| 9. |
- Raag, Raimo, Professor, 1953-
(författare)
-
Rootsi kirjakultuur uusaegsel Eesti-, Liivi- ja Ingerimaal
- 2023
-
Bok (refereegranskat)abstract
- Svensk skriftkultur i Estland, Livland och Ingermanland under nya tidenBoken beskriver den svenska skriftkultur som växte fram i Östersjöprovinserna Estland, Livland och Ingermanland från 1500-talet och fram till andra världskriget. Sin höjdpunkt nådde den svenska skriftkulturen på 1600-talet, vilket sammanfaller med den tid som i Estlands och Lettlands historia brukar kallas den svenska tiden. Benämningen är emellertid oprecis i så måtto att Östersjöprovinserna blev svenska vid olika tidpunkter: Estland 1561, Ingermanland 1617, Livland 1629 och Ösel (Saaremaa) 1645, vilket bör hållas i minnet vid läsningen av denna bok.Det svenska styret innebar att många svenskar flyttade till Östersjöprovinserna. Det var personer som kom att bekläda ämbeten på olika nivåer i provinsernas förvaltningsorgan och domstolar, militär personal (såväl befäl som meniga), präster, universitetsprofessorer och studenter som anlände från andra delar av det svenska riket och som blev bärare av den lokala svenska skriftkulturen. Detta illustrerar rörligheten i dåtidens svenska rike där tjänstemän, präster, lärda och studenter kunde byta en arbetsplats eller vistelseort i en del av riket mot en annan var som helst i riket, antingen på befallning av överordnad eller efter eget val.Vid sin ankomst till Östersjöprovinserna fann de nyanlända ett samhälle som visserligen stod under svenskt styre men vars organisation och språkvalsmönster av historiska skäl ändå skilde sig från de förhållanden som rådde i dåtidens Sverige och Finland. I Östersjöprovinserna var de tre högre ståndens – adelns, prästernas och borgarnas – huvudsakliga språk tyska, medan befolkningens bredare lager, de fria eller ofria bönderna och till del även stadsbor utan burskap, talade estniska och lettiska eller något annat folkspråk. En persons ståndstillhörighet bestämde till stor del vederbörandes språkval, och socialt avancemang medförde också vederbörlig språklig anpassning. I det svenska moderlandet fanns ingen sådan direkt koppling mellan en människas social ställning och språk. Där talades svenska av hög som låg, alldeles oavsett ståndstillhörighet, men eftersom Sverige under tidig nutid var ett land där det talades, skrevs och publicerades texter på ett stort antal språk, var den språkliga bilden brokig, och svensk enpråkighet ingalunda norm, så även på individnivå. Brokigheten avspeglas även i språkvalet i de suppliker som tillställdes konung och annan överhet i Stockholm eller i Östersjöprovinserna: De språk som mestadels användes var svenska, tyska och latin, även då man vände sig till kungs.Sammantaget kan den svenska skriftkulturella verksamhet som utvecklades i svensktidens Östersjöprovinser karakteriseras som tämligen mångfacetterad. Det författades ett stort antal mer eller officiella skrivelser och brev på svenska, prästerna i de svenskspråkiga församlingarna förde kyrkoböcker på svenska och de lokala tryckerierna tryckte andlig litteratur, förordningar, kungörelser, begravningstryck, dikter och inbjudningar på svenska. Den sammanlagda produktionen av svenskspråkigt tryck mellan 1632 och 1710 uppgick enligt tillgängliga uppgifter till 171 titlar. Av dessa är 65 tillfällestryck. Därtill kommer ett stort antal tillfällesdikter på svenska som trycktes tillsammans med dikter på andra språk i häften med titelblad på i huvudsak latin eller tyska. 88 författare till dikter på svenska är kända till namnet, ett dussintal dikter publicerades anonymt och sju med endast författarens initialer, som inte har kunnat knytas till någon person.Den politiska, kyrkliga och kulturella utvecklingen i Östersjöprovinserna följde i stort sett den i moderlandet. Liksom man i Sverige och Finland med början på 1620-talet grundade gymnasier i stiftstäderna (Västerås 1623, Strängnäs 1626, Linköping 1627, Åbo 1630, Viborg 1641 och annorstädes) och universitet (Åbo 1640, Lund 1666), inrättades gymnasier även i Östersjöprovinserna (i Dorpat/Tartu 1630, Reval/Tallinn 1631) och universitetet i Dorpat 1632. Tryckerier anlades i Dorpat (1632), Reval (1634) och Narva (1695), vilket ledde till en ständigt tilltagande produktion av allehanda tryckalster på olika språk inklusive svenska. Förutom Östersjöprovinsernas egna svenska tryckproduktion infördes böcker också från moderlandet, men omfattningen av denna införsel inte är klarlagd. Folkbildningen främjades genom grundande av allmogeskolor. Den första anses ha grundats 1650 på Nuckö av en i Mariestad född präst, Isaacus Suenonis Hasselblad (Hasselblatt), men som framgår av framställningen i denna bok kan äran av att ha påbörjat undervisning för allmogebarn möjligen tillkomma en annan präst från Mariestad, Ambernus (Ambjörn) Mauraeus, som under sin ämbetstid som präst på svenskön Runö mellan 