| 1. |
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Dodillet, Susanne, 1977
(författare)
-
Grisen vs eleven en talande konflikt
- 2018
-
Ingår i: Alba.nu. - 1403-5448. ; 180403
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Enligt läroplanen ska grundskolan kännetecknas av saklighet och allsidighet. Det är skolans uppdrag att förmedla faktakunskaper och att upplysa om olika sätt att tolka dessa och att på så sätt möjliggöra för individen att ta egna beslut. Detta kan beskrivas som ett genuint pedagogiskt mål: barn ska utvecklas till myndiga vuxna. Alldeles för ofta ersätts detta pedagogiska mål emellertid med det politiska målet att forma ”goda medborgare”. Inte individens frigörelse, utan dess anpassning till en föregiven samhällelig norm eller vision står då i centrum. Ett konkret exempel på ambitionen att skapa goda medborgare, dvs människor som lever i enlighet med ett föregivet ideal, hittade jag häromdagen i dotterns skolväska: sagan Grisbra, Roberta! som ingår i en serie läseböcker för lågstadiet. Berättelsen handlar om den talande grisen Roberta som göms av sin bonde. Bonden är rädd att människorna kommer sluta äta gris när de får reda på att grisar kan tala, vilket också händer under sagans gång. Roberta rymmer och offentliggör nyheten i en tv-debatt. Alla människor slutar äta gris och firar julafton inte med skinka utan med sina talande griskompisar. För att inte missa budskapet frågas barnen i slutet av boken om de vet vad människor som inte äter kött heter samt anmodas att diskutera för- och nackdelarna med att äta kött. (Här hittar du ett smakprov ur boken: https://issuu.com/smakprov/docs/53beb2fdebe59c587da2da3833b4589fa84f40ca Bokens budskap kan tyckas lovvärt och inte heller är det fel att skolan tematiserar komplexa moraliska och etiska frågor som köttätandet, tänkte jag när dottern hade läst färdigt. Frågan är hur denna tematisering ska gå till. Utifrån det pedagogiska målet att bidra till människors upplysning framstår Grisbra, Roberta! som ett exempel på den osaklighet och ensidighet som politiserad utbildning kännetecknas av. Sagan om Roberta är ingen faktatext, utan en fiktiv berättelse med ett tydligt moraliskt budskap. Boken förmedlar inte kunskaper om köttindustrin och presenterar inte argument för och emot vegetarianism. Roberta finns inte. Nyheten om de talande grisarna som avslöjas framför bokens tv-kameror är falsk. Att göra sagan till utgångspunkt för en diskussion om köttätandets för- och nackdelar, bemyndigar inte eleven till välunderbyggda, självständiga ställningstaganden. Sagan appellerar till läsarens känslor och moraliserar istället för att upplysa. Även om det är lätt att sympatisera med bokens sensmoral, är det tveksamt om skolan borde ta ställning i komplexa moraliska frågor som denna. Ska skolan och ska läraren använda sin auktoritet till att propagera för ett särskilt levnadssätt och en särskild samhällsordning hos den framväxande generationen? Eller borde samhällslivet istället formas av medborgarnas varierande övertygelser och därmed vara mångfacetterat och i ständig förändring? Sagan om köttätandet framstår som oproblematisk i ett system där staten propagerar ett visst sätt att leva, och tillskriver utbildningssystemet syftet att fostra den människotyp som är kapabel att skapa, representera, och föra vidare denna levnadsform. Men den går dåligt ihop med ett samhälle som erkänner att människor kan utveckla olika preferenser beroende på sin familjära, kulturella och religiösa bakgrund och med en skola som hjälper till att skapa förståelse för denna mångfald. Är alltså den lilla sagan om grisflickan ett tecken på den fria världens undergång? Jag läser läseboken som uttryck för en tilltagande tendens att missbruka skolan som verktyg för skapandet av en allt mer specificerad värdegrund. Men, berättelsen om Roberta har också påmint mig om att den politiserade skolan kännetecknas av en övertro på skolans möjlighet att fostra den nya generationen. Dottern älskar sin korv med bröd också efter hon läst klart. Hon tycker det är konstigt att jag läser sagan om Roberta som en anti-Bratwurst bok. Uppenbarligen är det svårare att sprida ett moraliskt budskap än vad man skulle kunna tro. Barn är vana vid talande grisar i sina böcker insåg jag när vi diskuterade de nämnda frågorna till texten. De kan se skillnaden mellan fiktion och verklighet.
