| 1. |
- Blomberg, Gustaf, et al.
(författare)
-
Bidrag och motprestation : En uppföljning av sex stadsdelsområdens aktiveringsprogram för arbetslösa socialbidragstagare
- 2006
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Inom de flesta av Stockholm stads stadsdelsförvaltningar finns verksamheterdit arbetslösa som ansöker om socialbidrag hänvisas efter attde kontaktat socialtjänsten. De bidragssökande skall sedan under enviss tid delta i daglig verksamhet, så kallade aktiveringsprogram.Syftet med denna studie har varit att beskriva och följa upp arbetet idessa program inom sex stadsdelsförvaltningar. De centrala frågeställningarnai studien är:• Vad säger tidigare svensk respektive utländsk forskning påområdet?• Vilka skillnader och likheter finns mellan de olika stadsdelsområdena?• Hur arbetar man i stadsdelsförvaltningarna med arbetslösa socialbidragstagareoch hur motiverar man sitt arbetssätt?• Vilken syn har personal respektive chefer på verksamheten?• Hur upplever deltagarna i programmen hjälpen de får?• Vad är utfallet för arbetslösa socialbidragstagare som deltagit iaktiveringsprogrammen?För dessa ändamål har fyra enkätundersökningar genomförts och statistikur Stockholms stads register tagits fram och bearbetats.De sex stadsdelsområden som behandlas i studien är Vantör, Skärholmen,Kista, Hässelby-Vällingby, Rinkeby och Spånga-Tensta. Dessastadsdelsområden har i samtliga fall utom Hässelby-Vällingby likheteri form av relativt hög andel utrikes födda, högt bidragstagande,en problematisk arbetsmarknadssituation m.m. i förhållande till genomsnittet i Stockholms stad men skiljer sig också åt. De har, somvisats i studien, till viss del olika utgångslägen, där Rinkeby har den”svåraste” situationen. Jämför man utvecklingen av arbetslöshet ochsocialbidragsstagande över tid i de olika stadsdelsområdena finnerman att den ser ut på samma sätt, d.v.s. kurvorna som beskriver utvecklingenser likadana ut men ligger på olika nivåer. I samtligastadsdelsområden har antalet socialbidragstagare minskat sedan 1998.Men det finns även stora skillnader mellan stadsdelarna inom respektivestadsdelsområde.Verksamheterna för arbetslösa socialbidragstagare som bedrivs av desex stadsdelsförvaltningarna liknar varandra. Alla sex strävar efter attfå sina deltagare ut på arbetsmarknaden alternativt i studier för att nåegenförsörjning. Så skall fullmäktiges mål för minskat bidragstagandeoch ökad sysselsättning i staden förverkligas. Verksamheterna skiljersig åt när det gäller krav, avgränsning av målgrupp, omfattning påverksamheten och val av fokus i arbetet. Samtliga arbetar dock medaktivering via motivationsinsatser, stöd, råd och hjälp med att sökaarbete. I alla verksamheterna ställs krav på aktivt deltagande, mengraden av kontroll och sätt att kontrollera varierar. Bara ett fåtal verksamheterhar satt upp en tidsgräns för aktiveringen. Det går således ide flesta fall att i åtminstone teorin befinna sig i aktivering hur längesom helst som arbetslös socialbidragstagare.Som en del av studien har enkätundersökningar genomförts inom socialtjänstensenheter för ekonomiskt bistånd respektive arbetsmarknad,för att få personalens och chefernas perspektiv på den verksamhetde arbetar inom. Deras inställning sammanfaller i hög grad, enligt våraundersökningar. Det är den arbetslinje som formulerats i måldokumentensom gäller och personalen ser arbetet att motivera deltagarnaatt nå egenförsörjning som centralt. Deltagarnas bristande vilja attbryta sitt bidragstagande ses samtidigt som ett större problem blandpersonalen än bland cheferna.I samtliga sex stadsdelsområden får den som vill ansöka om socialbidragsin första kontakt med