| 2. |
-
Generationsmålet - kontroverser kring klimat och konsumtion
- 2013
-
Samlingsverk (redaktörskap) (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Det svenska miljöpolitiska generationsmålet går ut på att ”till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser”. Det är ett ambitiöst mål med tanke på de enorma, ännu olösta, miljöproblem som mänskligheten står inför: klimatförändringar, miljögifter, biologisk utarmning. Målet antogs ursprungligen av riksdagen år 1999 och samlar hela den svenska miljöpolitiken kring en gemensam inriktning. Den nuvarande formuleringen av målet antogs år 2010. Då tillkom dels det internationella perspektivet – problemen får inte lösas på hemmaplan till priset av ökad miljöförstöring någon annanstans – och dels ett uttalat konsumtionsperspektiv. Miljöpolitiken ska, enligt målet, inriktas så att ”konsumtionsmönstren för varor och tjänster orsakar så små miljö- och hälsoproblem som möjligt”. Frågan är då vilka förändringar i svenskarnas konsumtionsvanor som krävs för att, inom en generation, uppnå ”ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta”. Och hur dessa nödvändiga förändringar kan åstadkommas. Den här boken handlar om sambandet mellan klimatpåverkan och konsumtion. Begränsad klimatpåverkan är ett av sexton miljömål som ingår i det övergripande generationsmålet. Sverige ska verka för att halten av växthusgaser i atmosfären ”stabiliseras på en nivå som innebär att människans påverkan på klimatsystemet inte blir farlig”. I praktiken innebär det att den globala årsmedeltemperaturen inte får stiga med mer än två grader jämfört med förindustriell tid. Detta är förstås inte något som Sverige, lika lite som något annat land, kan åstadkomma på egen hand. Det kräver internationellt samarbete och avtal som omfattar alla länder. Att verka för ett effektivt globalt klimatavtal är därmed en viktig del i strategin för att uppnå generationsmålet på detta område. Men i klimatmålet ingår också ett mål för de svenska utsläppen: år 2050 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp alls av växthusgaser till atmosfären. Hur kan detta mål uppnås? Enligt den officiella statistiken har de svenska utsläppen av växthusgaser minskat med 20 procent sedan 1990. Men frågan är om siffrorna är rättvisande. Statistiken bygger på att man mäter de utsläpp som uppstår inom landets gränser – vid uppvärmning av bostäder och lokaler, transporter och produktion av varor och tjänster. Men därmed bortser man ifrån att mycket av det som konsumeras i Sverige är tillverkat i andra länder, och att mycket av det som produceras går på export. Detta är svårt att förena med såväl generationsmålets fokus på hållbara konsumtionsmönster som kravet på att inte orsaka ökade miljöproblem utanför Sveriges gränser. I kapitel 1 i denna bok, ”Slänger vi skräpet till grannen?”, diskuterar Annika Carlsson-Kanyama och Astrid Kander denna problematik, och jämför fördelar och nackdelar med några olika metoder för att mäta och redovisa nationella växthusgasutsläpp. Carlsson-Kanyama och Kander skriver utifrån helt olika utgångspunkter. Carlsson-Kanyama förespråkar ett konsumtionsbaserat mått, vilket innebär att de svenska utsläppen blir betydligt högre än enligt den officiella statistiken. Kander däremot har kritiserat konsumtionsbaserade mått för att de inte ger länder incitament att investera i energi- och koldioxideffektiv teknik i exportsektorn, och har utvecklat ett nytt mått som tar hänsyn till både konsumtionens nivå och sammansättning och koldioxidintensiteten i exportproduktionen. Med detta mått blir de svenska koldioxidutsläppen mindre än hälften så stora som med ett traditionellt konsumtionsbaserat mått. Författarna försöker bena ut vari åsiktsskillnaderna består, varför resultaten blir så olika, och vilka krav ett lämpligt mått på ett lands klimatpåverkan bör uppfylla. Den gemensamma slutsatsen är att olika mått fångar olika aspekter av ansvaret för klimatåtgärder, och att det därför är önskvärt att länder ger en fullödig redovisning av såväl utsläppen inom landets gränser som effekterna i andra länder av den egna exporten och importen. En annan central fråga när det gäller att formulera nationella klimatmål är hur ansvaret för att motverka globala klimatförändringar ska fördelas mellan världens länder. Ska varje land ta ansvar för att minska sin nuvarande klimatpåverkan, eller har länder också ett ansvar för de utsläpp som de historiskt sett gjort sig skyldiga till? I kapitel 2, ”Har vi en klimatskuld?”, diskuterar Magnus Jiborn, Håkan Pihl och Erik Wengström, argumentet att kostnaderna för klimatåtgärder bör fördelas utifrån länders historiska ansvar för de utsläpp som orsakar den globala uppvärmningen. Det är ett argument med stor potentiell betydelse för internationella