| 1. |
- Ralph, Bo, 1945
(författare)
-
Fadern, sonen och världsalltet. En nytolkning av runinskriften på Rökstenen. Volym I
- 2021
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I två volymer behandlas den längsta inskrift som påträffats på en vikingatida runsten. Runinskriften på Rökstenen omfattar ca 760 läsbara tecken och har varit föremål för ganska skiftande tolkningar. Presentationen är uppdelad i fyra delar. Del 1 redogör för tänkandet bakom den mest etablerade tolkningen, den av Elias Wessén år 1958 framförda. Denna har senare bara lätt modifierats och varierats i exempelvis Riksantikvarieämbetets informationsskrift från 1991, ny upplaga 2003. Med denna tolkning som utgångspunkt har olika deljusteringar företagits av olika forskare, såsom Lars Lönnroth, Oddvar Grønvik och Joseph Harris, men i de allra flesta grundläggande avseenden bibehålls Wesséns uppfattning. Därmed övertas också de flesta av de svagheter som Wesséns tolkning rymmer. Del 2 ägnas därför efter den grundliga genomgången av den etablerade uppfattningen åt en lika noggrann kritik av denna, huvudsakligen från rent språkliga utgångspunkter. Här påvisas ett trettiotal ställen, som måste betraktas som mycket svaga länkar i argumentationskedjan. Slutsatsen är att den etablerade uppfattningen är ohållbar. Del 3 upptas av den alternativa tolkning som nu förs fram i sin helhet och systematiskt relateras till den tidigare uppfattningen. I stället för det rapsodiska innehåll som tidigare förfäktats kan man nu få en bättre sammanhängande framställning med ett genomgående tema. I den mån det rapsodiska intrycket kvarstår, får detta sin förklaring av att texten består av gåtor, men dessa är samlade kring ett och samma tema: världsordningens upprätthållande. Dessa tre delar bildar den första volymen. Del 4, som omfattar hela den andra volymen, innehåller de slutsatser man kan dra av nytolkningen, vad denna implicerar i olika avseenden samt olika utvärderingar av den analys som genomförts. I denna del dras också olika paralleller med liknande texter inom andra kulturkretsar, framför allt den fornindiska Vedalitteraturen. Nytolkningen tar sin utgångspunkt i en uppfattning att den inledande åminnelseformelns ordval på en punkt är avgörande. Den döde sonen betecknas som dödsmärkt (fæigian), inte död. Detta har man tidigare uppfattat mest som ett konstfullt uttryckssätt. Istället skall det ses tematiskt, som ett understrykande av sonens oskuld: han kunde inget göra för att undvika sitt öde. Därefter övergår texten till att i gåtform framställa olika kosmiska förhållanden. Sedan gåtorna lösts visar de sig ständigt återkomma till att även solen själv måste offras varje kväll för att balansen i världsordningen skall upprätthållas. Vissa påminnelser om likheten mellan sonen och solen återkommer också. De första gåtorna gäller relationen mellan solen och månen samt solens färd över himlavalvet som slutar med att den ner, varefter den berömda strofen i fornyrðislag vidtar. Denna har tidigare ansetts åsyfta den gotiske härskaren Theoderik den store (454–526 e.Kr.), men den tolkningen kräver vissa språkliga antaganden som undviks med den nya tolkningen. I stället får man en bild av solen själv som rider på en häst. Detta visar sig i enlighet med den fornvästnordiska skaldediktningens konventioner vara en kenning för en hövding som seglar på sitt skepp, dvs. solen tar sig fram över himlahavet på ett skepp. Detta skepp följs vidare i de följande gåtorna på dess färd över himlen, i sällskap med vindar, som beskrivs som fyra brödraflockar vilka alla i sin tur är söner till fyra äldre bröder. Dessa representerar de olika väderstrecken. Avslutningsvis uppräknas namnen på alla dessa brödrakonstellationer. Resten av inskriften upptas av olika chiffer, som naturligtvis tillför ett osäkerhetsmoment till de övriga som gör förutsättningarna för tolkningen komplicerade nog. Det är emellertid möjligt att med hjälp av den tolkningsmodell som presenterats urskilja en kulmen i denna passage, som består i en direkt konfrontation av tillvarons mörka makter. Inskriften utmynnar i ett slags besvärjelse samt åkallandet av den högste guden: Tor. Den analys som presenteras ändrar också förutsättningarna för inskriftens datering. De hållpunkter för dateringen som tidigare urskilts ur texten visar sig vara utan giltighet och bortfaller. Detsamma gäller ett par språkliga former som tidigare åberopats till stöd, men som nu uppfattas på ett helt annat sätt och därför elimineras ur dateringsdiskussionen. På grundval av jämförelser med de mest likartade inskrifterna på andra håll i Norden föreslås en senare tillkomsttid än traditionellt, första hälften av 900-talet snarare än tidigt 800-tal, som man brukat hävda. Under senare tid har även andra nytolkningar av hela inskriften framlagts. Dessa har enligt egen uppgift i väsentliga avseenden inspirerats av det arbete som nu publiceras här men som utarbetats under lång tid och delvis avrapporterats efterhand i olika sammanhang. Eftersom dessa andra arbeten (framför allt Henrik Williams, Rökstenen och världens undergång, publ. i december 2021) utkommit medan det nu aktuella verket befann sig i tryckprocessen, har hänsyn till dessa andra tolkningar inte kunnat tas.
