| 1. |
|
|
| 2. |
- Dannewitz, Johan, et al.
(författare)
-
Genetisk kartläggning av öring i Mjörn
- 2012
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I sjön Mjörn, som är belägen i Säveåns vattensystem i Västergötland, förekommer ett bestånd av storvuxen insjööring som klassats som genuint och skyddsvärt. Öringreproduktion förekommer i flera av sjöns tillflöden, men förekomsten av storvuxen, sjövandrande öring har minskat under senare årtionden. Det sätts också ut odlad öring i Mjörn enligt vattendom. Den odlade stam som används för att producera sättfisk till sjön grundades 1969 med lekfisk från ett av Mjörns viktigare tillflöden, och har sedan dess hållits genetiskt isolerad, d.v.s. inget nytt avelsmaterial har tillförts. Syftet med denna studie var att göra en genetisk kartläggning av öringen i Mjörn, vilket inkluderar identifiering av distinkta lekbestånd, skattningar av beståndens genetiskt effektiva storlekar samt ett försök att utreda Mjörnöringens ursprung genom jämförelser med öring från andra områden i Sverige. Resultaten visar att Mjörns öringbestånd är små med relativt låg grad av genetisk variation. Den vilda öring som idag finns i sjöns tillflöden bildar en separat och tydlig grupp i analyser som inkluderar öring från andra områden i Sverige, även om subtila likheter med havsvandrande öring från västkusten framträder i vissa analyser. Samtidigt föreligger tydliga genetiska skillnader inom Mjörn vilket indikerar att genflödet mellan de olika tillflödena är begränsat. Utsättningar av främmande öringstammar, samt förflyttningar av öring mellan vattendrag som mynnar i Mjörn bör därför undvikas. Den odlade stammen avviker markant från den vilda öringen i sjön, och påminner genetiskt sett mest om öring från Gullspångsälven i Vänern. I kombination med uppgifter om tidigare utsättningar pekar de genetiska resultaten på att den lekfisk som användes för att starta upp den odlade stammen i Ålanda sannolikt hade ett stort inslag av Gullspångsöring som tidigare satts ut i sjön. Bevarandevärdet på den odlade stammen kan därför ifrågasättas. Det finns dock alternativa, om än mindre sannolika, förklaringar till de observerade resultaten som inte helt kan uteslutas och bör utredas vidare.
|
|
| 3. |
- Dannewitz, Johan, et al.
(författare)
-
Återetablering av vandrande storöring i övre Österdalälven : en genetisk utvärdering av utsättningar av Siljansöring i biflödet Fjätälven
- 2014
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Syftet med denna studie var att göra en genetisk kartläggning av öringen i Österdalälven, samt att utvärdera ett projekt med målsättningen att återintroducera Siljansöring i de övre delarna av Österdalälven genom utsättningar av främst befruktad rom i biflödet Fjätälven. Resultaten är baserade på DNA-analyser av s.k. mikrosatellitmarkörer och visar på en påtaglig populationsstruktur i området. Mer eller mindre tydliga genetiska skillnader observerades mellan i princip samtliga analyserade stickprov av naturligt förekommande öring från området. Sammanfattningsvis bildar öringen i Storån (en av Österdalälvens huvudsakliga tillflöden) en genetiskt distinkt grupp, likaså den i biflödet Grövlan, medan öringen i biflöden längre nedströms i Österdalälven, som Sörälven, Fjätälven och Krypån, bildar en tredje grupp med mindre tydliga genetiska skillnader sinsemellan. Den storvuxna, vandrande öring som hålls på odlingen i Särna och som benämns Siljansöring avvek genetiskt från samtliga stickprov av naturligt förekommande öring i övre Österdalälven med biflöden. Detta gjorde det möjligt att utvärdera utsättningarna i biflödet Fjätälven med hjälp av genetiska analyser. Förekomst av återvändande vuxna individer med genuppsättningar typiska för Siljansöring visar att den utsatta fisken överlevt i området och att andelen storvuxen, vandrande öring successivt har ökat i Fjätälven sedan utsättningarna påbörjades. Den utsatta öringen nyttjar sannolikt Trängslets regleringsmagasin som uppväxtområde. Analyser av datorsimulerade individer av olika ursprung visar vidare att det i framtiden finns möjlighet att studera den utsatta Siljanöringens reproduktiva framgång i Fjätälven, samt utreda i vilken grad stammarna hybridiserar. Analys av storvuxna öringar från andra delar av Österdalälven visar att det även finns en annan storvuxen, vandrande öring naturligt i området, som sannolikt nyttjar främst biflödena Sörälven och Krypån som lekområden. Denna öring påminner genetiskt om den odlade Siljansöring som satts ut i Fjätälven, även om vissa skillnader finns. Det är osäkert om denna stam är att betrakta som en rest av den öring i Österdalälven som innan vattenkraftsutbyggnaden nyttjade Siljan som uppväxtområde, eller om den utgör en storvuxen öringstam som hela tiden nyttjat andra områden längre uppströms under uppväxtfasen (som t.ex. Idresjön och Särnasjön). Resultaten pekar på en påtaglig populationsstruktur i övre Österdalälven, och det kan inte uteslutas att öring från olika populationer anpassats genetiskt till lokala miljöbetingelser. Öringen i området bör därför förvaltas lokalt, vilket bl.a. innebär att utsättningar av främmande öringstammar inte bör ske, och eventuella förflyttningar av öring inom området bör genomföras med hänsyn till den populationsgenetiska struktur som föreligger.
|
|
| 4. |
- Palm, Stefan, et al.
