SwePub
Sök i SwePub databas

  Utökad sökning

Träfflista för sökning "bildning srt2:(2000-2004);lar1:(lu);srt2:(2003)"

Sökning: bildning > (2000-2004) > Lunds universitet > (2003)

  • Resultat 1-10 av 10
Sortera/gruppera träfflistan
   
NumreringReferensOmslagsbildHitta
1.
  • Apelkvist, Björn (författare)
  • Vad är bildning?
  • 2003
  • Ingår i: Horisont. - Svenska Österbottens litteraturförening. - 0439-5530. ; :2
  • Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)
  •  
2.
  •  
3.
  •  
4.
  • Kinhult, Sara (författare)
  • Endothelial and cardiac effects of 5-fluorouracil. An experimental and clinical study.
  • 2003
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Bakgrund 5-Fluorouracil (5-FU) är ett cytostatikum, även kallat cellgift (ett ämne som hämmar tillväxten av cancerceller), som använts för behandling av cancersjukdom sedan många decennier. Det kan ges både i snabb injektion och i dropp över flera dygn. 5-FU har tyvärr flera vanliga biverkningar. Man kan få påverkan av slemhinnor i magtarm-kanalen, vilket ger sår i munnen och diarréer. Det är också vanligt med påverkan på benmärgens förmåga att producera nya blodkroppar, vilket ger övergående minskning av vita blodkroppar och blodplättar (trombocyter), med risk för infektioner och blödningar. För att minska risken för dess biverkningar får man justera dosen av 5-FU och de andra cytostatika som 5-FU kan kombineras med. 5-FU ger också biverkningar från hjärtat, vilka är mer oförutsägbara. Patienten kan få plötsliga bröstsmärtor av samma typ som kärlkramp (när hjärtat får dålig syreförsörjning), vilket oftast släpper av om man gör uppehåll med 5-FU-droppet. Man kan också se andra tecken på hjärtpåverkan såsom rytmrubbningar, hjärtsvikt och ibland ses EKG-förändringar utan symtom. I enstaka fall kan patienten avlida plötsligt, utan förvarning. Ibland kan man då vid obduktion se tecken till hjärtinfarkt. Dessa hjärtbiverkningar är inte vanliga, och förefaller komma något oftare när man ge 5-FU i långtidsdropp. Man har inte kunnat klarlägga orsakerna till detta och därigenom kan man varken förebygga det, eller hitta patienter som löper större risk att få hjärtpåverkan och som då kanske inte ska behandlas med 5-FU. En orsak till denna hjärtpåverkan av 5-FU skulle kunna vara att hjärtats blodkärl drar ihop sig så att hjärtat får för lite syre. Sådan kärlsammandragning kan orsakas av att något stimulerar glatt muskulatur i kärlväggen att dra ihop sig. Stimulansen kan vara en substans som direkt påverkar muskelcellerna, men det kan också vara något som påverkar endotelet. Endotel är det tunna cellskikt som kläder insidan av alla blodkärl. Det är uppbyggt av särskilda celler, endotelceller, som har många funktioner. De producerar ämnen som påverkar hur sammandraget blodkärlet är och därigenom både blodtrycket och blodflödet. De bildar också ämnen som deltar i blodets levring (koagulation, t ex vid en sårskada), stimulerar tillväxt av nya blodkärl (t ex vid sårläkning) och har viktiga funktioner vid inflammation, när vita blodkroppar ansamlas. Störningar i endotelcellernas funktion är en viktig faktor vid många sjukdomar, t ex åderförkalkning, reumatiska sjukdomar och högt blodtryck. I sökandet efter orsaker till att 5-FU kan ge biverkningar från hjärtat har man sett att 5-FU kan påverka endotelceller på ett negativt sätt. Både i djurexperiment och i isolerade endotelceller som odlades i laboratorium såg man att endotelcellernas form och funktion påverkades när 5-FU tillfördes. Eftersom denna reaktion skulle kunna tänkas ge upphov till symtom från hjärtat, liknande de som kan komma vid behandling av patienter, ville vi vidare studera denna effekt av 5-FU. Delarbete I Eftersom man i tidigare studier sett inte bara skador på endotelceller, ibland så illa att de lossnade från kärlväggen, utan också tecken till blodproppsbildning, försökte vi se om vi kunde förebygga dessa skador genom att ge behandling med ett blodförtunnande medel i injektionsform. Medlet gavs dagligen efter att djuren fått en injektion med 5-FU. När man undersökte kärlens insida med elektronmikroskopi kunde man se att den blodförtunnande substansen motverkade blodproppsbildning men inte verkade skydda endotelcellerna mot 5-FUs skadande inverkan. Det verkade till och med som om det blodförtunnande ämnet i sig gav viss påverkan på endotelet. Delarbete II På grund av resultatet av arbete I beslöts att undersöka om det verkligen var så att dessa blodförtunnande ämnen kunde skada endotelet. Alla tre olika sorters så kallade lågmolekylära hepariner (blodförtunnande medel som ges dagligen i sprutform) på den svenska marknaden gavs till kaniner, i en dos motsvarande den som används vid behandling av blodpropp. Vid elektronmikroskopisk undersökning fann man att alla tre sorterna verkade påverka endotelceller i måttlig grad. Man vet inte om detta har någon betydelse vid behandling av människor men det skulle möjligen kunna vara en faktor att ta hänsyn till vid långtidsbehandling. För att veta mer måste man dock undersöka om endotelets funktion också påverkas. Delarbete III I detta arbete undersöktes effekten av förebyggande behandling med medicinen probucol före 5-FU injektion. Probucol har använts för att sänka förhöjda blodfetter, men har också visat sig var en antioxidant substans, d v s tar hand om skadliga molekyler (fria radikaler) som kan vara inblandade i olika sjukliga reaktioner i kroppen. När man gav denna medicin före 5-FU sågs inte längre någon endotelskada orsakad av 5-FU, utan probucol verkade skydda endotelet. Detta talar för att fria radikaler skulle kunna vara en del i den/de mekanismer som orsakar 5-FUs hjärtpåverkan. Delarbete IV I en grupp om 22 patienter som behandlades med 5-dygns dropp med 5-FU, undersöktes olika ämnen och tecken som skulle kunna tyda på påverkan av endotel, hjärtmuskel eller ökad bildning av fria radikaler. Man fann att två ämnen, von Willebrandfaktor och lösligt trombomodulin, steg under behandlingen. Detta skulle kunna tyda på endotelpåverkan hos patienterna. Man fann också en stegring av ett annat ämne, malondialdehyd, vilket talar för en ökad påverkan av cellernas ytskikt (membraner), så kallad lipoperoxidering. Detta kan vara ett tecken på ökad bildning av fria radikaler. Vid granskning av EKG och ultraljud av hjärtat kunde man inte finna något som förutsade hjärtpåverkan under 5-FU-behandling. Delarbete V I det sista arbetet studerades endotelceller isolerade från navelsträngsvener och odlade i laboratoriet. 5-FU tillsattes i odlingsvätskan under två dygn och man mätte sedan olika substanser som hade utsöndrats från endotelcellerna. Man fann att 5-FU gav en ökad utsöndring av endotelin, ett ämne som gör att blodkärlen dras ihop kraftigt. Man kunde inte se att 5-FU orsakade ökad programmerad celldöd, så kallad apoptos. Detta resultat togs som stöd för att 5-FU kan påverka endotelets funktion på ett sätt som skulle kunna ge blodkärlssammandragning och symtom från hjärtat. Sammanfattningsvis bekräftar denna studie att 5-FU har en påverkan på endotelceller, både utseendemässigt och funktionellt. Resultaten tyder på att 5-FU skulle kunna ändra produktionen av fria radikaler och det skulle kunna vara en av mekanismerna bakom endotelpåverkan. En sådan endotelpåverkan, med utsöndring av substanser som påverkar blodflödet, kan vara en del i orsaken till 5-FUs hjärtbiverkningar.
  •  
5.
