SwePub
Sök i SwePub databas

  Utökad sökning

Träfflista för sökning "bildning srt2:(2000-2004);srt2:(2002)"

Sökning: bildning > (2000-2004) > (2002)

  • Resultat 1-10 av 14
  • [1]2Nästa
Sortera/gruppera träfflistan
   
NumreringReferensOmslagsbildHitta
1.
  • Åstrand, Jörgen (författare)
  • Bisphosphonates for orthopedic applications. Studies in rat models
  • 2002
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Denna avhandling undersöker förutsättningarna för att stoppa nedbrytning av benvävnad med hjälp av bifosfonater i några ortopediska problemsituationer. Bifosfonater är en relativt ny grupp av läkemedel som hämmar nedbrytning av benvävnad. De binder effektivt till benmineral och i praktiken förblir de inbundna i skelettet tills benmineralet upplöses. Bifosfonater finns i tablettform men av intagen mängd tas endast cirka 0,7 % upp av tarmen. De är vattenlösliga och därför kan de utsöndras via njurarna utan att först behöva omformas i levern. I skelettet pågår en fortlöpande omsättning med nedbrytning och bildning av ben. Specialiserade celler, osteoklaster, står för nedbrytningen av benvävnaden. Osteoklaster bildas vid sammanslagning av flera ”förstadieceller”, de är därför stora och har flera cellkärnor. En aktiverad osteoklast kan binda till benvävnad ringformigt, likt en sugkopp. I det avgränsade utrymmet under ”sugkoppen” sänks sedan pH kraftigt så att kristallerna i benmineralet går i lösning och osteoklasten kan på så vis sönderdela benet. Eftersom osteoklaster är specialiserade på nedbrytning av ben är det bara osteoklaster som löser benmineral och därmed tar upp bifosfonat in i cellen. Där störs proteintillverkning och andra processer så att osteoklasten inaktiveras och så småningom dör. Bifosfonater används idag mot benskörhet, osteoporos. Genom att nedbrytningen av ben hämmas förskjuter man balansen mellan benbildning och bennedbrytning så att bentätheten ökas. Nedan följer en beskrivning av tre ortopediska problemsituationer, förutom osteoporos, där det vore gynnsamt att motverka osteoklastaktiviteten och bennedbrytningen med hjälp av bisfosfonater: Proteslossning: Inom ortopedin är ledproteser ett framgångsrikt sätt att behandla smärtande leder som förstörts av artros eller andra sjukdomar. Ett stort problem är dock att proteserna efter en tid lossnar från sitt benfäste. Vid sådana lossningar finns oftast tecken på en inflammatorisk reaktion, kroppens generella ”reparationsprocess”. Det finns olika torier om vad som startar inflammationen: slitagepartiklar från protesdelarna, höga vätsketryck i ledhålan eller rent mekanisk ”ruckning” av protesdelarna. Oavsett vad som startar den inflammatoriska reaktionen orsakar den en aktiveringen av osteoklaster, som bryter ned benet i protesens närhet. Det är denna nedbrytning av det omgivande benet som gör att protesdelarna tappar sitt fäste. Graftresorption: När protesdelarna lossnat kan nedbrytningen av det omgivande benet ha gått så långt att det är svårt att få bra fäste i skelettet med en utbytesprotes. En metod är då att förstärka protesfixationen med ett fastskruvat benblock, ett strukturellt bengraft. Även i andra situationer, t.ex. efter frakturer kan ett bengraft behöva användas. Tyvärr uppfattas ofta ett bengraft som ”dött” eller främmande av kroppen och riskerar därför att brytas ner av osteoklaster efter kort tid. Därmed kan ledprotesens eller frakturens stabiliteten återigen gå förlorad. Osteonekros: Fraktur, behandling med kortison, dykning och graviditet är exempel på tillstånd där blodförsörjningen till ett ledhuvud kan försämras så att benvävnaden dör, osteonekros. Så småningom kan ledhuvudet falla samman så att leden förstörs. Denna kollaps beror inte i första hand på att benvävnaden dött, eftersom även död benvävnad kan motstå belastning. Anledningen är istället att när nya blodkärl växer in i den döda benvävnaden kommer även osteoklaster dit och bryter ned ben så att benspängerna försvagas. I dessa tre ovan nämnda situationer skulle en hämning av osteoklasterna och därmed minskad bennedbrytning kunna förebygga senare problem. Vi undersökte förutsättningarna för det i råttmodeller, där vi på olika sätt framkallar nedbrytning av ben för att se om bifosfonater kan användas för att hindra bennedbrytning i liknande situationer. I delarbete 1 använde vi en platta som framkallar ben nedbrytning, eller ben resorption, med hjälp av rörelse. Vi behandlade med bifosfonater i en dos som ungefär motsvarar vad som ges vid benskörhetsbehandling. Bentätheten hos de bifosfonatbehandlade råttorna ökade, men den rörelseframkallade benresorptionen under plattan påverkades inte. I delarbete 2 gav vi högre doser och fann då att det gick att minska benresorptionen som framkallats av den rörliga plattan, men det krävdes en hög dos som sannolikt skulle gett biverkningsproblem om man gett den i tablettform. I delarbete 3 använde vi en platta som framkallar benresorption med hjälp av vätsketryck istället för rörelse. Även här gick det att minska benresorptionen med en hög dos bifosfonater. Eftersom bifosfonater binder till benmineral finns förutsättningar för