SwePub
Sök i SwePub databas

  Utökad sökning

Träfflista för sökning "AMNE:(MEDICIN OCH HÄLSOVETENSKAP Medicinska grundvetenskaper Farmakologi och toxikologi) "

Sökning: AMNE:(MEDICIN OCH HÄLSOVETENSKAP Medicinska grundvetenskaper Farmakologi och toxikologi)

Sortera/gruppera träfflistan
   
NumreringReferensOmslagsbildHitta
1.
  • Andersson, Ingemar, 1950- (författare)
  • Rehabilitering vid långvarig smärta
  • 2010
  • Ingår i: Smärta och smärtbehandling. - 2. - Stockholm : Liber. - 9789147084135 ; s. 401-409
  • Bokkapitel (övrigt vetenskapligt)
  •  
2.
  • Nilsson, Torbjörn K., et al. (författare)
  • Genotyping of the reduced folate carrier-1 c.80G>A polymorphism by pyrosequencing technology : importance of PCR and pre-PCR optimization
  • 2008
  • Ingår i: Scandinavian Journal of Clinical and Laboratory Investigation. - Oslo : Taylor & Francis. - 0036-5513 .- 1502-7686. ; 68:2, s. 166-170
  • Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
    • <p>When developing a genotyping assay by Pyrosequencing<sup>™</sup> technology for the RFC1 (SLC19A1) c.80G&gt;A polymorphism (rs1051266), unequal peak heights in the pyrograms were observed, probably due to unequal amplification of the mutated and wild-type alleles. This rarely occurring problem could potentially render assignment of heterozygous genotypes uncertain. When the PCR conditions were studied, it was found that substitution of the dGTP nucleotide in the master mix by dGTP and dITP in proportion 1:1 largely overcame this problem. Heat denaturation of the DNA at 95°C before PCR also counteracted the problem. A combination of these two modifications of the standard pyrosequencing PCR protocol gave the best results. We conclude that, with these modifications, the RFC1 c.80G&gt;A SNP can be reliably assayed by pyrosequencing.</p>
  •  
3.
  • Mercke Odeberg, Johanna (författare)
  • Studies on intrinsic and extrinsic sources of variability in pharmacokinetics and pharmacodynamics
  • 2005
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Popular Abstract in Swedish Variabilitet i ett läkemedels farmakokinetiska (hur ett läkemedel omsätts i kroppen) och farmakodynamiska (vilken effekt ett läkemedel har) egenskaper kan resultera i att olika individer som erhållit samma dos av ett läkemedel får olika effekter av läkemedel. Biverkningar eller utebliven effekt kan innebära allvarliga konsekvenser för den enskilda individen. Variabiliteten kan bero på interna (t.ex. genetiska) och externa (t.e.x andra läkemedel, rökning) faktorer. I den här avhandlingen har tre (1-3) olika delprojekt genomförts avseende olika källor till variabilitet. 1. Lipidbaserade formuleringar för läkemedel. En förutsättning för att ett oralt (givet via munnen) läkemedel ska absorberas (tas upp) från magtarm-kanalen är att den har frisatts samt är i lösning. För lipofila läkemedel är frisättning/lösligheten ofta låg i mag/tarmkanalens hydrofila miljö vilket innebär en låg och varierad absorption. Den kan dock öka vid samtidigt intag av fettrik föda. Lipidbaserade formuleringar av läkemedel är ett sätt att försöka utnyttja denna positiva födoeffekten. Vi har studerat farmakokinetiken hos friska frivilliga efter intag av olika lipidbaserade formuleringar tillsammans med två olika lipofila substanser. Vi fann att hastighet och grad av absorption kunde varieras beroende på vilka lipidsammansättningar som användes, vilket kan ha betydelse för vilken effekt som fås av läkemedlet. Eftersom det finns många faktorer som kan varieras i lipidformuleringar visade vi att användandet av statistiska metoder för prediktion av upptaget av lipidformuleringarna gav möjligheten att testa många beredningar i ett begränsat antal försök. 