| 1. |
-
In the archival multiverse, the blubber decays but the fever increases. : A contribution to VIOLENCE: the fourth biennial PARSE Research Conference at the Faculty of Fine, Applied and Performing Arts, University of Gothenburg, Sweden. Under the "Archives and Witnessing" section of the conference. Moderated by Åsa Sonjasdotter
- 2021
-
Konstnärligt arbete (film/video) (refereegranskat)abstract
- The presented work is composed by Marc Johnson — a memory worker — who is currently a Ph.D. candidate in performative and media-based practices at the Stockholm University of the Arts. The shared perspectives are engaging issues of violence from the center of an artistic practice-based research focused on archival practices and concerned with how a documentary heritage circulates, is formed, debated, shared, and re-interpreted.The lecture-performance starts by considering the “Rights of Nature” — from recent environmental litigations in Aotearoa (New Zealand), Bolivia, and Ecuador — which focus on the idea of legal standing. What does it take to enforce the legal personhood of a river or other natural entities?Marc Johnson investigates and reflects on some ways to deal with representations of murdered bodies — human and more-than-human (cellular life forms) — without replicating historical patterns of abuse? Under what conditions shall these documents, artifacts, or, images be seen?Marc Johnson collaborates with Hitomi Ohki 大木瞳 — Soprano singer — to expose how polyphony[1] and counterpoint[2] applied to cinema can be used practically to navigate the uncertain archive(s) of violence studies.Marc Johnson addresses the dynamics of archival silences[3] and archival amnesty[4] as an important reminder of the ways in which violence — despite its presence in the everyday life of most people mainly through paper-based, and online news media (including social networks) — can also be deeply buried and invisible through institutional and corporate powers and other means; nonetheless impacting the lives of ordinary people (as opposed to powerful people, military, political and business leaders).The proposal does not intend to resolve; but rather to expose and to put oneself in the presence of using the means of montage.Skepsis is the deployed strategy throughout the duration of the time-based work as defined by Jacques Derrida as a “vigilance, and attention of the gaze during an examination. […] One is on the lookout, one reflects upon what one sees, reflects what one sees by delaying the moment of conclusion.”[5] [1] A process of combining two or more voices so that they harmonize with each other but maintain their individuality.[2] A process of adding one or more melodies as an accompaniment to a given melody according to certain fixed rules; a composition in which melodies are thus combined.[3] Rodney G. S. Carter, “Of Things Said and Unsaid: Power, Archival Silences, and Power in Silence,” Archivaria, September 25, 2006, 215–33.[4] Tonia Sutherland, “Archival Amnesty: In Search of Black American Transitional and Restorative Justice,” ed. Michelle Caswell, Ricardo Punzalan, and T-Kay Sangwand, Journal of Critical Library and Information Studies, Critical Archival Studies, 1, no. 2 (2017): 1–23, https://doi.org/10.24242/jclis.v1i2.42.[5] Jacques Derrida, Memoirs of the Blind: The Self-Portrait and Other Ruins, trans. Pascale-Anne Brault and Michael Naas (Chicago: University of Chicago Press, 1993).
|
|
| 2. |
- Dobewall, Mareike
(författare)
-
Demmin, låta en stad ljuda
- 2020
-
Ingår i: VIS. - Stockholm : Stockholms konstnärliga högskola, Program for kunstnerisk utviklingsarbeid (DIKU). - 2003-024X. ; :3
-
Tidskriftsartikel (refereegranskat)abstract
- Projektet Demmin – eine Stadt zum Klingen bringen (”Demmin – att låta en stad ljuda”) undersöker den tyska staden Demmins historia och berättelser genom att iscensätta en dialog mellan den lokala kören ”Peenechor” och platsen för Haus Demmin. Under en två veckor lång workshop utforskade Dobewall och amatörkören ”Peenechor” hur man skulle kunna ge plats och röst åt andra slags berättelser – berättelser om Demmins invånare och två försummade byggnader kända under det gemensamma namnet Haus Demmin (ruinerna efter en fästning från 1000-talet och en före detta herrgård). Med åldrande röster och en arkitektur i sönderfall, i sonisk dialog med varandra, skapades ett sjungande performance-verk under bar himmel. Berättelser, historia och sagor tog nya former genom sången. Denna platsspecifika performance väckte både besökarna och deltagarnas egna minnen men också deras fantasi, för att tillsammans bilda en holistisk upplevelse.
