| 1. |
- Antonsson, Helena, 1962-
(författare)
-
Interaktion i särskilt boende för personer med utvecklingsstörning och utmanande beteende
- 2013
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Bakgrund: Många personer med utvecklingsstörning har kommunikativa svårigheter och har därför behov av att utveckla olika sätt att kommunicera för att kunna förstå andra och göra sig förstådda. Svårigheter i kommunikationen påverkar interaktionen mellan personer med utvecklingsstörning och deras vårdare. Detta ställer höga krav på vårdare att kunna tolka och förstå den enskilda individens sätt att uttrycka önskningar och behov. På samma sätt riskerar vårdares budskap att missförstås. Om vårdaren misslyckas att förstå den boendes kommunikation och vice versa, kan det leda till situationer med utmanande beteende exempelvis i form av vägran, verbal eller fysisk aggressivitet.Syfte: Det övergripande syftet med avhandlingen är att studera interaktion mellan vuxna personer med utvecklingsstörning och vårdare i gruppbostäder, samt att studera effekter av en utbildningsintervention för vårdare som arbetar i gruppbostäder.Metod: Avhandlingens samtliga delstudier har genomförts i gruppbostäder för personer med utvecklingsstörning bland boende och vårdare i ett län i norra Sverige. I studie I insamlades data kring 556 personer med utvecklingsstörning. I studie II och III deltog 16 vårdare och 11 personer med utvecklingsstörning. I studie IV deltog 7 vårdare. Studie I bygger på personalens skattningar av funktionsnivåer och förekomst av begränsningsåtgärder. I Studie II och III utgörs data av videoobservationer och narrativa intervjuer. I studie IV användes flera datainsamlingsmetoder i en mixed method design med både vårdarnas skattningar, med hjälp av instrument och semi-strukturerade intervjuer. Analys av materialet i studie II, III och IV har gjorts med kvalitativ innehållsanalys och i studie I och IV har data analyserats statistiskt.Resultat: I studie I framkom att av 556 boende hade 99 (18%) varit föremål för fysiska begränsningsåtgärder under den senaste veckan. Av dessa 99 hade nästan alla varit föremål för mer än en typ av begränsningsåtgärd. Den vanligaste begränsningsåtgärden var bälte i stol (74%). Användningen av begränsningsåtgärder var relaterade både till fysiska funktionsnedsättningar och till beteende.I studie II reflekterade vårdare över videoinspelad interaktion där vårdarna medverkat, både framgångsrik och misslyckad interaktion. Exempel på framgångsrik interaktion var att förstå tecken, kunna möta behov och hantera situationer med utmanande beteenden. Vårdarna reflekterade över att framgångsrik interaktion ledde till säkerhet, trygghet och självförtroende hos de boende. Vårdarna reflekterade även över de konsekvenser misslyckad interaktion fick i form av irritation, aggression och våld från de boende.I studie III studerades videoinspelad interaktion mellan 11 personer med utvecklingsstörning och 16 av deras vårdare. Verbal och icke-verbal interaktion identifierades. Fyra inspelade situationer valdes ut för att belysa framgångsrikt samspel. Resultatet visade att framgångsrikt samspel mellan personer med utvecklingsstörning och deras vårdare bland annat bygger på möjligheten att bekräfta varandra, dela vardagshändelser, ge tid och utrymme och på att använda ett kongruent och tydligt språk.I studie IV utvärderades effekterna av en web-baserad utbildningsintervention, vars syfte var att förbättra interaktionen mellan personer med utvecklingsstörning och vårdare samt att därmed reducera förekomsten av situationer med utmanande beteende. Resultatet visade att vårdarna hade förbättrat sin förmåga att hantera situationer med utmanande beteende och att förekomsten av utmanande beteende minskat. Vårdarna beskrev att den web-baserade utbildningen upplevts givande och möjlig att ta del av parallellt med arbetet.Slutsats: Fysiska begränsningsåtgärder förekommer i gruppbostäder för personer med utvecklingsstörning. Användningen av begränsningsåtgärder kan vara relaterade både till fysiska funktionsnedsättningar och till beteenden i samspelet mellan brukare och vårdare. Vårdare upplever användningen av fysiska begränsningsåtgärder svår och tröttande. Brott i kommunikationen mellan personer med utvecklingsstörning och deras vårdare kan leda till försvårad interaktion med risk för situationer med utmanande beteenden. När vårdare är framgångsrika i interaktionen med personer med utvecklingsstörning ger det tillfredsställelse både för de boende och vårdarna. Vårdarna upplever dock ofta hjälplöshet och osäkerhet i relation till hantering av situationer med utmanande beteende och efterfrågar utbildning. Web-baserad utbildning om interaktion med personer med utvecklingsstörning och utmanande beteende har i vår studie visat sig ge lovande effekter och bör vara möjlig att utveckla för både introduktion av nyanställda vårdare och för kompetensutveckling bland mer erfaren personal.