att ge behandlingen lokalt om man blottar benet. Detta är en fördel om man måste behandla med en hög dos eftersom man då minskar risken för biverkningar. I delarbete 4 gav vi bifosfonatbehandlingen lokalt och fick minskad benresorption. I delarbete 5 använde vi en kammarmodell för att undersöka om lokal behandling med bifosfonater kan förhindra nedbrytning av ett bengraft medan nytt ben växer in. Så var det, de behandlade bengraften var intakta medan icke behandlade bengraft resorberades. I delarbete 6 använde vi samma modell för att studera om även generell bifosfonatbehandling med injektioner kunde förhindra benresorption, och så var också fallet, även i lägre doser. Sammanfattnigsvis fann vi att det finns förutsättningar för att bifosfonater skall kunna förhindra bennedbrytningen kring ledproteser, men det verkar som om höga doser behövs. Lokal bifosfonatbehandling kan vara ett möjligt alternativ för att förhindra lossning av protesdelar samtidigt som man undviker biverkningsproblem. Lokalbehandling kan också vara ett sätt att undvika nedbrytning av strukturella bengraft. Slutligen finns även förutsättningar för att bifosfonatbehandling kan minska risken för kollaps i samband med osteonekros. Om kollapsen av det döda benet kan förhindras kanske blodkärlsbildningen och efterföljande bildning av nytt ben hinner ”återuppliva” ledhuvudet så att leden efter en osteonekros kan läka ut utan deformering eller andra komplikationer.
  •  
2.
  • Olofsson, Tommy, 1950- (författare)
  • Bildning som personlig utveckling
  • 2002
  • Ingår i: Svenska Dagbladet (Under strecket 2002-12-06).
  • Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
    • En essä om begreppet bildning, ursprungligen ett kristen föreställning, och om hur det sekulariseras i slutet av 1700-talet av Herder och Humboldt, därtill en analys av hur Wilhem von Humboldt menar med Bildung.
  •  
3.
  •  
4.
  • Mårtensson, Olof (författare)
  • Lactic acid bacteria fermentations in oat-based suspensions
  • 2002
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Mjölk anses som det enda flytande livsmedlet som på naturlig väg innehåller de tre fundamentala byggstenarna, fett, protein och kolhydrater, vilket definierar ett livsmedel näringsmässigt. Majoriteten av världens vuxna befolkning är dock tvungen att ha en begränsad konsumtion av mjölk då toleransen för dess kolhydrat, laktos, minskar med vuxen ålder. Detta beror främst på att aktiviteten av ett protein, enzymet b-galaktosidas, minskar och gör att en stor del av laktosmängden undergår en bakteriell nedbrytning, fermentering, i tjocktarmen. Detta kan leda till besvär i mag-tarm regionen i form av diarré, gasbildning och magknip. I Sverige är laktosintoleransen relativt låg, ca 3-4%, i Finland ca 15% medan den är ca 30% av den vuxna befolkningen i Storbritannien och ända upp till 100% i vissa delar av Asien. Således finns det alltså ett generellt behov av näringsmässigt goda alternativ till mjölk som bl.a. är fria från laktos. I Asien, och då främst Kina och Japan, har man länge använt soja som råvara för att på ett traditionellt sätt framställa vattenextraherad "bönmjölk". I början 1960-talet kom de första rapporterna om mer teknikbaserade processer att framställa en sojabaserad, mjölkliknande produkt. Soja kan av klimattekniska skäl inte odlas med god kvalitet på de skandinaviska breddgraderna. Istället är de stora grödorna på dessa breddgrader framförallt stråsäd i form av vete, korn och havre. Idén att göra ett skandinaviskt alternativ till mjölk, en "cerealiebaserad mjölk", föddes i slutet av 1980-talet. Detta genom att ett flertal rapporter som publicerades på 1970-80-talen i USA beskrev hur marknaden ökade för sojabaserade produkter. Havre valdes som den mest lämpliga cerealien för detta ändamål. Detta var till stor del baserat på den sensoriska aspekten, det näringsmässiga förhållandet mellan fett, protein och kolhydrater samt den relativt stora fraktionen av vattenlösliga fibrer, beta-glukaner. Mycket forskning har fokuserats på just beta-glukaner sedan början 1990-talet. Det är främst kring deras blodfettsänkande effekt som den nutritionella forskningssatsningen har gjorts. Höga blodfetter ökar risken för hjärtkärlsjukdomar som har blivit något av västvärldens folksjukdom. Ett godkännande från Food and Drug Administration ("FDA") i USA publicerades 1997 baserad på en vetenskaplig konsensus om att ett visst dagligt in tag av just beta-glukaner från havre sänker blodfettsnivån hos människa. Under mitten av 1990-talet producerade den första havremjölken i Sverige. För att kunna erbjuda olika typer av mjölkfria mejeriliknande produkter baserade på havre är steget att använda mjölksyrabakterier i produktutvecklingsarbetet naturligt. Att studera hur mjölksyrabakterier växer, överlever och hur de ger både sensoriska samt strukturella effekter i havrebaser ger viktig kunskap i en långsiktig utveckling av fermenterade, mjölkfria, havrebaserade, flytande livsmedel. Mjölksyrabakterier har spelat en allmän stor roll i utvecklandet av livsmedelsprodukter, då människan sedan urminnes tider har "processat" livsmedel