socialtjänsten via så kallade mottagningsenheter.I rapporten har en mindre undersökning genomförts för attbland annat se hur stor andel av dem som tar en initial kontakt medmottagningsenheterna som sedan går vidare med sin ansökan. Vår begränsade undersökning visar inget utmärkande hos de individer, enfjärdedel av de sökande, som avbryter sin ansökan direkt under denförsta kontakten med mottagningsenheterna. Då alla utom en som fullföljtsin socialbidragsansökan sedan också beviljats bidrag, verkarpersonalen på mottagningsenheterna vara väl insatta i vilka krav somställs för att klienten till sist ska erhålla försörjningsstöd.Efter inskrivning i aktivitet ställs olika krav på individen, exempelvisnärvaro på en viss plats under en viss tid, ett visst antal sökta jobb pervecka m.m. Det är rimligt att anta att individens motivation att delta iverksamheten och dennes syn på aktiviteten har påverkan på resultatetav aktiveringen. Därför har en enkätundersökning genomförts blanddeltagarna. Undersökningen visar i linje med tidigare forskning attdeltagarna har låga förväntningar på programmens förmåga att ökaderas chanser att få ett arbete. Samtidigt skulle en del delta även omprogrammen vore frivilliga, antagligen på grund av andra upplevdapositiva effekter av deltagandet.En del av socialbidragstagarna kommer att få arbete efter att ha genomgåttaktiveringsprogrammen, men det går inte att dra slutsatsen attenskilda deltagare fått arbete bara för att de lämnar verksamheten. Vidtill exempel studier, föräldraledighet eller flytt till ett annat stadsdelsområdelämnar deltagarna även den aktuella insatsen. För att kunnafölja deltagarna över tiden och se vart de tar vägen har Stockholmsstads egen statistik använts i en uppföljande registerundersökning.Undersökningen visar att knappt 21 % av deltagarna gått till egenförsörjningi form av arbete eller studier efter att ha avslutat sin aktivering.Då vår registerundersökning saknar jämförelsegrupper har det inte gåttatt beräkna några effekter av aktiveringen. Tidigare forskning på områdetär sparsam, i synnerhet i Sverige. Att döma av tidigare utvärderingarav aktivering, framförallt gjorda i USA, visar aktiveringsprograminga tydliga effekter för deltagarnas möjligheter att finna varaktigegenförsörjning. Vad som är en stor respektive god effekt förblir islutändan alltid en politisk fråga.Aktiveringsprogram verkar ha vunnit mycket popularitet runtom ivästvärlden genom sin politiska gångbarhet. De empiriskt belagda resultaten ger inget tydligt stöd för aktiveringsinsatserna. Bidragstagandethar minskat i de sex stadsdelsområden som studerats här mendenna trend är generell för Sverige och inleddes redan innan aktiveringsinsatsernasinförande. Dessutom kostar det att driva aktiveringsprogram.Hur stor roll makrofaktorer som högkonjunktur och socialpolitiskareformer spelar är oklart. Det behövs minst sagt mer forskningpå området.Tidigare arbetsmarknadspolitisk forskning visar att arbetsgivare verkarvara mer positivt inställda till dem som deltagit i statliga arbetsmarknadsåtgärder– särskilt till dem som genomgått AMU – än tillarbetssökande som ”bara” gått arbetslösa. Det kan ses som ett argumentför någon form av aktivering. I framtiden kan den centralt styrdaarbetsmarknadspolitiken förväntas flyta ihop med den lokala. En sådantrend kan redan skönjas såväl i Sverige som utomlands. Det kanleda till att alla arbetssökande inlemmas under det statliga arbetsmarknadspolitiskaansvaret. Det skulle i sin tur kunna innebära merresurser till och högre kvalitet på insatserna för framtida arbetssökandesocialbidragstagare.
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
- Forster, Martin, et al.