|
|
| 2. |
- Bruce, Elisabeth, 1973-
(författare)
-
Erfarenheter av stöd bland föräldrar till barn med medfödda hjärtfel
- 2014
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Bakgrund. Antalet överlevande barn som diagnostiserats med medfött hjärtfel (CHD) har ökat markant de senaste 15 åren, vilket har bidragit till en växande grupp av barn och familjer som behöver specialiserat stöd, eftersom familjelivet påverkas och begränsas av CHD. Studier har visat att föräldrar till barn med CHD har en ökad risk för psykosocial sjuklighet i jämförelse med föräldrar till barn med andra sjukdomar eller föräldrar till friska barn. Få studier har belyst föräldrars erfarenheter av stöd när de har barn med CHD. Därför fokuseras denna avhandling på föräldrarnas perspektiv av fenomenet stöd, för att öka förståelsen för vad stöd innebär för föräldrar till barn med CHD.Syfte. Avhandlingens syfte är att belysa innebörder i den levda erfarenheten av stöd, hos föräldrar till barn med CHD samt att till svensk kontext anpassa och validera ett familjecentrerat instrument för föräldrars skattning av stöd till hela familjen från sjuksköterskor.Metoder. Avhandling består av fyra delstudier. I tre av dessa (I, II, III) genomfördes datainsamlingen genom narrativa intervjuer, som tolkades genom fenomenologisk hermeneutisk tolkningsmetod. I den fjärde delstudien gjordes en översättning och psykometrisk testning av det isländska instrumentet ICE-FPSQ till svensk kontext. Dessutom beskrevs föräldrars skattning av uppfattat stöd från sjuksköterskor till familjer som har barn med CHD.Resultat. Fynden från delstudie I visade att innebörder i den levda erfarenheten av stöd hos föräldrar till tonåringar med CHD var stöd för att själva kunna vara stödjande för sin familj, men också för andra personer i tonåringens omgivning. Delstudie II visade att innebörder i den levda erfarenheten av stöd för mödrar till yngre barn med CHD var att få stöd så att de själva kunde hantera sin egen oro och sitt familjeliv. Delstudie III visade att innebörder i den levda erfarenheten av stöd för fäder till yngre barn med CHD var önskan att få stöd genom delande relationer med familjen och att bli involverad i vården av sitt barn. Den fjärde delstudien (IV) visade att den svenska versionen av instrumentet ICE-FPSQ var valid och reliabel i svensk kontext. Föräldrarnas skattningar av uppfattat familjecentrerat stöd till familjen från sjuksköterskor visade sig vara lågt.Slutsats. En övergripande slutsats från de tre första delstudierna pekar mot att innebörder i stöd för föräldrarna är stöd genom att ha goda, interaktiva relationer med vårdpersonalen, bli mött som en hel familj med unika och individuella behov samt inkluderade i vårdprocessen för att kunna stödja varandra inom familjen. Dessa fynd pekar mot familjecentrerad pediatrisk omvårdnad som sannolikt är lämplig för att, på ett mångfacetterat sätt, möta varje familjs behov av att bli bemött som en unik helhet. Det Isländska instrumentet ICE-FPSQ är designad utifrån teorin om familjecentrerad omvårdnad. I delstudie IV visade resultaten på acceptabla psykometriska egenskaper för den svenska versionen av instrumentet. Fynden visade även att föräldrarna inte skattade höga nivåer av familjecentrerat stöd från sjuksköterskor.
|
|
| 3. |
- Danielsson, Ulla EB, 1947-
(författare)
-
Träffad av blixten eller långsam kvävning : genuskodade uttryck för depression i en primärvårdskontext
- 2010
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Depression is a common mental health problem in primary health care. One third of the Swedish population is expected to experience depression at some point in their lives. The understanding of depression has expanded, both from a lay and primary health care perspective. The number of persons considering themselves as depressed, receiving the diagnosis, and getting treatment for it has increased steadily over the last decades. Unchanged, however, is that depression is diagnosed twice as often in women as in men, while twice as many men as women commit suicide. These gender differences appear in adolescence. In earlier research biomedical, psychological, and social-cultural explanations of gender differences have been discussed. Patient’s own perspectives have more seldom stood in focus, and men’s narratives in particular are still scarce. In this thesis, gender, i.e. how to be a woman or a man, is considered as a construct, formed and negotiated in social interaction. The aim of the study is to explore the gendered face of depression from a patient perspective: How is depression expressed and explained by patients in primary health care, by women and men, adults and adolescents? How are depressed women and men portrayed in the media? How do patient and media accounts of depression compare with the perspective offered in medical research articles? Method and material The analyses are based on data from three different sources: patient narratives, newspaper portrayals and scientific medical articles. – 37 in-depth interviews were undertaken with primary health care patients diagnosed with depression. Informants were chosen to include both men and women, grown-ups (Studies I + II) and young adults (Study V) of varying occupational and social class backgrounds. Data were analyzed according to grounded theory. – 26 articles portraying lay informants with depression (Study III) were drawn from three major Swedish daily newspapers by a search of database Mediearkivet 2002. The articles were analyzed by qualitative content analysis. –82 scientific articles concerning depression in relation to gender were identified in a PubMed search 2002. The understanding of depression in these articles was explored and compared with findings in the grown-up patient narratives and in the media portrayals by means of discourse analysis (Study IV). Findings Study I captured women’s and men’s formulations of their experiences of depression. To be marked with demands constituted a central experience for both women and men, but the outward manifestations differed in relation to gender as well as to class. Home and work had different priority. Men talked more about physical distress (often chest pain) than about emotions. Women readily verbalized emotional distress – shame and guilt – while physical symptoms were vague and secondary (often about the stomach). Men dealt with insecurity by aggrandizing their previous competence, women by self-effacement. Study II disclosed gendered trajectories into depression. Four symbolic