  • Nasizadeh, Sima (författare)
  • A Study on Trypanosomal Polyamine Biosynthetic Enzymes
  • 2003
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • En cell är uppbyggd av många olika ämnen som är livsviktiga för dess liv. Polyaminerna – putrescin, spermidin och spermin – är några av dessa ämnen. Celler måste ha tillräckligt mycket polyaminer för att tillväxten ska ske normalt: för lite gör att cellerna slutar att dela sig och för mycket kan omvandla celler till cancer celler. Kunskap om vad polyaminer gör och hur deras tillverkning kontrolleras är viktig ur medicinsk synpunkt. Vissa typer av cancer kan eventuellt behandlas genom att man hämmar polyaminbildning i cellerna. Det främsta användningsområdet just nu är att behandla sjukdomar som orsakas av encelliga parasiter, så kallade trypanosomatider. Afrikansk sömnsjuka är en sjukdom som drabbar hundratusentals människor varje år och den skördar många liv. Den orsakas av parasiten Trypanosoma brucei. Man kan bota sjukdomen genom att behandla med en substans som hämmar polyaminbildning. Leishmaina donovani som orsakar leishmaniasis, en sjukdom som drabbar de inre organen, är också en plåga för den fattiga befolkningen i världen. För att utveckla bra läkemedel måste man känna till skillnaderna mellan parasiterna och deras värd och därför är karakteriseringen av proteiner (äggviteämnen) som krävs för polyaminbildning i parasiter av stort intresse. Vi har valt att använda oss av insektsparasiten Crithidia fasciculata som är en modellparasit för de sjukdomsalstrande parasiterna. Polyaminer är positivt laddade i celler och binder till cellens negativt laddade komponenter och påverkar därmed komponenternas aktiviteter i cellen. Det finns två proteiner som är viktiga för bildning av dessa ämnen: ornitindekarboxylas (ODC) och S-adenosylmetionindekarboxylas (AdoMetDC). I avhandlingen har vi undersökt C. fasciculata ODC och AdoMetDC. Mängden protein som finns i celler regleras hela tiden på olika sätt. Nedbrytning av proteiner som inte längre behövs är en viktig process. C. fasciculata ODC har en snabb proteinomsättning i cellen. Vi har visat att C. fasciculata ODC bryts ner i ett nedbrytningsmaskineri som kallas 26 S-proteasom. Vi har hittat ledtrådar till hur 26 S-proteasom känner till att C. fasciculata ODC ska nedbrytas. Den del av C. fasciculata ODC som står för proteinets snabba omsättning har också karakteriserats. C. fasciculata AdoMetDC visade sig också att ha en extremt snabb omsättning. Proteinet har en livslängd på bara några minuter. I detta avseende liknar proteinet mer däggdjurs AdoMetDC än andra trypanosom AdoMetDC. I motsats till däggdjurs AdoMetDC, regleras inte C. fasciculata AdoMetDC av polyaminer. En anledning till varför C. fasciculata ODC och AdoMetDC har den snabba omsättningen kan vara att parasiterna lever i en otrygg miljö och därmed snabbt måste kunna ändra mängderna av de här livsviktiga proteinerna. Som jag har nämnt tidigare är polyaminer nödvändiga för att celler ska kunna tillväxa. Ett sätt att undersöka vilken betydelse och på vilket sätt polyaminer är viktiga för cellens tillväxt är att öka eller sänka dess mängd av polyaminer och studera effekten. I mitt arbete har jag påverkat cellers polyaminpooler genom att föra in ODC-gener från C. fasciculata och L. donovani till celler som saknar ODC proteinet. Som kontroll användes celler med en normal ODC-gen. De normala cellerna och cellerna som hade ODC-gener från C. fasciculata och L. donovani hade olika innehåll av polyaminer och cellerna växte och delade sig med olika hastighet. I arbetet försökte vi närmare kartlägga polyaminernas roll i olika faser i cellers tillväxt. Varje år drabbas miljontals människor i framför allt den fattiga delen av världen av olika parasitsjukdomar. Den mest kända parasitsjukdomen är malaria och även när det gäller malaria pågår forskning omkring polyaminer. Med vår forskning hoppas vi kunna bidra till utvecklingen av bättre och billigare behandling av olika typer av parasitisjukdomar.
  •  
6.
  • Eriksson, Cecilia (författare)
  • Neuronal and glial differentiation of expanded neural stem and progenitor cells; in vitro and after transplantation.
  • 2003
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Denna avhandling handlar om stam- och progenitorceller från den embryonala mushjärnan. Jag har studerat dessa cellers förmåga att växa in vitro (utanför kroppen) samt efter transplantation till hjärnan hos vuxna och nyfödda råttor. Forskning om stamceller har länge varit ett populärt och uppmärksammat forskningsområde, men under de senaste åren har intresset i det närmaste eskalerat. Vad är då stamceller? Jo, stamceller är multipotenta celler med kapacitet att dela sig och ge upphov till olika celler inom den vävnad de befinner sig i. Stamcellerna i hjärnan kan dela sig på två olika sätt. Dels genom symmetrisk celldelning då de ger upphov till två nya identiska kopior, samt asymmetriskt då en identisk stamcell och en dottercell med ett förutbestämt öde bildas. Dottercellen kallas för progenitorcell och är en något mer specificerad cell jämfört med en stamcell. Progenitorcellerna i hjärnan kan dela sig under en kort tidsperiod för att ge upphov till antingen en nervcell eller en stödjecell, sk gliacell. Gliaceller är ett begrepp i det centrala nervsystemet som innefattar astrocyter, oligodendrocyter, mikroglia och ependymalceller. I den embryonala hjärnan befinner sig stamcellerna i ett område runt ventrikeln som benämns ventrikulärzonen. Här delar sig stamcellerna och ger upphov till respektive progenitorcell. När progenitorcellerna har genomgått sin sista celldelning, migrerar de ut i hjärnan till den plats där utmognad till en funktionell cell sker. Inom fältet diskuteras mycket kring vilken cell i hjärnan som är den sanna stamcellen och nyligen presenterades data från olika forskargrupper som föreslår att det är den så kallade radialgliacellen som är den egentliga stamcellen. Denna celltyp finns bara under embryots utveckling och har en specifik bipolär morfologi med cellkroppen belägen i ventrikulärzonen och ett radialutskott som sträcker sig nedåt mot ventrikeln, samt ett uppåt mot hjärnhinnan. Radialgliaceller uttrycker vissa specifika markörer, både kända stam-/progenitorcellmarkörer och gliamarkörer. Radialgliacellerna delar sig under hjärnas utvecklingsfas och ger då upphov till nervceller under nervcellsbildningen (neurogenesen), vilken sker tidigt i hjärnans utveckling. Dessa celler låter även nybildade nervceller klättra på radialutskotten till sina platser ute hjärnbarken. När neurogenesen är över, delar sig radialgliacellerna en sista gång för att ge upphov till astrocyter. Trots tidigare hypoteser om att neurogenesen avtar efter födseln, har det på senare år visat sig att nybildning av nervceller sker i specifika regioner av den vuxna hjärnan. Dessa nybildade celler tros härröra från stamceller i den vuxna hjärnan som föreslagits vara GFAP (glial fibrillary acidic protein)-uttryckande astrocyter. Ett mål med stamcellsforskning är att studera och lära känna dessa celler så pass väl, att det finns en möjlighet att i framtiden eventuellt kunna använda stam-/progenitorceller vid tex transplantationer till patienter med neurodegenerativa sjukdomar. Stamceller skulle då på olika sätt kunna fungera terapeutiskt, dels genom att direkt ersätta de skadade cellerna i hjärnan eller genom att tillföra ämnen som saknas i den skadade hjärnan med sk ex vivo genterapi, dvs efter