för att öka dess hållbarhet. Denna hantering har skapat produkter såsom surdeg, surkål och filmjölk. Ur en mejeriteknisk synvinkel har användandet av starter kulturer, d.v.s. en eller flera definierade bakterier som används för att skapa karaktäristika till en definierad kulturprodukt, s.k. fermenterad produkt, ökat markant. Idag finns det olika starterkulturer av mjölksyrabakterier för att skapa en karaktäristisk smak, arom och/eller struktur till olika typer av fermenterade produkter. Den karaktäristiska struktureffekt som vissa mjölksyrabakterier ger en del fermenterade produkter beror till stor del av deras förmåga att producera polysackarider, s.k. exopolysackarider (EPS). Forskningen kring detta område har fått ett ökat intresse, framförallt inom de livsmedels och näringsvetenskapliga disciplinerna. Främst p.g.a. dessa bildade polysackarider också kan tänkas bidra med en viss ökning av mängden lösliga fibrer i livsmedlet. Härtill hör även den ökande användningen av s.k. probiotiska bakterier som ofta är mjölksyrabakterier eller nära besläktade bakterier till dessa. De tillsätts eller används i olika fermenterad produkter för sina mer eller mindre dokumenterade fysiologiska effekt. Avhandlingens innehåll Forskningen som presenteras i denna avhandling är ett steg i ett långsiktigt mål att kunna erbjuda konsumenter fermenterade, mjölkfria och havrebaserade produkter, rika på fibrer av både nativt och mikrobiellt ursprung och med dokumenterade, fysiologiska effekter. Arbetet som redovisas presenteras i 8 olika delarbeten (artiklar I-VIII). Dessa delarbeten visar resultat av studier som är gjorda i syfte att öka kunskapen kring utvecklandet av fermenterade, havrebaserade livsmedel och eventuella fysiologiska effekter av dessa. I artikel I-III är studier gjorda i avseende att undersöka hur olika mjölksyrabakterier, med en potential att kunna användas i olika typer av havrebaserade livsmedel, växer i havrebaser som skiljer sig åt i avseende på deras kolhydratprofil och torrsubstanshalt. Fokusering gjordes på tre olika mjölksyrabakterier, Lactobacillus delbrueckii subsp. bulgaricus NCFB 2772, Lactobacillus brevis G-77 och Pediococcus damnosus 2.6. Gemensamt för dessa tre bakterier är att de producerar exopolysackarider (EPS). Genom att mäta viskositeten i produkten före, under och efter tillväxt av respektive EPS-producerande bakterie ges en viss indikation på att EPS-bildning har skett. Ett annat sådant mått på strukturförändring i produkten är att mäta produktens "trådighet". Genom att använda båda dessa metoder kan information inhämtas om hur produktens struktur har förändrats efter det att en EPS- producerande bakterie har tillväxt och EPS har bildats. Lactobacillus delbrueckii subsp. bulgaricus NCFB 2772 tilläts växa i olika havrebaser med olika typer av kolhydratkällor. Strukturförändringar i havrebaserna studerades efter tillväxt i både renkultursystem och blandkultursystem där också icke EPS-producerande bakterier ingick (artikel I respektive II). I artikel III studerades denna strukturförändring under tillväxt av Lactobacillus brevis G-77 och Pediococcus damnosus 2.6. Det unika med dessa båda bakteriestammar är att de producerar en polysacckarid av beta-glukan struktur. Genom att använda denna typ av mikroorganismer kan man skapa en framtida möjlighet att kunna erbjuda konsumenter fermenterade produkter som både innehåller nativa, d.v.s. beta-glukaner från havre, och mikrobiellt bildade beta-glukaner. I artikel IV gjordes formuleringsarbeten av en fermenterad produkt som till en viss del kan liknas vid yoghurt. I artikel V utvecklades en produkt baserad på en blandkultur, som förutom en traditionell yoghurtkultur även består av den EPS-producerande bakteriestammen Pediococcus damnosus 2.6. Detta gav en produkt med en karaktäristik struktur som närmast kan förknippas med den traditionella mejeriprodukten långfil. För att ytterligare undersöka de olika havrebasernas potential som substrat för mjölksyrabakterier gjordes en överlevnadsstudie med tre olika humanisolerad bakterier, Lactobacillus reuteri, Lactobacillus acidophilus och Bifidobacterium bifidum (artikel VI). Dessa humanisolerade bakterier kan förekomma som probiotiska bakterier i olika livsmedelssystem med krav på en viss mängd i den givna produkten, s.k. "terapeutisk dos". Därför är en god bakteriell överlevnad viktig under en viss given tidsram som kan liknas vid en tänkt, realistisk hållbarhetstid för en färdig produkt. I artikel VII och VIII studerades den fysiologiska effekten av olika fermenterade, havrebaserade produkter. Utveckling av dessa baserades till stor del på den kunskap som generats i artiklarna I-VI. Först gjordes en studie av olika fermenterad och ofermenterade produkter i två olika råttmodeller, en med ordinär tarmflora och en utan existerande tarmflora. Detta gav en första indikation på dessa produkters inverkan på fysiologiska parametrar såsom kortkedjiga fettsyror, som främst är produkter av bakteriell metabolism i tjocktarmen, och bakteriell nedbrytning/konvertering av kolesterol (artikel VII). I den andra fysiologiska studien studerades 56 personer, både män och kvinnor som under 5 veckor fick äta två typer av fermenterade, havrebaserade produkter eller yoghurt (placebo produkt). Dessa havrebaserade produkter skiljdes åt i struktur, d.v.s. viskositet och "trådighet" samt i halt av nativa, havrebaserade beta-glukaner. En sänkning av blodkolesterolet kunde uppmätas för den grupp som åt en fermenterad, "trådig", havrebaserad produkt som gav ett intag av 3.5 g nativa beta-glukaner per dag (artikel VIII). I samma grupp sågs även en ökning av den fekala halten av bifidobakterier. Detta bakteriesläkte anses som en viktig byggsten i det som man allmänt kallar för "den goda och hälsobefrämjande" tarmfloran.