illness narratives were identified: struck by lightning, nagging darkness, blackout and slowly suffocating. Most of the men considered their bodies suddenly “struck” by external circumstances beyond their control. The stories of women in the study were more diverse, reflecting all four illness narratives. However, the women had a tendency to blame their own personality and to describe depression as insidious and originating from the inside. The women expressed feelings of guilt and shame but also conveyed a personal responsibility and concern with relationships. Study III identified four themes in media portrayals of depression: displaying a successful facade, experiencing a cracking facade, losing and regaining control and explaining the illness. The mediated image of depression both upheld and challenged traditional gender stereotypes. The women’s stories were more detailed, relational, emotionally oriented and embodied. The portrayal of men was less emotional and expressive, and described a more dramatic onset of depression. Study IV revealed gaps in how depression in relation to gender is understood by the patients, the media, and the medical research establishment. There were differences in recognition, in understanding of the reasons, and in contextualization of depression. Although women and men described different symptoms and reasons for falling ill, in scientific articles these gendered differences were conceptualized mainly in terms of hormones and other biological markers. Study V elucidated the impact of gender on adolescent depression. The young women and men were all striving to be normal, influenced by demanding media images, confronted by identity trouble, and overwhelmed by feelings. They had dreams of an ordinary family and described normative expectations. Getting a safety net of friends and other adults was a way out. Both the young women and men were eager to communicate their distress when given the opportunity. This seemed especially important to some of the young men, who in talking about their emotional problems transgressed gender norms. Conclusions Patient perspectives enrich the understanding of gendered expressions of depression by making visible transgressions of and breaks with stereotype gender norms. Gender awareness is an important key in clinical consultation. To recognize gendered narratives of illness might have a salutary potential, making depression more visible among men, and relieving self-blame among women. By re-evaluating restrictive gender patterns, the clinician might encourage development of healthier practices of how to be a man or a woman, a development especially important for adolescents. An integrated model for understanding biological, gender and cultural aspects of depression has yet to be developed. As general practitioners we have a unique possibility to see and to study the whole individual in her social and cultural context.
|
|
| 4. |
- Enarsson, Per, 1962-
(författare)
-
Mellan frihet och trygghet : personalgemensamt förhållningssätt i psykiatrisk omvårdnad
- 2012
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Background: The common staff approach in psychiatric care has not been studied explicitly before. Earlier studies in related areas of social processes in psychiatric care highlight the importance of the interaction between the patient and the carer to understanding communication patterns and attitudes. Other studies on social order and power in psychiatric care shows carers and patients as taking part in a hierarchical system in which patients are subordinate to carers. Aim: The overall aim of this thesis is to study the phenomenon of the common staff approach in psychiatric care, how it emerges, and how it is used and experienced by both carers and patients. Method: In the first study, grounded theory was applied to data from observations and interviews carried out with carers and clients in two psychiatric care group dwellings. In the second and third studies, a phenomenological hermeneutic method was used to analyse narrative interviews conducted with nine careers working on psychiatric wards and nine patients with experience of psychiatric in-care, respectively. In the fourth study, qualitative content analysis was used to analyse data obtained by a vignette method from interviews with 13 carers with experience of working in psychiatric in-care. Results: A common staff approach can be understood as a social process in municipality-level group dwellings and psychiatric in-care, imposed by carers on clients or patients with the aim of restoring a predetermined order desired by the carers. When the order is disturbed the carers try to restore it by adopting a common and consistent approach towards the single patient perceived as the threat to order. Barriers to the success of a common staff approach, from the point of view of the carers, include the likelihood that colleagues will interpret situations differently, the chance that patients might succeed in dividing carers into “good” and “bad” camps, and the knowledge that the patient suffers under a common staff approach. The patients’ experiences partly confirm those of the carers – the dominant picture is that the patient feels persecuted and suffers under a common staff approach. However in some situations, patients can perceived the common approach as supportive and aimed to promote their recovery. Carers’ ethical reasoning about the common staff approach is usually applied on an individual basis; it can change depending upon the patient, the situation, and the proposed approach, as well as upon how the approach might affect other patients, staff members, or the carers themselves. Conclusions: The overall results from the four studies show that the common staff approach may meet carers’ needs, which under the approach take precedence over those of patients, but that the approach is more an exercise in asserting power and maintaining control than it is a therapeutic technique; that it is a difficult choice for the single carer to choose between the interests of the patient and the approval of colleagues; that the patient often suffers when a common staff approach is used; and that carers are seldom aware of the suffering experienced by the patient being managed by such an approach. A common staff approach has no part in a care-strategy; it is not an intentional care-plan; instead it appears to be a way for carers who feel vulnerable and under pressure to maintain order by controlling particular patients.
