| 1. |
- Legnér, Mattias, Professor, 1973-
(författare)
-
Nazister letade ariska rötter i Bohuslän
- 2024
-
Ingår i: Populär historia. - : Bonnier. - 1102-0822. ; :3, s. 28-37
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Det pseudovetenskapliga forskningsinstitutet Ahnenerbe var en del av det nazistiska kampförbundet SS. Före kriget dokumenterade man bland annat bohusländska hällristningar i syfte att spåra ariska kopplingar mellan nordisk forntid och tysk historia. Arbetet leddes av Herman Wirth, som hade tät kontakt med den svenska riksantikvarien.
|
|
| 2. |
- Legnér, Mattias, 1973-
(författare)
-
Irak fortsätter tappas på fornfynd
- 2008
-
Ingår i: Svenska Dagbladet. - 1101-2412. ; :08-01, s. 8-
-
Forskningsöversikt (populärvet., debatt m.m.)abstract
- För många irakier blev illegal handel med antika föremål ett sätt att försörja sig efter USA:s invasion 2003. Men den största förödelsen är inte de förlorade konstföremålen, utan vandaliseringen av fornlämningar som ännu inte hunnit dokumenteras.
|
|
| 3. |
- Legnér, Mattias, 1973-, et al.
(författare)
-
Kulturarvet och komforten : Inomhusklimatet och förvaltningen av kulturhistoriska byggnader och samlingar 1850-1985
- 2015. - 1
-
Bok (refereegranskat)abstract
- Med stigande energipriser och medvetenhet om energianvändningens påverkan på klimatet behöver institutioner som förvaltar kulturhistoriskt värdefulla byggnader och samlingar tänka strategiskt om inomhusklimat. Trots att frågan om inomhusklimat sedan slutet av 1800-talet har varit central för trivsel, hälsa och bevarande av kulturhistoriskt värdefulla hus och föremålssamlingar har dessa mål varit svåra att förena. Hur har beslut fattats om vilken teknik som ska användas? Hur har maktförhållandena sett ut mellan de aktörer som byggt, förvaltat och brukat byggnaderna? Och hur har besluten påverkat byggnaderna och samlingarna? Genom att förstå inomhusklimat och komfort som ett samspel mellan människor och materiella resurser bidrar boken med viktiga kunskaper om vår syn på och tillämpning av värme- och ventilationsteknik i kulturhistoriska miljöer. Boken bygger på omfattande undersökningar av bevarat arkivmaterial som behandlar kyrkor, museer, arkiv och bibliotek. Den är relevant för arkitekter, fastighetsförvaltare, ingenjörer, konservatorer, antikvarier, forskare och studenter som är intresserade av drift och vård av äldre byggnader. Mattias Legnér är docent i historia och professor i kulturvård vid Uppsala universitet. Han har publicerat ett antal vetenskapliga artiklar och konferensbidrag om både historiska och sentida försök att styra inomhusklimatet i kyrkor och museala byggnader. Mia Geijer är fil dr i arkitekturhistoria och bebyggelseantikvarie. Hon har ägnat sin forskning åt teman som rör det byggda kulturarvets bruk och förvaltning.
|
|
| 4. |
- Legnér, Mattias, 1973-
(författare)
-
On the Early History Museum Environment Control : Nationalmuseum and Gripsholm Castle in Sweden, c. 1866-1932
- 2011
-
Ingår i: Studies in Conservation. - London : International Institute for Conservation of Historic and Artistic Works. - 0039-3630 .- 2047-0584. ; 56:2, s. 125-137
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Despite the fact that there have been investigations into the historical development of indoor climate recommendations, to date verylittle research has been carried out on how climate control in museums was actually implemented in the past. This article examinesthe development of climate control in two Swedish museum buildings up until the 1930s: Nationalmuseum and GripsholmCastle. Nationalmuseum was erected to make the state collections more accessible to the public and to provide monitoring andcentral heating. At that time knowledge of climatic conditions in museums was tacit and based on personal experience ratherthan on scientific studies. However, in the early twentieth century the problem of managing museum climate increased as curatorsbecame more aware of the dehydrating effects of central heating on panels and polychrome wood. The first successful attemptsto automatically control indoor climate were carried out at Gripsholm in the 1920s. The focus was then on monitoring andcontrolling temperature rather than relative humidity, but these early attempts also showed that extreme levels of humidity couldbe avoided in an environment that had never been designed for permanent heating. This article examines attempts at managingindoor climate between the 1860s and the 1930s.