2. Inverkan av hydrering, kön och NSAID-läkemedel på koncentrationen och effekten av ett antidiuretiskt läkemedel. Det är viktigt att studera både farmakokinetik och farmakodynamik för att utvärdera om olika faktorer kan orsaka variabilitet. Vi har genomfört farmakokinetiska och farmakodynamiska studier på individer efter intravenös (direkt i blodet) administrering av desmopressin, ett antidiuretiskt läkemedel (hämmar urinproduktion). För att studera effekten av desmopressin hos friska frivilliga är en metod att de får dricka vatten under kontrollerade former, vilket minskar individens endogena produktion av antidiuretiskt hormon (vasopressin). Vi undersökte om olika hydreringsnivåer (försökspersonerna drack olika mängd vatten) kunde ha betydelse för de farmakokinetiska parametrarna, vilket de inte hade. Efter administrering av desmopressin är maximala hämmande effekten på urinflödet inte direkt relaterad till maximal koncentration i blodet utan effekten sker senare. Vi visade att man kan beskriva sambandet mellan de farmakokinetiska och farmakodynamiska parametrarna i en matematisk modell. Detta möjliggör att man kan förutbestämma efter en dos vilken effekt som kan upp nås och vid vilken tid. Vi undersökte även betydelsen av kön och samtidig medicinering med ett NSAID-läkemedel, som hämmar syntesen av prostaglandiner (prostaglandiner är bl.a. involverade vid inflammation) och som ofta används mot inflammation och smärta. Vi fann ingen skillnad avseende de farmakokinetiska parametrarna. Däremot varierade effekten av desmopressin avseende urinproduktionen mellan män och kvinnor. När båda män och kvinnor hade intagit ett NSAID läkemedel några dagar innan försöket, minskade könsskillnaden, vilket talar för att denna är beroende av prostaglandiner. 3. Genetiska faktorer avseende läkemedelsomsättning. En av orsakerna till variabilitet avseende läkemedelsomsättning beror på att det finns variationer i de gener som påverkar upptag och nedbrytningen av läkemedel. Om de genetiska variationerna förekommer hos mer än 1 % av befolkningen kallar man det för en genetisk polymorfi. Den vanligaste formen av genetisk polymorfi är att en av byggstenarna i DNA har byts ut mot en annan, d.v.s. i ett av basparen har en nukleotid har ersatts av en annan (single nucleotide polymorphism, SNP). Olika polymorfier som nedärvs tillsammans i olika kombinationer, s.k. haplotyper, ger en större möjlighet än analys av enskilda polymorfier att upptäcka och förklara det komplexa samspelet mellan individens genotyp och förmåga att bryta ned läkemedel. Vi har gjort en frekvensbestämning av vissa utvalda polymorfier i MDR1-genen (som kodar för en transportpump, som är av betydelse för hur läkemedel tas upp och fördelar sig i kroppen)och i UGT1A1, UGT1A6 och UGT1A7 - generna (som är involverade i metabolism dvs utsöndringen av läkemedel från kroppen ) samt haplotypanalys i en svensk cohort (friska frivilliga försökspersoner som kom till kliniken för att delta i studier) samt i en s.k. human diversity panel, som utgörs av DNA prov från individer med olika ursprung. Vissa läkemedel kan utsöndras på ett liknande sätt som kroppsegna substanser kan. Hos de flesta individer i cohorten har därför det endogena ämnet bilirubin ?ett levervärde? analyserats i blodet, för att användas som en indikator på om utsöndringen påverkas om individerna är bärare av de genetiska polymorfierna.Vi fann att frekvenserna var överrensstämmande med tidigare studier hos västerlänningar, och att de kunde variera beroende på ursprung (etnicitet). Vi fann tre huvudsakliga haplotyper som representerade sammanlagt ungefär 84 % av variation i cohorten. Bilirubinnivåerna ökade hos de individer som var bärare av en polymorfi som benämns UGT1A1*28 och sitter i UGT1A1-genen. Dock var detta mer tydligt hos männen jämfört med kvinnorna, och därför kan bilirubin ha begränsningar som markör för denna genetiska variation. Kunskaper om olika källor till variabilitet är väsentlig för att kunna ge en säker och mer individualiserad läkemedelsbehandling.
  •  
4.