|
|
| 5. |
- Fallbjörk, Ulrika, 1967-
(författare)
-
I spåren av bröstcancer : att leva med eller utan ett rekonstruerat bröst efter mastektomi
- 2012
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Bakgrund: I Sverige är bröstcancer den vanligaste formen av kvinnlig cancer och utgör nära en tredjedel av kvinnlig cancer. I behandlingen av bröstcancer har kirurgi en betydande roll. Nära hälften av kvinnorna genomgår mastektomi, men det finns en stor variation inom landet. Att förlora ett bröst efter mastektomi har såväl en kroppslig som psykologisk innebörd. Avhandlingen omfattar fyra delstudier som beskriver detta på olika sätt.Syfte: Det övergripande syftet med avhandlingen är att studera betydelsen av att förlora ett bröst på grund av cancersjukdom samt motiv och beslutsprocess i ställningstagande till att leva med eller utan ett rekonstruerat bröst.Metod: Avhandlingen baseras på två populationer av kvinnor boende i norra Sverige som genomgått mastektomi på grund av bröstcancer: de kvinnor som genomgått mastektomi under 2003 (delstudie I–III) samt de kvinnor som genomgått mastektomi mellan oktober 2006 och september 2007 (delstudie IV). Dessa kvinnor identifierades via det regionala cancerregistret, onkologiskt centrum, Norrlands universitetssjukhus. Statistiska analyser genomfördes i delstudie I och IV och tematisk narrativ analys har tillämpats i delstudie II och III.Resultat: Delstudie I: År 2007 skickades ett nykonstruerat självskattningsformulär ”Life After Mastectomy” (LAM) ut till 149 kvinnor varav 85% (n=126) besvarades. Av dessa kvinnor hade 25% genomgått bröstrekonstruktion. Resultaten av en multipel regressionsanalys visade att bröstrekonstruktion var signifikant relaterat till lägre ålder, känsla av att vara attraktiv och sexuellt intresse. För att få en djupare och mer nyanserad förståelse kring innebörder av att förlora ett bröst efter mastektomi och motiv till att avstå från eller genomgå bröstrekonstruktion gjordes ett strategiskt urval av 15 kvinnor från delstudie I som deltog i en forskningsintervju(delstudie II). I den tematiska narrativa analysen identifierades tre typberättelser. I den första typberättelsen beskrevs mastektomin som ”no big deal” och att genomgå en bröstrekonstruktion var inte ens värt att överväga. I den andra typberättelsen beskrevs mastektomin som ”att förlora sig själv” och en bröstrekonstruktion beskrevs som ett sätt att återställa sig som person, kvinna och sexuell varelse. Den tredje typberättelsen intog en position mellan ”no big deal” och ”att förlora sig själv” och en bröstrekonstruktion beskrevs som ett välkommet erbjudande vilket gjorde det enklare att se och känna sig som kvinna. I delstudie III undersöktes sex kvinnors erfarenheter av att genomgå bröstrekonstruktion. Samtliga kvinnor var oförberedda på den krävande procedur som de genomgick. De beskrev processen som svår och smärtsam med upprepade operationer och en oväntat lång konvalescenstid. Även om kvinnorna var oförberedda på hur tufft det skulle komma att bli både fysiskt och emotionellt beskrevs bröstrekonstruktionen som betydelsefull för dem. Delstudie IV: I denna uppföljningsstudie inkluderades kvinnorna 10 månader efter mastektomin då självskattningsformuläret LAM skickades ut. Datainsamlingen med samma formulär upprepades två år senare (tre år efter mastektomin). Kvinnornas (n=76) känsla av attraktivitet och kvinnlighet hade inte förändrats mellan de två mättillfällena, med undantag för vissa aspekter av sexualitet som hade försämrats. Vid uppföljningen hade 21% av kvinnorna genomgått bröstrekonstruktion och dessa kvinnor var yngre. I övrigt kundeinga signifikanta skillnader ses mellan de kvinnor som genomgått respektiveej genomgått bröstrekonstruktion.Slutsats: Denna avhandling ger en inblick i betydelsen av att förlora ett bröst efter mastektomi. Att förlora ett bröst efter mastektomi kan vara av mindre eller större betydelse. För de kvinnor som upplevde bröstförlusten som en förlust av sig själva, kom en bröstrekonstruktion att betraktas som en livsnödvändighet (delstudie II). De flesta av kvinnorna 75% i delstudie I och 79% i delstudie IV genomgick inte någon bröstrekonstruktion. De kvinnor som genomgick rekonstruktiv kirurgi beskrev proceduren som svår fysiskt och emotionellt, men trots detta sågs den som viktig för dem (delstudie III). Vid uppföljningen i delstudie IV, var kvinnornas upplevelse av attraktivitet och kvinnlighet oförändrade, men upplevelsen av att känna sig bekväm vid sexuell intimitet utvecklades negativt. Detta var oberoende av om kvinnan genomgått bröstrekonstruktion eller inte, vilket kan ses som överraskande. Det är viktigt att som sjukvårdpersonal uppmärksamma hur den enskilda kvinnan själv upplever betydelsen av att ha förlorat ett bröst för att inte låta sig styras av vaga schabloner kring relationen bröst–sexualitet–kvinnlighet.