|
|
| 5. |
|
|
| 6. |
- Legnér, Mattias, 1973-
(författare)
-
Conservation versus thermal comfort – conflicting interests? : The issue of church heating, Sweden c. 1918- 1975
- 2015
-
Ingår i: Konsthistorisk Tidskrift. - : Routledge. - 0023-3609 .- 1651-2294. ; 84:3, s. 153-168
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- The paper examines the views of government authorities on heating in historic churches in Sweden from 1918 to 1975, when a government office called Kulturhistoriska Byrån oversaw restorations and other modifications of public buildings with historic values. In this period heating was introduced in most Swedish churches in order to raise the level of comfort of the churchgoers. In the late 1970s there were alarming reports of excessive damages to polychrome wooden art in these churches, which were thought to have been caused by heating. The work of Kulturhistoriska Byrån is analysed in order to better understand how heating technology in churches developed and was applied, and how the office analyzed the situation at different points in time. The general development gradually went from issues of thermal comfort, fire safety and insulation to more attention being paid to damages caused by heating. Despite that heating systems were to be approved before they were installed, later use of these systems escaped central supervision, thus leaving the responsibility of preventing climate induced damages entirely to the individual parishes.
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
- Legnér, Mattias, Professor, 1973-, et al.
(författare)
-
Energieffektivisering och kulturhistoriska värden : Styrmedels långsiktiga påverkan på bebyggelsen
- 2020
-
Ingår i: Bebyggelsehistorisk tidskrift. - Uppsala. - 0349-2834 .- 2002-3812. ; :78, s. 64-81
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Sweden has used policies to increase energy efficiency in existing buildings for over four decades. How did this change towards more energy-efficient structures begin, and how did it affect the historical values and energy use of these buildings? Since the first oil crisis in 1973, the State has encouraged energy-saving renovation measures. Examples include adding insulation to facades, replacing boilers, and swapping older single- and double-glazed windows for modern, energy-efficient types. These methods usually increase a building’s energy ones, yet they also reduce our ability to discern and understand the historical development of the built environment. The dichotomy between conservation and increased energy efficiency arose in the 1970s. Since then its nature has shifted over time, and the situation whereby increasing numbers of buildings are ascribed historical values has compounded the issue. However, the goals of energy efficiency have evolved even more. In the 1970s, the aim was almost exclusively to eradicate the country’s need for imported oil, replacing it with domestic nuclear and hydroelectric power. Since the late 1990s, the main aim has been to reduce the built environment’s impact on the global climate. Sweden’s energy-efficiency policies have adapted to meet EU goals. A national perspective has shifted to being European and sometimes global too. The article describes a project conducted within the Spara och bevara research programme.* This project analysed Swedish policies to improve energy efficiency in existing buildings, in order to better understand how the politics behind energy-efficient renovation informed official policy, and ultimately influenced the buildings themselves. The emphasis was to understand the dynamic between conservation goals and energy efficiency. On a macro level the project studied national politics and man- agement; on a micro level it analysed policy effects on built environments. The present article is based on various groups of sources: the archives of county housing boards; municipal building permit archives; to some extent museum archives; personal onsite observations; and dialogues with municipal conservation officers, building-conservation officers and municipal architects in the places included in the study. The effects of energy-efficiency measures have been analysed in four areas: Brynäs in Gävle, Visby Villastad, Visby town centre, and Årsta in Stockholm. The major energy-efficiency measures implemented with State support in the 1970s and 1980s appear to have contributed to reduced municipal influence in these areas. In a given area, major change over a relatively short period of time weakened the argument for continued conservation, given that the original historical values had been compromised. The Årsta substudy also found that when external insulation was fitted to a facade to reduce energy use, it also generally diminished the values of the buildings.
