| 1. |
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
- Elmhagen, Bodil, et al.
(författare)
-
Åtgärdsprogram för fjällräv, 2017–2021 : (Vulpes lagopus)
- 2017
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Fjällräven är klassificerad som starkt hotad i Sverige och akut hotad i Norge. På 1800-talet var det en vanligt förekommande art, men till följd av intensivt jakttryck reducerades populationen kraftigt i slutet av 1800-talet. Fjällräven fridlystes 1928 i Sverige och 1930 i Norge. Trots skydd har populationen inte återhämtat sig. Detta beror på ett flertal samverkande faktorer, framförallt låg populationsstorlek, ökad konkurrens från rödrävar som expanderar in i fjällvärlden, samt uteblivna eller mer oregelbundna lämmeltoppar som leder till födobrist. Dessutom har inavel och inavelsdepression med ökad dödlighet och minskad reproduktion dokumenterats i vissa delbestånd. Sjukdomar och parasiter utgör ett ytterligare hot mot de små delpopulationernas fortlevnad. Störningar från mänskliga aktiviteter kan utgöra ytterligare bidragande faktorer.År 2015 fanns omkring 240 reproducerande vuxna fjällrävar i Sverige och Norge, vilket utgör ett mått på beståndets minimala storlek. Inom EU är fjällräven en prioriterad art enligt habitatdirektivet, i Sverige är fjällräven fridlyst enligt artskyddsförordningen, och i Norge är fjällräven skyddad med ”fjällrävförskriften” enligt naturmangfoldloven.Åtgärder för att rädda fjällräven genomfördes i Sverige och Finland under 1998–2002 genom EU-Life Nature projektet SEFALO. Projektet fortsatte i en andra fas, SEFALO+ (2003–2008) som även involverade Norge. Båda projekten inkluderade åtgärder som stödutfodring, rödrävsjakt och inventeringar. I Norge startade flera åtgärder 2004 på uppdrag av Miljødirektoratet (tidigare Direktoratet for naturforvaltning). Sedan dess har en kombination av åtgärder genomförts i olika delbestånd: avel och utsättning av valpar, stödutfodring, samt kontroll av rödrävsbestånden. Avelsprojekt för fjällräv startade 2005 och de första valparna sattes ut 2006. Inom EU-Interregprojektet Felles Fjellrev (2010–2013) genomfördes utvidgade åtgärder i Jämtlands län samt Nord- och Sør-Trøndelag, med riktade åtgärder i mindre fjällområden mellan de fyra större delbestånden av fjällräv.För att fjällrävsstammen ska återuppnå en gynnsam bevarandestatus bör bevarandeåtgärderna fortsätta inom ramen för det svensk-norska åtgärdsprogrammet. Den långsiktiga visionen är att skapa en stabil och livskraftig stam med gynnsam bevarandestatus utan behov av ytterligare åtgärder. Det är emellertid långt tills denna vision uppnås och i detta program definieras konkreta målsättningar på lång (2035) och kort (2021) sikt. I detta program föreslås fortsatt genomförande av centrala åtgärder i form av stödutfodring och rödrävskontroll. Dessutom ska orsakerna till rödrävens ökade förekomst på fjället hanteras genom åtgärder mot de faktorer som gynnar expansionen. Avel och utsättning från det norska avelsprojektet, alternativt translokering av rävar mellan delpopulationerna, föreslås som åtgärd för att förstärka små populationer, etablera fjällrävar i mellanområden samt minska graden av inavel. Populationernas hälsostatus bör övervakas och vid ett utbrott ska behandling sättas in. Riktade informationskampanjer ska utformas för att minska konflikt och störning med människan.De åtgärder som förutsätts finansieras av Naturvårdsverket och Miljødirektoratet för genomförande av åtgärdsprogram för hotade arter beräknas totalt uppgå till 15, 1 miljoner kronor respektive 47,6 miljoner kronor under programmets giltighetsperiod 2017–2021.
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
- Widemo, Fredrik, et al.