viss behandling av cellerna in vitro. För att karaktärisera cellers potential kan de studeras i cellkultur (in vitro) och/eller efter transplantation (in vivo). I denna avhandling har vävnad och celler från både vildtyp och transgena möss använts. Stam- och progenitorceller, sk precursorer, dissekerades ut från tre specifika områden i den embryonala mushjärnan: dels de laterala och mediala ganglionära eminencerna (LGE och MGE), som tillsammans bildar striatum och delvis medverkar till bildning av interneuron i luktbulben, hjärnbarken, och hippocampus. Vi isolerade även celler från den del av hjärnan som efter utvecklingen kommer att ge upphov till största delen av hjärnbarken. Celler odlades på två olika sätt in vitro, dels som fastsittande gliakulturer i närvaro av serum ochtillväxtfaktorn EGF (epidermal growth factor) och dels som friflytande aggregat sk. neurosfärer, i närvaro av EGF och bFGF (basic fibroblast growth factor). Vi fann att dessa precursorer kan bibehållas i kultur under väldigt lång tid och att de även har möjlighet att vid ändrade växtförhållanden ge upphov till nervceller, astrocyter och oligodendrocyter. Vi kunde även visa att de nybildade nervcellerna som bildas i kulturerna, till viss del bibehöll vissa regionspecifika markörer efter expansion i kultur. Med hjälp av transgena celler visade vi vidare att några av de nyblidade nervcellerna hade genererats av GFAP-uttryckande celler, vilket betyder att GFAP-uttryckande gliaceller har viss stam-/progenitorcell kapacitet in vitro. Cellernas förmåga till integrering, migration och differentiering in vivo, studerades genom transplantation av dessa celler till vuxna och nyfödda råttor. Att transplantera celler från mus till råtta underlättar arbetet med att hitta cellerna efter transplantation, då man kan använda sig av art-specifika markörer vid detektionen. Använder man dessutom vävnad eller celler från en transgen mus kan denna transgen också användas som markör vid detektion av cellerna efter transplantation. I denna avhandling har vi använt oss av den art-specifika markören M2, och reportergenen GFP (green fluorescent protein). De fastsittande gliakulturerna från LGE transplanterades till striatum på vuxna och nyfödda råttor. Fyra veckor efter transplantation såg vi att cellerna hade överlevt och integrerats i värdhjärnan. Men trots att dessa celler uppvisade en neuronal differentieringskapacitet i kultur, fann vi nästan uteslutande celler med astrocytkaraktär efter transplantation. När celler från neurosfärskulturerna transplanterades till striatum, hippocampus och cortex på nyfödda råttor, fann vi dock att de bibehöll sin differentierings-kapacitiet även efter transplantation. Neurosfärerna gav till största del upphov till astrocyter, men även till ett signifikant antal nervceller och oligodendrocyter in vivo. De nygenererade nervcellerna från LGE neurosfärerna, uppvisade projektioncells-och interneurons-morfologi i striatum, samt interneurons-morfologi i luktbulben och hippocampus, vilket avspeglar den normala utvecklingen av stam- och progenitorceller från just LGE. Cellerna, till största del astrocyterna, uppvisade även viss migrations kapacitet efter transplantation till striatum. Dessa resultat visar att precursorceller som expanderas i kultur, speciellt neurosfärer, har förmåga att generera nervceller och gliaceller efter transplantation till nyfödda råttor, och att de dessutom kan utmogna till nervceller med rätt morfologi för den region i hjärnan som cellen transplanteras till. Till sist kan det nämnas att resultaten som presenteras i denna avhandling demonstrerar i sin helhet att celler genererade från den embryonala mushjärnan innehar kapacitet att expanderas under lång tid och dessutom utmogna till nervceller och gliaceller i kultur. Vidare även att de nygenererade nervcellerna till viss del behåller sina uttryck av regionspecifika markörer efter expansion i kultur. Vi kunde även visa att cellerna överlever efter transplantation till den nyfödda och till viss del även den vuxna råtthjärnan. Efter transplantation gav framförallt de celler som odlats som friflytande neurosfärer upphov till ett signifikant antal nervceller, astrocyter och oligodendrocyter i den nyfödda råtthjärnan. Trots den uppvisade kapaciteten av dessa celler krävs det fortsatt mycket arbete för att kunna förstå och kontrollera mekanismerna för tillväxt och differentiering av dessa precursor- celler innan forskningen kan fortsätta mot sådana mål som tex användning av liknande celler i kliniska studier.
  •  
7.
  • Kinhult, Johan (författare)
  • PACAP and airway regulation with special reference to smooth muscle and neutrophils
  • 2003
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Andningsvägarna kan schematiskt uppdelas i en övre och nedre del där den övre består av näsa, bihålor, (mellanöra) och struphuvud och den nedre av luftstrupe, luftrör samt alveoler. Sjukdomar i andningsvägarna, såsom astma och olika allergiska tillstånd, är vanligt förekommande, men mekanismerna bakom deras uppkomst och utveckling är ofullständigt klarlagda. Neuropeptider är en grupp signalämnen vilka frisätts från nerver och som tros vara av en avgörande betydelse för att upprätthålla luftvägarnas normala funktion. Mycket talar för att en rubbning i detta nervösa system medverkar vid uppkomsten av flera av de symptom som ses vid astma, allergier och andra kroniskt inflammatoriska tillstånd i luftvägarna. PACAP (pituitary adenylate cyclase-activating peptide) är en neuropeptid som beskrevs 1989. PACAP fungerar som signalsubstans i såväl centrala som perifera delar av nervsystemet och frånvaro av PACAP är troligen inte förenligt med liv, då PACAP är av stor betydelse för utvecklingen av nervsystemet under fosterutvecklingen. PACAP återfinns även i luftvägarna och såväl PACAP-innehållande nerver som receptor har beskrivits i näsa och lunga. Nerver som innehåller PACAP finns också i olika lymfatiska organ och deltar som sådana i kroppens immunförsvar. Neutrofila celler är en sorts vita blodkroppar som kroppen använder i sitt försvar mot bl.a. bakterier. De tros även medverka i den inflammatoriska process som utvecklas i luftvägarna i samband med astma och olika allergiska tillstånd. Neutrofiler bildas i benmärgen och frisätts till blodbanan, där den cirkulerar under ett par dagar. I samband med allergiska reaktioner och vid bakteriella angrepp frisätts en rad olika kemiska ämnen, varav några ”aktiverar” cirkulerande neutrofiler. Neutrofilen binder sig härvid till kärlväggar nära platsen för den inflammatoriska processen och om tillräcklig stimulering föreligger vandrar den igenom kärlväggen för att sedan fortsätter mot platsen för inflammationen. Denna process styrs bl.a. genom ett föränderligt uttryck av signalsubstanser, sk CD-markörer på neutrofilens yta. I avhandlingens första delarbete kartläggs, med hjälp av s.k. immunohistokemisk teknik, närvaron av PACAP-innehållande nerver i human lunga. PACAP-innehållande nerver återfinns bl.a. i närheten av glatt muskulatur i såväl bronker som lungblodkärl. Med hjälp av vävnadsbad, där effekter på isolerade segment av bronker och kärl kan studeras, visas hur PACAP har förmåga att vidga kontraherade luftvägar och blodkärl. Sammantaget talar dessa data för att PACAP kan bildas och frisättas från nerver i lunga och att frisatt PACAP resulterar i vidgning av såväl kärl som luftvägar. Det senare torde vara en fördel under astmaanfall, ett tillstånd präglat av