|
|
| 9. |
- Legnér, Mattias, Professor, 1973-
(författare)
-
Heritage destruction and its impact in Scandinavia and the Baltic region during the Second World War
- 2023
-
Ingår i: The Routledge Handbook of Heritage Destruction. - London : Routledge. - 9780367627287 - 9781003131069 ; , s. 268-278
-
Bokkapitel (refereegranskat)abstract
- In the Second World War, aerial warfare was seen as the single greatest threat to a nation's cultural property. Precautions were thus made both before the outbreak of the war and during its development to protect immovable and movable cultural property from aerial bombardment. In Scandinavia and the Baltic region, however, aerial warfare was not as devastating as it was in Germany or Italy. This contribution deals partly with the destruction of heritage and attempts to protect it in this part of northern Europe and partly with the impacts of the destruction. Karelia in Finland, for example, was understood as the cradle of Finnish culture but became the scene of fierce fighting and destruction, and the loss of this territory was described as a trauma to Finnish identity. Heritage in northern Norway was ravaged towards the end of the war when German forces refused to surrender. Cities in eastern Estonia were almost levelled by a combination of aerial and ground warfare. Denmark, finally, was occupied in a surprise attack, followed by a period of occupation in which the historic landscape was reconfigured to meet German military needs. Examples of how the war changed tangible and intangible heritage are briefly discussed.
|
|
| 10. |
- Legnér, Mattias, Professor, 1973-
(författare)
-
Kulturarv och symboler är givna mål i krig
- 2022
-
Ingår i: Svenska Dagbladet. - Stockholm.
-
Tidskriftsartikel (populärvet., debatt m.m.)abstract
- I väpnade konflikter löper kulturarv i olika former stora risker att stjälas, förstöras eller missbrukas i politiska syften. Andra världskriget var en global konflikt då gamla städer tillintetgjordes genom massiva flyganfall. Mängder av arkiv, bibliotek och museer förstördes som en följd av det som ibland kallades det ”totala kriget”. Krig i vår egen tid har också visat att kulturarv angripits avsiktligt för att förstöras, såsom i Syrien, Irak, Mali och det forna Jugoslavien. Det ryska angreppet på Ukraina den 24 februari innebar att ett nytt kapitel sannolikt får skrivas i historien om kulturarvsförstörelse i krig. Gamla stadsdelar, institutionsbyggnader, samlingar med föremål och arkiv, och fornlämningsområden kommer med säkerhet att orsakas betydande skador i ett krig där massiva militära styrkor och flyganfall sätts in mot bebyggda områden med en lång historia. I själva verket har ukrainskt kulturarv och historiebruk omformats sedan Euromajdan-rörelsen föddes senhösten 2013 och som vände sig mot landets politiska ledning. Vid demonstrationerna mot regeringen i Kiev vintern 2014, då stora folkmassor protesterade mot politisk korruption och krävde en mer västorienterad politik, hamnade flera stora kulturinstitutioner i centrum för sammandrabbningar mellan demonstranter och kravallpolis. Demonstrationerna i början av 2014 visade hur ett krig kan ha våldsamma förstadier i form av social polarisering och politisk propaganda. Protesterna mot regeringen koncentrerades kring flera museibyggnader som kom att skadas till följd av det våld och den anarki som följde. Under kravallerna ska polis ha brutit sig in i och plundrat en del av stadsmuseets samlingar. Demonstranter och andra frivilliga reagerade på dessa övergrepp och organiserade sig snabbt för att bevaka stadens centrala delar. De städade upp i magasin med samlingar där det hade varit inbrott, och evakuerade resten av Kievs stadsmuseum så att det inte skulle råka ut för ytterligare skador. Vid denna tid bildades ukrainska ”Blue