| 1. |
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Eriksson, Niklas, 1976-
(författare)
-
Invasionsfartyget som blev en mjölskuta : identifieringen av ”Dalarövraket” som strussen Bodekull (1661-1678)
- 2018
-
Ingår i: Forum navale. - 0280-6215 .- 2002-0015. ; :74, s. 12-53
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- In 2003 a well preserved shipwreck was discovered north of Dalarö in the Stockholm Archipelago. Artefacts indicated that the ship sank during the mid or later half of the 17th century. An archaeological survey revealed that even if the vessel was very small it showed many details that are usually found on large sailing warships, such as gun ports along the sides and a lion figure head. Despite the massive attention the wreck has achieved, from researchers, media and others, the original identity of the wreck has remained an open question until now. In the preserved minutes and letters of the Swedish Admiralty kept in the Military Archives reveal that the Swedish king Karl X Gustav ordered a number of small vessels to be used for transport of horses and soldiers in his war against Denmark in 1659. After the unpredicted death of the king, the campaign against Denmark was cancelled and the unfinished ships were rebuilt in different ways. One of these was Bodekull, which was built under supervision of the newly recruited English Master Shipwright Thomas Day between 1659 and 1661. As the design was changed during construction, several unique details, that are also visible on the wreck, are mentioned in the preserved correspondence between the shipyard and the Admiralty. In October 1678 the Bodekull was sent from Kalmar to grind cereals ata mill along the coast. Despite his instructions he sailed to Fagerholmen in the Stockholm archipelago. On its way back the ship hit a rock and sank. 20 barrels of water soaked flour was sent to Stockholm. This article summarizes the archival research that has led to the identification of the ship.
|
|
| 8. |
- Eriksson, Niklas, 1976-
(författare)
-
Vraket efter Gribshunden (c. 1483-1495) – ett unikt exempel på medeltida skeppsarkitektur
- 2019
-
Ingår i: Forum navale. - 0280-6215 .- 2002-0015. ; :75, s. 80-91
-
Tidskriftsartikel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- In 1971 the remains of an old shipwreck were found in shallow water inside the island of Stora Ekön, south of the town of Ronneby in southern Sweden, but it was not until 2000 that archaeologists observed that it was in fact the remains of a large medieval ship. Several underwater archaeological surveys have been carried out at the site and the recovered artefacts are preserved at Blekinge county museum. Wood samples from the wreck was dated to 1483 and in connection the wreck was identified as the remains of King Hans large warship Gribshunden, which sank in the Blekinge archipelago in 1495 on its way from Copenhagen to Kalmar. In 2013 renewed surveys at the wrecksite were initiated through the project “Ships at War” at Södertörn University. Through these surveys it could be stated that Gribshunden resembles one of the state of the art, specially built warships that was introduced in this period. These ships were extremely expensive and very rare already in the 15th century. The survey also showed that much of this important ship still is preserved. The text is based on a lecture for the Swedish Society for Maritime History on 21 November 2018.
|
|
| 9. |
- Fors, Per, 1988-
(författare)
-
Skeppet Vasas kemi : Ett halvt sekel av naturvetenskaplig forskning
- 2015
-
Ingår i: Forum Navale. - Stockholm : Sjöhistoriska Samfundet. - 0280-6215. ; 71, s. 46-83
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Regalskeppet Vasa, som förliste under sin jungfrufärd år 1628, är idag ett av Sveriges viktigaste och mest intressanta museiföremål. Vasa bärgades år 1961 och ansågs fullt konserverad år 1990, då hon flyttats in i det nuvarande museet. Efter den omåttligt regniga sommaren år 2000 började gulvita fällningar att synas på skeppets skrov och på flera av de tillhörande träföremålen. Oron över skeppets skick startade ett massivt medialt pådrag. Detta skulle bli starten för tre mycket omfattande naturvetenskapliga projekt som har bidragit med nya insikter inom kemi, mekanik och mikrobiologi. Forskningsresultaten från dessa projekt skulle visa sig vara relevanta inte bara för Vasa, utan för många andra vrak som Mary Rose i Portsmouth, England och Batavia i Freemantle, Australien. Vasamuseet var det första maritima museet i världen att initiera ett naturvetenskapligt forskningsprojekt av den här magnituden och en stor del av det arbete som bedrivits inom ramen för projekten har varit världsledande. Denna artikel redogör för den naturvetenskapliga forskning som har bedrivits kring Vasa sedan hon togs upp och försöker beskriva de problem forskarna och konservatorerna stått inför genom åren. Artikelns huvudsakliga fokus ligger på den intensifiering av forskningen som skedde efter den blöta sommaren år 2000.Trots fjorton år av intensiva studier av skeppets kemi är forskarna ännu inte överens om vilka processer som faktiskt låg till grund för utfällningarna och huruvida dessa processer är aktiva idag. Tidvis har projekten karaktäriserats av ett stort mått av ovisshet och motstridiga teorier, och detta i betydligt större utsträckning än andra konventionella kemi- och mekanik- projekt. Anledningarna till denna ovisshet beror dels på att vattendränkt ekträ är ett mycket heterogent och komplext material, dels på att forskarna inte har kunnat ta tillräckligt många prover ur skeppet för att bevisa sina teorier. Förutom dessa rent metodologiska problem har projektens mycket prestigefulla natur ibland bidragit till viss oenighet mellan de forskarlag som varit delaktiga, vilket ytterligare försvårat processen. Studien har genomförts genom intervjuer med majoriteten av de forskare som varit aktiva inom området de senaste femton åren, samt genom artikel-, arkiv- och protokollstudier.
|
|
| 10. |
|
|