kramp i luftvägsmuskulaturen. I andra delarbetet, som genomförs på material från marsvin påvisas, med hjälp av i stort sett samma metodologi som i arbete ett, hur PACAPs luftvägsvidgande förmåga, åtminstone till viss del, är beroende av lokal bildning av kolmonoxid i bronkväggen. I tredje delarbetet studeras hur neutrofilerna aktiveras under sin passage, från blodbanan till näsan. Tre utvalda CD-markörer, CD11b, CD66b och CD63, med betydelse för neutrofil kärlvidhäftning och migration studerades i en flödescytometer. Uttrycket av samtliga markörer ökade påtagligt när neutrofiler, som renades fram från nässköljvätska, jämfördes med neutrofiler i blod. När undersökningen upprepades hos friska försökspersoner och gräspollenallergiker under pågående pollensäsong, kunde en kraftig ökning av antalet neutrofiler vilka rekryterats till näsan hos allergikerna konstateras. Parallellt med denna ökning steg uttrycket av CD11b på neutrofiler från näsan, medan uttrycket av CD11b och CD66b minskade på neutrofiler i blod hos allergiker. Detta kan tolkas som att inte bara antalet neutrofila celler i näsan ökar vid allergi, utan också att varje cells aktiveringsgrad stegrats. Det senare ökar cellens förmåga att interagera med sin omgivning och därmed medverka/motverka sjukdomsförloppet. Den minskning av CD11b och CD66b som sågs på neutrofiler i blod får ses som någon form av negativ återkoppling i syfte att förhindra för kraftig neutrofil aktivitet i näsan. I delarbetena fyra och fem undersöks hur PACAP, i två olika modellsystem, påverkar neutrofil aktivering respektive neutrofil migration. Uttrycket av CD11b, CD66b och CD63 på ytan av isolerade neutrofiler ökar parallellt med närvaron av ökande koncentrationer av PACAP. I migrationskammare kunde man vidare konstatera att PACAP minskade neutrofilernas benägenhet att vandra mot ett känt migrationsstimulerande ämne (fMLP). Dessa försök visar således att PACAP ökar neutrofil aktivering samtidigt som den minskar neutrofilernas förmåga att migrera mot ett inflammatoriskt centrum. PACAPs förmåga att hämma migration kan klassas som antiinflammatorisk, medan betydelsen av ökad aktivering, i termer av inflammatorisk påverkan, är mer svårvärderad. I det sjätte och avslutande delarbetet sprayas PACAP i näsan på friska försökspersoner. Därvid ökar andningsmotståndet i näsan liksom mängden albumin i nässköljvätska. Det första kan ses som en följd av vidgningen av blodkärlen i näsan, viket resulterar i en ökad slemhinnesvullnad med medföljande svårigheter att andas genom näsan. Albumin stiger då det i ökad utsträckning ”läcker” från kärl ut i näsan, något som ofta ses i samband med kraftiga vidgningar av blodkärlen. Som visats ovan finns det alltid en hel del neutrofiler i näsan. Sprayning av PACAP i näsan minskade antalet neutrofiler i näsan. Således kunde slutsatser om PACAPs påverkan på blodkärl och neutrofiler vilka grundats på resultat från modellförsök (delarbete ett, två, fyra och fem) bekräftas i den humana näsan. Några negativa effekter på blodtryck eller hjärtverksamhet kunde inte heller konsternas vid lokal tillförsel i näsan, något som öppnar vägen för humanförsök på de nedre luftvägarna. Sammanfattningsvis han sägas att PACAP har flera effekter på luftvägar och att dessa talar för att PACAP är involverad i såväl normal luftvägsreglering som i olika inflammatoriska tillstånd. Ytterligare försök behövs dock för att utreda om fördelarna av tillförsel av PACAP i form av luftrörsvidgning och hämning av neutrofil migration uppväger tänkbara nackdelar förknippade med ökad neutrofil aktivering, kärldilatation/slemhinnesvullnad och kärlläckage.
  •  
8.
  • Nihlén, Ulf (författare)
  • Chronic Obstructive Pulmonary Disease (COPD) Epidemiological and Pan-airway Aspects
  • 2003
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Kroniskt obstruktiv lungsjukdom (KOL) är en allvarlig folksjukdom vars huvudsakliga orsak är tobaksrökning. Det är den enda av de viktigaste dödsorsakerna som ökar och år 2020 beräknas KOL utgöra den 4:e vanligaste dödsorsaken i världen. Flera studier har försökt att bestämma förekomsten (prevalensen) av KOL i befolkningen men tyvärr har de oftast använt olika metoder och sjukdomsdefinitioner varför jämförelser mellan olika studier är svåra. Man har dock räknat med att 5 - 15% av befolkningen i västvärlden har KOL. Andelen nya fall (incidensen) av KOL i befolkningen är lite studerad. Andelen rökare som utvecklar KOL har tidigare angetts till 15 - 20% men nyare data från norra Sverige antyder att andelen kan vara betydligt större, särskilt hos de som fortsätter att röka tills de uppnår hög ålder. Anledningen till att inte alla rökare utvecklar KOL är till största delen okänd men sannolikt bidrar såväl ärftliga faktorer som omgivningsfaktorer till detta. En känd men ovanlig orsak till KOL är den ärftliga bristen på alfa-1-antitrypsin, där framförallt kombinationen med cigarett-rökning leder till en snabb utveckling av lungemfysem, ofta redan före 40 års ålder. Tvärsnittsstudier har visat att de som har KOL i stor utsträckning har andra familjemedlemmar med KOL vilket förefaller tyda på att även andra ärftliga faktorer är av betydelse. Vissa yrken såsom exempelvis kolgruvearbetare, cementarbetare, pappers-fabriksarbetare har visats ha högre frekvens av KOL. Yrkesexponeringens effekt på lungfunktionen har dock visats vara i allmänhet mindre än för cigarettrökning. Det har spekulerats över att allergi kan vara en predisponerande faktor för KOL, men detta har inte kunnat visas i studier. Även låg födelsevikt har visats vara en sannolik risk faktor för att utveckla KOL. En del studier har visat att vissa kostfaktorer kan ha en gynnsam inverkan och minska risken för KOL. Detta gäller exempelvis högt intag av C-vitamin samt även högt intag av omega-3 fettsyror vilka framförallt finns i fisk. Alkohol är i populationsstudier en samvarierande faktor med rökning, varför det är svårt att renodlat bestämma alkoholens effekter på lungorna, och dess betydelse för utveckling av KOL har ej kunnat fastställas. Några studier har visat att lungfunktionen påverkas negativt av alkohol men andra studier har visat att alkohol har positiva effekter med avseende på lungfunktion, symptom och dödlighet i KOL. Sjukdomsmekanismer Vid KOL föreligger en kronisk nedsättning av lungfunktionen och lungfunktionen fortsätter att avta med tiden, särskilt om exponering för skadliga faktorer (framförallt tobaksrökning) fortsätter. Det finns flera studier som visar att om man slutar röka så avtar lungfunktionsnedsättningen till en takt som annars är normal med stigande ålder. Vid KOL finns en kronisk luftvägsinflammation vilken är mest uttalad i de små luftrören. Denna inflammation har ofta ett dominerande inslag av vita blodkroppar av typen neutrofila leukocyter samt av lymfocyter av typen CD8 positiva lymfocyter. Luftvägsobstruktionen vid KOL beror sannolikt i huvudsak på två förändringar, kronisk inflammation i de små luftvägarna, särskilt de med en diameter <2mm (så kallade bronkiolit) samt emfysem, i sig orsakat av olika lungvävnadsnedbrytande processer, såsom exempelvis kronisk inflammation, men även av en obalans mellan proteaser (enzymer som bryter ned bindväv) och anti-proteaser samt en så kallad oxidativ stress orsakad av att tobaksröken medför bildning av så kallade fria syreradikaler. Den relativa kvantitativa betydelsen av bronkioliten respektive emfysemet för orsakandet av luftvägsobstruktionen är oklar, men mycket