| 2. |
- Noll, Gregor, et al.
(författare)
-
Flykten till Europa och EU:s invandrings- och asylpolitik
- 2016
-
Ingår i: EU och de nya säkerhetshoten. - 9789173591041 ; , s. 229-250
-
Bokkapitel (refereegranskat)abstract
- I bokens åttonde kapitel relaterar Gregor Noll bokens tema om nya säkerhetshot till den aktuella frågan om EU:s hantering av flyktingar och asylsökande. Kapitlets tes är att EU:s invandrings- och asylpolitik ytterst utgör en protektionistisk ordning med utgångspunkt i nationalstatens kontrollbehov. Noll menar att denna ordning manifesterade sig redan vid unionens tillkomst under femtiotalet. De nu gällande reglerna på invandrings- och asylområdet kan därmed ses som produkter av nationalstatlig protektionism, som på ett paradoxalt sätt förstärktes under krisåret 2015. Vidare betonar Noll att solidaritetsbegreppet i EU:s funktionsfördrag är felkonstruerat då det är underordnat den protektionistiska ordningen. Därefter kartlägger Noll möjliga utvägar, med utgångspunkt i att unionen inte kan förneka den asylsökandes rationalitet och fria vilja om EU:s liberala identitet tas på allvar. Frågan är om dagens protektionistiska system kan utrustas med ett komplement som erkänner den asylsökandes fria vilja, utan att samtidigt ställa utopiska eller revolutionära krav på unionen i sin nuvarande form. Noll testar en rad reformförslag mot en uppsättning av rättsliga och politiska kriterier och framhåller att humanitära viseringar vid medlemsstaternas beskickningar utomlands kan utgöra ett sådant komplement. I ett sådant system möts den asylsökande och EU-medlemsstaten i en rationell diskurs innan den asylsökande fattar beslut om resan till Europa. Kapitlets slutsats är att fyra åtgärder är nödvändiga för att öka inslagen av solidaritet i unionens och dess medlemsstaters invandrings- och asylpolitik. Noll menar att Dublinförordningen bör avskaffas, medan asylsökandes rättigheter måste garanteras i praktiken och inte enbart i teorin. Vidare är det nödvändigt att efterlevnaden av dessa rättigheter kontrolleras av domstolar och andra övervakningsorgan i högre grad än idag. Slutligen bör en mindre grupp medlemsstater införa ett gemensamt system för humanitära viseringar som möjliggör laglig inresa för personer som möter systemets kriterier.
|
|