|
|
| 2. |
- Ralph, Bo, 1945
(författare)
-
Fadern, sonen och världsalltet. En nytolkning av runinskriften på Rökstenen. Volym II
- 2021
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I två volymer behandlas den längsta inskrift som påträffats på en vikingatida runsten. Runinskriften på Rökstenen omfattar ca 760 läsbara tecken och har varit föremål för ganska skiftande tolkningar. Presentationen är uppdelad i fyra delar. Del 1 redogör för tänkandet bakom den mest etablerade tolkningen, den av Elias Wessén år 1958 framförda. Denna har senare bara lätt modifierats och varierats i exempelvis Riksantikvarieämbetets informationsskrift från 1991, ny upplaga 2003. Med denna tolkning som utgångspunkt har olika deljusteringar företagits av olika forskare, såsom Lars Lönnroth, Oddvar Grønvik och Joseph Harris, men i de allra flesta grundläggande avseenden bibehålls Wesséns uppfattning. Därmed övertas också de flesta av de svagheter som Wesséns tolkning rymmer. Del 2 ägnas därför efter den grundliga genomgången av den etablerade uppfattningen åt en lika noggrann kritik av denna, huvudsakligen från rent språkliga utgångspunkter. Här påvisas ett trettiotal ställen, som måste betraktas som mycket svaga länkar i argumentationskedjan. Slutsatsen är att den etablerade uppfattningen är ohållbar. Del 3 upptas av den alternativa tolkning som nu förs fram i sin helhet och systematiskt relateras till den tidigare uppfattningen. I stället för det rapsodiska innehåll som tidigare förfäktats kan man nu få en bättre sammanhängande framställning med ett genomgående tema. I den mån det rapsodiska intrycket kvarstår, får detta sin förklaring av att texten består av gåtor, men dessa är samlade kring ett och samma tema: världsordningens upprätthållande. Dessa tre delar bildar den första volymen. Del 4, som omfattar hela den andra volymen, innehåller de slutsatser man kan dra av nytolkningen, vad denna implicerar i olika avseenden samt olika utvärderingar av den analys som genomförts. I denna del dras också olika paralleller med liknande texter inom andra kulturkretsar, framför allt den fornindiska Vedalitteraturen. Nytolkningen tar sin utgångspunkt i en uppfattning att den inledande åminnelseformelns ordval på en punkt är avgörande. Den döde sonen betecknas som dödsmärkt (fæigian), inte död. Detta har man tidigare uppfattat mest som ett konstfullt uttryckssätt. Istället skall det ses tematiskt, som ett understrykande av sonens oskuld: han kunde inget göra för att undvika sitt öde. Därefter övergår texten till att i gåtform framställa olika kosmiska förhållanden. Sedan gåtorna lösts visar de sig ständigt återkomma till att även solen själv måste offras varje kväll för att balansen i världsordningen skall upprätthållas. Vissa påminnelser om likheten mellan sonen och solen återkommer också. De första gåtorna gäller relationen mellan solen och månen samt solens färd över himlavalvet som slutar med att den ner, varefter den berömda strofen i fornyrðislag vidtar. Denna har tidigare ansetts åsyfta den gotiske härskaren Theoderik den store (454–526 e.Kr.), men den tolkningen kräver vissa språkliga antaganden som undviks med den nya tolkningen. I stället får man en bild av solen själv som rider på en häst. Detta visar sig i enlighet med den fornvästnordiska skaldediktningens konventioner vara en kenning för en hövding som seglar på sitt skepp, dvs. solen tar sig fram över himlahavet på ett skepp. Detta skepp följs vidare i de följande gåtorna på dess färd över himlen, i sällskap med vindar, som beskrivs som fyra brödraflockar vilka alla i sin tur är söner till fyra äldre bröder. Dessa representerar de olika väderstrecken. Avslutningsvis uppräknas namnen på alla dessa brödrakonstellationer. Resten av inskriften upptas av olika chiffer, som naturligtvis