  • Greiff, Lennart, et al. (författare)
  • Effects of topical platelet activating factor on the guinea-pig tracheobronchial mucosa in vivo
  • 1997
  • Ingår i: Acta Physiologica Scandinavica. - Wiley-Blackwell. - 0001-6772. ; 160:4, s. 387-391
  • Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
    • Platelet activating factor (PAF) has been reported to produce a variety of airway effects including epithelial damage and increased airway-lung absorption of hydrophilic tracers. The present study examines effects of PAF on the guinea-pig tracheobronchial mucosa in vivo. Vehicle with and without PAF (4.0 and 8.0 nmol) was superfused onto the tracheobronchial mucosa. The levels of 125I-albumin, previously given intravenously, were determined in tracheobronchial lavage fluids as an index of mucosal exudation of plasma. The mucosa was also examined by scanning electron microscopy. In separate animals, 99mTc-DTPA (a low molecular weight, 492 Da, hydrophilic tracer) was superfused onto the mucosal surface through an oro-tracheal catheter, together with vehicle or PAF (8.0 nmol). A gamma camera determined the disappearance rate of 99mTc-DTPA from the airways as an index of mucosal absorption. PAF produced dose-dependent mucosal exudation of plasma up to 20-fold greater than control (P < 0.001). However, PAF did not damage the epithelium and the absorption ability of the airway mucosa was unaffected. The results, in contrast to previous reports, suggest that PAF may not readily damage the airway mucosa even at large exudative doses of the agent. The present finding support the view that the plasticity of the epithelial junctions allows the creation of valve-like paracellular pathways for unidirectional clearance of extravasated plasma into the airway lumen. We suggest that endogenous PAF may participate in first line respiratory defence reactions by causing lumenal entry of bulk plasma without harming the epithelium.
  •  
5.
  • Malm-Erjefält, Monika (författare)
  • Assessment of eosinophil degranulation in allergic diseases and experimental models
  • 2004
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Popular Abstract in Swedish Den eosinofila granulocyten är en typ av vit blodkropp som ingår i kroppens immunförsvar. Vid allergirelaterade sjukdomar ses en ökad mängd av eosinofiler i blodbanan samt lokalt i den allergiskt inflammerade vävnaden. I vävnaden släpper eosinofilerna ut sina granulaproteiner som har celldödande, immunförsvarsreglerande och tillväxtfrämjande egenskaper. Hos patienter med allergiska sjukdomar som t ex. astma, hösnuva och atopiskt eksem sker denna granulaproteinfrisättning, dvs degranulering, via två olika mekanismer. I det ena fallet sker en gradvis minskning av eosinofilens granulainnehåll där proteinerna transporteras via små vesikulära strukturer till cellmembranet och vidare ut från cellen s.k. piecemeal degranulation. I det andra fallet sker en dramatisk frisättning av eosinofilens totala innehåll på grund av bristningar i cellmembranet vilket leder till celldöd (cytolys). Eftersom eosinofilinvandring och degranulering är karakteristiskt för allergiska tillstånd kan förändringar i eosinofilens cellstruktur vara en biologisk markör för sjukdomsprocessen i den inflammerade vävnaden och användas för att utvärdera olika farmakologiska behandlingar. Med avseende på den upplösning och specificitet som behövs för att upptäcka strukturförändringar i eosinofilen krävs elektronmikroskopiska studier på cellorganellsnivå (s.k. ultrastrukturella studier). Trots att eosinofilens aktivering i olika biologiska system studerats intensivt är det få som har utfört ultrastrukturella studier. Därför finns ett stort behov att visa på och förklara uppkomsten och regleringen av eosinofildegranulering mer i detalj vid allergisk sjukdom, men också i de experimentella djur- och cellmodeller som används för att studera cellaktivering och den allergiska sjukdomsprocessen. Den första studien i denna avhandling karakteriserar och beskriver eosinofilernas degranuleringsgrad i de vanligaste djurmodellerna använda för forskning om astma och hösnuva. För närvarande används framför allt möss som efter upprepad exponering med allergen får en astmaliknande eosinofilrik inflammation. Trots att dessa allergiska möss har en ökad mängd eosinofiler i luftvägsslemhinnan har aktiveringsgraden av dessa eosinofiler inte studerats i detalj, kanske beroende på att degranulering tagits för givet. I studie I görs även en jämförelse mellan blodeosinofiler från mus och människa avseende förmågan att reagera på inflammatoriska stimuli. Studiens resultat visar att i motsats till sjukdomstillståndet hos människa så uppvisar inte mössen I de experimentella