Shield” för att skydda kulturarv från stölder och förstörelse. Det är en del av ett internationellt nätverk som arbetar för att skydda kulturegendom i samband med konflikter. Volontärerna ska också ha förhindrat vandalisering av sovjetiska monument i Kiev, då de motsatte sig alla former av förstörelse och uppenbar historieförvanskning. Protesterna följdes av en väpnad konflikt som utbröt i de sydligaste och östligaste delarna av landet. Med understöd från rysk militär gjorde separatister i Donbas och Krim uppror mot den nya regeringen i Kiev. Krimhalvön kom snart att bli ansluten till Ryssland. Efter annekteringen ändrades rysk lagstiftning så att museisamlingar kunde föras över till Ryssland från Krim utan den ukrainska regeringens samtycke. Arkeologiska utgrävningar i rysk regi vidtog också. Snart öppnade utställningar av konst och andra kulturföremål från Krim i Moskva. FN:s kulturorganisation Unesco har sedermera rapporterat om de systematiska lagöverträdelser som ryska myndigheter gjort sig skyldiga till vad gäller kulturarv på Krimhalvön. Kulturhistoriska byggnader har förstörts medan man utfört vad som ryska myndigheter kallat ”konservering”. Det gäller bland annat Krim-khanatets gamla palats i Bachtjisaraj, varifrån delar av den ursprungliga byggnaden ska ha förts bort. Taktegel och bjälkar ska ha tagits därifrån under mystiska omständigheter. Det förekommer uppgifter om att de hamnat på ett militärt befäls sommarställe i Ryssland. Monument och museer nära fronten har skadats i strider, såsom det monumentala krigsmonumentet Savur Mohyla, vars obelisk sköts sönder 2014. Även om mycket litet respekt har visats för kulturarv i kriget har samtidigt en del gjorts av den ukrainska sidan för att dokumentera skador och förebygga nya från att inträffa. Statliga myndigheter inventerade museer i de regioner som något senare kom att drabbas av konflikten, och gav rekommendationer om att samlingar borde föras i säkerhet. Folkloremuseet i Donetsk lär ha ignorerat dessa råd och kom att beskjutas och fatta eld under strider i augusti 2014. Stora delar av samlingarna förstördes, medan vissa delar kunde evakueras av frivilliga. Ett museum med samtidskonst i Donetsk plundrades i samband med utbrytningen av en grupp separatister. De sprängde då det stora konstverket ”Transform!” som var en hyllning till de kvinnor som varit med och återuppbyggt Donetsk efter andra världskriget. Anledningen ska ha varit att de ansåg det vara perverterat och skapat av ”sjuka” människor. Konflikten väcker svåra frågor om hur kulturarv från olika kulturer och epoker kommer att behandlas i en framtid då nya politiska gränser kan ha permanentats, och då minnen av kriget och de motsättningar som det födde ska hanteras. Den ryska staten har sedan länge planer på att bygga ett museum över kristendomen inom världsarvet Chersonesos på Krimhalvön, vilket är ett stort fornlämningsområde från antiken. Putin har jämfört platsens betydelse för rysk kultur med Tempelbergets betydelse för muslimer och judar, vilket är en del i den omskrivning av Krims historia som pågått sedan annekteringen. Bygget av Krim- eller Kertjbron som förbinder halvön med Ryssland har vidare lett till att ett stort antal fornlämningar har grävts bort. Det lär också pågå olagliga utgrävningar som inte direkt har med konflikten att göra. De föranleds närmast av att det finns ett stort exploateringstryck på området och av att förvaltningen är bristfällig. Ett exempel på hur arkeologiska utgrävningar utförts i politiskt syfte efter 2014 är ett brittiskt-ryskt samarbete i arkeologiska utgrävningar i närheten av Sevastopol, där Krimkrigets historia utforskas eftersom det passar in i den pågående ryska omskrivningen av Krimhalvöns historia. Tatarernas kulturarv, däremot, ignoreras eller förstörs då det inte