|
|
| 6. |
- Johansson, Helene, 1962-
(författare)
-
En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård : hinder och möjligheter utifrån professionernas perspektiv
- 2010
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Introduktion: Under de senaste decennierna har det förts en diskussion om behovet av att omorientera hälso- och sjukvårdens verksamhet för att på ett effektivare sätt bidra till befolkningens hälsa. Detta togs också upp som ett av målen i 2003 års svenska nationella folkhälsopolitik som sedan uppdaterades 2008. Målet ”en mer hälso- främjande hälso- och sjukvård anger att ett hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande perspektiv ska genomsyra hela hälso- och sjukvården och vara en självklar del i all vård och behandling. Vårdpersonalen förväntas spela en nyckelroll i genomförandet. Deras inställning till och kunskap om hälsofrämjande kommer sannolikt att ha en stor inverkan på hur målet kommer att tillämpas i framtiden. Det övergripande syftet med denna avhandling är, att utifrån professionernas perspektiv, analysera möjligheterna till att omorientera hälso- och sjukvården mot en mer hälsofrämjande inriktning. De specifika frågeställningar som avhandlingen avser att besvara är hur vårdpersonalen uppfattar begreppen hälsa och hälsofrämjande, hur de uppfattar den hälsofrämjande rollen samt hur de uppfattar hinder och möjligheter för att ha en hälsofrämjande roll i det dagliga kliniska arbetet. Metoder: Avhandlingen baseras på fyra delarbeten utgående från två dataset, ett kvalitativt och ett kvantitativt. Sju fokusgrupper genomfördes med totalt 34 informanter från primärvård och olika sjukhuskliniker. Informanterna representerade sju av vårdens stora yrkesgrupper. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Uppfattningar och frågor som genererades av den kvalitativa datainsamlingen låg till grund för utformningen av en enkät, som pilottestades och användes i en undersökning. Av totalt 3.751 anställda som arbetade dagtid med kliniskt arbete i Västerbottens läns landsting inbjöds 1.810 att delta. Dessa representerade arbets- terapeuter, barnmorskor, dietister, kuratorer, läkare, sjukgymnaster, sjuksköterskor och psykologer. Huvudsakliga resultat och konklusion: Majoriteten av vårdpersonalen hade en holistisk syn på hälsa, samtidigt ansåg 40% att hälso- och sjukvården genomsyras av en biomedicinsk syn på hälsa. Begreppet hälsofrämjande framstod som diffust, svårgripbart och därmed svårt att tillämpa i praktiken. Detta var delvis kopplat till en brist på samsyn beträffande förhållandet mellan hälsofrämjande och sjukdoms- förebyggande. Avhandlingen visar att det finns ett starkt stöd för omorientering av hälso- och sjukvården mot en mer hälsofrämjande inriktning. Majoriteten av de tillfrågade ansåg att hälso- och sjukvården har stor betydelse när det gäller den långsiktiga hälso- utvecklingen i befolkningen och såg ett behov av att utveckla den hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande rollen för att på sikt få en effektivare hälso- och sjukvård. Önskan att fokusera mer på hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande rapporterades signifikant oftare av kvinnor än män och av primärvårdspersonal jämfört med sjukhus- personal. Speciellt viktigt att beakta är att män och läkare, dvs grupper som ofta har en hög maktposition, rapporterade mindre positiva attityder till en mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård, samtidigt som psykologer, arbetsterapeuter och sjukgymnaster oftast rapporterade det motsatta. En medvetenhet om maktrelationerna spelar därför en strategisk roll i förändringsprocessen. De vanligaste hindren för att ha en hälso- främjande roll i det dagliga kliniska arbetet var en pressad arbetssituation, brist på riktlinjer och otydliga mål. Ledningens stöd är avgörande för tillgången till tid och andra resurser som krävs för vårdpersonal att bedriva hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete.