modellerna någon synbar eosinofildegranulering i sina luftvägsslemhinnor. Musens blodeosinofiler visar även en sämre förmåga att frisätta sina granula proteiner jämfört med människans eosinofiler. För att klargöra om de underliggande skillnaderna i eosinofilernas förmåga att degranulera in vivo och in vitro beror på skillnader mellan mus och människa eller på otillräcklig stimulering I de djurexperimentella modellerna behövs ytterliggare studier. Vår slutsats är att den hos dessa allergisk möss uppvisdade eosinofilrika inflammationen inte avspeglar den allergiska sjukdomen hos människa. Sålunda är det mycket svårt att genom studier med allergiska musmodeller dra några slutsatser om eosinofilernas roll och påverkan vid allergisk sjukdom i luftvägarns hos människa. För att undersöka eosinofilernas degranuleringsmekanismer studeras vanligen isolerade blodeosinofiler som efter stimularing in vitro frisätter granulaproteiner. I de flesta sådana studier kan man dock även se en svag frisättning av granula protein från celler som ej blivit stimulerade. Det är tänkbart att eosinofilerna under själva uppreningsprocessen från blodet kan stimuleras så att de börjar degranulera. I den andra delen av denna avhandling undersöks därför om det överhuvudtaget är lämpligt att använda isolerade eosinofiler för att studera övergången från en vilande till en degranulerande eosinofil. För att kunna bedöma om det skett en förändring av cellens struktur efter upprening från blodet krävs först en detaljerad beskrivning på hur ultrastrukturen hos eosinofilerna ser ut i sitt ursprungstillstånd, dvs i blodcirkulationen hos en frisk människa. För att studera eosinofilernas baslinjestruktur i blod togs därför en ny metod fram i syfte att stabilisera cellstrukturerna direkt efter provtagning (genom fixering med cellstabiliserande lösning). Eftersom antalet eosinofiler i blodet normalt är lågt, justerades även prepareringsprocessen så att eosinofilantalet i preparatet koncenrerades. Studiens resultat visar att traditionellt upprenade humana blodeosinofiler uppvisar kraftiga skador på granulastrukturerna med tydliga tecken på förlust av proteinnehåll. Vi fann att processen där de röda blodkropparna avlägsnas (lysering genom isotonisk ammoniumkloridbehandling eller hypotonisk vattenbehandling) orsakar denna skada. Vidare förvärrades denna skada vid fortsatt separeringsprocess. De synbara granulaförändringarna liknade de som karakteriserar en aktiv degranulering av vävnadseosinofiler vid allergisk sjukdom. Detta resultat uppmanar till försiktighet att dra några slutsatser om den tidiga regleringen av eosinofildegranulering från den stora mängd data som erhållits från tidigare studier, som utförts med redan degranulerade eosinofiler. För att erhålla eosinofiler med minimala granulaförändringar togs därför en alternativ reningsprocess fram där lyseringsmetoden för borrttagning av röda blodkroppar ersattes med en densitets- centrifugering. Med hjälp av denna metod är det nu möjligt att studera uppkomsten och den tidiga regleringen av eosinofilernas degranulering. Den tredje och sista studien i avhandlingen syftar till att studera om eosinofiler frisätter granulaproteiner redan i blodcirkulationen hos patienter med symptomatisk allergisk sjukdom. Om detta vore fallet skulle en bestämning av degranuleringsnivån kunna avspegla sjukdomsförloppet i vävnaden och vara en värdefull diagnostisk markör. Med hjälp av den framtagna metoden för direkt fixering av blod (studie II) kunde vi studera eventuella avvikelser i cellstruktur hos blodeosinofiler från patienter med olika allergiska sjukdomar av varierande svårighetsgrad. Vi fann dock att blodeosinofilerna vid dessa tillstånd, till skillnad från vävnadseosinofiler, saknar ultrastrukturella tecken på proteinfrisättning från sina granula. Denna skillnad i aktivering visar sålunda att eosinofiler på sin väg från benmärg, via blodcirkulationen, till den sjuka vävnaden befinner sig i olika aktiveringsstadier och därmed kan ha olika funktion samt även vara mer eller mindre mottagliga för farmakologisk behandling. Avsaknaden av eosinofil degranulering i blod trots svår allergisk sjukdom, innebär att man inte bör studera blodeosinofilerna för att dra några slutsatser om degranuleringen i den sjuka vävnaden. Inte heller kan blodeosinofilernas ultrastruktur fungera som markör för den allergiska sjukdomsprocessen. Sammantaget understyker resultatet av studierna i denna avhandling vikten av att kontrollera och säkerställa degranuleringsnivån av eosinofiler vid olika typer av provtagning och efter olika behandlingar, metodologiska såväl som farmakologiska, för att kunna bestämma eosinofilernas effekter och sålunda roll vid allergisk sjukdom.