|
|
| 3. |
- Forssell, Jonas
(författare)
-
Textens Transfigurationer
- 2015
-
Konstnärligt arbete (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- This thesis focuses on the opera text enlightened from four different perspectives: the translator, the librettist, the composer and finally the singer, based on the author’s thirty years of professsional practice, in the spirit of Donald A. Schön’s study from 1983: The Reflective Practitioner; How professionals think in action. The method is basically hermeneutic and the esthetics inspired by Umberto Eco’s Opera Aperta (”The Open Work”) from 1962. Questions from within the perspective of the translator are: In what ways does opera translation differ from other forms of translation, and how does an opera translator work? What is the history of “opera in the ver-nacular” compared to “opera in original language” and are singable translations needed whatsoever in the modern era of subtitling? The perspective of the librettist examines the opera form’s SWOT-analysis, the differences from other “storytelling” art forms, the task of making an adaption compared to choosing to create an original plot, the matter of taste and building the form from dramaturgical principles, the shaping of aria texts, the importance of tight collaboration and cutting, cutting, cutting (“a libretto cannot be short enough” Edgar Istel, 1922). The composer’s perspective contains practical and theoretical words of advice and examples from practice, together with a so ”think aloud”-study from within a composer’s thought process while working. The final chapter, from the singer’s perspective, focuses on whether modern vocal ideals and singing “in original language”, with subtitles, together with expanding performance halls, have made opera text harder to perceive, and rendered earlier established texting techniques forgotten or obsolete. The answers to all these questions are complex. This thesis concludes that the opera form is still expanding, but not necessarily in the direction of creating a new, contemporary canon. “There are about 600 opera houses in the world, all are ‘National Galleries’, none is the Tate Modern” (Per-Erik Öhrn, 2012), but there are also opportunities. Almost all successful new opera productions in recent years have their librettos written in English, a language traditionnally regarded as “weak” in the field of opera. Opera audiences worldwide are nowadays accustomed to hearing and understanding sung English words and comprehending a dramatic context when expressed in English, thanks to 100 years of Anglo-American dominance in popular music and about 50 years of dominance in television and films.
|
|
| 4. |
- Nowitz, Alex, 1968-
(författare)
-
Monsters I Love : On Multivocal Arts
- 2019
-
Konstnärligt arbete (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Proposing a ‘multivocal practice’ in the vocal arts, this exposition (documented artistic research project) embodies an inclusive approach to four core categories for the contemporary performance voice: the singing, speaking, extended and disembodied voice. The culmination of a four-year PhD project in the Performative and mediated practices, with specializations in choreography/film and media/opera /performing arts, it documents artistic research sub-projects through the presentation of multimedia material, interweaving performance recordings with reflection and informative threads. Multivocality addresses various models of virtuosity, all of which are informed by a multi-faceted artistic knowledge, whether experimental or experiential, technical or technological, improvisational or compositional. Contemporary vocal performance practices are loaded by questions pertaining to detecting and solving technical issues that bridge the vocal terrains. Through a range of artistic practices—vocal, oral, bodily and technology-related—the research project unfolds what is conceived as a bountiful ‘vocal imaginary’. When voice and body meet technology-related practices that aim at the expansion of the vocal realm by using custom and gesture-controlled live electronics, a performance æsthetics of the in-between emerges. This is explored via the ‘strophonion’, formerly built at STEIM in Amsterdam and, during the course of the PhD, further developed by Berlin-based software programmer Sukandar Kartadinata who created an intricate configuration on the basis of the audio processing application Max/MSP. Through the formulation and performance of ‘The Manifesto for the Multivocal Voice’—a ‘discursive solo performance act’ that aims to provide insights into principles and premises, and to develop the discourse on the politics of today’s performance voice—the exposition attempts to establish a potential theoretical and philosophical grounding for multivocality. Meanwhile, its second major concern relates to the poetics of the voice, investigating the thresholds of highly individualised vocal practices by asking: what are the boundaries of and where is the performance voice today? The exposition (on Research Catalogue) comprises video and audio documentation of public live performances, lectures and artists’ talks as well as studio productions and rehearsals. The user is invited to study scores and varied texts, such as poems, extended programme notes, translations, performance instructions, comments and other reflections. But central is the collection of essays and articles guiding the user through the edifice of ideas that the artistic research project has unveiled.
|
|
| 5. |
-
The Unquiet Veil spellbook : A Living Person's Guide to Death Magick in Four Unfinished Songs
- 2022. - 80
-
Konstnärligt arbete (swepub:mat_score_t) (refereegranskat)abstract
- The design of the spellbook bears a panelled layout, borrowing simultaneously from codexes and the modular arrangement of early analogue computers and electronic music synthesizers. The panels feature different images from and adjacent to the Unquiet Veil experience, and poetry from Hadewijch of Antwerp (ca. 1300) and Áron Birtalan (b. 1990). Furthermore, the layout features four blank spaces that are to fill in, using specialised spells participants of the Unquiet Veil experience/workshop create. Thus each spellbook is eventually adorned with a personal touch, allowing it to become not only a publication of it's own, but a placeholder for future artworks and a score for future experiences and practices.
|
|
| 6. |
- Lindal, Anna, 1954-, et al.