(författare)
-
A large wild salmon stock shows genetic and life history differentiation within, but not between, rivers
- 2021
-
Ingår i: Conservation Genetics. - : Springer Science and Business Media LLC. - 1566-0621 .- 1572-9737. ; 22
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Anadromous salmonid fishes frequently exhibit strong geographic population structuring. However, population genetic differentiation of Atlantic salmon (Salmo salar) at fine geographic scales differs across equivalent spatial extents in different regions. So far, fine-scale genetic differentiation has not been assessed in rivers of the Baltic Sea, a region that contains an evolutionarily distinct Atlantic salmon lineage. Thus, Baltic salmon are currently managed on the river level, without focus on potential genetic structure and diversity within rivers. Here, we used microsatellites to characterize the genetic structure of wild juvenile salmon sampled throughout the interconnected, northern Baltic Tornio and Kalix Rivers. We found genetic differentiation within the two rivers, but not between them: salmon in the upper reaches differed from individuals in the lower reaches, regardless of river system. Further, examining smolts migrating from the river to the sea and adults returning from the sea to spawn, we found an association between the genetic structure and seasonal migration timing. Out-migrating smolts genetically assigned to upper river reaches were older and tended to reach the sea later in the season than smolts from the lower reaches. In contrast, mature adults originating from the upper reaches returned to the river early in the season. Our observation of genetic population structuring between downstream and upstream reaches of the large Tornio and Kalix rivers, and its association with migration timing, implies that careful temporal management of the northern Baltic fisheries would help to preserve the diversity and sustainability of the wild salmon stocks of these rivers.
|
|
| 5. |
- Palm, Stefan, et al.
(författare)
-
Laxing och felvandrad lax i Mörrumsån : En genetisk analys
- 2013
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Syftet med denna studie har varit att DNA-analysera ett större material av laxfisk från Mörrumsån för att: · få en bättre bild av hur stor andel felbedömda arthybrider med öring, s.k. laxingar, som förekommit bland vuxen "lax" från olika år och fångstmånader, · uppskatta den totala andelen laxing bland all vuxen laxfisk i Mörrumsån (lax, laxing, öring), · identifiera genetiskt avvikande lax ("felvandrare"), samt · undersöka hur stora genetiska förändringar som skett i åns laxbestånd sedan 1960-talet och om det finns tecken på genetisk påverkan av felvandrad lax från andra vattendrag. Bakgrund till denna analys är att en tidigare genetisk pilotstudie av vuxen lax från Mörrumsån hösten 2011 gav förvånande och oroväckande resultat. En betydande andel (ca 20%) av den förmodade laxen visade sig då vara arthybrider med öring, s.k. laxingar. Dessutom bar en hög andel (10-20%) av de rena laxarna på genuppsättningar som förväntas vara mycket ovanliga bland lax född i Mörrumsån, vilket indikerade att det handlade om felvandrad lax från andra vattendrag. Resultaten var dock baserade på ett litet antal fiskar från ett enstaka år. I denna utökade studie har vi funnit att den totala andelen arthybrider bland förmodad lax från åren 1961, 1985 och 2004-2012 var klart lägre (ca 6%) än i pilotstudien från 2011 (ca 20 %). Denna skillnad beror i första hand på att det förekommer betydligt färre felbedömda arthybrider i fångster av nystigen blanklax i maj–juni än under de efterföljande fiskemånaderna (då fisken från pilotstudien 2011 var insamlad). En trolig förklaring till att andelen felbedömda laxar ökat under säsongerna är att laxingen i Mörrumsån, i likhet med öringen, uppvisar en senare lekvandringstid än laxen. Baserat på sportfiskestatistik, fiskräkningsdata och DNA-resultat har vi beräknat att andelen laxing bland all vuxen laxfisk i Mörrumsån kan ha varit omkring 10% under de senaste åren. En så hög andel arthybrider i ån kan ge betydande produktionsförluster genom "spolierade lekar" när de i princip sterila laxinghanarna blandar sig i laxens och öringens lek. För en riktig riskanalys behövs dock bättre kunskap om laxingarnas lekbeteende och reproduktiva framgång. Även andelen förmodat felvandrad lax (2-3% under perioden 2004-2012) visade sig vara lägre än i pilotstudien baserad på sent fångad lax från 2011 (10-20 %). De flesta genetiskt avvikande laxar var fångade sent under säsongerna vilket kan förklara den höga andelen i det likaledes sent fångade materialet från 2011. Samtidigt har vi kunnat observera små genetiska förändringar, som tillsammans med en ökad genetisk variationsgrad sedan 1960-talet tyder på att "främmande gener" till viss del har tillförts Mörrumsåns laxbestånd. Det är dock oklart när och hur denna genetiska påverkan har ägt rum.