  •  
6.
  •  
7.
  •  
8.
  • Löfgren, Magnus, 1979- (författare)
  • Behavioral effects of female sex steroid hormones <em></em> models of PMS and PMDD in Wistar rats<em></em>
  • 2009
  • Ingår i: Stress- och könshormoners verkningar på centrala nervsystemet. - Umaå : Department of Clinical Sciences, Division of Obstetrics and Gynecology. - 978-91-7264-796-1
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • <p><strong>Background </strong>Animal models can be used to mimic human conditions of psychopathology, and also as pre-clinical models to evaluate candidate drugs. With hormonal treatment it is possible to produce behavior in the rat which corresponds to the mental symptoms of pre-menstrual syndrome (PMS), and pre-menstrual dysphoric disorder (PMDD). PMS affects 25-30 % of all women in fertile age and 3-8% are diagnosed with the more severe condition PMDD. The cardinal mental symptoms are; irritability, mood-swings, depression, anxiety, fatigue, insomnia, difficulties with concentration and memory and learning difficulties. The symptoms of PMS/PMDD occur in the luteal phase in conjunction with increasing concentrations of progesterone (P4) and P4-metabolites. In anovulatory cycles the symptoms are absent. The hormones which produce the monthly reoccurring negative symptoms on mood are foremost the neuroactive metabolites; allopregnanolone (ALLO) and tetrahydro-deoxycorticosterone (THDOC). ALLO is produced by the corpus luteum, but can also be synthesized in the brain, both ALLO and THDOC can also be released from the adrenal cortex during stress. These steroids are active on the inhibitory GABA neurotransmitter system through the GABA<sub>A</sub> receptor, and the effects are similar to that of alcohol and benzodiazepines. These steroids have strong sedative and hypnotic effects. A paradox is that some individuals seem to react with negative mood on sex steroids while all fertile women have the cyclical steroid changes during the menstrual cycle. Some individuals are more sensitive to neuroactive steroids with influences of personality, heritability and stress factors.</p> <p><strong>Aims </strong>The thesis aims were to develop pre-clinical animal models of PMS/PMDD and to investigate induction of ALLO tolerance, individual sensitivity to neurosteroids and the interactions between chronic social stress and neurosteroids.</p> <p><strong>Methods </strong>In these studies male and female Wistar rats were used to test steroid hormone effects on learning and memory and behaviors analogous to negative mood symptoms. This was accomplished through hormonal treatment and a subsequent withdrawal period from P4 (P4) + estradiol (E2) (PEWD), or ALLO. To assess tolerance, memory and learning in the Morris water maze (MWM) was studied. Anxiety-like behaviors were tested with the elevated plus maze (EPM), open field test (OFT), and the intruder test (IT). The EPM or OFT was used to classify the rats as high or low responders on risk-taking and explorative behavior (HR/LR). For social ranking order assessment the tube test (TT) and food competition test (FCT) were used. Chronic social stress was accomplished through co-habituation with two older rats (chronic subordination stress). In female rats the estrous cycle followed using staining of vaginal smears. Concentration of corticosterone (CORT) was measured by radio-immuno-assay (RIA).</p> <p><strong>Results </strong>In the MWM ALLO pre-treatment produced tolerance to the acute negative ALLO effects. Both male and female rats showed behavioral correlations between the EPM and OFT tests, and correlations were also seen in CORT levels. Individuals with the stable trait of high risk-taking and explorative behavior (HR) were more sensitive to PEWD induction of anxiety-like behavior. These animals also showed decreased CORT levels during withdrawal. Chronic subordination stress enhanced the response to PEWD on measures of locomotor activity and social anxiety-like behavior.</p> <p><strong>Conclusions </strong>It is possible to induce tolerance to the negative ALLO effects on learning and memory. The animal models of anxiety-like behavior show an individual PEWD response profile where HR rats are more sensitive. Exposure to chronic social stress enhanced the PEWD response. Hence there are both inherent and environmental factors behind the behavioral response to steroid hormones in rats.</p>
9.
