| 1. |
|
|
| 2. |
- Rogosik, Lotta, et al.
(författare)
-
Att stjälpa den som ingen hjälp vill ha. Förvaltningsdomstolens utredningsansvar och processramens begränsningar i tvångsvårdsmål
- 2020
-
Ingår i: Förvaltningsrättslig tidskrift. - 0015-8585. ; 83:3, s. 427-461
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Officialprincipens genomslag i förvaltningsdomstol är en av förvaltningsprocessens mest omdiskuterade problem, och måste beskrivas som särskilt kontroversiellt i tvångsvårdsmål. Dessa skiljer sig på flera sätt från andra förvaltningsprocesser – ingripandet, som förvisso i formell mening är att hänföra till betungande förvaltningsbeslut, skulle utifrån materiella överväganden kunna betraktas som en förmån. Även om vi, liksom de flesta, tar avstånd från en sådan beteckning, uppmärksammas i denna artikel ett flertal paradoxer och motsägelser, som eventuellt beror på hur det mer tidsenliga formella rättssäkerhetstänket omsätts i rättslig praktik. Utredningsansvaret och processramens begränsningar har under senare tid ställts på sin spets i ny rättspraxis, där HFD på olika sätt bidragit till en uppluckring av ”saken” medan kammarrätterna i Göteborg och Stockholm på senare tid verkat för en uppstramning – åtminstone i LVU-mål. Vi förvånades över att över- och underinstans drar i olika riktningar, där den formella rättssäkerheten bättre främjas av det spår som kammarrätterna valt. Avvägningen mellan formell och materiell rättssäkerhet är särskilt betydelsefull i tvångsvårdsmål där materiella skyddsöverväganden sker på liv och död.
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
- Östlund, Allison, et al.
(författare)
-
"Uppväxtplaceringar" – gråzon eller frizon för barnets bästa?
- 2021
-
Ingår i: Förvaltningsrättslig Tidskrift. - 0015-8585. ; :5–6, s. 911-937
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Artikeln uppmärksammar ett hittills outforskat fenomen: s.k. “uppväxtplaceringar” av tvångsvårdade barn. Termen uppväxtplacering förekommer inte i lagstiftningen och formaliserade beslut om att barn ska uppväxtplaceras fattas inte. Fenomenet beskrivs bäst som en informell socialtjänstpraktik, som innebär att socialtjänsten betraktar en familjehemsplacering som ”permanent”. Är det förenligt med LVU:s återföreningsprincip att socialtjänsten på detta sätt bestämmer sig för att inte verka för en återförening? Har de biologiska föräldrarna några rättsmedel att tillgripa? Har domstolarna någon möjlighet att utöva kontroll? Genom frågor av detta slag läggs grunden för en bredare förståelse av uppväxtplaceringar, som kan uppfattas antingen som en nödvändig frizon för socialtjänstens arbete eller som en problematisk gråzon, som bör bli föremål för reglering. I artikeln integreras rättslig analys med empiriskt intervjumaterial. Genom att återge röster från domare, offentliga biträden och socialsekreterare med erfarenhet av LVU-mål synliggörs en praktik som annars förblivit dold.
|
|