klimatförhandlingar. Om en historisk klimatskuld accepteras som grund för bördefördelningen innebär det en skärpning av kraven på de etablerade industriländerna som har haft höga utsläpp i decennier, medan trycket på nya industriländer som Kina, som nu i rasande takt ökar sina utsläpp, minskar i motsvarande grad. Argumentet vilar på förutsättningen att industriländernas historiska utsläpp av koldioxid har försämrat förutsättningarna för fattiga länders ekonomiska utveckling idag. Men detta är långtifrån självklart, menar kapitelförfattarna. Utsläpp av växthusgaser är vad ekonomer kallar en negativ externalitet, en dold kostnad som inte betalas av dem som medverkar i en ekonomisk transaktion utan drabbar hela kollektivet. Men utsläppen är en följd av en industriell utveckling som också genererat positiva externaliteter, såsom ny teknik, ökade kunskaper och institutionella innovationer. Många av dessa kan även utvecklingsländerna dra nytta av för att påskynda sin väg mot ökad välfärd. Dagens utvecklingsländer har, delvis av detta skäl, betydligt högre tillväxttal än vad de etablerade industriländerna haft. Det är en öppen fråga, menar kapitelförfattarna, om utvecklingsländerna, allt sammantaget, gynnats eller missgynnats av den fossilbränsleeldade industriella revolution som ägt rum i de gamla industriländerna. Kapitel 3 fokuserar på en helt annan frågeställning. Om människors konsumtionsvanor måste förändras för att minska miljöbelastningen, hur ska detta gå till? Vem har makt att styra konsumtionen? Kapitelförfattarna – Kirsten Gram-Hanssen, Oksana Mont och Leos Müller – angriper frågan ur ett historiskt perspektiv. Utifrån tre historiska exempel på stora förändringar av människors konsumtionsmönster – den storskaliga introduktionen av exotiska kolonialvaror som kaffe, te, socker och bomull i 1700-talets Europa, införandet av gemensamma tvättstugor i svenska flerbostadshus på 1900-talet och de senaste decenniernas dator- och IT-revolution – diskuterar de vad som driver konsumtionsförändringar och vilka möjligheter stater har att styra konsumtionen i en riktning som, av olika skäl, anses önskvärd. Det finns, menar författarna, både likheter och skillnader mellan dagens behov av en genomgripande förändring av våra konsumtionsmönster och de historiska exempel på konsumtionsförändringar som lyfts fram i kapitlet. Därför finns det också lärdomar att dra när det gäller konsumtionens drivkrafter och vilka medel som kan vara effektiva för att påverka konsumtionsmönstren. En slutsats är att staten historiskt sett har spelat en viktig roll för att forma och främja nya konsumtionsvanor, och att staten, även när det gäller generationsmålets vision om en hållbar konsumtion, måste inta en ledande roll genom att skapa samhälleliga strukturer som främjar miljömässigt hållbara livsstilar. Men även om staten har en viktig roll att spela är det ytterst individer som väljer hur, vad och i vilken omfattning de konsumerar. En genomgripande förändring av samhällets konsumtionsmönster förutsätter att det finns individer som är villiga att ändra sina vanor, välja annorlunda eller – eventuellt – acceptera att konsumera mindre. Kapitel 4, ”Frivillig enkelhet – ett hållbart sätt att ta samhällsansvar?”, fokuserar på en grupp människor som valt att gå ner i materiell levnadsstandard – och ofta även i arbetstid – dels för att minska sin miljöbelastning, dels för att undvika stress och öka sin livskvalitet på andra sätt än genom konsumtion. Författarna till kapitlet – Annika Carlsson-Kanyama, Mikael Klintman och Oksana Mont – har intervjuat personer från tolv hushåll som valt att leva i frivillig enkelhet, och beskriver motiven och drivkrafterna bakom besluten, men också de hinder man upplever i vardagen då man lever frivilligt enkelt. Författarna undersöker också om beslutet att leva materiellt enklare faktiskt leder till reellt minskad miljöpåverkan. Kapitlet tar avstamp i en evolutionär teori om social motivation som drivkraft för konsumtion: vi konsumerar inte enbart, eller ens primärt, för att tillfredsställa biologiska behov, utan framför allt som en del i ett socialt spel, som ett sätt att skapa identitet och få bekräftelse och status i ett socialt sammanhang. Intervjuerna stödjer tesen att detta även gäller för människor som valt att leva frivilligt enkelt – de har bara sökt andra vägar att delta i det sociala spelet, till exempel genom att prioritetera kvalitet framför kvantitet och saker som kräver tid, kunskap och skicklighet framför sådant som kan massproduceras och köpas på varuhus. Beslutet att leva frivilligt enkelt är individuellt, och de personer som valt denna väg har gjort det av många olika skäl. Miljöhänsyn är ett framträdande motiv, men inte det enda. Men man kan ändå fråga sig om det vore önskvärt att fler av oss
|
|