  • Andersson, David (författare)
  • Vasodilator actions of EDHF and anandamide
  • 2001
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Popular Abstract in Swedish Det innersta cellagret i blodkärl (endotelet) kan frisätta både kontraktila (kärlsammandragande) och relaxerande (kärlvidgande) faktorer. När receptorer på endotelet stimuleras med till exempel acetylkolin så frisätts relaxerande faktorer. Dessa faktorer verkar vara åtminstone tre till antalet och två av dessa har identifierats som kväveoxid och prostacyclin. Den tredje faktorn, som kallas för EDHF (förkortning av "Endothelium-Derived Hyperpolarizing Factor") och fortfarande är okänd, åstadkommer en relaxation i blodkärl genom att öppna kaliumkanaler, vilket leder till en hyperpolarisation. De kaliumkanaler som öppnas av EDHF har ännu inte identifierats. Effekten av EDHF blockeras fullständigt av en kombination av kaliumkanalhämmarna apamin (bigift) och charybdotoxin (skorpiongift). I råttans leverartär, en vanlig modell för att studera EDHF, har dessa gifter var och en för sig ingen effekt men när de kombineras slår de ut effekten av EDHF helt. Vår tolkning av detta är att EDHF består av två parallella signalvägar som hämmas av respektive gift. Genom att studera effekten av olika kaliumkanalhämmare i närvaro av antingen apamin eller charybdotoxin försökte vi identifiera de kanaler som EDHF aktiverar. Våra försök talar för att två typer av calcium-aktiverade kaliumkanaler, SKCa och IKCa, aktiveras av EDHF. Även om EDHF anses vara en faktor som produceras i endotelet för att sedan aktivera kaliumkanaler på de glatta muskelcellerna, kan det emellertid inte uteslutas att kaliumkanalerna sitter på endotelcellerna. Det har föreslagits att kaliumjoner som frisätts genom calcium-aktiverade kaliumkanaler på endotelcellerna stimulerar natrium/kalium-pumpen (Na+/K+ ATPas) och öppnar en typ av kaliumkanal som kallas KIR på kärlets glatta muskulatur. De frisatta kaliumjonerna skulle enligt denna hypotes vara identiskt med EDHF. När vi jämförde relaxationer medierade av EDHF och kaliumjoner så fann vi stora skillnader. Effekten av EDHF verkade vara oberoende av både Na+/K+ ATPas och KIR, medan effekten av kaliumjoner var helt beroende av Na+/K+ ATPas. I närvaro av ouabain, som är en Na+/K+ ATPas-hämmare, aktiverade både acetylkolin och kaliumjoner sensoriska nerver som frisätter CGRP (calcitonin-gene related peptide), en neuropeptid som bland annat relaxerar och hyperpolariserar blodkärl. Dessa nerver kan tömmas helt på sitt transmittorinnehåll om man behandlar dem med capsaicin (det "heta" ämnet i chilipeppar). När nerverna inaktiverats på detta sätt så försvann de kaliumjoninducerade relaxationerna som framträdde i närvaro av ouabain. EDHF-medierade relaxationer var däremot opåverkade av denna behandling. Dessa experiment visar att EDHF inte är kaliumjoner och att Na+/K+ ATPas och KIR inte bidrar till EDHF-relaxationer, men att hämning av Na+/K+ ATPas gör det möjligt för både acetylkolin och kaliumjoner att frisätta CGRP från sensoriska nerver i kärlväggen. Anandamid har föreslagits vara kroppens eget cannabis. Denna substans aktiverar samma receptorer som de aktiva substanserna i cannabis. Anandamid är en välkänd kärlrelaxerande substans. Syntetiska agonister till cannabinoidreceptorn, kunde däremot inte relaxera blodkärl och en hämmare av dessa receptorer kunde inte motverka effekten av anandamid. Istället fann vi att anandamid aktiverar vasodilaterande sensoriska nerver i kärlväggen. Aktivering av dessa nerver leder också till frisättning av neurotransmittorer från perifera nervändslut ute i vävnaderna. Då anandamid och capsaicin har vissa kemiska likheter, undersökte vi om de verkade via samma receptor. Receptorn för capsaicin har varit känd sedan länge, men man har inte känt till något kroppseget ämne som aktiverar denna receptor. Vi fann att både anandamid och capsaicin kunde