakten. De vanligaste skadorna vid jakt med kul- eller hagelvapen är skär- och klämskador, frakturer från fall, hundbett och hörselskador. Av dessa bör risken för hörselskada och hundbett minska vid bågjakt. Det korta skjutavståndet och en minimal risk för rikoschetter bör också minska risken för olyckor med dödlig utgång vid jakt med pil och båge. Jakt med pil och båge är tyst och anses därför inte vara störande för omgivningen, men allmänheten kan uppleva jaktens smygande karaktär som skrämmande. Den låga ljudnivån kan möjligen även öka risken för tjuvjakt. Jakt med pil och båge kan under vissa förhållanden vara ett fungerande verktyg för att förvalta viltstammar, men det behövs mer tid för att minska en viltpopulation med pil och båge än med kulvapen. Det är oklart om jakt med pil och båge skulle öka möjligheterna till god viltförvaltning under svenska förhållanden. Jakt med pil och båge kan anses vara mer miljövänlig än jakt med kul- eller hagelvapen, eftersom pilen inte innehåller bly eller andra giftiga ämnen. I vilken grad införande av jakt med pil och båge skulle kunna påverka den totala mängden bly som hamnar i naturen är dock oklart, eftersom det beror på i vilken grad pil och båge vid ett eventuellt införande av sådan jakt skulle ersätta k
|
|
| 3. |
- Berg, Lotta, et al.
(författare)
-
Bedövning vid slakt av fisk
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I Sverige produceras cirka 11 100 ton matfisk per år, varav ungefär 89 % regnbåge, 11 % fjällröding och en mycket liten andel övrig fisk. Huvuddelen av den svenska matfiskproduktionen sker i s.k. kassodling d.v.s. flytande nätkassar. Bedövning, strupskärning och avblodning sker som regel på den plats där fisken hållits. Majoriteten av all matfisk från svenska producenter bedövas med koldioxid medan en dryg tredjedel bedövas med elektricitet, räknat per vikt. Endast en mindre del bedövas mekaniskt, även om manuell klubbning är en vanlig metod i småskalig produktion. Bedövning med kemiska metoder, eller med nedkylning, förekommer sannolikt inte. Bedövningsmetoden sammanhänger i viss mån med andra steg i slaktprocessen som då också behöver beaktas vid jämförelse av olika bedövningsmetoder. Samhällets ökande krav på god djurvälfärd gäller även fiskproduktion och näringen försöker möta dessa krav. Fiskar är en heterogen grupp och det går inte att definiera välfärdskriterier generellt utan dessa måste vara artspecifika. Ny teknik gör det dock möjligt att studera välfärdsfaktorer även hos fisk och under alla delar av uppfödningen, inklusive slaktprocessen. Detta kan leda fram till artspecifika rekommendationer och på sikt öka välfärden för odlad fisk. Synliga indikatorer på medvetande, såsom beteendemässiga reaktioner, kan användas för att under praktiska förhållanden avgöra om en bedövning har misslyckats, men avsaknaden av sådana reaktioner är inte bevis på att fisken är medvetslös. I brist på vetenskapligt utvärderade och praktiskt tillämpbara indikatorer för att med säkerhet avgöra att en bedövning har lyckats, att fisken är medvetslös, krävs i dagsläget mätningar av hjärnaktivitet, vilket hittills endast har kunnat utföras under försöksmässiga betingelser. Det saknas studier som visar att gas är lämplig för bedövning av laxfiskar och sådan bedövning bör därför tills vidare undvikas. Induktionstiden är alltid flera minuter lång. Koldioxidexponering orsakar kramper, flyktbeteende och fysiologisk stress hos laxfiskar, oavsett koncentration och kombination med andra gaser. Placering i kar med vattenlösning av koldioxid är därför inte en etiskt acceptabel metod för bedövning eller avlivning. Trots detta bedövas majoriteten av all svenskproducerad matfisk med koldioxid. Information om hur exponering för kvävgas och kolmonoxid påverkar fiskarna är knapphändig och motstridande. Dessutom är det oklart hur gasbedövning med kvävgas och kolmonoxid påverkar medvetandet hos fisk, varför det inte går att avgöra om gaserna har potential att ge en effektiv bedövning eller ej. Fler studier av hur kvävgas och kolmonoxid påverkar fiskarnas välfärd fordras innan lämpligheten hos någon av dessa gaser kan bedömas. Kolmonoxid är också farlig för de personer som hanterar gasen och är därför olämplig ur ett arbetsmiljöperspektiv.Baserat på de få mätningar av medvetande som gjorts i samband elektrisk bedövning av fisk kan den inte rekommenderas som ensam bedövnings- eller avlivningsmetod om man samtidigt vill bibehålla en hög köttkvalitet, vilket är relevant om produkten ska säljas. Trots detta bedövas drygt en tredjedel av all svenskproducerad matfisk med enbart elektricitet. Däremot kan elektricitet eventuellt användas för att kortvarigt förbedöva fisken så att den blir mer hanterbar under efterföljande bedövning och avlivning. Det förutsätter dock att elbehandlingen sker på ett sätt så att inte köttkvaliteten försämras. Mekanisk bedövning är en av de få nu använda bedövningsmetoderna för fisk (dock ej i bruk vid storskalig kommersiell slakt av laxfisk i Sverige) som genererar omedelbar och irreversibel medvetslöshet. För att lyckas med bedövningen behövs kunskap om fiskens anatomi och att kraften i slaget är tillräckligt stor. Eventuellt kan större precision erhållas genom att använda en handhållen tryckluftspistol eller automatiserad slagmaskin, jämfört med en manuell klubba. För att underlätta hanteringen, maximera slagprecisionen och minimera fiskarnas stress inför bedövning skulle dessutom möjligen förbehandling med ett lugnande kemiskt bedövningsmedel kunna användas. Nejlikolja och dess aktiva komponenter euginol och isoeuginol tycks kunna sänka fiskens stressnivå. Informationen om hur dessa substanser kan användas i fiskuppfödning är knapphändig och ibland motsägelsefull. Det saknas kunskap om huruvida de faktiskt inducerar medvetslöshet, liksom hur de skulle kunna användas för att reducera fiskens stress. Det saknas också information om hur vattentemperaturen påverkar substansens effektivitet. Den vetenskapliga litteraturen är mycket sparsam när det gäller bedövningsmetodernas påverkan ur ett hållbarhets- och konkurrensperspektiv. Den samlade kunskapen är för liten för att tydliga slutsatser ska kunna dras. Möjligen skulle de lokala förutsättningarna för en relativt småskalig svensk fiskproduktion kunna skapa konkurrensfördelar på den internationella marknaden, om en djurvälfärdsmässigt acceptabel bedövning i samband med slakt kan uppnås utan alltför stora investeringar i utrustning och kompetens, samt om mervärdena från en sådan produktion kan realiseras genom påverkan på efterfrågan eller betalningsviljan. Dessa effekter har dock inte studerats vetenskapligt. Utveckling av bedövningsmetoder som kan bidra till en hållbar och konkurrenskraftig svensk matfiskproduktion kräver sannolikt samarbete mellan forskare och fiskproducenter.
|
|