5.
  •  
6.
  • Lundgren, Ulla (författare)
  • Interkulturell förståelse i engelskundervisning - en möjlighet.
  • 2002
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Idag behöver människor som talar, tänker och lever på olika sätt mer än någonsin kunna kommunicera med varandra. Ett självklart språk för dessa kontakter är för en svensk ofta engelska. Det lär sig varje elev under minst tio år i vår skola. Men för att kunna förstå andra bättre, fordras också att vi blir medvetna om skilda sätt att uppfatta världen omkring oss. Vi behöver utveckla vad som kan kallas en kritisk kulturell medvetenhet. Den kan ses som en del av den bildning som fostrar globala medborgare. Med en sådan utgångspunkt är det inte tillräckligt att ha goda kunskaper i engelska språket. Det räcker inte heller med den traditionella kulturkunskap, inriktad mot främst Storbritannien och USA, som alltid ingått i svensk engelskundervisning. I ett internationaliserat samhälle krävs en utbildning mot interkulturell kommunikativ kompetens, en beredskap för möten med varje annan människa oavsett nationalitet. Detta mål finns uttryckt på olika sätt i de övergripande dokument som styr all undervisning i svensk skola. Min avhandling undersöker några förutsättningar för att kunna utveckla interkulturell förståelse specifikt i grundskolans engelskundervisning. Det gör jag genom att analysera hur man talar om vad jag kallar kulturdidaktik, d.v.s. lärande som syftar till en större förståelse för andra och sig själv. Kulturdidaktik har undersökts i tre utvalda fält: forskning, myndigheter och språklärare. Hur talar man inom dessa om interkulturell förståelse via engelskutbildning? De tre fälten kallar jag med stöd i den brittiska forskaren Norman Faircloughs teorier för diskurser. Avhandlingen undersöker dessa tre diskurser utifrån fem frågor: Är målet att utbilda infödda språkbrukare eller interkulturella språkbrukare? Hur integreras kultur och språkstudier tvärs över ämnesgränserna? Hur betraktas "kultur"? Vilken roll spelar undervisning i främmande språk i ett större utbildningssammanhang där värdegrundsfrågor sätts i centrum? Vilken sorts kunskap prioriteras och betygsätts? De tre diskurserna ställs mot varandra och spännvidden av svaren på ovanstående fem frågor visas. Ett tolkningsutrymme kan därmed identifieras som en arena där ideologiska konflikter utkämpas. Konsekvenserna av alternativa val för praktisk undervisning diskuteras ur ett maktperspektiv där eleven är i underläge. Resultatet sammanfattas nedan som komprimerade nyckelmeningar, uppdelade på två sor-ters förutsättningar - de som främjar respektive de som försvårar möjligheterna att utveckla interkultu-rell förståelse i engelskundervisning: Förutsättningar som främjar möjligheterna för interkulturell förståelse: En kulturdidaktisk teoretisk grund finns att bygga på. Internationella och nationella övergripande styrtexter framhåller vikten av internationell och interkulturell förståelse tvärs över ämnesgränserna. Kursplanen i engelska har infört begreppen interkulturell förståelse och interkulturell kompetens. Elevens förmåga att utveckla interkulturell förståelse ska bedömas. De intervjuade lärarna uttrycker en grundinställning att det är viktigt att utveckla elevers förståelse för andra och för alternativa synsätt. Flera lärare framhåller det ökade antalet flerkulturella elever som en resurs i engelskundervisningen, genom att de tillför nya perspektiv. Förutsättningar som försvårar möjligheterna för interkulturell förståelse: Forskningen når inte fram till de intervjuade lärarna. Kursplanen saknar teoriförankring, snävar in per-spektivet mot faktakunskaper, begreppen är vaga och inga betygskriterier anges. Nationella prov bedömer inte interkulturell förståelse, lärarna styrs av kvantifierbar bedömning, språkfärdighetskraven dominerar undervisningen. Skolans tjänsteorganisation leder till fokuserat ämnestänkande. Lärarna saknar tid och handledning för didaktisk reflektion och utveckling, vilket bl.a. yttrar sig i att de inte problematiserar kursplanen och dess begrepp. En tradition av kulturkunskap inriktad mot nation domi-nerar. Det finns lärare som betraktar elevers oförmåga att sätta sig in i andras situation som ett stort hinder. Till sist presenteras en modell som visar kulturdidaktikens tolkningsutrymme avseende engelskundervisning. Den kan användas som ett verktyg för analys av t.ex. kurser, läroböcker, lektioner.
