| 1. |
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
- Bergström, Anders, 1965-
(författare)
-
Architectural Education and the Formation of Architects
- 2012
-
Konferensbidrag (refereegranskat)abstract
- Architectural education has many features in common with art education. Still, in most countries, architecture departments are acting as one-faculty universities, although they might be parts of large organisations; their autonomy partly secures a privileged and secluded, almost monastic character of the department. This means that architectural education has a great impact on the formation of architects. Furthermore, the knowledge of architecture is more or less based on the values implemented during the early years of an architect’s training. Thus, practice, research and education become closely knit together into a systematic relation. Reyner Banham was probably the first historian to acknowledge architectural education as an important factor in the development of modern architecture. In his Theory and Design in the First Machine Age (1960), Banham introduced what might be seen as a hermeneutical triangle, identifying academy, arts & crafts and polytechnics as the main traditions in modern architecture. However, these traditions were received, combined and synthesized in different ways in each country and at each particular school. This explains why both curriculum and pedagogy are seemingly alike in an international comparison, although there might be important differences between the schools, difficult to analyse and acknowledge. A detailed study of the formation of architects from within the profession, taking into account the combined relations of education, research and professional practice does not exist at the moment, although the interest in architectural education is currently resulting in books, projects, seminars and networks of different kinds.
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Bergström, Anders, 1965-
(författare)
-
Beyond the Reflective Practitioner : Architecture and the Epistemological Turn
- 2013
-
Ingår i: Rethinking the Social in Architecture. - Stockholm : Architecture in Effect: Rethinking the Social in Architecture, KTH School of Architecture. ; , s. 15-17
-
Konferensbidrag (refereegranskat)abstract
- The decline of the welfare state is often connected with a change in attitudes towards politics, technology and environmental consciousness. However, this change may also be connected with new attitudes towards science. As science philosophers like Karl Popper and Thomas Kuhn questioned the accumulation of research through positivism and linear models, this critique undermined the epistemological foundations of social engineering and thus the legitimacy of the welfare state.This paper will discuss the epistemological turn that took place in architecture during the 1960s, 70s and 80s, focusing on the relationship between architectural practice and education while analysing some of the texts that appeared during this period. The body of these texts are of American origin, but their impact goes far beyond the development in the United States. As an example, Sweden fits perfectly into the discourse introduced in American architecture.A dominating feature of this discourse was the rise of professional practice in architecture. The introduction of a new epistemology is evident already in the early 1960s, when Stanford Anderson took Popper’s theory on conjecture and refutation as his departure. During the 1970s, modern science remained an inspiration for architectural scholars like Colin Rowe, who drew on Popper’s critique of utopia while criticising Kuhn’s paradigm theory on the structure of scientific revolutions.By the late 1970s, the importance of investigating the social foundations of professional practice was confirmed by Spiro Kostof’s influential anthology on The Architect (1977). This book started a new research tradition, which reached its peak more than a decade later, when Dana Cuff published her important book Architecture: The Story of Practice (1991). Cuff also took the opportunity to criticise the profession, proposing possible areas for future change. In the field of education, this rethinking of the social in architecture found its philosopher in Donald Schön, who devoted himself to an epistemology of practice. His starting point was the crisis of confidence experienced in many schools of architecture during the 1970s. In his seminal work, The Reflective Practitioner (1983), Schön observed how professionals act in social situations. Strengthening the legitimacy of his arguments with references to both Popper and Kuhn, he also secured a place for architectural practice in modern science.However, Schön did not choose actual professional practices for his study but pedagogical situations in design studios at different American schools of architecture. Thus, the design studio became the norm not just for architectural education but for professional practice as well. Highly influential among educators, Schön’s contribution cannot be overestimated. Through the reflective practitioner, the sense of crisis of the 1970s could be replaced by a newly born professional pride.Today, the rapid development of information technology calls for a new reform in architectural education. In Sweden, the balance between design studio and classroom pedagogy seems to be developing in favour of classroom courses. Thus, the recent heyday of the design studio seems to be over for now, but the question of architectural epistemology still remains to be answered.