passar in i berättelsen om Krims plats i Rysslands historia, som i det ovannämnda fallet med Bachtjisaraj. Konflikten har också lett till internationella spänningar på kulturarvsområdet. En stor samling av skytiska skatter från Krim som ett museum i Nederländerna lånade medan Euromajdan pågick har ännu inte återlämnats, då museer på Krimhalvön har gjort anspråk på samlingen. En nederländsk domstol har dock beslutat att Kiev är den part som den bör återbördas till. Det fullskaliga krig som nu brutit ut gör det än mer osäkert när denna samling kommer att kunna återföras till Ukraina. Det finns ett internationellt regelverk som ska skydda viss kulturegendom i väpnad konflikt. Både Ukraina och Ryssland har anslutit sig till Konvention om skydd av kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, även kallad 1954 års Haagkonvention, och det återstår att se hur väl den kommer att respekteras. Efter andra världskriget, då hela städer med stora delar av det kulturarv som de besatt, förstörts i en aldrig tidigare skådad omfattning växte ett annat synsätt fram. FN bildades för att förhindra ett tredje världskrig från att bryta ut, och betonade mänsklighetens gemensamma intresse av fred och samarbete mellan folken. Kulturarv gavs då en större betydelse som en symbol inte bara för nationer historia och identitet, utan för att visa på de kulturella banden mellan olika kulturer. Idén kom senare också till uttryck 1972 då Världsarvskonventionen instiftades för att skydda särskilt viktiga kulturmiljöer som anses vara av stor betydelse för hela mänskligheten. Hit hör i dag bland andra Sofiakatedralen i Kiev, vars historia går tillbaka till 1000-talet. Nu när huvudstaden är indragen i strider hotas katedralen liksom Kievs museer, arkiv och andra kulturarv av såväl oavsiktliga som avsiktliga angrepp. Eftersom 1954 års Haagkonvention inte visat sig vara effektiv har samfundet senare försökt införa juridiska instanser som kan döma personer som begått övergrepp på folkrätten i väpnade konflikter. Den tribunal som tillsattes för att utreda krigs- och folkmordsbrott i det forna Jugoslavien såg en koppling mellan folkmord och förstörelsen av kulturarv i form av moskéer, kyrkor och historiska byggnader. I regel hamnade dock dessa brott i skymundan av mycket grövre övergrepp mot civilbefolkningen. Ungefär vid samma tid bildades den internationella brottmålsdomstolen i Haag, men det skulle dröja till 2015 innan domstolen väckte åtal för just förstörelse i staden och världsarvet Timbuktu i Mali. Åtalet, som ledde till ett långt fängelsestraff, visade att det är möjligt att lagföra personer som har medverkat till avsiktlig förstörelse av kulturarv. Förhoppningsvis kan det internationella samfundets kriminalisering av sådana handlingar i konfliktet göra militära befäl i krigets Ukraina mer medvetna om de rättsliga påföljder som en order om ett angrepp på en mycket högt värderad kulturmiljö kan innebära. Den pågående konflikten i Ukraina visar hur svårt det kan vara att skydda kulturarv även om en konflikt bryter ut inom en stat som sedan länge ingår i internationella överenskommelser. Det visar också hur kulturarv kan bli än mer utsatt genom att politiseras och förknippas med den ena eller andra sidan i konflikten. Situationen har förvärrats genom att museisamlingar i riskområden inte har förts i säkerhet innan konflikten eskalerat, men också genom att en utländsk part (Ryssland) intervenerat och börjat föra en aktiv förryskningspolitik i Donbas och Krim. Detta revisionistiska historiebruk har inneburit att kulturlämningar som inte passar in i den rysk-nationalistiska historieskrivningen kan förstöras eller aktivt glömmas på andra sätt, samtidigt som samlingar som redan var utlånade till andra länder inte har kunnat återlämnas till Ukraina på grund av ryska
|
|