|
|
| 7. |
- Lundqvist, Gunnar, 1945-
(författare)
-
Tobaksvanor i medelåldern : riskfaktormönster, rökstoppsattityder och erfarenheter av att sluta röka
- 2011
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Tobacco use, mostly smoking, has been a deeply rooted habit for many people for centuries. However, it was not until the second half of last century that the risks with smoking became obvious. Today when the bad consequences of smoking are recognized by almost all people, it is important to discuss why smokers choose to continue smoking. The main aim of this thesis is to try to better explain why some middle aged smokers choose to continue smoking in spite of knowledge of the huge mass of information that is gathered about the serious side effects of smoking. Many of these people cannot by any means stop smoking while others succeed in their attempt to quit. Since 1990 all inhabitants in Västerbotten County are invited to a health survey the year they become 40, 50 and 60 years: the Västerbotten Intervention Programme (VIP). The VIP health survey consists of risk markers for cardiovascular diseases (blood pressure, blood sugar and blood lipids), a questionnaire on socioeconomic, psychosocial and life style factors, supplemented by a health counselling discussion with a district nurse. The thesis is based on five papers. Four of them use VIP data. In Paper I tobacco habits are related to different levels of age, gender and education and are analyzed in a 18 year perspective, based on 112 920 VIP participants. As it has been suggested that women might have more difficulties than men to stop smoking, Paper II elucidates women’s perceptions about smoking, based on interviews with nine smoking and ex-smoking women. Paper III identify metabolic consequences of heavy smoking and relate these to social and life style factors that might accompany smoking behaviour. Paper IV analyzes the individual pattern of changes in tobacco use over a ten year period among 16 492 subjects, while Paper V, a questionnaire study, addresses 513 respondents own assessments of what was especially important for them in their attempts to become smoke-free and what was positive and what was negative when they stopped to smoke. Their knowledge and attitudes about smoking issues were also analyzed. The thesis shows that heavy smokers seem to have a metabolic profile heading towards the metabolic syndrome, and that this pattern could be reinforced by some social and life style factors. Smoking women expressed their concern over weight gain, if quitting. They provided a series of different hinders and barriers against smoking cessation as well as some explanations of why it was reasonable to continue smoking. Feeling of shame and fatalism played a major role but also influence from friends, relatives and media was regarded as important factors. For both men and women the decision to quit smoking was supported from relatives and from a wish for a healthier lifestyle. Support from the health care providers was perceived to be rare. Snus use and nicotine replacement therapy in the attempts to stop smoking were also discussed. In summary the thesis stresses that the use of tobacco products in Västerbotten is slowly decreasing in the middle aged population in general. For people with shorter school education and at somewhat younger age the dual use of tobacco products, cigarettes and snus, are slowly increasing. However, after ten years, half of the smokers in these age cohorts still smoke. It is possible that the more addicted smokers remain, why a major challenge is to find new ways to support these individuals. Health care providers have to do more, but also schools, media, societal organizations and governmental bodies on local, regional and national levels. One proposal is to look upon nicotine dependence, especially smoking, as a chronic condition that needs various multifactorial treatment and long time follow up, and that it is important to organize the support accordingly. Special antitobacco or life style centres outside the established health care organization where focus could be on different healthy life style matters is suggested. The thesis also suggest different ways to handle smoking cessation at the primary health care level.
|
|
| 8. |
- Norberg, Eva-Britt, 1956-
(författare)
-
Dagliga aktiviteter bland äldre personer med kronisk hjärtsvikt : begränsningar och möjligheter
- 2014
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Chronic Heart Failure (CHF) is known to have a substantial impact on activities of daily living (ADL) and symptoms such as breathlessness and fatigue are characteristic. Despite this, research in occupational therapy concerning people with CHF is rare. The overall aim of this thesis was to increase the knowledge of ADL ability and fatigue among those with CHF, to describe experiences of limitations in occupational performance and the strategies that these elderly people use to manage their daily activities and also to describe a programme including energy conservation for clients with CHF in primary healthcare.Method Three groups of older people with a verified diagnosis of CHF and one group of occupational therapists (OTs), all recruited from primary healthcare, were analyzed. The ADL ability of 40 participants was described, with reference to dependence on others, perceived strain and quality of occupational performance. The association between ADL ability and the New York Heart Association Classification (NYHA), a functional classification for people with CHF, was analyzed. Fatigue and its association to ADL ability, use of assistive devices and community support were also analyzed. Ten respondents were then interviewed and asked to describe the strategies they used to manage ADL. The interview results were combined with the current body of research and CHF guidelines to form a base for the development of an intervention programme, including energy conservation, for people with CHF. The programme, based on the Occupational Therapy Intervention Process Model (OTIPM), was used by OTs in primary healthcare, and the clients’ ADL, goal achievements and use of energy conservation strategies were described, as well as the five clients’ and two OTs’ experiences of the program.Results Most participants were independent in personal ADL activities (PADL). A majority was dependent in one or more instrumental ADL activities (IADL) and perceived strain when performing the activities independently. The Assessment of Motor and Process Skills (AMPS) showed a reduced quality of occupational performance compared with healthy people of the same age. Age had a significant impact on ADL performance. Despite this, participants in NYHA III/IV showed significantly increased effort (under motor cutoff) when performing ADL tasks compared with those in NYHA I/II. Fatigue was common and greater fatigue was associated significant with increased dependence and decreased quality of occupational performance, with the exception of shopping. Participants who used assistive devices and home care estimated higher physical fatigue, but no correlation was found with community mobility services. Comorbidities, which can affect occupational performance, were common in all the studies.The participants experiences of limitations in occupational performance and the strategies that they used to manage their daily activities were described as redefining an active life, aware of one’s impaired body and planning activities and balancing the degree of effort.During the interventions according to the programme the clients’ increased their participation and independence in daily activities, consciously gave up what were less meaningful activities for them and deteriorated because of the progression of the CHF. Most goals were achieved and many energy conservation strategies were used by the clients. The clients’ experiences were described as working in collaboration to manage daily activities and using professional support from OTs to enhance their activities. The OTs’ experiences of the programme were described as being supported with specific knowledge and a structured way of working and finding clinical benefits from working according to the program, but doubt the possibilitiy of using it, due to constraints in clinical practice.Discussion The participants' physical fatigue and breathlessness had a negative impact on their ADL-ability. Age affected ADL performance, but the impact of a more severe CHF remained adjusted for age. An ongoing process of occupational adaptation due to periodical physical decline and fluctuating day-to-day ability was described. Many of the strategies used by the participants to handle daily activities could be described as energy conservation strategies, an indication that occupational therapy interventions including energy conservation management would be beneficial for clients with CHF. Both the OTs and the clients described that the specialized programme provided structure for the OTs’ work, knowledge about CHF and about valuable energy conservation strategies. The programme seemed to support the OTs to work in a more comprehensive client-centered way.Conclusion The work with this thesis has increased the limited existing knowledge about elderly people with CHF and their ADL ability, fatigue and the adaptation of occupational performance that they use to manage their daily activities. The experiences indicated that a specialized programme including energy conservation for occupational therapy in primary healthcare seemed to support the OTs work in a more comprehensive client-centered way. The programme needs to be further evaluated.