talar för att bronkioliten är den tidigaste och viktigaste grundläggande processen i utvecklingen av KOL. Emfysem ger ett nedsatt elastiskt återfjädringstryck, vilket medför obstruktivitet genom nedsatt drivtryck under den forcerade utandningen. Dessutom anses emfysemet kunna ge obstruktivitet genom nedsatt utspänning av de små luftvägarna, vilket kan medföra att dessa faller samman, speciellt vid forcerad utandning. Symptom I tidiga stadier har individer med KOL oftast inga symptom. Det är vanligen först när andningsfunktionen är påtagligt sänkt (oftast till ungefär hälften av den normala) som lungsymptomen upplevs som så pass allvarliga att de i sig motiverar patienten att uppsöka läkare. De vanligaste lungsymptomen vid KOL är hosta med eller utan slemproduktion samt andfåddhet. Denna uppträder först vid ansträngning men sedan även i vila. Vid avancerad sjukdom tillkommer även andra symptom såsom exempelvis trötthet, hjärtsvikt och avmagring. Akuta försämringar, så kallade exacerbationer, vilka ofta kräver sjukhusvård är vanliga i senare skede av sjukdomen. KOL är en av de vanligaste anledningarna till sjukhusvård och den dominerande orsaken till kronisk andningsinsufficiens vilket är ett tillstånd som kräver kontinuerlig syrgastillförsel eller i värsta fall, särskilt vid exacerbationer, respiratorvård. DEFINITIONER KOL År 2001 utgavs för första gången globala riktlinjer för diagnostik och behandling av KOL: the Global Initiative for Chronic Obstructive Pulmonary Disease (GOLD). Enligt GOLD definieras KOL som: <i>“KOL är ett sjukdomstillstånd som karakteriseras av nedsatt luftvägsflöde vilket ej är fullt reversibelt. Det nedsatta luftvägsflödet är vanligen både progressivt och associerat med ett onormalt inflammatoriskt svar från lungorna vid exponering för skadliga partiklar eller gaser”</i> Ofta har KOL tidigare kallats för kronisk bronkit eller emfysem men dessa termer är snarare benämningar för sjukdomstillstånd som ofta föreligger hos individer med KOL. Eftersom dessa termer ännu ofta används som synonymer för KOL ej minst i ”folkmun” presenteras även definitionerna för dessa tillstånd. Kronisk bronkit Kronisk bronkit definieras sedan 1959 enligt en överenskommelse på ett symposium anordnat av läkemedels- företaget CIBA som: <i>”Hosta med upphostning av slem de flesta dagar i minst tre månader per år, i minst två på varandra följande år”.</i> Kronisk bronkit kan förekomma som ett isolerat tillstånd utan KOL och behöver enligt en del studiedata i sig inte heller i sig medföra en ökad risk för att utveckla KOL. Emfysem Definitionen av emfysem är anatomisk och lyder: <i>”Emfysem är förstorade luftrum perifert om terminala bronkioler med förändrad acinusstruktur, utan samtidig påtaglig förekomst av fibros”.</i> Individer med emfysem har oftast KOL men alla individer med KOL har ej emfysem. Stadieindelning av KOL KOL kan indelas i olika stadier beroende på graden av nedsatt lungfunktion mätt vid spirometri. Stadieindelningen av KOL varierar kraftigt mellan olika internationella och nationella riktlinjer för KOL. Alla stadieindelningar får anses som arbiträra. Här presenteras den stadieindelning som presenterats av de svenska riktlinjerna för KOL. FEV<sub>1</sub> FEV<sub>1</sub>/VC Preklinisk KOL >80 Mild KOL 60-79 <70% Måttlig KOL 40-59 <70% Svår KOL <40 <70% FEV1 = forcerad expiratorisk (utandad) lungvolym på en sekund, FEV1/VC= Kvoten mellan FEV1 och Vitalkapaciteten (vitalkapacitet = mängden luft som kan blåsas ut efter en maximal inandning). Normalt är kvoten FEV1/VC = 70%. METODER OCH RESULTAT När detta avhandlingsarbete startade (1997) hade en del vårdcentraler i Sverige börjat utrustas med spirometer. Sedan dess har denna apparatur blivit allt vanligare i primärvården och idag torde de flesta primärvårdmottagningar ha en spirometer. Det ursprungliga syftet med införskaffandet av en spirometer var att förbättra diagnostiken och behandlingen av astma. Det första delarbetet (Spirometry study) hade som målsättning att närmare undersöka vilken roll spirometri använt på en vårdcentral kunde ha för att upptäcka KOL. Dessutom skulle studien kunna ge en uppskattning hur vanlig KOL är i ett medelålders befolkningsurval. Till denna studie inbjöds totalt 164 personer i åldern 45-64 år från Landskrona som 1992 hade besvarat en enkät om sjukdomar och symptom från lungorna och näsan kallad: ”Frågor om Lungorna” och ”Frågor om Näsan”. Studien, där 131 personer deltog, visade en hög förekomst av KOL (11.5 %). Av dessa kände endast ett fåtal till att de hade detta. Nästan ingen hade tidigare blivit undersökt med spirometri. I delarbete två (Alcohol marker study) undersöktes halterna i blodet av en markör för hög alkohol-konsumtion, så kallat kolhydratfattigt serum transferrin (S-CDT), hos individer som deltagit i den första studien. Efter att hänsyn tagits till inflytandet av rökning i den statistiska analysen fann vi att S-CDT var ökat hos individer med KOL jämfört med friska individer samt att det även fanns en korrelation mellan högt S-CDT och låg lungfunktion. Förklaringen till dessa fynd skulle kunna tänkas vara ett samband mellan hög alkoholkonsumtion och låg lungfunktion men även andra förklaringar är möjliga. En förhöjning av S-CDT kan eventuellt bero på mer generella förändringar av den så kallade protein-glykosyleringen, dvs i påkopplingen av de sockermolekyler som normalt finns på de flesta proteiner i kroppen. Således är i själva verket de flesta proteiner (äggviteämnen) i kroppen så kallade glyko-proteiner. Intressant nog har en forskargrupp i Uppsala funnit att S-CDT också är förhöjt vid Cystisk fibros, som är en ärftlig sjukdom som bland annat karakteriseras av en kronisk lungsjukdom med ökad slembildning och täta bakteriella infektioner vilket leder till en successivt avtagande lungfunktion. Ytterligare undersökningar av huruvida intag av alkohol kan vara en bidragande orsak till KOL och av huruvida förändring av protein-glykosyleringen föreligger vid KOL synes vara berättigade. Delarbete tre (Alcohol intake – hospitalisation study) bygger på en registerstudie. Data från den årliga undersökningen av levnadsförhållanden i Sverige (ULF) under åren 1988/89 utförd av Statistiska Centralbyrån länkades med uppgifter om sjukhusvistelser från tidpunkten för ULF studien till och med år 2000 från det svenska slutenvårdsregistret. Detta register täcker samtliga sjukhusvårdstillfällen i Sverige. Målsättningen var att studera effekten av alkoholintag gällande risken för att behöva sjukhusvård för KOL samt att även studera huruvida inläggning för kranskärlssjukdom påverkade risken för sjukhusvård för KOL. Vi fann att rapport av intag av alkohol enligt ULF medförde en ökad risk för inläggning på grund av KOL, att sjukhusvård för kranskärlssjukdom var vanligt hos individer som också hade varit inlagda för KOL, samt även att sjukhusvård för kranskärlssjukdom var associerat med en högre risk för sjukhusvård på grund av KOL. Arbete fyra (Family history study) bygger på resultat från två stora enkätstudier utskickade per post under våren 1992 respektive 2000 i västra Skåne. År 1992 deltog 8469 (70.1%) utav totalt 12071 personer i åldern 20 - 59 år och år 2000, 9316 (78.1%) utav 11933 personer i åldern 18 -77år. 4933 individer som deltog 1992 fick även 2000 sig tillsänt en enkät. Av dessa individer svarade 4280 personer (86.8%). Enkäten bestod av två delar. En del innehöll frågor om sjukdomar och symptom från lungorna (”Frågor om Lungorna”) och den