aktivera samma receptor på sensoriska nerver och den klonade VR1 från råtta. Kroppens eget cannabis kan således också fungera som kroppens egen chilipeppar. Ämnen som verkar på denna receptor kan ha flera kliniska användningsområden, bland annat behandling av vissa former av kronisk smärta och av överaktiv blåsa. När vi jämförde effekten av olika substanser som stimulerar VR1 så fann vi att alla utom capsaicin var mindre potenta i bronker än i blodkärl från marsvin. Det krävdes upp till 500 gånger högre koncentrationer för att utlösa svar i bronkerna. Detta skulle kunna tyda på att olika typer av receptorer medierar effekterna i de båda vävnaderna. För att undersöka om en och samma typ av receptor skulle kunna utlösa svaren i bronker och artärer, utförde vi datasimuleringar, i vilka substansernas efficacy (förmåga att aktivera receptorn) och antalet receptorer i vävnaderna i vävnaderna fick variera. Simuleringarna visade att en typ av receptor kan vara tillräckligt för att förklara de skillnader vi observerat mellan vävnaderna.
  •  
10.
  • Andersson, Kjell (författare)
  • Biological significance of ECL-cell histamine
  • 1996
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • In the oxyntic mucosa of the mammalian stomach, histamine is stored in enterochromaffin-like (ECL) cells and in mucosal mast cells. The activity of the histamine-forming enzyme, histidine decarboxylase (HDC), is high in ECL cells but lower in the mucosal mast cells. We studied the consequences of depleting ECL-cell histamine by continuous infusion of the HDC inhibitor a-fluoromethylhistidine (a-FMH) to rat, mouse and hamster, or depleting mucosal mast cell histamine by treating rats with dexamethasone. In rats at least 80% of oxyntic mucosal histamine was found to reside in ECL cells. Also in mouse and hamster ECL cells appear to be the main storage site for gastric histamine. The ECL cells contain cytoplasmic granules, secretory vesicles and microvesicles. The ultrastructure of the ECL cells was markedly altered by the histamine depletion, but the other endocrine cells in the oxyntic mucosa seemed unaffected. In animals treated with a-FMH the volume occupied by the secretory vesicles was reduced in parallel with a reduction in the mucosal histamine concentration. Gastrin is known to cause histamine release and to have a trophic effect on the oxyntic mucosa. The trophic response has been proposed to be mediated by ECL-cell histamine. Depletion of ECL-cell histamine resulted in an increase in the concentration of HDC mRNA. This was shown to be independent of gastrin since antrectomy did not prevent this increase in a-FMH-treated rats. The increase in HDC mRNA might be mediated via the auto-feedback H3 receptor on the ECL cell. By combining long-term hypergastrinemia with continuous infusion of a-FMH we were able to show that the gastrin-evoked trophic effects in the stomach do not depend on ECL-cell histamine. Histamine has been suggested as one of the candidates behind the development of ethanol-induced gastric lesions. Depletion of mucosal mast cell histamine considerably reduced the development of gastric lesions, whereas depletion of ECL-cell histamine had no effect. Histamine is a key factor in the regulation of gastric acid secretion. Basal acid secretion was reduced and gastrin stimulated acid secretion was abolished in rats treated with a-FMH. Vagally induced acid secretion (by insulin injection or pylorus ligation) was unaffected by a-FMH treatment but inhibited by an H2 antagonist. The results support the hypothesis that the secretory vesicles represent a major storage site for ECL-cell histamine. We also suggest that gastrin stimulates acid secretion via release of ECL-cell histamine, whereas vagally induced acid secretion does not rely on ECL-cell histamine. A role of mucosal mast cell histamine in the development of ethanol-induced lesions is suggested.