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Bergström, Anders, 1965-
(författare)
-
Bilden av Tessin : om behovet av historiografisk forskning
- 2007
-
Ingår i: Arkitekturhistorisk forskning – igår, idag, imorgon. - Stockholm : Endast webpublicering. ; , s. 19-20
-
Konferensbidrag (refereegranskat)abstract
- Ingen annan svensk arkitekt har ägnats så omfattande forskningsinsatser som Nicodemus Tessin den yngre (1654–1728). I egenskap av överintendent och arkitekt till Stockholms slott har Tessin betraktats som grundläggare av den akademiska traditionen och arkitektyrket i Sverige. Intresset är än idag relativt stort, även för internationella förhållanden. Det framgick inte minst i samband med det symposium som anordnades på Nationalmuseum hösten 2002.Bilden av Tessin etablerades framförallt under det tidiga 1900-talet, med ambitionen att knyta arkitekturen till den svenska historien och den nationella självbilden. Tessin utgör med andra ord en intressant parallell till andra nationellt betydelsefulla arkitekter, med exempel som Christopher Wren och Karl Friedrich Schinkel.Den grundläggande forskningsinsatsen kring Tessin utfördes under 1920-talet av konst- och arkitekturhistorikern Ragnar Josephson (1891–1966). Sammantaget resulterade Josephsons arbete i ett tjugotal artiklar och böcker. Höjdpunkten var den stora monografin Tessin, som publicerades i två volymer åren 1930–31. Det är ett av de klassiska arbetena i svensk arkitekturhistorieskrivning, och det är fortfarande läsvärt, tack vare Josephsons inlevelsefulla och välformulerade text.Det är lätt att bli imponerad av Josephsons insats. Men det finns också skäl att ställa sig kritisk. Slutsatserna är retoriskt formulerade, och såväl källkritik som akribi lämnar en del övrigt att önska. Framförallt saknas en översikt över tidigare forskning. Presentationen omfattar därför en kort resumé av den äldre bilden av Tessin.Intresset för Tessin var inte nytt när Ragnar Josephson inledde sitt arbete åren kring 1920. Tessin hade själv lämnat efter sig ett stort material, som var avsett att bilda utgångspunkt för en uppskattande levnadsbeskrivning. Inom Överintendentsämbetet bidrog minnet av Tessin till en stark tradition, som ännu var levande vid mitten av 1800-talet. Vid denna tid publice- rade Magnus Jacob Crusenstolpe sin märkliga krönika Huset Tessin under enväldet och frihetstiden (1847–49). Det handlar snarast om en historisk roman, men Ragnar Josephson använde sig av Crusenstolpes noter och kommentarer.Den första översikten över ”Svenska byggnadskonsten” publicerades av Christofer Eichhorn 1871 i form av ett tillägg till den svenska översättningen av Wilhelm Lübkes bok Arkitekturens historia. Eichhorn hyllade Tessin i panegyriska formuleringar, som snarast hör hemma i en hyllningsskrift. En mer kritisk bild av Tessin utvecklades först kring sekelskiftet 1900, samtidigt som den nationella arkitekturhistorieskrivningen etablerades. Gustaf Upmark behandlade Tessin i sitt pionjärarbete Svensk byggnadskonst, som publicerades på svenska 1904. Här introducerade Upmark en tolkning som skulle bli seglivad och följa Tessinforskningen ända fram till vår egen tid. Tessin var enligt Upmark en ”eklektisk natur”.Till de äldre Tessinforskare som i likhet med Upmark kom att ställas i skuggan av Ragnar Josephson hörde framförallt Osvald Sirén. Redan 1910 publicerade Sirén en uppsats om Tessins studieresor i Ord och Bild, där Tessin framställdes i positiva ordalag. Siréns värdering av Tessin speglar ganska väl uppfattningen i den svenska arkitektkåren åren kring 1910. Men bland konsthistoriker kom Tessins arkitektur att betraktas med tveksamhet. Tessins byggnader var skickligt sammansatta av intryck och studier i Rom. Men byggnaderna uppfattades inte som originella, och Tessin själv framstod inte som den stora konstnärliga personligheten.En av de konsthistoriker som övervägde att skriva en monografi om Tessin var Gregor Paulsson. Hans intresse svalnade vid upptäckten att Tessin var en ”eklektiker”, men genom Ragnar Josephsons insats fick han senare tillfälle att revidera sin uppfattning. I sin självbiografi framhåller Paulsson att Tessins osjälvständiga arbetssätt uppvägdes av hans förmåga att skapa ”en miljö för enväldet”.Ragnar Josephsons insats innebar med andra ord att Tessin framställdes som gestaltare av en specifik tidsanda. Detta synsätt hade sin motsvarighet i samtida arkitektur- och konst- teori, där Josephson tillämpade en kombination av konstvetenskapliga och kulturhistoriska angreppssätt. Själv refererade han framförallt till internationella forskarkolleger, såsom Jacob Burckhardt, Alois Riegl och Heinrich Wölfflin.Den nya bilden av Tessin fick stort genomslag bland arkitekter och kritiker. Men Josephsons forskarkolleger lät sig inte självklart övertygas om att Tessin var en genial gestaltare av det karolinska enväldet. När Henrik Cornell och Andreas Lindblom under 1940-talet publicerade sina parallella översikter över den svenska konst- och arkitekturhistorien utelämnade de medvetet Ragnar Josephsons tolkning. Istället förmedlade de bilden av Tessin som osjälv ständig eklektiker.I viss mån ansluter även de senaste årens forskningsinsatser till de olika uppfattningar om Tessin som etablerades för närmare 100 år sedan. Men syftet här är inte att ge en heltäckande redogörelse för bilden av Tessin. Avsikten är snarare att betona behovet av historiografisk forskning.Att studera historieskrivningens historia kan beskrivas som ett försök att medvetandegöra och problematisera de bilder eller berättelser som har etablerats av tidigare forskare. Historieskrivningen utgår inte bara från odiskutabla fakta utan också från personliga värderingar och övergripande ideologier. Även om de ideologiska skiljelinjerna inte är desamma som tidigare präglas vi omedvetet av äldre forskningsinsatser.Arkitekturhistorieämnet kan numera betraktas som väletablerat, men den växande mängden av forskningsresultat har inneburit nya svårigheter. Som forskare brottas vi alla med generella problem, som rör värderingen av tidigare resultat. För att orientera sig i det stora materialet är det helt enkelt nödvändigt med övergripande studier av tidigare forskning.
|
|