andra delen om näs-sjukdomar och symptom (”Frågor om Näsan”). Alla frågor som fanns med i enkäten 1992 fanns med 2000. Den senare utförda enkäten innehöll dock också några ytterligare frågor. Samtliga frågor är redovisade i Appendix I-II (1992) och III-IV (2000). Denna studie visade att den kumulativa incidensen av en självrapporterad läkardiagnostiserad kronisk bronkit/emfysem/COPD var cirka 2.9%, motsvarande en årlig incidens av 0.36%. Studien visade också att förekomst av en släkting med kronisk bronkit/emfysem 1992 medförde en ökad risk för att själv utveckla kronisk bronkit/emfysem/COPD mellan 1992 och 2000, även efter att justering för inverkan av rökvanor och ålder gjordes. Studieresultaten indikerade även att ett lyckat rökstopp kan medföra att risken för att utveckla kronisk bronkitemfysem/KOL kan reduceras till en nivå liknande den för aldrig rökare i ett slumpmässigt befolkningsurval men att denna riskminskning kan ta flera år. I arbete fem (Nasal symptoms study), vilket bygger på data från samma befolkningsenkäter som arbete fyra, visas att vissa nässymptom rapporterade 1992 (tjock, gul snuva samt nästäppa) såväl som nässymptom framkallade av kall fuktig luft och tobaksrök var associerade med en ökat antal nya fall av självrapporterad läkardiagnostiserad kronisk bronkit/emfysem/KOL mellan 1992 och 2000. Nässymptom som 1992 var framkallade av gräspollen respektive pälsdjur, dvs sannolikt relaterade till specifika allergier, var istället associerade med en ökat antal nya fall av självrapporterad läkardiagnostiserad astma. Dessa resultat antyder att vissa näsbesvär och nässymptom framkallade av exponering för vissa yttre faktorer kan utgöra riskfaktorer för att utveckla KOL och i sin tur att KOL (liksom astma) skulle kunna vara förknippat med specifika sjukdomstillstånd i näsan. I arbete sex (Nasal polyposis study) vilken även denna bygger på uppgifter från de två frågeformulärsstudierna 1992 respektive 2000 (se studie fyra) visade en kumulativ incidens av självrapporterad läkardiagnostiserad näspolypos av cirka 1 % vilket motsvarar en årlig incidens av cirka 0.12%. Denna incidens var cirka dubbelt så hög bland män som bland kvinnor. Rapport av läkardiagnostiserad kronisk bronkit/emfysem 1992 var en riskfaktor för nya fall av självrapporterad läkardiagnostiserad näspolypos. Likaså var incidensen av näspolypos mellan 1992 och 2000 associerat med ett ökat antal nya fall av läkarrapporterade nyinsjuknade fall av kronisk bronkit/emfysem/COPD under samma tid. Dessa resultat tycks tyda på att även COPD tillhör de sjukdomstillstånd (exempelvis astma och cystisk fibros) som är förknippade med en ökad risk för att utveckla näspopypos. I det sista arbetet (Nasal lavage study) jämfördes förekomst av olika markörer (för plasma-läckage: alfa 2-makroglobulin, aktivitet av neutrofila vita blodkroppar: myeloperoxidas (MPO), aktivitet av eosinofila vita blodkroppar: eosinofilt katjon protein (ECP), samt sekretorisk aktivitet från slemkörtlar: fucos) i nässköljvätska efter nässköljning (så kallat nasalt lavage) hos individer med KOL (n=23) och friska kontrollpersoner (n=26). Näsan sköljdes med hjälp av en speciell näsbälg i plast, först med en isoton koksaltlösning (15ml) och därefter med en histaminlösning (15ml). Skillnaden mellan nivåerna av MPO mellan histaminsköljningen och koksaltsköljningen var större hos individer med KOL jämfört med friska. Hos de med KOL som dessutom hade nässymptom medförde histaminsköljning ökade nivåer av MPO jämfört med nivåerna efter koksaltsköljning. Vidare var skillnaderna mellan histaminsköljningen och koksaltsköljningen med avseende på MPO och fucos större hos dessa individer jämfört med individer med KOL utan nässymptom. Dessa resultat antyder att det hos individer med KOL kan förekomma en viss ökad aktivitet av neutrofila vita blodkroppar i näsan och att det särskilt hos individer med KOL som även har nässymptom kan föreligga en viss ökad sekretorisk aktivitet i nässlemhinnan.
  •  
9.
  • Ohlsson, Sophie (författare)
  • The Balance between Pro- and Antiinflammatory Molecules in ANCA-Associated Vasculitis
  • 2003
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Kroppens immunförsvar är en kraftfull organisation som styrs av ett intrikat samspel mellan olika molekyler. Dess främsta uppgift är att försvara kroppen mot främmande ämnen, såsom virus och bakterier. Detta kräver en snabb reaktion, vilken naturen löst i form av ett kaskadsystem, där ett första fåtal molekyler inom loppet av minuter aktiverat miljontals molekyler och celler. Normalt hålls immunförsvaret i schack av ett otal interna kontrollsystem. Trots dessa kontrollsystem finns det ett antal sjukdomar där den inflammatoriska processen på något sätt spårat ur och där inflammation uppstår utan något syfte. I vissa fall kan t o m immunförsvaret reagera på kroppsegna ämnen, s. k. autoimmuna reaktioner. Exempel på autoimmuna sjukdomar är ledgångsreumatism och diabetes typ 1 (ungdomsdiabetes). Ordet ‘vaskulit’ betyder kärlinflammation. Med ‘systemisk vaskulit’ menas inflammation i blodkärl på flera olika ställen i kroppen. S.k. ANCA-associerade systemiska vaskuliter (AASV) drabbar ff. a små kärl i luftvägarna och i njurarna. De drabbade organen kan få permanenta skador och då njurarna är drabbade löper patienterna i slutändan risk att behöva dialys. AASV drabbar ca . och obehandlade leder de ofta till döden inom loppet av veckor. Den behandling som finns idag är mycket aggressiv och behäftad med svåra biverkningar, såsom ett kraftigt försvagat immunförsvar och en ökad cancerrisk. Patienterna bildar s k ANCA, vilket står för anti-neutrofila cytoplasmatiska autoantikroppar. Detta är antikroppar riktade mot proteiner som finns inuti vita blodkroppar. Antikropparna känner alltså igen kroppsegna proteiner och är därför s.k. autoantikroppar. När ANCA upptäcktes i slutet av 80-talet (?)låg det nära till hands att anta att de här antikropparna var sjukdomsalstrande och att AASV var autoimmuna sjukdomar. Sjukdomsaktiveten går i skov och kan under flera år hålla sig borta. Halten ANCA i blodet varierar med sjukdomsaktiviteten och stiger inför ett nytt skov. Man har på olika sätt försökt visa att ANCA ger systemisk vaskulit, men hitintills är bevisen inte övertygande. Dessutom vet man inte varför ANCA bildas. ANCA är som nämnts ovan riktade mot proteiner som finns inuti vita blodkroppar. Det är ff a två proteiner det handlar om, proteinas 3 (PR3) och myeloperoxidas (MPO). Både PR3 och MPO är enzymer, d v s proteiner med kapacitet att bryta ner eller omvandla andra proteiner. PR3 har dessutom en rad andra egenskaper som påverkar immunförsvaret. Enzymers aktivitet kan blockeras av s. k. hämmare, d v s en annan typ av proteiner som kan binda till enzymer och därigenom hindra dem från att utöva sina aktiviteter. I blodet blockeras PR3 som utsöndrats från vita blodkroppar av hämmaren a1-antitrypsin,. Vår forskningsgrupp har i tidigare studier kunnat visa att patienter med AASV i större utsträckning än andra lider brist på just a1-antitrypsin och således har en ökad mängd obundet PR3 i blodet. Vi har även visat att patienter med a1-antitrypsinbrist har sämre prognos. Ett annat protein som kan hämma olika enzymer är Sekretorisk leukocyt-proteinase inhibitor, SLPI. SLPI är en mer lokalt verkande hämmare än a1-antitrypsin, dvs den blockerar enzymer ute i olika organ snarare än i blodet. SLPI produceras av celler i en rad olika organ, men det har inte tidigare