(författare)
-
Charlie och Komet : utvärdering av två lärarprogram för elever med beteendeproblem
- 2005
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I de flesta klasser finns det elever med beteendeproblem. Dessa elever beskrivs ofta som svåra att undervisa, de kräver lärarens oavbrutna uppmärksamhet och uppfattas rent allmänt som besvärliga. Att tidigt uppvisa beteendeproblem innebär samtidigt ökad risk för olika typer av svårigheter senare i livet. Denna rapport utvärderar hur två lärarbaserade program kan hjälpa dessa elever. Resultaten baseras på 135 lärare från 63 skolor med elever i årskurs 1 och 2. Lärarna rekryterades under tre på varandra följande terminer. Lärarna fördelades slumpmässigt till utbildning i programmet KOMET eller CHARLIE. En del av lärarna som fick CHARLIE fick vänta i sex månader innan utbildningen påbörjades. På så sätt kunde effekterna av programmen jämföras med utvecklingen i en klass utan program. Från varje klass valdes en elev med beteendeproblem ut, det vill säga 135 elever. Denna rapport handlar om programmens effekter för dessa elever. Lärarskattningar, kamratskattningar, självskattningar och observationer genomfördes efter randomiseringen, efter sex månader och efter 14 månader. Resultaten visar inga statistiskt säkerställda skillnader mellan grupperna efter sex månader. Efter 14 månader hade eleverna i KOMET-gruppen mindre beteendeproblem, i synnerhet hyperaktivitet. De hade även mindre kamratproblem. KOMET hade även positiva effekter på lärarnas beteenden efter 14 månader. Det var drygt dubbelt så stor chans att en elev i KOMETgruppen skulle bedömas som ett lyckat fall efter 14 månader jämfört med en elev i CHARLIEgruppen.
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Karlberg, Martin, 1969-, et al.
(författare)
-
Skolk : sund protest eller riskbeteende?
- 2004
-
Rapport (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Synen på olovlig frånvaro från skolan – skolk – varierar. Grovt sett finns det två konkurrerande synsätt. Det ena betraktas skolk som berättigad protest mot en skola som inte förmår ge eleverna arbetsglädje och en sund reaktion på en skola som inte tillgodoser elevernas behov. Det andra synsättet är att skolk är ett uttryck för ungdomens en i hög grad riskfylld livssituation där skolmisslyckande går hand i hand med missbruk och kriminalitet. Den här rapporten belyser dessa två synsätt med hjälp av tidigare forskning och med data från Stockholms drogvaneinventering från 2002. Elever i grundskolans år 9 och gymnasiets år 2 som uppger att de skolkat jämförs med dem som inte gjort det vad gäller social bakgrund, drogvanor, annan kriminalitet samt skolanpassning. Resultaten visar att: · 34 procent av flickorna och 29 procent av pojkarna i grundskolans år nio hade skolkat minst en gång under den senaste tioveckorsperioden. Ungefär en elev per klass (fyra procent) hade skolkat mer än tio gånger. I gymnasieskolan hade 59 procent av flickorna och 57 procent av pojkarna skolkat under samma period. Ungefär var sextonde flicka och var tionde pojke i gymnasieskolans andra år hade skolkat mer än tio gånger. · Skolkarna var jämt fördelade över Stockholms alla stadsdelar. De skolkande eleverna kom oftare från hem med endast en förälder. Grundskoleleverna som skolkat mer än tio gånger hade dessutom oftare invandrarbakgrund och föräldrar med grundskola som högsta utbildning. Den övervägande majoriteten av skolkarna kom dock från helsvenska hem med föräldrar som förvärvsarbetade. · Skolkarna var som grupp betraktat avsevärt mer kriminella än övriga elever. Det gäller alla typer av undersökta brott, mängden brott, andel som debuterat tidigt med brottslighet och andel som åkt fast för polisen. Ungdomar som skolkat var också oftare själva offer för brottslighet. · Skolkarna var i högre utsträckning högkonsumenter av tobak, alkohol, lösningsmedel, narkotika, doping samt sömn-/lugnande medel utan läkarrecept. De var även överrepresenterade bland dem som debuterat tidigt med droger, en faktor som kraftigt ökar risken för framtida drogproblem. · De som skolkat trivdes något sämre i skolan, upplevde sig ha mindre kontroll över sin situation i skolan, hade mindre uthållighet, var oftare arga och irriterade, fuskade oftare i skolan samt mobbade oftare andra och blev själva oftare mobbade (notera att uppgifterna om mobbning gäller endast pojkar). Bland eleverna som skolkat var det även betydligt vanligare att sakna betyg i minst ett av kärnämnena svenska, engelska och matematik. · Skolkarna bestämde oftare själva när de skulle komma hem på kvällarna, färre av dem anförtrodde sig till föräldrarna vid problem och de umgicks mindre ofta med föräldrarna. Skolkarnas föräldrar kände mindre ofta till var barnen var på helgerna och vilka de umgicks med. De serverade också oftare sina ungdomar alkohol i hemmet. De ungdomar som skolkade umgicks oftare med kamrater som använder tobak, alkohol och narkotika respektive som hade åkt fast för polisen på grund av brottslighet. Flera av dem hade även debuterat sexuellt och det var vanligare bland dem att ha haft samlag utan preventivmedel. · Samtliga ovan uppräknade riskbeteenden ökade i förekomst ju mer ungdomarna hade skolkat. Det finns dock en liten grupp elever som skolkar regelbundet men som inte begått brott, använt droger etcetera. Sammantaget visar resultaten att de skolkande eleverna var kriminella i högre utsträckning än de som inte skolkat, flera av dem använde droger, de begick oftare allvarliga regelbrott i skolan och hade oftare ofullständiga betyg i kärnämnena, deras föräldrar hade sämre insyn i deras liv, de umgicks oftare med asociala kamrater och de hade oftare debuterat sexuellt samt haft oskyddad sex. Det finns således föga i resultaten som talar för att skolk ska betraktas som en konstruktiv, sund protest eller ett friskhetstecken. Resultaten talar istället för att skolk ska betraktas som en markör för en generell asocial karriär. Rapporten avslutas med en diskussion om skolans ansvar för att förebygga skolk.
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
- Lingärde, Svante, et al.
(författare)
-
Om barnfattigdom - ansvar, insatser och orsaker
- 2006
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Denna rapport syftar till att ge en flervetenskaplig belysning av olika aspekter av barnfattigdom i dagens Sverige och i Stockholm. Perspektiven är historiska, juridiska, politiska, ekonomiska och sociala. I en historisk jämförelse framträder bl a att barnen under det senaste halvseklet kommit att bli allt mera överrepresenterade bland dem som får ekonomiskt bistånd i Sverige. De juridiska aspekterna av samhällets ansvar problematiseras i relation till tolkningen av FN:s Barnkonvention. Uppgiftsfördelningen mellan överstatliga och mellanstatliga organ, svenska staten och de svenska kommunerna är emellertid oklar på flera punkter. Detta bidrar till att det kan bli svårt att uppfylla EU:s mål att utrota barnfattigdomen till 2010. Ett stort ansvar ligger på kommunerna, som emellertid har små möjligheter att strategiskt påverka barnfattigdomen. En närmare studie av Stockholms stad visar bl a på en fortgående process av segregation mellan stadsdelarna. Samtidigt som barnperspektivet blivit tydligare i de kommunala verksamheterna de senaste åren, kvarstår stora svårigheter att agera långsiktigt inom dessa verksamheter. Avslutningsvis diskuteras ämnesövergripande och ideologiska aspekter av arbetet mot barnfattigdom.
|
|
| 10. |
- Lingärde, Svante, et al.
(författare)
-
Vägen tillbaka - om socialtjänsten, Försäkringskassan och de långtidssjukskrivna
- 2007
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Socialtjänstens arbete med arbetslivsinriktad rehabilitering är omfattande och har på senare år kommit att få en växande betydelse genom att allt fler långtidssjuka står utan både arbete och socialförsäkringsskydd. I denna rapport undersöks hur socialtjänsten i Stockholm arbetar med långtidssjuka personer som är nollklassade hos Försäkringskassan. En forskningsöversikt görs om orsakerna till de höga sjuktalen i Sverige och vilka faktorer som kan påverka långtidssjukas möjligheter att komma tillbaka till arbetslivet. Vidare diskuteras Försäkringskassans, Arbetsmarknadsverkets, arbetsgivarnas och landstingens rehabiliteringsansvar. Därefter studeras, främst genom chefsintervjuer, hur arbetslivsinriktad rehabilitering organiseras inom socialtjänsten i Stockholms stad och fem av stadsdelsförvaltningarna. Avslutningsvis diskuteras vilka konsekvenser den samhälleliga arbetslinjen och organisationen av rehabilitering kan ha för långtidssjuka människor idag.
|
|
