| 1. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [1] : Metoder och strategier
- 2016
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 2. |
- Ahlgren-Moritz, Charlotte, et al.
(författare)
-
Vägen till samverkanssäkrad utbildning. [2] : Möjligheter och utmaningar
- 2016
-
Bok (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Universitet och högskolor bidrar till samhällsutvecklingen genom att forskningsbaserad kunskap tillämpas av olika aktörer i samhället. För att möta dagens och morgondagens samhällsutmaningar utgör således kunskapsutbyte och samverkan mellan lärosäten och samhället en värdefull möjlighet. Att ha starka relationer med samhällets aktörer identifieras också som viktigt i utvecklingen av ett internationellt starkt lärosäte.Samverkan i högre utbildning främjar samhällets förändringsförmåga och stärker utbildningens kvalitet, men samverkan förbereder också studenterna för ett livslångt lärande och underlättar övergången mellan utbildning och arbetsliv. Ett lärosäte i nära samverkan med aktörer i samhället är ett relevant lärosäte, det vill säga ett lärosäte som är till nytta för sin omvärld och för sina medarbetare och studenter.Ett grundläggande problem vad gäller möjligheterna att integrera samverkan i akademisk utbildning står att finna i statens fördelning av medel till lärosätena. De statliga medlen utgår nämligen i två separata anslag, ett vardera för de båda huvuduppdragen utbildning och forskning. Samverkan kan sägas ingå i bägge uppdragen. Till skillnad från forskningssamverkan finns det för utbildningssamverkan ingen särskild uppföljning och inte heller några ekonomiska incitament. Utvärdering av forskning och utbildning bör således breddas så att kvalitetsstärkande samverkansinslag också inkluderas i resursfördelningsprinciperna. Statens bristande strukturer för fördelning och uppföljning återspeglas i hur lärosätena fördelar resurser till och följer upp samverkan: lärare ges sällan resurser (i form av särskild tid) för att på ett pedagogiskt genomtänkt sätt kunna inkludera samverkansinslag i undervisningen; samverkan är sällan meriterande eller lönegrundande; och den utbildningssamverkan som bedrivs följs sällan upp – varken på institutions-, fakultets- eller lärosätesnivå. Samma sak kan sägas gälla på nationell nivå – det samverkande lärosätet erhåller inga extra anslag och det bestraffas ej heller för försummelse av detsamma. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen innebär att samverkan bör ingå i de pedagogiska modeller som lärare använder för att leda studenternas kunskapsutveckling mot de mål som finns angivna i kurs- och utbildningsplaner. Det betyder också att arbetet med samverkan bör inkluderas i processer för styrning, planering och uppföljning av utbildning och undervisning på såväl kurs- och programnivå som på institutions-, fakultets- och lärosätesnivå. Att göra samverkan till en integrerad del av utbildningen är att sträva mot att externa aktörer ska bli en självklar del i den dagliga verksamheten – för studenter såväl som för medarbetare och för de organisationer man samverkar med. För att svenska lärosäten ska ges en realistisk möjlighet att göra samverkan till en integrerad del av utbildningsverksamheten krävs det framför allt följande:att politiker och departement utformar ett fördelningssystem där framgångsrika samverkansinsatser inom utbildningen leder till en förstärkning av resursbasen på lärosätena;att lärosätesledningar tar tydlig ställning för samverkansfrågan i sina strategiska styrdokument och att samverkan införs i lärosätenas kvalitetssäkringssystem för utbildning, samt att lärosätena inför system för att styra och följa upp samverkan i utbildningen på lärosätesövergripande nivå;att ledningen för fakulteter, institutioner eller motsvarande omsätter lärosätets strategiska åtaganden i handlingsplaner och lokala styrdokument samt utformar system för dokumentation, styrning och uppföljning av samverkan i utbildningsprogram;att lärare samt kurs- och programansvariga inför samverkan i utbildningens styrande dokument (t.ex. kurs- och utbildningsplaner) samt i den ordinarie undervisningsverksamheten.Dessutom bör lärosätena – både gemensamt men också vart och ett för sig – införa system och karriärvägar där medarbetares insatser i det vardagliga samverkansarbetet uppmärksammas och belönas.Mot bakgrund av detta kan man konstatera att det är angeläget att lärosätenas strategiska arbete avseende utveckling och uppföljning av samverkan i utbildningen vidareutvecklas. Men, med vilka verktyg, var i verksamheten och på vilka sätt?I följande skrift samlas erfarenheter och goda exempel gjorda inom ramen för ett flerårigt lärosätesövergripande samarbetsprojekt, Samverkanssäkrade utbildningsprogram, där utgångspunkten har varit att identifiera strategier och metoder för att integrera samverkan i utbildningsprogram. Målet har varit att undersöka och beskriva hur samverkan kan vara ett medel som bidrar till att stärka utbildningens kvalitet och relevans, samt ge förslag på hur vägen till samverkanssäkrad utbildning kan se ut.Den centrala slutsatsen är att samverkan, när den är en integrerad del av utbildningen, bidrar till kvalitet och säkerställer att utbildningen blir till nytta för samhället. Det finns också andra vinster med att bedriva ett systematiskt samverkansarbete, till exempel att det leder till pedagogisk utveckling för undervisande personal, att det ökar förutsättningarna för ett utmaningsbaserat lärande med studenten i centrum, att det underlättar övergången från studier till arbetsliv, och att det möjliggör fördjupade relationer med den värld lärosätet finns i. Resan mot samverkanssäkrad utbildning är, med andra ord, mödan väl värd.
|
|
| 3. |
- Adolfsson, Jan, et al.