(författare)
-
Musikens frihet och begränsning : 16 variationer på ett tema
- 2012. - 1
-
Ingår i: Musikens frihet och begränsning. - Göteborg : Daidalos. - 9789171733894
-
Bokkapitel (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Musiken behöver sina spänningstillstånd, sina osäkerheter och olikheter, sin balangsgång mellan traditionsförankring och vilja till förnyelse. Men den behöver också språk och samtal, kommunikation med andra uttrycksformer, dialog med det samhälle som omger musikskapandet. Musiken behöver orden, de kritiska sidobelysningarna, de passionerade omformuleringarna. En av utgångspunkterna för denna antologi om musiken som samtidsuttryck, är just frånvaron av sådana gränsöverskridande samtal. Varför tycks musiken så isolerad från en mer övergripande konst- och samhällsdiskussion? Visst är det märkligt med tanke på den centrala roll som musik spelar i många människors liv? Vad betyder exempelvis en så genomgripande händelse som tragedin på Utøya och de bombhärjade regeringskvarteren i Oslo för sättet att lyssna och förhålla sig till ljud? Ja, det finns en sådan text i denna bok, den norska sångerskan och författaren Jenny Hvals essä ”Sorgklangen”. Den berättar på ett konkret vis om konfrontationen med stadens och samhällets ljud, dagarna och veckorna efter terrorattentatet: ”Musik har blivit svårt. Det är inte längre möjligt att lyssna på den på samma sätt som förr, som om någon hade tryckt ned en distpedal över hela samhället som gör ljuden skarpa och främmande.” Boken har sin upprinnelse i ett forskningsprojekt kallat ”Mot ett konstmusikens utvidgade fält”, bedrivet 2008–2012, med stöd av Vetenskapsrådet. De deltagande har varit tonsättarna Ole Lützow-Holm och Anders Hultqvist, baserade i Göteborg, tonsättaren Henrik Hellstenius med hemvist i Oslo, violinisten Anna Lindal från Stockholm, samt Magnus Haglund, med bas i Göteborg, som medverkat som en sorts nedtecknare med uppgift att dokumentera projektets olika faser, samt att skapa en antologi med texter kring projektets huvudfrågeställningar. […] När projektet hunnit ungefär halvvägs bjöds en spegelgrupp in, med uppgiften att lyssna till berättelserna om de enskilda arbetena och att komma med egna reflektioner (samt att vid projektets slut medverka i antologin med egna bidrag). Gruppen bestod av pianisten och tonsättaren Mats Persson, koreografen Anna Koch, författaren och översättaren Cecilia Hansson, bildkonstnären Lina Selander, samt författaren och dramaturgen Magnus Florin. Redan här alltså ett utvidgat fält, ett försök att få musiken att träda i dialog med parallella konstförståelser, alternativa synsätt, andra praktiker
|
|
| 7. |
-
Am I Human?
- 2024
-
Konstnärligt arbeteabstract
- Am I Human? challenges societal and performative norms surrounding disability and interrogates the boundaries of humanity. By using live performance methods to foreground lived experiences, Am I Human? initiates critical discussions about identity, agency, and embodiment, recognizing the disabled body as performative and inviting audiences to confront biases and advocate for inclusivity. Asking, “What can be discovered about disabled and identity performativity in relation to how identity is constructed, revealed, and expressed?”, the project explores the intersection of disability, identity, and performance, highlighting an individual’s agency in shaping alternative narratives. Am I Human? will contribute to discussions on emerging technologies' ethical implications and the disabled’s potential for resistance and innovation. Methods involve performance tools and techniques, media and performance analysis, engagement with post humanist discourse, and academic writing, thereby situating the work within performative and media-based practices. Objectives include challenging normative perceptions of identity, amplifying marginalized voices, and contributing insights into the performativity of identity from a hidden disability perspective. Structured into four phases, including explorations of scenography, the role of the disabled body, bodily augmentations, and materiality, it culminates in a presentation of findings realized as a series of opera scenes. Documentation and exposition will address ethical issues such as dignity, representation, informed consent, and intersectionality. Am I Human? contributes to wider discussions on disability rights, social justice, and the ethical implications of emerging technologies.
|
|
| 8. |
- Ancker, Stina, et al.