1643 och 1663 ska ha lärt all ungdom i församlingen att läsa i bok.Den svenska skriftkulturens tillbakagång började efter nordiska kriget. De svenska tjänstemännen och militären hade till följd av den ryska erövringen lämnat landet nästan mangrant, och universitetet i Dorpat, som av fruktan för ryskt angrepp strax före krigsutbrottet flyttat till Pernau, evakuerades till Stockholm inför den ryska erövringen sommaren 1710. Flertalet svenska präster blev emellertid kvar, liksom ett antal svenska officerare som valde att byta lojaliteten med den svenske kungen mot att bli undersåtar till den ryske tsaren i stället.Under den ryska tiden fortsatte de sju svenska landsortsförsamlingarna och två svenska stadsförsamlingar (i Narva och Reval) sin verksamhet. Församlingen i Narva upphörde först mot slutet av 1700-talet, medan församlingen i Reval fortlevde med svenskt gudstjänstspråk ända till andra världskriget. Prästerna hämtades nu mest från Finland, men även från det svenska moderlandet. Svenska användes inte längre som förvaltningsspråk, tyska tog över den rollen, medan ryska tillkom, inledningsvis i blygsam omfattning. Förändringarna efter nordiska kriget återspeglas i den svenska tryckeriproduktionen under den ryska tiden – svenska tryckalster gavs inte längre ut i Riga, Dorpat eller Narva. Det enda tryckeri där svenskt tryck fortsättningsvis utkom låg i Reval. Produktionen av tryck på svenska minskade avsevärt och omfattade i huvudsak andlig litteratur, även om en svensk abc-bok trycktes så sent som 1754 och utdrag ur Revals brandordning gavs ut på svenska 1797. Sammanlagt 37 svenska tryckalster är kända från perioden 1711–1917 av vilka 19 är pietistiska alster som trycktes 1718–1730 och som i första hand var avsedda för läsare i Sverige. Därtill kommer 13 svenska tryck utan angivet tryckår och några tillfällesdikter.Orsaken till att utgivningen av svenskspråkigt tryck under den ryska tiden i hög utsträckning inskränktes till andlig litteratur, inklusive två utgåvor av psalmboken (1742 och 1767) samt en katekes för barn 1770–1772, var att de enda institutioner där svenska fortfarande användes var de svenska församlingarna. Där var svenska gudstjänstspråk och prästerna fortsatte med att mestadels föra kyrkböcker på svenska fram till 1830-talet.Under 1800-talets första hälft upphörde utgivningen av svenskspråkiga skrifter i Reval, men kompenserades troligen av import av svenskspråkig litteratur från Sverige. Kring sekelskiftet 1900 trycktes i Reval en mindre mängd svenskspråkiga småtryck (sångblad, begravningstryck, konsertinbjudningar), men omfattningen av denna utgivning är ännu inte klarlagd. Möjligen kan den ha pågått under hela 1800-talet.Under 1800-talets tre sista decennier omvandlades den svenska skriftkulturen i Östersjöprovinserna. Förändringen framkallades av missionärer från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen som anlände till de svenska öarna och kustområdena i Estland. Förutom att verka för utbredningen av sin kristna tro grundade missionärerna svenska folkskolor, inrättade ett svenskt folkskollärarseminarium i Paslep och spred religiös litteratur som skickades från Sverige. Två av eleverna i missionärernas skolor, Johan Nymann och Hans Pöhl, blev efter sekelskiftet 1900 drivande i det som kan betecknas som en nystart för den svenska skriftkulturen i Estland. De började 1903 ge ut en årligen utkommande svenskspråkig almanacka, var 1909 med om att starta föreningen Svenska Odlingens Vänner och var delaktiga i grundandet av tidningen ”Kustbon”. Tidningen började utkomma en dryg månad innan Estland utropades som självständig stat och utgivningen fortsatte oavbrutet till andra världskriget, för att efter kriget återupptas i Sverige. Under Estlands självständighetsperiod anlände nya missionärer från Sverige, nu inte främst till de estlandssvenska områdena, utan också exempelvis Narva, och med dem följde nya religiösa böcker på svenska från Sverige. Utvecklingen upphörde under andra världskriget.En aspekt av Östersjöprovinsernas svenska skriftkultur som tidigare ägnats ringa uppmärksamhet är de talrika handskrivna texter som under svensktiden producerades i österled. Denna bok försöker bidra till att i någon mån fylla denna lucka i vår kunskap genom att närmare beskriva ett antal konkreta fall av språkval, nämligen i Georg Stiernhielms korrespondens under de decennier då han var bodde i Livland, den i Reval födde och senare i Narva verksamme prästen Henricus Stahells brev, den tvist mellan svenska bönder och kronan som föranleddes av Karl XI:s förordnande om utskrivning av estländska kustbönder till tjänstgöring i den svenska flottan, magistratens i tre mindre estländska städer suppliker till kungen i Stockholm och kyrkoböcker från Nuckö och Runö. De skildrade fallen är förmodligen någorlunda representativa, men täcker på intet sätt hela fältet, varför framtida mer systemati
|
|