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Söderberg, Linda, et al.
(författare)
-
Fem års DNA-analys av avelsfisk - kompensationsodlad lax och havsöring från åtta älvar
- 2023
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- För att kompensera för kraftigt minskad naturlig reproduktion orsakad av vattenkraftsutbyggnad sker odling och utsättning av betydande mängder lax och havsöring i ett flertal av våra större vattendrag. Varje år tas nya avelsfiskar in för kramning (sea ranching). I Sverige ska all kompensationsodlad utsatt fisk vara fettfeneklippt. Tidigare märktes även en andel av lax- och havsöringsungarna (smolten) med yttre så kallade Carlinmärken, där inrapporterade återfynd har använts för olika studier och uppföljningar. Av flera olika anledningar har dock dessa märkningar i princip upphört. Som ett alternativ till yttre märkning har molekylärgenetiska analyser av återvändande avelsfisk börjat användas för att samla in information om de kompensationsodlade lax- och havsöringsstammarna. Genom att dra nytta av det faktum att samtliga individer bär på en unik genuppsättning, går det att baserat på data från återkommande DNA-analyser av avelsfisk göra diverse uppföljningar av odlingsverksamheten. De första DNA-analyserna genomfördes 2014. Därefter har antalet stammar som omfattas av analyserna gradvis ökat. Resultat från DNA-analyser av lax och havsöring erhållna till och med aveln 2018 har presenterats tidigare (Söderberg m.fl. 2019). I denna rapport ges en uppdaterad sammanställning av slutsatser och erfarenheter baserad på fortsatta analyser (t.o.m. aveln 2022) av totalt sju lax- och sex havsöringsstammar.Samtliga de undersökta lax- och havsöringsstammarna uppvisade jämförelsevis hög genetisk variationsgrad, vilket kan förklaras av att det genom åren ingått inslag av älvsfrämmande individer bland de kramade avelsfiskarna. För lax i Skellefteälven observerades dock en signifikant minskad variationsgrad (färre anlagsvarianter) från 2014 till 2022 vilken kan återspegla en relativt hög förekomst av sterila hanar i kombination med att man relativt nyligen övergått till att para en hona med endast en hane. Under samma tidsperiod uppvisade laxen i Ljusnan tecken på ökad genetisk variationsgrad, vilket sammanfaller med en kraftigt ökad andel identifierad älvsfrämmande avelsfisk (från 3-4 % 2014-2015 till drygt 50 % 2022, en extremt hög nivå). Med undantag för Ljusnan varierade den genomsnittliga andelen älvsfrämmande lax mellan 0,3 och 3,3 %. Även för havsöring var andelen älvsfrämmande avelsfisk identifierad via DNA låg och utan något exempel på en större förändring över tid. Hos båda arterna härstammade de flesta älvsfrämmande avelsfiskarna från geografiskt mer närliggande älvar.Hittills (t.o.m. 2022) har ca 25 % av de DNA-analyserade avelslaxarna identifierade föräldrar från tidigare år, där Skellefteälven och Lagan dominerar tack vare längst tidsserier. Inom några år förväntas föräldrar till samtliga odlade individer från de sju laxstammar som ingår i projektet att kunna identifieras. För havsöring, som analyserats under kortare tid, är andelen med identifierade föräldrar hittills endast 8 %. Även för denna art förväntas en snabbt ökande andel avelsfisk med identifierade föräldrar under de kommande åren. Andelen identifierade helsyskon som råkat bli parade med varandra varierade mellan noll och några få procent per år och stam, med tendens till något högre andelar hos havsöring jämfört med lax.Avslutningsvis ges några exempel där DNA-baserade föräldraskapsbestämningar (för lax) använts som utgångspunkt för storleksjämförelser av hanar och honor med olika antal år i havet, ursprungsidentifieringar av kustfångade odlade individer, konstruktion av stamträd (pedigree) samt beräkningar av genetiskt effektiv populationsstorlek (Ne). Baserat på antal återvändande avkommor per kramad förälder beräknades Ne för lax i Skellefteälven och Lagan till omkring 200 respektive 320 (per generation), vilket understiger det långsiktiga mål om Ne ≥ 500 som ofta refereras till i genetiska bevarandesammanhang. För att erhålla ökade effektiva populationsstorlekar krävs sannolikt fler avelslaxar i kombination med åtgärder som syftar till att ge en minskad variation i antalet avkommor per förälder.
|
|