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Dodillet, Susanne, 1977
(författare)
-
Mediernas förvanskning av coronakritiken
- 2021
-
Ingår i: Dagens Arena. ; 4 april
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Det finns goda skäl att kritisera coronapolitiken. Att då förlöjliga och förfäras över protester mot den förda politiken blir problematiskt. Speciellt när det görs av medier.
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
- Dodillet, Susanne, 1977
(författare)
-
Replikskifte om pedagogisk forskning
- 2017
-
Ingår i: Svenska Dagbladet. - 1101-2412. ; :18 juli
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- I söndagens tidning (16 juli 2017) uttalade Inger Enkvist ett hot mot lejonparten av svensk pedagogisk forskning som inte handlar om att optimera elevernas kunskapsresultat. Istället för att utföra effektstudier och utveckla evidensbaserade undervisningssätt håller forskare på med kritiska analyser av läroplaner kritiserade hon. För Inger Enkvist är dessa studier trams. ”Varför skulle samhället fortsätta att betala för den här verksamheten?”, undrar hon till synes svarslöst. Detta trots att svaret är så enkelt. Samhället borde fortsätta att betala för kritisk pedagogisk forskning för att skydda sig mot den övertro på evidensbasering som Inger Enkvist ger uttryck för i sitt debattinlägg. Skola och utbildning handlar om barn och deras individuella utveckling, inte om programmeringen av tekniska apparater. Försöken att utveckla allmänna rekommendationer och handlingsanvisningar för denna komplexa och mycket känsliga process är både omänskliga och dömda att misslyckas. Försöken att evidensbasera undervisningsmetoder är omänskliga eftersom de sätter effektivitet och måluppfyllelse före individen. Uppmärksamheten gäller höjda kunskapsresultat i form av PISA-rankings. Barns utveckling likställs med optimerade lärprocesser. Att alla når sin ”fulla potential” görs till en mänsklig rättighet. Men blir skolan en mänskligare plats med denna strävan? När det kommer till moraliska frågor som är centrala i all pedagogisk verksamhet, uppenbaras evidensbaseringens begränsningar. Vad är rimliga mål för skolan och hur förändras de över tid? Frågor som dessa är inte trams utan avgörande inte bara för skolans utan också för demokratins framtid. Det är därför pedagogisk forskning ställer dem. Försöken att utveckla generella rekommendationer för effektivt lärande är vidare dömda att misslyckas. Det är nämligen omöjligt att planera och styra över lärande värt namnet. Pedagogisk handlande saknar ett linjärt kausalsammanhang av orsak och verkan. Lärare kan försöka att initiera lärande genom medvetna och förnuftiga interventioner, men de kan inte styra hur den enskilda eleven reagerar på dessa försök. Pedagogik handlar som sagt om människor med egna viljor, känslor och kunskaper. Människor är inte maskiner. Det är därför ingen utbildningsteknolog har lyckats hittills att utveckla ett program i form av lärandeteorier och undervisningsmetoder som fungerar. Pedagogisk forskning har den viktiga uppgiften att påminna om det orimliga med teknologiska lösningar. Om skolresultaten ska förbättras är det inte fler effektstudier som behövs. Se till att barnfattigdomen minskar, se till att segregationen minskar, ser till att jämlikheten ökar! Det är effektivare sätt att förbättra skolan än evidensbasering.
|
|
| 10. |
|
|
