| 1. |
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
- von Wright, Moira, 1957-
(författare)
-
Det Gode som bevægelse og som retning i pædagogik
- 2008
-
Ingår i: Skab dig!. - Köpenhamn : Unge Pædagoger. - 9788790220433 ; , s. 125-144
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Inom pedagogiken och den (svenska) pedagogiska forskningen talar man sällan om ”det Goda”. Kanske beror det på att ”det Goda” ofta (miss)uppfattas som ett begrepp som uttrycker något universellt, givet och utifrån bestämt, och därigenom som problematiskt för ett vetenskapsområde som både undersöker ett föränderligt fält av utbildningspolitiska frågor och bidrar till utvecklingen av normativa pedagogiska och didaktiska teorier – men som samtidigt ställer krav på ”evidens” och ”objektivitet”. De filosofiska frågorna om godhet och det Goda hänför sig vanligen till etiken och teologin, och åtminstone den svenska pedagogikens huvudådra markerar gärna högljutt sitt oberoende av såväl moraliska, metafysiska som teologiska spekulationer. De mer eller mindre implicita värderingarna i forskningen diskuteras visserligen ofta, men snarare i metodologiska termer av normativitet och objektivitet. Likväl förekommer en påfallande nära relation mellan den pedagogiska forskningens frågor och utbildningsväsendets styrning. Denna närhet handlar emellertid inte om att forskningen skulle skapa ett igenkännande av fenomen som är relevanta för lärare och skolväsen, snarare handlar det om att pedagogisk och samhällsvetenskaplig forskning levererar auktoritativa synpunkter på ”den goda utbildningen”. Jag menar att i den mån som vi ser pedagogiken som ett politiskt-moraliskt forskningsområde så finns det skäl att problematisera frågor om det Goda och godhet.Jag berör några av de uppfattningar om ”det goda” som har uppmärksammats av forskningen och samtidigt styr delar av dagens utbildningspolitik och lärarutbildning, såsom strävan efter att ”bejaka mångfald”, ”inkludera alla”, ”skapa samförstånd” och se ”det unika” i var och en. Dessa problematiserar jag som pedagogikens artikuleringar av ”den goda demokratin” – en värdering som riskerar att motverka sitt eget syfte emedan den, i likhet med ett flertal andra värden som förs fram som ”pedagogiskt goda”, baserar sig på en outtalad och problematisk värdemonism. Denna värdemonism omfattar antagandet att alla ”egentligen” vill samma goda, eller åtminstone skulle vilja det om de fått en ”vettig bildning” och ”rätt information”. Jag ifrågasätter därigenom också akademins rädsla för att tala om moraliska frågor kring rätt och fel i pedagogiken och aversionen mot att diskutera strävan efter det (pedagogiskt) goda. Det skapar en grogrund för ensidig ”teknisk och rationell godhet” baserad på en tilltro till en neutral utbildning där i princip alla ”goda” värderingar - exempelvis deliberativ demokrati - kan inlemmas och småningom omfattas av alla förutsatt att de presenteras på rätt sätt. Det goda blir då underordnat det redan givna och rätta, styrt av den monistiska tanken att våra värderingar sist och slutligen bottnar i en för alla gemensam grund och ytterst strävar mot ett för alla gemensamt mål. (jfr Susan Mendus 2006; Isaiah Berlin)Att uppfatta något som gott innebär inte att man behöver uppfatta det goda som gott för alla och alltid: Det moraliska är i mitt perspektiv varken universellt eller ontologiskt grundat (jfr Raymond Gaita 2004). Däremot menar jag att det är viktigt att pedagogiken problematiserar frågor om godhet och det goda utan att för den skull komma fram till ett svar. Jag för fram tanken att det goda inte kan förväntas ha en källa, snarare flera: Pedagogisk forskning och undervisning utan etiskt intresse och moraliskt allvar riskerar att reducera utbildning till en instrumentell verksamhet och göra läraren till en perifer figur som endast upprätthåller undervisning präglad av drillning och likriktning.
|
|