tillför ett osäkerhetsmoment till de övriga som gör förutsättningarna för tolkningen komplicerade nog. Det är emellertid möjligt att med hjälp av den tolkningsmodell som presenterats urskilja en kulmen i denna passage, som består i en direkt konfrontation av tillvarons mörka makter. Inskriften utmynnar i ett slags besvärjelse samt åkallandet av den högste guden: Tor. Den analys som presenteras ändrar också förutsättningarna för inskriftens datering. De hållpunkter för dateringen som tidigare urskilts ur texten visar sig vara utan giltighet och bortfaller. Detsamma gäller ett par språkliga former som tidigare åberopats till stöd, men som nu uppfattas på ett helt annat sätt och därför elimineras ur dateringsdiskussionen. På grundval av jämförelser med de mest likartade inskrifterna på andra håll i Norden föreslås en senare tillkomsttid än traditionellt, första hälften av 900-talet snarare än tidigt 800-tal, som man brukat hävda. Under senare tid har även andra nytolkningar av hela inskriften framlagts. Dessa har enligt egen uppgift i väsentliga avseenden inspirerats av det arbete som nu publiceras här men som utarbetats under lång tid och delvis avrapporterats efterhand i olika sammanhang. Eftersom dessa andra arbeten (framför allt Henrik Williams, Rökstenen och världens undergång, publ. i december 2021) utkommit medan det nu aktuella verket befann sig i tryckprocessen, har hänsyn till dessa andra tolkningar inte kunnat tas.
|
|
| 3. |
- Williams, Henrik, 1958-, et al.
(författare)
-
Eufemiavisorna 1: Flores och Blanzeflor, Hertig Fredrik av Normandie : Textredigering, kommentar och ordförklaringar av Henrik Williams. Inledning av Bo Ralph
- 2018
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Eufemiavisorna är samlingsnamnet på Sveriges tre första skönlitterara verk, riddarromanerna Flores och Blanzeflor, Hertig Fredrik av Normandie och Ivan lejonriddaren. Det genomgående temat är en riddare, som genom att utsätta sig för farliga äventyr och svåra prövningar till sist lyckas vinna sin älskade – allt inom ramen för en medeltida sagovärld med jättar, dvärgar och magiska ringar. Eufemiavisorna översattes till svenska i början av 1300-talet. Texterna presenteras här på moderniserad fornsvenska på vänstersidorna och med löpande ordförklaringar på högersidorna.
|
|
| 4. |
- Williams, Henrik, 1958-, et al.
(författare)
-
Eufemiavisorna 2. Ivan lejonriddaren : Textredigering, kommentarer och ordförklaringar av Henrik Williams. Inledning av Bo Ralph
- 2018
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Eufemiavisorna är samlingsnamnet på Sveriges tre första skönlitterara verk, riddarromanerna Flores och Blanzeflor, Hertig Fredrik av Normandie och Ivan lejonriddaren. Det genomgående temat är en riddare, som genom att utsätta sig för farliga äventyr och svåra prövningar till sist lyckas vinna sin älskade – allt inom ramen för en medeltida sagovärld med jättar, dvärgar och magiska ringar. Eufemiavisorna översattes till svenska i början av 1300-talet. Texterna presenteras här på moderniserad fornsvenska på vänstersidorna och med löpande ordförklaringar på högersidorna.
|
|
| 5. |
-
Fint språk = Good Language : festskrift till Lars-Gunnar Andersson
- 2014. - 1
-
Samlingsverk (redaktörskap) (refereegranskat)abstract
- Festskrift till Lars-Gunnar Andersson med anledning av hans 65-årsdag. Boken innehåller 20 artiklar om språk av följande författare: Karin Aijmer, Sture Allén, Gunnar Bergh & Sölve Ohlander, Elisabet Engdahl, Catharina Grünbaum, Olle Josephson, Fred Karlsson, Lars Lindvall & Mårten Ramnäs, Per Linell & Kerstin Norén, Magnus Ljung, Sven-Göran Malmgren, Bengt Nordberg, Christer Platzack, Bo Ralph, Lena Rogström, Eva Sundgren, Ulf Teleman, Mats Thelander & Björn Melander, Peter Trudgill samt Jan-Ola Östman.