7.
  • Hellström, Esbjörn (författare)
  • Reformpedagogik i möte med den statskommunala skolan i Barnets århundrade
  • 2002
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • 1900-talet utropades av Ellen Key som ett barnens århundrade. Hon gjorde detta genom att offentliggöra sin dröm om en Framtidens skola i boken med titeln Barnets århundrade. Mot denna bakgrund ställdes frågan om drömmarna blev till verklighet. En av vår tids stora samhällsfrågor gäller relationen mellan individ och samhälle och förhållandet mellan människans personliga frihet och integritet och det sociala kravet på rättvisa och solidaritet. Denna fråga är central i Ellen Keys dröm liksom i ett flertal pedagogiska visioner och praktiker vid 1900-talets början tillsammans kallade reformpedagogik. Utgångspunkten för reformpedagogiken var individers och samhällens gemensamma behov och en central tanke var att utgå från eleverna (Pädagogik vom Kinde aus). Lärandet och bildningsprocesserna skulle vara naturliga livssituationer med ett maximum av spontanitet och kommunikation och ett minimum av dominans och formalism. Man talade om principen frihet-under-ansvar. Den svenska skolans måldokument har successivt sedan början av 1900-talet givit uttryck för samhällets gemensamma visioner och värdegrund, från 1950-talet med betonande av demokrati. Under årens lopp påverkades de av reformpedagogiska visioner i Europa och progressiv pedagogik från USA. Olika kända uttryck för reformpedagogik är Montessoris pedagogik, arbetspedagogik, kulturpedagogik, konstpedagogik, bildningshumanism-waldorfpedagogik, och aktivitetspedagogik. Förteckningen gör inte anspråk på fullständighet. Visionerna tolkades på olika sätt men omsattes i begränsad omfattning i pedagogisk praktik. Syftet med avhandlingen var att undersöka mötet mellan reformpedagogiska visioner och den svenska statskommunal skolan, utifrån ett reformpedagogiskt perspektiv. Undersökningen inriktade sig på själva mötet mellan den barncentrerade visionen (Pädagogik vom Kinde aus) och det statskommunala skolsystemet, enhetsskolan och grundskolan. Avhandlingen syftade varken till att beskriva eller jämföra fristående och statskommunala skolor eller pedagogiska praktiker utan syftade endast till att förstå den principiella karaktären hos mötet mellan reformpedagogik och statskommunal skola i Sverige. Ett andra syfte var att diskutera vikten av socialfilosofiska perspektiv på skolutvecklingen. Det empiriska underlaget presenterades från tre utsiktspunkter och perspektiv. De tre perspektiven beskrevs med metaforer från bildvärlden. Den första utsiktspunkten, vidvinkelperspektivet, omfattade svensk skolutveckling under 1900-talet. Den svenska statskommunala skolan formades avsiktligt under århundradet till en artlik skola, under epitetet "en skola för alla". Reformpedagogiska visioner tillhörde en del av den politiska diskussionen om svensk skola. Denna diskussion och utvecklingen av den pedagogiska praktiken präglades av en konflikt mellan socialistiska och liberala värden, som skapade och befäste en blockpolitik och ledde till partipolitiska kompromisser för att nå enighet om skolan (det gemensamma målet från 50-talet, ett folk, en ungdom och en skola). Vid 1900-talets slut återknöts diskussionen om skola och pedagogik till gamla reformpedagogiska visioner om en "Skola för bildning". De hundraåriga reformpedagogiska visionerna relaterades i avhandlingen till bilder av dagens statskommunala skola presenterade i Skolverkets utvärderingsrapporter. Den andra utsiktspunkten, porträttperspektivet, presenterade tre valda reformpedagogiska traditioner, dels Framtidens skola, Ellen Keys drömskola, dels Elsa Köhlers aktivitetspedagogiska principer, dels Rudolf Steiners på