undersökts om SLPI produceras i njurarna. Med tanke på att patienter med AASV ofta utvecklar njurskador, till följd av inflammation med frisättning av olika nedbrytande enzymer, studerade jag i mitt första arbete (I) förekomsten av SLPI i njurvävnad. I bitar av frisk njurvävnad från patienter där man opererat bort en njure pga cancer kunde jag påvisa såväl färdigt SLPI som dess förlaga, SLPI mRNA. Hypotesen var i det här skedet att en brist på SLPI, analogt med bristen på a1-antitrypsin, kunde föreligga hos patienterna. Nästa arbete (II) handlade således om SLPI vid AASV. I blod från patienter mätte jag halten SLPI, vilken snarast låg högre än hos friska kontrollpersoner. Jag studerade också förekomsten av SLPI i nässlemhinna från ett antal patienter och jämförde med ett friskt kontrollmaterial. Inte heller här kunde jag finna någon tendens till SLPI-brist hos patienterna, snarare tvärtom. Via samarbete med en forskningsgrupp i USA fick jag tillgång till data om produktionen av SLPI i vita blodkroppar från patienter. En ökad produktion av SLPI kunde ses och den korrelerade med sjukdomsaktiviteten. Sammanfattningsvis motbevisades den ursprungliga hypotesen och istället kunde en ökad SLPI-produktion påvisas, troligen som en del av patienternas allmänna inflammatoriska tillstånd. PR3 är som nämnts ovan ett av de proteiner patienterna bildar autoantikroppar mot. En brist på dess hämmare a1-antitrypsin har tidigare påvisats, men ingen har på något systematiskt sätt studerat mängden PR3 i blodet hos patienter med AASV. En ökad PR3-mängd i blodet, skulle innebära ökad exponering och därmed en ökad risk för bildning av autoantikroppar. Denna hypotes studerade jag i mitt tredje arbete (III). Halten PR3 mättes i blod från ett 60-tal patienter. Jämfört med friska kontrollpersoner befanns PR3 i blodet ligga signifikant högre hos patienterna. Detta berodde inte på en allmän inflammatorisk process, då korrelation mellan PR3 och olika inflammationsmarkörer ej kunde påvisas. Inte heller en allmän retning av vita blodkroppar föreföll ligga bakom, då andra proteiner från vita blodkroppar inte var förhöjda. Med anledning av det här fyndet ville jag gå vidare med att försöka identifiera källan till den förhöjda mängden PR3 vid AASV. I arbete IV isolerade jag en viss typ av vita blodkroppar, s. k. monocyter, från blodprov tagna från dels ett knappt 20-tal av våra patienter, dels från friska kontroller. Från monocyterna renade jag fram RNA, d v s steget mellan gener och färdiga proteiner, för att kunna studera PR3-produktionen i den här celltypen. Produktionen visade sig vara ca 10 ggr högre hos patienterna än hos kontrollerna. En tendens till positiv korrelation mellan PR3 på RNA-nivå och PR3 fritt i blodet kunde noteras. Jag använde patienter med SLE (en annan inflammatorisk sjukdom) som ytterligare kontroller och även de låg signifikant lägre i PR3-produktion än våra patienter. Detta är ett intressant fynd, speciellt som jag inte heller här kunde se något tydligt samband mellan graden av inflammation och mängden PR3. Istället förefaller patienterna ha någon form av grundläggande avvikelse i sitt immunförsvar. För att utreda detta vidare genomfördes den femte studien, under vilken jag tittade på olika molekyler som deltar på olika sätt i immunförsvaret. Cellerna i kroppens immunförsvar kommunicerar med varandra via bl. a en grupp molekyler som kallas cytokiner. Dessa cytokiner har olika egenskaper, vissa stimulerar immunförsvaret, medan andrabromsar. En del av substanserna är s. k. kemotaktiska, vilket innebär att de lockar till sig olika typer av vita blodkroppar. I arbete V har jag samlat blodprov från ett knappt 100-tal patienter, för analys av cytokinerna IL-6 (stimulerande), IL-8 (kemotaktisk), IL-10 (bromsande) och MCP-1 (kemotaktisk). Från ca en femtedel av patienterna har jag även renat fram vita blodkroppar och studerat deras genuttryck av IL-6, IL-8 och IL-10. Resultaten visade förhöjda halter av IL-6, IL-8 och IL-10 hos alla patienter, oavsett hur aktiv deras sjukdom var vid provtagningstillfället. Även patienter i lugnt skede, utan någon uppenbar sjukdomsaktivitet, hade förhöjda cytokinnivåer jämfört med friska kontroller. Patienter med pågående sjukdomsskov hade ytterligare högre nivåer av IL-6, medan IL-8 och IL-10 inte skiljde sig så mycket. I prover tagna från patienter som var i ett lugnt skede, men som inom kort utvecklade ett sjukdomsskov, fann jag lägre nivåer av IL-10 än hos patienter som inte utvecklade något skov inom tre månader från provtagningen. Detta indikerar en skyddande effekt av IL-10, som ju har kapacitet att bromsa immunförsvaret. IL-6 visade istället en tendens att stiga inför sjukdomsskov och skulle därför ev. kunna ha ett visst förutsägande värde. Patienter med dålig prognos, med avseende på permanenta organskador och bestående men, tenderade att ligga högre i IL-8 än patienter med bättre prognos. IL-8 skulle alltså eventuellt kunna säga något om patienternas prognos.
  •  
10.
  • Olanders, Knut (författare)
  • Intestinal ischemia and reperfusion. Proinflammatory response and organ dysfunction
  • 2003
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • I detta avhandlingsarbete studerades mekanismer underliggande utveckling av multipel organdysfunktion (MODS), med fokusering på intercellulär proinflammatorisk reglering och adhesionmolekylers roll vid den fortsatta utvecklingen av organskada samt att studera eventuella organspecifika skillnader. Målsättningen var att finna nya behandlingar och prevention mot utveckling av multipel organsvikt. MODS är fortfarande den ledande dödsorsaken på kirurgisk intensivvårdsavdelning och mortalitetsfrekvensen korrelerar bl a till antalet sviktande organ. Nedsatt funktion av tarmbarriären, inducerad av intestinal ischemi och reperfusion kan uppstå i en rad olika kliniska situationer såsom vid trauma, hemorragisk chock, sepsis, hjärtinfarkt, svåra brännskador, intestinal obstruktion eller mesenterialkärlstromboser och kan i ogynnsamma fall bidra till uppkomsten av multipel organsvikt. Med målet att specifikt studera akutfas-svar och organsvikt, användes i detta avhandlingsarbte en icke-infektiös modell för MODS: intestinal ischemi och reperfusion (I/R) på råtta, vilket utförs genom avstängning av a. mesenterica superior under 40 min, åtföljt av reperfusion under varierande tider upp till 12 tim. ARBETE I. ICAM-1 (intercellular adhesion molecule-1) är en s k ECAM (endothelial cell adhesion molecule) från immunoglobulinfamiljen, som medierar den fasta bindningen av leukocyter till kärlendotelet och migrationen ut i vävnaden. ICAM-1 uttrycks på olika cellmembran, bl a fibroblaster, epitel- och endotelceller i de flesta vaskulariserade vävnader. Genom en teknik med radioisotopmärkning av dubbla monoklonala antikroppar kunde vi påvisa en uppreglering av antalet ICAM-1 molekyler efter intestinal ischemi och reperfusion och att det förelåg stora skillnader i uttryck mellan olika organ. Kärlrika organ med stor endotelyta, som lunga och lever, förefaller ha ett större uttryck av ICAM-1. Vidare kunde vi visa att en rubbning i ett flertal organs (lever, lunga, bukspottkörtel, mjälte) endotelbarriär uppstår liksom ökad aktivitet av enzymet myeloperoxidas i lungan som tecken på ökad mängd vita blodkroppar, efter intestinal ischemi och reperfusion. Samtidigt sågs en ökad nivå av den proinflammatoriska cytokinen IL-1b samt en minskad nivå av albumin och proteasinhibitorer i plasma. De minskade