(författare)
-
När blir sångaren konstnär?
- 2019
-
Annan publikation (refereegranskat)abstract
- Vad är det du undersöker och varför? Vi vill undersöka gränslandet mellan det repeterade och det spontana uttrycket i operasångarens konst. Hur kan musikalisk improvisation ge energier och kreativa impulser till sångare och vad kräver det av utövaren? Finns det något av väsentlig kvalitet för det musikdramatiska uttrycket som sångaren kan bidra med om textens och musikens bundna form upplöses genom fri improvisation av sångaren? Det vi söker är nycklar till sångarens kreativitet, för att ta dem med till vår undervisning. Vad kommer vi att få ta del av under din presentation? Vi kommer att berätta om vårt arbete och visa en liten del ur vår nyskrivna laborations-opera.
|
|
| 9. |
- Borin, Per
(författare)
-
(F)rasera Mozarts Figaro : handbok i partituranalysperiodiseringar i allmänhetoch förFigaros bröllop i synnerhet
- 2020
-
Bok (refereegranskat)abstract
- På medeltiden, när dansmusik och dryckesvisor började ta platsi kyrkor, slott, senare i konsert- och operahus, uppstod detsom vi idag något slentrianmässigt kallar för ”denvästerländska konstmusiken”. Genom att både Asien ochSydamerika numera har etablerat sig inom den konstsfären såvore det på sin plats att hitta en uppdaterad benämning.Nåväl, det uppstod många intressanta fenomen när dryckesvisoroch dansvisor inom loppet av 100-150 år blev profan(världslig)och sakral(kyrklig) konstmusik. Den dogmatiska skillnadenmellan dessa har jag som utövande kyrkomusiker ochoperadirigent aldrig förstått.En saftig dryckesvisa blir femtio år senare en kyrklig koralsom beskriver Jesu uppståndelse. Exakt samma melodi.Georg Friedrich Händels ”Alexander´s Feast” (1736), var jämte”Messias”, Händels mest spelade verk fram till 1800-taletsmitt då det försvann från estraderna. När konsertplatserna på1800-talet blev institutioner, sakral musik i kyrkan, profan ioperahus och konsertsalar, försvann ”Alexander’s Feast”.Stycket är ett profant oratorium! Sedan 1900-talets andrahälft har stycket lyckligtvis återigen börjat framförasregelbundet.Periodiseringar av partitur hänger direkt ihop med vad somhände när konstmusikens komponister transformeradedryckesvisor och dansmusik till sin egen konstart. I principbygger all dansmusik och alla dryckesvisor på ett jämnt antaltakter; 4, 8 eller 16 takter. Även idag består all folkmusik,dansmusik och även jazzen av dessa jämna antal takter. Ytterstfå undantag finns. Regelbundna rörelsemönster i en dans kräveridentiskt regelbunden musik därtill.Konstmusikens tonsättare började mer och mer lämnaregelbundenheten, avsiktligt medvetet ”gå emot den”. En 4-takters fras varvades med en med 3 eller 5 takter. En 8-takters period ställdes mot en med 7 eller 9 takter o.s.v.Taktlängdernas komplexitet ökar speciellt snabbt underhögbarocken och wienklassicismen.Ett drastiskt och extremt tydligt exempel är skillnaden mellanen tidig och sen Haydnsymfoni. En menuett i en av de förstasymfonierna låter nästan identisk med en menuett som spelas avösterrikiska folkmusiker medan sats 3, ”Menuetto .Allegro” iSymfoni nr.104 är ett helt självständigt stycke konstmusik menfortfarande med inslag av den folkloristiska musiken. Redan imenuettens första takt, på tredje slaget, kommer en heltoväntad betoning (sforzato) som utvecklar hela satsen till etteldorado av överraskningar med alla parametrarna igång. Helasymfonin är ett mästerverk med en oavbruten humorfylld lekbaserad på otaliga infallsrika överraskningar.22Här är periodiseringarna en förutsättning för att förstå vilka kompositionstekniska metoder Haydn använde, det i sin tur är en ytterligare förutsättning för att kunna framföra symfonins geniala innehåll så adekvat som det någonsin är möjligt. Efter otaliga periodiseringar av operor under årens lopp, så växer tydliga samband fram mellan text och antalet takter. Generellt använder Haydn, Mozart och många samtida 4- och 8-takters fraser för att beskriva konkreta situationer, miljöer