  •  
Skapa referenser, mejla, bekava och länka
Åtkomst
fritt online (713)
Typ av publikation
tidskriftsartikel (3685)
forskningsöversikt (329)
konferensbidrag (292)
doktorsavhandling (226)
bokkapitel (103)
annan publikation (56)
visa fler...
rapport (10)
bok (8)
licentiatavhandling (5)
samlingsverk (redaktörskap) (4)
recension (3)
patent (1)
visa färre...
Typ av innehåll
refereegranskat (3971)
övrigt vetenskapligt (945)
populärvet., debatt m.m. (31)
Författare/redaktör
Belsito, D (432)
Sipes, I G (432)
Fryer, A D (425)
Dagli, M L (424)
Api, A M (418)
Dekant, W (418)
visa fler...
Liebler, D C (418)
Ritacco, G (418)
Salvito, D (418)
Schultz, T W (418)
Lapczynski, A., (417)
Bruze, M (403)
Penning, T. M., (390)
Buschmann, J., (383)
Botelho, D., (382)
Romine, J., (382)
Burton, G. A., (381)
Thakkar, Y., (380)
Date, M., (379)
Deodhar, C., (378)
Patel, A., (372)
Tokura, Y., (357)
O'Brien, D., (326)
Tsang, S (322)
Joshi, K., (322)
La Cava, S., (292)
Sullivan, G., (285)
Jones, L. (284)
Sadekar, N., (284)
Francis, M., (197)
Gadhia, S., (119)
Lavelle, M., (119)
Na, M., (119)
Oskarsson, Agneta (118)
Biserta, S., (108)
Cancellieri, M. A., (108)
Rodriguez-Ropero, F. ... (108)
Parakhia, R., (101)
Wahler, J., (98)
Grubb, Anders, (97)
Browne, D (95)
Abrahamson, Magnus, (93)
Eriksson, Elias, 195 ... (81)
Tobin, Gunnar, 1954- ... (81)
Calow, P (77)
Siddiqi, F., (77)
Backhaus, Thomas, 19 ... (74)
Edvinsson, Lars, (68)
Nilsson-Ehle, Peter, (62)
Aronsson, Patrik, 19 ... (57)
visa färre...
Lärosäte
Lunds universitet (1796)
Göteborgs universitet (976)
Uppsala universitet (624)
Karolinska Institutet (324)
Umeå universitet (319)
Sveriges Lantbruksuniversitet (209)
visa fler...
Örebro universitet (172)
Stockholms universitet (167)
Chalmers tekniska högskola (133)
Linköpings universitet (129)
Kungliga Tekniska Högskolan (62)
Linnéuniversitetet (55)
swepub_uni:mau_t (10)
Södertörns högskola (7)
Jönköping University (6)
RISE (6)
Högskolan Kristianstad (5)
Karlstads universitet (5)
Högskolan i Halmstad (4)
Högskolan Väst (2)
Mittuniversitetet (2)
Högskolan i Skövde (2)
Högskolan i Gävle (2)
Gymnastik- och idrottshögskolan (1)
Högskolan i Borås (1)
Ersta Sköndal Bräcke högskola (1)
Sophiahemmet Högskola (1)
visa färre...
Språk
Engelska (4297)
Svenska (116)
Finska (3)
Tyska (2)
Norska (1)
Italienska (1)
visa fler...
Kinesiska (1)
visa färre...
Forskningsämne (UKÄ/SCB)
Medicin och hälsovetenskap (4722)
Naturvetenskap (464)
Samhällsvetenskap (44)
Lantbruksvetenskap (39)
Teknik (19)
Humaniora (11)

År

 
pil uppåt Stäng

Kopiera och spara länken för att återkomma till aktuell vy