nivåerna av albumin och protesinhibitorer beror sannolikt på en kombination av konsumtion, minskad produktion och läckage över endotelet. ARBETE II. Flera inflammatoriska mediatorer deltar i den inflammatoriska processen. Tumor necrosis factor (TNF)-a är en s k cytokin som anses vara en av de centrala och tidigt i förloppet förekommande proinflammatoriska mediatorerna. Monocyte chemoattractant protein (MCP)-1 är en s k chemokin som attraherar och aktiverar f a monocytära leukocyter, men har också visats kunna utöva liknande effekter på neutrofila leukocyter. Detta arbete syftade till att kartlägga produktionen och frisättningen av dessa två inflammatoriska mediatorer vid intestinal I/R och utröna om ett samband till anhopningen av leukocyter i lunga och tarm förelåg. Vi kunde konstatera att både TNF-a och MCP-1 ökade efter intestinal I/R, såväl lokalt i lunga och tarm som i plasma. Sköljvätska från lunga och bukhåla visade lägre nivåer men med samma tidsmässiga mönster. Samtidigt noterades en ökning av myeloperoxidas i lunga och tarm som tecken på en vävnadsanhopning av leukocyter. Ökning av myeloperoxidas sågs tidigare i tarmen, dvs nära den direkta skadan, än i lungan. Även om sambandet inte är klarlagt tyder resultaten på att TNF-a och MCP-1 medierar rekryteringen av leukocyter till olika vävnader vid intestinal I/R-skada. ARBETE III. I detta arbete kunde vi visa att behandling med en antioxidant som N-Acetylcystein (NAC) eller en hämmare av platelet activating factor (PAF) givet 15 min efter reperfusionsstart, minskade permeabilitetsrubbningen över endotelet i lunga och tarm. Även anhopningen av leukocyter i lungan och plasmanivåerna av den proinflammatoriska cytokinen IL-1b minskade efter behandling med NAC eller PAF-hämmare. Däremot påverkades inte utrycket av ICAM-1 vilket tyder på att den observerade minskningen av permeabilitetsstörningen måste ske via andra mekanismer än denna adhesionsmolekyl. Även anhopningen av leukocyter i lungan förefaller inte vara helt beroende av ICAM-1, vilket delvis stöds av andra studier, där bindningen mellan liganden CD18 och ICAM-1 inte har visat sig vara nödvändig för leukocytadhesion i lungan. En tänkbar mekanism kan vara en ökad stelhet i leukocyternas cytoplasma vilket leder till minskad deformbarhet och att leukocyterna fastnar i lungkapillärena. Denna förändring av cytoplasmans egenskaper skulle kunna utlösas av fria syreradikaler och PAF vilket då delvis kan förklara varför NAC och PAF-hämmare minskar leukocytanhopningen i lungan. ARBETE IV. I detta arbete användes en modell för att samtidigt studera såväl endotel- (kapillär) som epitelbarriärpermeabilitet (tarmbarriär) in vivo över isolerad tarmslynga. I denna modell mäts läckaget av albumin märkt med olika isotoper antingen infunderat i tarmlumen eller injicerat i blod. Vid intestinal ischemi/reperfusionsskada noterades en ökad permeabilitet i båda riktningarna och samtidigt en systemisk konsumtion av plasmainhibitorer. Tidigare studier i gruppen har visat att behandling före I/R-skadan eller tidigt i förloppet med N-Acetylcystein (en s k scavenger för fria syreradikaler) och PAFI (platelet-activating factor inhibitor) förbättrade tarmbarriärfunktionen, minskade cytokinnivåerna och konsumtionen av proteasinhibitorer samt minskade anhopningen av leukocyter i lungan och tunntarmen. I den kliniska situationen är dock förbehandling eller tidig behandling ofta inte praktiskt möjlig då patienten kommer under vård i ett senare skede. Det var därför av intresse att studera effekter på det inflammatoriska svaret och organskada vid senare insatt terapi. Vi kunde här visa att även senare (efter 3 tim reperfusion) insatt behandling (inkl antikroppar mot ahesionsmolekylen PECAM-1) hade en viss, dock inte lika uttalad, effekt på motsvarande parametrar. Permeabilitetsrubbningen över både epitelet och endotelet minskade dock utan att albuminnivåerna i plasma ökade nämnvärt. Sannolikt beror de minskade albuminnivåerna mer på minskad produktion och ökad konsumtion än på läckage över endotelet. Plasmanivåerna av de undersökta proteashämmarna sjönk drastiskt efter intestinal I/R, men endast antitrombin III restaurerades delvis efter behandling. Även de efter I/R förhöjda plasmanivåerna av IL-1b sjönk efter behandling. Intestinal I/R ökade myelo-peroxidasaktiviteten i tarmen, tydande på en ökad vävnadsanhopning av leukocyter. Såväl NAC, PAF-hämmare som monoklonala antikroppar mot adhesionsmolekylen PECAM-1 minskade MPO-aktiviteten drastiskt. Generellt hade alla tre behandlingsstrategierna en hämmande effekt på det inflammatoriska svaret och organskada. Kombinationsbehandling visade sig inte vara effektivare än singelterapi. ARBETE V. På senare år har det blivit alltmer uppenbart att det inflammatoriska svaret samspelar med blodkoagulationen bl a genom att en ökad koagulation kan inducera ett ökat inflammatoriskt svar. Vävnadsfaktorn eller tissue factor (TF) är den fysiologiska initieraren av koagulationen och uttrycks normalt bara på extravaskulära celler, men kan även uttryckas på cirkulerande celler vid inflammatoriska tillstånd. Vid aktivering bildar TF ett komplex med koagulationsfaktor VIIa, vilket startar koagulationskaskaden, som efter ett flertal steg slutar med bildning av fibrin och ett stabilt blodkoagel. Genom blockering av specifika steg i koagulationskaskaden finns förhoppningen att kunna påverka och minska det inflammatoriska svaret. I detta arbete använde vi två olika antikoagulantia som gavs 90 min före ischemistart. Dessa var active-site-inactivated factor VIIa (FVIIai), vilket är koagulationsfaktor VIIa som är blockerat i sitt aktiva bindningsställe och fondaparinux, en selektiv hämmare av faktor Xa. Vi kunde visa att FVIIai minskade den I/R-utlösta permeabilitetsrubbningen över endotelet i tarmen. Även i lungan noterades ett minskat, dock inte signifikant, albuminläckage. Myeloperoxidasaktiviteten i tarmen och plasmanivån av chemokinen MIP-2 minskade efter behandling med FVIIai. Fondaparinux hade endast effekt på plasmanivåerna av MIP-2, vilka minskade. Detta är vad vi vet den första studien som visar att antikoagulationsbehandling kan ha en inflammationsdämpande och organprotektiv effekt vid intestinal I/R-skada och ger förhoppning om nya behandlingsformer vid olika akuta inflammatoriska tillstånd. De patofysiologiska mekanismerna vid MODS förefaller ofta tämligen likartade, trots varierande underliggande genes. Mycket kunnande saknas fortfarande om mekanismer och den sekvens av förändringar som uppträder och i värsta fall får kulminera i fulminant multipel organsvikt. Värdet av kunskaper om underliggande patofysiologi kan inte nog understrykas, i synnerhet som dessa potentiellt kan erbjuda nya möjligheter till profylax och terapi. Tyvärr har mycket få behandlingar kunnat visa förbättrad överlevnad i den kliniska situationen med kritisk intensivvårdskrävande sjukdom. Nya studier med prövning av steroider, antikoagulantia och immunonutrienter som singelbehandling eller i kombination planeras. En framtida tänkbar behandlingsstrategi kommer med stor sannolikhet att vara multimodal, dvs en kombination av behandlingar med olika angreppspunkter. För att denna också skall vara kliniskt tillämpbar krävs att vi får förbättrade möjligheter att monitorera det inflammatoriska svaret hos våra patienter.
  •  
Skapa referenser, mejla, bekava och länka
  • Resultat 1-10 av 10
 
pil uppåt Stäng

Kopiera och spara länken för att återkomma till aktuell vy