|
|
| 9. |
- Nygren, Ulla, 1960-
(författare)
-
Individual placement and support (IPS) i en socialpsykiatrisk kontext : en väg till arbete för personer med psykiskt funktionshinder?
- 2012
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Introduktion Delaktighet i arbete är för de allra flesta människor en önskad och viktig aktivitet av många olika anledningar, men för personer med en psykisk sjukdom är inklusionen i arbetslivet begränsad. I Sverige är en psykiatrisk diagnos den vanligaste orsaken till sjukskrivning och värst är situationen för unga personer (2011). Det finns ett mycket stort behov av rehabilitering till arbete för personer med en psykisk sjukdom. En metod för detta är Individual Placement and Support (IPS), som internationellt betraktas som den mest effektiva insatsen för att hjälpa dessa personer till anställning. Syftet med denna avhandling är att undersöka IPS i en socialpsykiatrisk kontext med avseende på arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade utfall, prediktorer för anställning och deltagarnas uppfattning om kompetens i vardagen. Ett ytterligare syfte var att beskriva det kvalitativa innehållet i IPS-insatsen ur klienternas och IPS-coachernas perspektiv. Metod Forskningsprojektets kontext utgjordes av två IPS-verksamheter, vilka var organiserade i respektive kommuns socialtjänst som tidsbegränsade projekt. Sextiofem män och kvinnor med olika psykiska sjukdomar som deltog i verksamheternas IPS-program inkluderades i studien. Arbetsrelaterade data rapporterades varannan månad av IPS-coacherna under två års uppföljning och innefattade: typ av sysselsättning och omfattning, typ och omfattning av IPS-insats, samt beskrivningar av vad som underlättat respektive försvårat i arbetet med klienterna. Icke arbetsrelaterade data samlades in vid baseline, vid 12 månader och vid 24 månader: psykiatriska symtom, självkänsla, livskvalitet, generellt psykosocialt fungerande, aktivitetskompetens och aktivitetsvärdering, samt delaktighet. Deltagarna intervjuades också vid 12 och 24 månader. Data analyserades i olika kombinationer i de fyra delstudier som är inkluderade i avhandlingen. Mest användes icke-parametrisk statistik, men också Rasch-analyser. I den sista delstudien tillämpades en kvalitativ fallstudiemetodik. Resultat Tjugofem procent var vid något tillfälle under det första året i anställning och ytterligare 14 procent var engagerade i reguljära studier. Alla utom fyra av deltagarna var vid något tillfälle i sysselsättning i någon form, mestadels i arbetsträning på vanlig arbetsplats. Omfattningen av anställning, studier och arbetsträning under det första året varierade mellan endast en vecka till 41 veckor. En liknande variation fanns i antalet timmar i sysselsättning. Deltagare i någon form av sysselsättning vid 12 månader visade positiva förändringar över tid med avseende på psykiatriska symtom (p=0.000) och psykosocialt fungerande (p=0.000). Dessa personer var också mer tillfredsställda med sin sysselsättningssituation (p=0.009). Tre potentiella prediktorer för anställning kunde identifieras, men bara psykiatriska symtom kvarstod som signifikant på en nivå av p<0.05. En lägre grad av psykiatriska symtom ökade oddset med 5.5 för att uppnå anställning under ett år. Generellt skattade deltagarna värdet av att kunna utföra olika aktiviteter i vardagen högre än hur de skattade sin förmåga att utföra dessa. Kliniskt meningsfulla glapp återfanns bland de mest värderade som handlade om att kunna sköta sin ekonomi och sina grundläggande behov, samt att kunna göra det man tycker om att göra. Flera av de aktiviteter som uppfattades som svårast att utföra är relaterade till förmågor av betydelse för att uppnå anställning. Fallstudien illustrerade komplexa processer i IPS-interventionen. En av dessa visade på betydelsen av reflekterade erfarenheter för klienters omkonstruktion av sina aktivitetsidentiteter och betydelsen av kontinuitet för att kunna göra det. Diskussion Deltagandet i IPS-programmen resulterade i sysselsättningsförändringar för de allra flesta av deltagarna, men proportionen i anställning var låg i jämförelse med de allra flesta internationella resultat. Komplexa processer uppstod på vägen i riktning mot arbete och både i de framgångsrika och mindre framgångsrika fallen, avseende anställning, förändrades personernas upplevelse av sig själva som aktörer. IPS är betraktad som evidensbaserad för personer med allvarlig psykisk sjukdom, vilket vanligen inkluderar personer med schizofreni och andra psykossjukdomar, men den undersökta gruppen av deltagare dominerades av personer med olika tillstånd av ångest och depression och relativt många personer hade neuropsykiatriska diagnoser. I kontrast till många andra studier av IPS, identifierades en lägre grad av psykiatriska symtom utgöra en prediktor för att bli anställd. Deltagarnas uppfattning om aktivitetskompetens och värdering av kompetens visade att det fanns glapp däremellan, som är viktiga att uppmärksamma när insatser ges i syfte att främja utvecklingen av värderad kompetens bland personer med psykiskt funktionshinder. Slutsats Denna avhandling representerar ett av de första försöken att studera IPS i en svensk kontext som kännetecknas av att det är socialtjänsten som är delvis ansvarig för psykiatrisk rehabilitering. Interventionen kan betraktas som användbar, men designen på denna studie tillåter inte att dra slutsatser om dess effektivitet. Genom att samla mer detaljerad information från klienters och IPS-coachers erfarenheter är det möjligt att få syn på processer som uppstår i en IPS-intervention och några av de komponenter som är av speciell betydelse för denna. Konsekvenserna av att ha högre grad av psykiatriska symtom tycks vara en barriär mot att bli anställd. En viktig förutsättning för att kunna förverkliga IPS uppfattas vara koordinerade samarbeten mellan de involverade aktörerna.