bildningshumanismen grundade kunskapsteori, underlaget för waldorfpedagogikens praktik. Den tredje utsiktspunkten, närbildsperspektivet, omfattade försök att introducera waldorfpedagogiska inslag i den statskommunala skolan. Beskrivningen av försöken byggde på deltagande observation. Undersökningarna i närbildsperspektivet begränsades till möten mellan statskommunal skola och waldorfpedagogik på politisk och administrativ nivå. I perspektiven framkom konflikter vid mötet mellan reformpedagogiska visioner och den statskommunala skolan. Som grundläggande framstod ett motsatsförhållande mellan personlighetsutvecklingens frihetsbehov och samhällsnyttans rättvise- och solidaritetskrav. Under 1900-talet befäste staten sitt inflytande över skolan. Bildningsdiskussionen upphörde i samband med världskrigen. I stället kom socialismens rättvise- och solidaritetsmedvetande att dominera. Denna utveckling ledde till en skola styrd av regler och mål i stället för en skola som utgick från mänskliga behov och förmågor. I avhandlingen diskuteras detta som relationen mellan system och livsvärld. Den demokratiska skolan, en skola för alla, utformades som stöd för samhällutveckling, kontrollerad av staten. Begreppet demokrati inrymmer dock olika till synes motstridiga värden, i avhandlingen diskuterade som frihet, jämlikhet och broderskap. Efterkrigstidens skolpolitiker kom att när det gällde skolan överordna rättviseaspekten och nedtona frihetsaspekten. Bildningens frihetskrav tillgodosågs inte. Reformpedagogikens uppfattning om en "Skola för bildning" sätter individens personlighetsutveckling i centrum. Detta fordrar att frihetsaspekten är överordnad när det gäller bildningsverksamhet. Föräldraansvaret för barnens utbildning tonades ner till förmån för statens ansvar. Den statskommunala skolan utvecklades till ett maktinstrument för politiker och tjänstemän. Resultatet av skolans verksamhet kritiserades vid seklets slut av statens egen myndighet, Skolverket. Lärare i den nuvarande samhällssituationen säljer i realiteten sin arbetskraft som en vara på en dominerande marknadsplats utan större konkurrens (varvid lönerna förblir låga). Det styrda och kontrollerade kulturklimatet i skolan hindrar lärare både individuellt och kollektivt från att utveckla sitt professionella handlande som ledare av bildningsprocesser. Föräldrar, som de för sina barns utbildning huvudansvariga aktörerna, befinner sig i motsvarande dilemma av ofrihet som lärarna. Både lärare och föräldrar tycktes bli begränsade i sitt ansvarstagande för barns och ungdomars bildningsprocesser. Med 90-talets skolrevision öppnades möjligheten att välja skolhuvudman både för lärare och föräldrar. Skolverket ålades dock att endast godkänna artlika skolor. Lösningen på bildningsproblemet ligger emellertid inte i antalet skolhuvudmän. Skolor uppfattade som bildningscentra torde i framtiden, utifrån demokratiska visioner, fordra ökat stöd, kanske i form av en ny grundlag, till skydd för bildningsfriheten. Situationen aktualiserar nödvändigheten av offentliga diskussioner kring "Skola för bildning" och en översyn av skollagen. En viktig utgångspunkt för en fortsatt värdegrundsdiskussion är medvetenheten om konflikten mellan samhällets system för skola och individernas utrymme för bildning. Aktörerna i bildningsprocessen (lärare, föräldrar och elever) bör enligt reformpedagogiska, bildningshumanistiska, visioner få frihet att utveckla individuella begrepp och föreställningar. Till detta fordras en grundläggande förändring av den samhälleliga arenan för bildning. Skolor för bildning fordrar i solidaritet med uppväxande generationer, både rätten till (och makten) och utrymme för skapande och lärande, utvecklande av språk och kultur.
  •  
8.