(författare)
-
Viltets ekosystemtjänster : En kunskapssammanställning till stöd för värdering och förvaltning
- 2019
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Det finns en mängd mer eller mindre strikta definitioner och indelningar av ekosystemtjänster. Vi föredrar att inte göra någon åtskillnad mellan processer som levererar nyttigheter och de nyttigheter som produceras. I rapporten ser vi därmed exempelvis viltkött, eller glädjen över att se en björn, som ekosystemtjänster, inte som nyttigheter som är ett resultat av ekosystemtjänster. Det stora värdet med konceptet ekosystemtjänster ligger i att olika värden identifieras, samt insikten att olika tjänster ofta begränsar varandra. Det går följaktligen inte att maximera alla tjänster, utan förvaltning av naturresurser ur ett ekosystemtjänstperspektiv bygger på accepterade avvägningar mellan identifierade tjänster. Människan är en del av ekosystemen. Leveransen av viltets ekosystemtjänster påverkas i stor utsträckning av landskapet och därmed av mänsklig markanvändning. För att värdera och förvalta viltets ekosystemtjänster är det nödvändigt att känna till hur viltet påverkar landskapet, hur landskapet och markanvändningen påverkar viltet samt hur olika avvägningar ger återkopplingar till ekosystemen. Ekosystemtjänster samskapas genom komplicerade samspel mellan biologisk mångfald och ekologiska processer å ena sidan och människans sociala system, aktiviteter och investeringar å andra sidan. Ofta beror problem med att omsätta ekosystemtjänstkonceptet i praktisk förvaltning på svårigheter att samtidigt hantera försörjande (materiella) och kulturella (immateriella) tjänster, där de senare ofta inte kan värdesättas kvantitativt. Det gör det svårt att finna goda avvägningar mellan försörjande och kulturella tjänster. Det totala värdet av de kulturella tjänsterna i landskapet överstiger ofta det totala värdet av alla de försörjande tjänsterna. Det gäller även värdet av viltets ekosystemtjänster. Olika intressegrupper, och individer inom intressegrupper, värderar ofta samma ekosystemtjänst olika. Förvaltning av naturresurser ur ett ekosystemtjänstperspektiv kräver dialog mellan aktörer om identifiering, värdering och förvaltning av ekosystemtjänster. Strikta, exkluderande definitioner och fokus på kvantitativ, monetär värdering försvårar ofta processen och tillämpningen; vi förordar inkluderande förhållningssätt, även om det försvårar eller omöjliggör monetär värdering och ekonomiska kostnads-nyttoanalyser.Stammarna av klövvilt, storfåglar (gäss, trana och sångsvan) och stora rovdjur har vuxit starkt under de senaste hundra åren till följd av framgångsrik förvaltning. Dagens starka stammar levererar stora ekosystemtjänster direkt och indirekt (Figur 1), men kan även leverera ‑otjänster. Detta skapar konflikter och behov av avvägningar mellan olika intressen inom samförvaltningen av vilt, andra naturresurser och upplevelsevärden. Betande klövvilt och betande storfåglar har viktiga strukturerande effekter på vegetationen. Låga och medelhöga betestryck har generellt positiva effekter på den biologiska mångfalden, särskilt om betestrycket varierar i tid och rum på landskapsnivå. Avsaknad av bete kan precis som höga betestryck ha negativa effekter på den biologiska mångfalden, genom att det ger minskad variation av livsmiljöer. De stora rovdjuren levererar stora kulturella ekosystemtjänster, men har ofta begränsad populationsreglerande effekt på klövvilt i Sverige eftersom klövviltsstammarna begränsas genom jakt. Jägarna kompenserar dessutom för de stora rovdjurens predation genom minskat jaktuttag. Det gör att rovdjuren kan begränsa ekosystemtjänsterna från jakt på klövvilt mer eller mindre kraftigt, men samtidigt har begränsad inverkan på klövviltstammarnas storlek. Det går inte att jämföra de stora rovdjurens ekologiska roll utan jakt, exempelvis i nationalparker, med effekter i normala svenska produktionslandskap.Kvantitativa värderingar av psykosociala effekter av rovdjur saknas i stor utsträckning; innan både positiva och negativa effekter studerats är det svårt eller omöjligt att finna goda avvägningar. Generellt saknas kvantitativa data för många kulturella ekosystemtjänster från vilt, som exempelvis upplevelsevärden av att se vilt för allmänhet och turister. Skador från vilt är ofta ojämnt fördelade i tid och rum. Genomsnittliga nationella och regionala skadenivåer kan därmed vara vilseledande när det gäller vilka utmaningar enskilda brukare och förvaltningen ställs inför. Viltförvaltningen måste därmed utgå från lokala förhållanden för att åtgärder ska kunna skräddarsys efter upplevda behov och bidra till god måluppfyllnad, exempelvis när det gäller att hantera omfattande, men lokala, skador. Lokal delaktighet ökar samtidigt sannolikheten att nå acceptans för avvägningar mellan konkurrerande ekosystemtjänster. Nödvändiga data för att göra en komplett samhällsekonomisk analys av ekosystemtjänster och -otjänster från vilt saknas idag. Vi har medvetet avstått från att jämföra de ekonomiska värden som trots allt finns i en kostnadsnyttoanalys, eftersom en sådan inte skulle inkludera alla relevanta ekosystemtjänster. Eventuella avvägningar baserade på en sådan analys skulle därmed inte inkludera alla tjänster eller intressen, och skulle därmed riskera att öka snarare än minska mängden konflikter om förvaltningsbeslut och -åtgärder baseras på ofullständiga beslutsunderlag. Jaktlagen uttrycker sedan revideringen 1987 ett gemensamt ansvar mellan jakträttshavare och markägare att förvalta viltet utifrån enskilda och allmänna intressen. Lagstiftningen bygger på grundprinciperna inom ekosystemtjänstkonceptet, och har bidragit till att det idag finns formaliserade arenor för att finna avvägningar mellan ekosystemtjänster på olika nivåer. Viltförvaltningen ligger därmed långt framme i omställningen mot att förvalta naturresurser utifrån ett ekosystemtjänstperspektiv, i enlighet med fattade riksdagsbeslut. Här finns generella lärdomar att dra för den övriga förvaltningen. För att nå längre mot en adaptiv förvaltning av vilt med accepterade avvägningar mellan olika ekosystemtjänster och -otjänster krävs ytterligare fokus på underifrånperspektiv, delaktighet och breda analyser. Det är nödvändigt att viltets reglerande ekosystemtjänster, kulturella ekosystemtjänster respektive strukturerande effekter på ekosystemen inkluderas i beslutsunderlagen i större utsträckning än idag. För vilt som rör sig över stora områden måste lokal förvaltning kombineras med regional, nationell och internationell samverkan.
|
|