|
|
| 10. |
- Pihkala, Heljä, 1961-
(författare)
-
Beardslees preventiva familjeintervention för barn till föräldrar med psykisk sjukdom. Svenska familjers erfarenheter
- 2011
-
Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- It has been known for many years that the children of parents with mental illness run a high risk of developing psychiatric and other problems both during their childhood and later in adulthood. Meeting and providing support for the patients’ children has, however, been a neglected area in adult psychiatry until today. Recent supplementary legislation in the Nordic countries obligates the professionals in health services to take account of the needs for information and support of the children and their families when a parent suffers from a serious illness. Beardslee’s preventive family intervention (FI) is the first family-based and structured method used in psychiatric services in Sweden. The method has some evidence of positive long-term effects for the children and families with parental depression. The purpose of this thesis was to investigate the FIs safety and feasibility in Sweden (paper I), its’ perceived impact for the families (papers I, III and IV) and also to examine the process of the FI from the perspective of the ill parent, the other parent and the children (papers II, III and IV). The studies were conducted in naturalistic settings. The data in paper I was collected by using a questionnaire to parents and children (117 parents and 89 children responded) one month after an FI. Paper II comprises interviews with ten parents, suffering from depression, about their decision process for participation in an FI. In papers III and IV the data from 25 interviews with parents and 14 interviews with children about the experiences of the FI is presented. Seventy five professionals from 29 psychiatric units had conducted the FIs for the families that participated in the studies. The data was analyzed by descriptive statistics and chi2 (I), Grounded theory (II and III) and Qualitative content analysis (IV). The results in paper I showed that the overall satisfaction with the FI was high for both parents and children. Ninety three percent of the answers from parents to questions concerning the satisfaction with the FI were positive, and 71 % of the answers from the children. The reported perceived impact of the FI was also predominantly positive. Feelings of guilt decreased for 89 % of the children who had had feelings of guilt towards the parent prior to the FI. Knowledge about the parent’s illness was perceived to increase for 74 % of the children. There were a few negative answers about the impact of FI from the children; five children experienced increased concerns about the parent and three children reported a lower level of well-being after the FI. In paper II the interviews with the depressed parents revealed ambivalence in the decision to participate in an FI. The parents longed for knowing how their children were feeling, how they thought about the illness and if it had harmed them. On the other hand, the parents were anxious about hearing the answers to their questions, as feelings of shame and guilt were associated with these. Exposure to outside opinion was also both relieving and scaring. The examination of the parents’ experiences continued in paper III. The process of opening up the dialogue about the illness with the children was demanding. To listen to the children’s experiences, to find the words to speak about the illness to the children and finally to be able to start to talk about it in the family session required a solid base of confidence and security in the professionals and in the method. The FI as a method seemed to provide favorable conditions for an establishment of an alliance with the parents. The children’s experiences of the FI are presented in paper IV. Most of the children described a sense of relief because of better knowledge about the parent’s illness and increased communication in the family and thus they also felt released from some worry for the parent. They could spend more time with their friends and did not need to take so much responsibility at home. Parents and children in the same families described the changes in similar ways, indicating mutual understanding in the families. The parents experienced themselves as stronger in their roles as parents and less ashamed. In summary, the families are satisfied with their participation in FI, they report a positive impact and the number of perceived negative effects is low. The children describe a sense of relief from concerns about the parent’s illness.
|
|