  • Hellsten Caron, Murielle (författare)
  • Effects of ethanol on muscarinic acetylcholine receptors in nerve cells
  • 2002
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • POPULÄRVETENSKAPLIG SAMMANFATTNING (Popularized summary in Swedish) Alkohol inta's för sina effekter på hjärnan och ger upphov till välbehagskänslor och berusning. Alkoholmissbruk är dock skadligt för hjärncellerna. När alkoholmissbruket dessutom är för långvarigt, uppstår förändringar i hjärnan, som avser att kompensera för alkoholeffekten, vilket medför att alkohol måste inta's i allt större mängd för att ge upphov till samma effekt. Hjärnan har då utvecklat toleran's för alkohol. Med andra ord, hjärnan har lärt sig att arbeta med alkohol och steget är inte långt till att den inte längre kan fungera utan alkohol. Detta kalla's beroende. Alkoholberoende är mycket starkt, därför att det är både psykiskt och fysiskt, då alkohol också påverkar hjärndelar som är viktiga för styrning av kroppsliga funktioner. Om alkohol försvinner ur kroppen, uppstår därmed obehagliga och ibland livshotande symtom. Detta kalla's abstinen's. Man vet idag inte exakt hur alkohol verkar i hjärnan och därför är det svårt att behandla alkoholism och förebygga alkohol-orsakade hjärnskador. Nervceller kommunicerar med hjälp av signalsubstanser som fungerar som budbärare (neurotransmittorer) mellan cellerna. Neurotransmittorerna binder till mottagare (receptorer) på eller i cellerna. Beroende på vilken neurotransmittor en cell tar emot och vilken receptor neurotransmittorn påverkar, uppstår ett svar från cellen. En orubbad sådan kommunikation mellan nervceller är förutsättningen för en adekvat hjärnaktivitet. Man vet nu att alkohol påverkar ett flertal neurotransmittorer och receptorer i hjärnan, och man tror att detta kan förklara de flesta alkoholeffekterna i centrala nervsystemet. Genom att störa cellerna's normala signalöverföring, stör alkohol även cellerna's genuttryck, vilket tro's ligga till grund för alkoholberoendet's bestående karaktär. Acetylkolin (ACh) är en viktig neurotransmittor i hjärnan. Den binder till två typer av receptorer, nikotina och muskarina. Muskarina acetylkolinreceptorer (mAChR) är den vanligast förekommande typen och finn's i viktiga hjärndelar, som spelar stor roll för inlärning och minne, kontroll av kroppsliga rörelser och belöningskänsla. Det finn's fem kända subtyper av mAChR, som kalla's M1-M5. Stimuleringen av mAChR-subtyperna M1, M3, och M5 med ACh leder till aktiveringen av fosfolipa's C (PLC) som spjälkar vissa membranfetter till inositol 1,4,5-trisfosfat I(1,4,5)P3 och diacylglycerol (DAG). I(1,4,5)P3 frisätter calcium (Ca2+) i cellen, som tillsamman's med DAG aktiverar proteinkina's C (PKC). Aktiverad PKC sätter fast fosfatmolekyler (fosforylerar) på en mängd olika äggviteämnen i cellen. Fosforyleringen påverkar äggviteämnena's funktion, vilket, genom ett flertal steg, påverkar genuttrycket från arvsmassan. Förutom aktivering av PKC, leder en ökning av Ca2+nivån i cellen även till aktivering av kväveoxid synta's (NOS), med bildning av kväveoxid (NO) och påverkan av cellulära funktioner som följd. Aktiveringen av mAChR-subtyperna M2 och M4 ger upphov till hämning eller aktivering av adenylylcykla's (AC) och därmed minskning eller ökning av mängden cykliskt AMP (cAMP), sänkt eller ökad proteinkina's-A- (PKA) och CREB- (cAMP-response element binding protein) aktivitet, med effekter på genuttrycket i cellerna. Man vet nu att hjärnan's kolinerga system (som har ACh som signalsubstan's) är ett av de system som alkohol påverkar och man tror att störning i det systemet kan ha stor betydelse för uppkomsten av toleran's, beroende, nervcellsskador och intellektuella avvikelser ho's alkoholister. Det är därför viktigt att bättre förstå de mekanismer som är inblandade i alkoholen's effekter på det kolinerga systemet. I råtthjärnor och människohjärnor som har exponerat's för höga doser alkohol under lång tid har man kunnat hitta ett större antal mAChR än i kontrollhjärnor som inte har exponerat's för alkohol. De mekanismer som ger upphov till den effekten är dock fortfarande oklara. Denna avhandling var ämnad att utreda vilka mekanismer som är inblandade i alkoholen's effekter på mAChR. Som modellsystem använde's humana SH-SY5Y neuroblastomceller (nervcellsliknande celler) som naturligt innehåller både PLC- och AC-kopplade mAChR. Vi visade att alla fem mAChR-subtyperna uttrycke's i dessa celler. Det visade's också att antalet mAChR på cellytan inte kunde förklara de hämmande effekterna av akut alkoholexponering på receptor-stimulerad I(1,4,5)P3-bildning. Denna effekt verkade bero på alkoholeffekter nedanför receptorerna. Exponering av cellerna för alkohol under lång tid (timmar-dagar) ledde till en uppreglering av antalet mAChR och till en potentiering av PLC-aktiviteten. Initialt kunde dock mAChR inte stimulera PLC. Det visade sig att långtidsexponering av cellerna för alkohol ledde till en ökad