(författare)
-
Clinical characteristics and primary treatment of prostate cancer in Sweden between 1996 and 2005
- 2007
-
Ingår i: Scandinavian Journal of Urology and Nephrology. - : Informa UK Limited. - 0036-5599 .- 1651-2065. ; 41:6, s. 456-477
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- OBJECTIVE: The incidence of prostate cancer is rising rapidly in Sweden and there is a need to better understand the pattern of diagnosis, tumor characteristics and treatment. MATERIAL AND METHODS: Between 1996 and 2005, all new cases of adenocarcinoma of the prostate gland were intended to be registered in the National Prostate Cancer Register (NPCR). This register contains information on diagnosing unit, date of diagnosis, cause of diagnosis, tumor grade, tumor stage according to the TNM classification in force, serum prostate-specific antigen (PSA) levels at diagnosis and primary treatment given within the first 6 months after diagnosis. RESULTS: In total, 72,028 patients were registered, comprising >97% of all pertinent incident cases of prostate cancer in the Swedish Cancer Register (SCR). During the study period there was a considerable decrease in median age at the time of diagnosis, a stage migration towards smaller tumors, a decrease in median serum PSA values at diagnosis, a decrease in the age-standardized incidence rate of men diagnosed with distant metastases or with a PSA level of > 100 ng/ml at diagnosis and an increase in the proportion of tumors with Gleason score <6. Relatively large geographical differences in the median age at diagnosis and the age-standardized incidence of cases with category T1c tumors were observed. Treatment with curative intent increased dramatically and treatment patterns varied according to geographical region. In men with localized tumors and a PSA level of <20 ng/ml at diagnosis, expectant treatment was more commonly used in those aged > or =75 years than in those aged <75 years. Also, the pattern of endocrine treatment varied in different parts of Sweden. CONCLUSIONS: All changes in the register seen over time are consistent with increased diagnostic activity, especially PSA testing, resulting in an increased number of cases with early disease, predominantly tumors in category T1c. The patterns of diagnosis and treatment of prostate cancer vary considerably in different parts of Sweden. The NPCR continues to be an important source for research, epidemiological surveillance of the incidence, diagnosis and treatment of prostate cancer.
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
- Ahlgren, Jennie, et al.
(författare)
-
Consumers on the Internet : ethical and legal aspects of commercialization of personalized nutrition
- 2013
-
Ingår i: Genes & Nutrition. - : Springer. - 1555-8932 .- 1865-3499. ; 8:4, s. 349-355
-
Forskningsöversikt (refereegranskat)abstract
- Consumers often have a positive attitude to the option of receiving personalized nutrition advice based upon genetic testing, since the prospect of enhancing or maintaining one’s health can be perceived as empowering. Current direct-to-consumer services over the Internet, however, suffer from a questionable level of truthfulness and consumer protection, in addition to an imbalance between far-reaching promises and contrasting disclaimers. Psychological and behavioral studies indicate that consumer acceptance of a new technology is primarily explained by the end user’s rational and emotional interpretation as well as moral beliefs. Results from such studies indicate that personalized nutrition must create true value for the consumer. Also, the freedom to choose is crucial for consumer acceptance. From an ethical point of view, consumer protection is crucial, and caution must be exercised when putting nutrigenomic-based tests and advice services on the market. Current Internet offerings appear to reveal a need to further guaranty legal certainty by ensuring privacy, consumer protection and safety. Personalized nutrition services are on the borderline between nutrition and medicine. Current regulation of this area is incomplete and undergoing development. This situation entails the necessity for carefully assessing and developing existing rules that safeguard fundamental rights and data protection while taking into account the sensitivity of data, the risks posed by each step in their processing, and sufficient guarantees for consumers against potential misuse.
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Nahi, Hareth, et al.
(författare)
-
An investigation into whether deletions in 9p reflect prognosis in adult precursor B-cell acute lymphoblastic leukemia : a multi-center study of 381 patients
- 2008
-
Ingår i: Haematologica. - Pavia : Ferrata Storti Foundation (Haematologica). - 1592-8721 .- 0390-6078. ; 93:11, s. 8-1734
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- In acute lymphoblastic leukemia, besides age and white cell count at diagnosis, the cytogenetic abnormalities t(9;22)/BCR-ABL and t(4;11)/MLL-AF4 are important prognostic markers and are often included in the treatment stratification of patients with adult acute lymphoblastic leukemia. Deletions in 9p are seen in about 9% of cases of adult acute lymphoblastic leukemia, but their prognostic impact has been controversial. Cytogenetic data from 381 patients diagnosed with B-precursor acute lymphoblastic leukemia were reviewed. Chromosomal analysis was successful in 240 cases. Of these cases, 18 (8%) had abnormalities in 9p and they were compared with patients with normal karyotypes and patients with t(9;22)/BCR-ABL. Patients with abnormalities of chromosome 9 showed significantly shorter overall survival compared with patients with normal karyotypes. In fact, overall survival was similar to that in the poor prognosis t(9;22)/BCR-ABL-positive group. Our data suggest that chromosomal abnormalities involving 9p may have a significant negative impact on survival in adult B-precursor acute lymphoblastic leukemia.
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
|
|