|
|
| 6. |
- Ralph, Bo, 1945
(författare)
-
Språkhistorien och Svenska Akademiens språkarbete
- 2013
-
Ingår i: Idun. Journal of Nordic Studies. - 0287-9042. ; 20, s. 155-180
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Summary The task imposed on the Swedish Academy is carefully regulated by the statutes laid down in 1786 by King Gustavus III. It is stated that »the foremost and most significant obligation of the Academy is to work upon the purity, strength and highness of the Swedish language» (§ 22), with a formulation characteristic of the period. The next paragraph (§ 23) contains the following addition: »Therefore, the Academy must also produce a Swedish dictionary and a grammar». In 1999, an up-to-date grammar in four volumes was published, followed in 2009 by a two-volume monolingual dictionary, both works elaborated by eminent scholars on behalf of the Swedish Academy. These achievements conclude a series of projects which had been carried out by the Academy over the years, in accordance with the founder’s instructions. It can now be argued that Swedish is one of the most thoroughly described and standardized languages in the world, and the Academy has played a central role in both processes. Since standardization is an important aspect of the recent development of the language, the Academy is consequently an integral part of the history of Swedish. However, a comprehensive account of the historical development of the Swedish language, from earliest time to the present day, is still sorely needed. Work on such a survey started towards the end of the 1990’s and is now approaching its completion. Apart from taking the latest scholarly findings into consideration and founding the description on modern theorical thinking, this Swedish language history is based on some fundamental preconditions. It is not addressing specialists exclusively, which means that it has to avoid far-reaching formalism. Furthermore, it is not constrained to describing a language system in change (»system» in the sense of possible structures of a phonological, morphological, syntactical nature etc.), as has often been the case in the Swedish tradition. Changes in the language usage as well as in the abstract system will be considered, and attention will be duly paid to the socio-cultural context of the language. Language history has made up a special scholarly genre in Scandinavian tradition since the Danish linguist Niels Matthias Petersen published the first survey of its kind in 1829–1830. He took all of the North Germanic languages into account, treating each national language separately, not as part of a whole and undivided language area, which could have been conceivable. Since the Swedish Academy is primarily a national concern, the main focus will be on the Swedish language in this treatment as well, but a general Nordic perspective will be adopted whenever well motivated. The most striking feature of this language history is probably the disposition and presentation of the matter. Texts of this kind usually have the form of structured narration and description, chronologically ordered, dealing with one period at a time, each period supposed to be held together by certain characteristics, which – at the same time – mark off the period in question from all the others. The relevance of such periods are denied in this survey. To emphasize this fact, centuries are the only structuring principle, and the history is turned upside down. Instead of taking a hypothical reconstructed language stage far back in history (or prehistory) as starting-point, the description takes off from the contemporary language, making its way through the historical background of Swedish, until the prehistoric lack of documentation draws the line. All discussions are amply illustrated with authentic texts. Since all observations should be based on written sources, the written language is the primary object of investigation. What little can be stated about spoken language is added with due cautiousness. This move can also be motivated by the fact that the work starts out with the standardized language of today, which is, to a great extent, dependent on the common written standard language rather than different spoken idiosyncratic varieties.
|
|
| 7. |
- Ralph, Bo, 1945
(författare)
-
"what a weeny wukeleen can do" eller: Vem var Buckley? eller: Var James Joyce generativist?
- 2013
-
Ingår i: Language, football and all that jazz. A Festschrift for Sölve Ohlander. Ed. by Gunnar Bergh, Rhonwen Bowen & Mats Mobärg. - Göteborg : University of Gothenburg. - 9789173467582 ; , s. 405-429
-
Bokkapitel (refereegranskat)abstract
- In his novel Finnegans Wake (1939) James Joyce makes use of a very personal variant of English, in which words are distorted or expected words are exchanged for similar or quite different ones, resulting in absurd readings packed with potential associative value rather than obvious meaning. Traces of a large number of different languages, in authentic or slightly twisted form, can likewise be identified as apparently unannounced elements in the text. Joyce’s narrative technique further includes the interweaving of several disparate themes into the same “story”, thereby emphasizing the possibility of associating from the text in several diverging directions and distinguishing different layers of meaning. In a way, it can be argued that Joyce, before generative grammar was born, is constantly making use of such notions as underlying structure, deep and surface structure, embedding, cyclicity, transformations etc. The point is illustrated by an analysis of a well-known passage (usually taken to deal with an act of sexual intercourse), which builds on a story about one Buckley, an alleged Irish soldier participating in the Crimean war and supposed to have shot a Russian general. Attempts have earlier been made by researchers on Joyce to identify Buckley. This is another one.
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
- Ralph, Bo, 1945
(författare)
-
Minnesteckning över professor Sven Benson
- 2012
-
Ingår i: Kung. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborgs Årsbok 2012. - 0436-113X. ; 2012, s. 143-146
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)
|
|
| 10. |
|
|