mängd budbärar-RNA (mRNA) (som är ett mellansteg i omvandlingen av informationen från arvsmassan till färdiga äggviteämnen) för de fem mAChR-subtyperna. Alkohol påverkade mängden mRNA för de olika mAChR-subtyperna specifikt. Det fann's efter 1 och 2 dagar mer mRNA för M1-, M2-, M4-, och M5-subtyperna och mindre mRNA för M3-subtypen. De olika mAChR-subtyperna uppvisade olika känslighet för alkoholeffekterna, med högst känslighet för M2-subtypen. Vid korta alkoholexponeringstider (1-6 timmar), hade bara mRNA för AC-kopplade mAChR ökat, vilket kunde förklara att uppreglerade mAChR initialt inte kunde stimulera PLC. Först efter 6 timmar's alkoholexponering kunde en effekt på PLC-kopplade mAChR mRNA notera's. Vidare visade's att stimulering av PKC blockerade långtidsalkoholeffekterna på antalet mAChR, men inte på mAChR-stimulerad I(1,4,5)P3-bildning. Detta tyder på att alkoholeffekterna på antalet mAChR och på receptor-stimulerad I(1,4,5)P3-bildning orsaka's av två olika mekanismer, en PKC-kopplad mekanism som leder till uppreglering av antalet mAChR och en PKC-oberoende mekanism som leder till en potentiering av receptor-stimulerad I(1,4,5)P3-bildning. Dessutom visade's att antalet mAChR på cellytan ökade när man blockerade antingen PKC eller neuronalt (specifikt för nervceller) NOS (nNOS). Aktivering av PKC och behandling av cellerna med en NO-frisättande substan's blockerade alkoholeffekterna på mAChR. Detta tyder på att PKC och NO är involverade i de mekanismer som leder till förändringar i antalet mAChR vid långtidsalkoholexponering i dessa celler. Alkoholexponering ledde till en do's- och tidsberoende minskning av NO-mängden i cellerna, vilket tillsamman's med ovanstående resultat tyder på att alkohol påverkar mAChR möjligen genom en effekt på NOS och/eller på PKC-aktiviteten. Sammanfattningsvi's visar dessa resultat att alkoholexponering av SH-SY5Y celler under lång tid leder till en uppreglering av antalet mAChR och till en potentiering av receptor-stimulerad PLC-aktivitet. Det ökade antalet mAChR på cellytan beror sannolikt på ett ökat genuttryck av M1, M2, M4 och M5 mAChR-subtyperna. De mekanismer som är involverade i alkoholeffekterna på mAChR är PKC- och NO-känsliga, och det är möjligt att alkohol utövar sina effekter på mAChR genom effekter på NOS och /eller PKC aktiviteten.
  •  
9.
  •  
10.
  • Forslund, Carina (författare)
  • BMP treatment for improving tendon repair. Studies on rat and rabbit Achilles tendons
  • 2002
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Läkning av achilles-senrupturer är idag en långdragen process, som ofta tar flera månader innan senan är fullt funktionsduglig. Syftet med studierna är att förbättra senläkningen i samband med achillesrupturer. Bone Morphogentic Proteins (BMP) är främst kända för att stimulera benläkning och bentillväxt. De lokala förhållandena har dock visat sig ha stor betydelse för cellutvecklingen efter att BMP tillförts. OP-1 (BMP-7) är ett BMP som uttrycks kraftigt när senan bildas på fosterstadiet (Macias et al 1997). CDMP-1, 2 och 3 (BMP 14, 13 och 12 eller GDF 5, 6 och 7) ingår i en undergrupp av BMP och är nära besläktade med bl. a OP-1. De har visat sig inducera såväl ben och brosk som sen- och ligamentliknande vävnad (Erlacher 1998, Wolfman 1997). Vår hypotes har därför varit att om BMP tillsattes i en miljö som är starkt inriktad på att tillverka senvävnad, skulle det inducera en sen-liknande vävnad. Vi har utvecklat modeller i råttor och kaniner där achillessenan skärs av. För att påverka läkningen har senan behandlats med olika BMP både under avlastade och belastade förhålladen. BMP har tillförts antingen på en kollagencarrier eller som en lokal injektion direkt i den uppkomna sendefekten. Vi har mätt senans draghållfasthet och grovlek vid olika tidpunkter efter senavskärningen. Senorna har också utvärderats histologiskt med avseende på läkningsförlopp och grad av ben- och brosk bildning. Resultaten har visat att OP-1 reducer senstyrkan till förmån för en kraftig benbildning, trots att de mekaniska betingelserna borde främja senbildning. CDMP-1, -2 och -3 har däremot visat sig ha positiv effekt på senbildningen i råttor. Senstyrkan ökar med nära 50 % i början av senläkningen även om små mängder ben och brosk hittats histologiskt med alla tre CDMP. I kaniner, som förutom att det är en annan djurart, också möjliggjorde att läkningsförhållandenna blev mer lika patientsituationen, har samma positiva resultat på senläkning med CDMP-2 uppnåtts, men utan någon ben- eller brosk bildning (utvärderat med röntgen och Ca-innehåll i sencallusen). De positiva resultaten låter oss hysa en förhoppning om att även patienter i framtiden kommer att kunna behandlas med en injektion av proteinet och därmed förkorta tiden innan senan blir funktionsduglig.
  •  
Skapa referenser, mejla, bekava och länka
  • Resultat 1-10 av 14
  • [1]2Nästa
 
pil uppåt Stäng

Kopiera och spara länken för att återkomma till aktuell vy