eller händelseförlopp. Fraser med 3 eller 6 takter beskriver mycket ofta kärleksförklaringar eller kärleksrelationer, både jordisk och gudomlig kärlek. Här är det säkert talet tre i den gudomliga kärleken som är ursprunget: Fadern, Sonen och den helige Ande. I sluttakterna av Giuseppe Verdis sista stora mästerverk, Requiem, beskrivs ”Libera me” (befria mig) i sluttakterna med trioler, en rytm bestående av tre lika långa notvärden. För en djupt troende man som Giuseppe Verdi kan det knappast vara en slump. Figaros bröllop är ett gyllene exempel på att samtliga huvudpersoners kärlekssituationer och önskningar beskrivs med två 3-taktsperioder efter varandra. Jag vågar spekulera i att två 3-taktare antingen beskriver bägge personerna i ett kärlekspar eller också förenas de två ytterligheterna; jordisk och gudomlig kärlek. Susannas Aria nr.28 i akt 4 inleds med åtta stycken 3-taktare där hennes djupaste kärlek beskrivs. Den avbryts med en 5-taktare, en ojämn taktperiod där kärlekens smärta beskrivs på ett sublimt sätt med rosen och dess taggar som allegori. Redan i de första 11 takterna i ”Sinfonia” (som ofta kallas för Uvertyren?), talar Mozart om för oss vad hela Figaros bröllop kommer att handla om: kärlek och konflikter. 6-taktsfrasen (3+3) är kärleken och 5-taktsfrasen är konflikterna. 6 + 5 blir 11 takter innan det första ”fortet” (=starkt) kommer. Inom loppet av knappt tio sekunder är den musikaliska undertexten skickad – utan att ett enda ord har sjungits! I det hymniska, koral-liknande ”Andantet” alldeles i slutet av Nr.29 Final händer följande: Grevinnan förlåter Greven i en 5-taktare där en lång konflikt ebbar ut. Alla sjunger därefter 3 gånger 3 stycken 6-taktsfraser om ömsesidig försoning i kärlek. Allra sist sjunger samtliga ”fira (bröllopet)” i en 6-taktare och orkestern avrundar med en jämn 8-taktsfras som slutar med en låg unison ton (ett D). Jag förmodar starkt att det beskriver att alla är tillbaka i en jämn och vanlig vardag. I princip gestaltar alla 5-taktsperioder konflikter, svartsjuka, intriger, ilska, problem eller kärleksbekymmer. Mer eller mindre alla kompositörer fortsätter in i vår tid att23utveckla och förfina de ojämna taktperiodernas innehåll. Oftavet jag redan i förväg, när jag hittar en musikalisk 5- eller7-taktsfras, i vilken riktning textens innehåll går.När Greven i Figaro råkar illa ut, vilket han gör ofta, såsjunger han mycket ofta i 5- och 7-taktslängder.7-taktaren har ofta samma textliga anknytning som den med 5takter men har även en överraskande funktion. Det blir en takt”för lite” där vi ryggmärgsmässigt förväntar oss den invanda8-taktsfrasen.I Haydns sista Symfoni nr.104 kommer i Allegro-delen först en8-taktare (takt 17-24) som följs av en 7-taktsfras där fortet(stark nyans) kommer helt oväntat abrupt ”för tidigt”.Överraskningen är stor och kanske ville Haydn väcka en ochannan halvsovande, slentrianlyssnade konsertbesökare..Talet 7 har också en stark biblisk anknytning som dåtidakomponister kände väl till. Exemplen är otaliga där specielltden stora fugan i ”Libera me”, sats 7 i Giuseppe VerdisRequiem är mycket uppenbar. Den inleds med att kören sjunger ifyra stycken 7-taktsperioder efter varandra. En vissosäkerhetsfaktor smyger sig därför in på grund av det ojämnaantalet takter. Både körsångare och orkestermusiker måstekoncentrera sig ordentligt för att insatsen verkligen skakomma på rätt ställe.Musicerandet får en förankrad och djupare dimension när vi vetatt talet sju har en helig innebörd i bibeln. Både Brahms ochVerdi komponerar sina respektive Requiem med just sju satser.Dödssynderna är sju, Jesus ord på korset är sju, skapelsen togsex dagar där den sjunde är vilodagen.24Avslutningsvis är det metodiska användandet av periodiseringar en klassisk blandning av pragmatik och andlighet. När vi efter en optimal instudering fått en klar överblick av parametrarnas interaktion (hur de kommunicerar med varandra), kan vi Frasera och musicera fritt med varandra på en högre andlig nivå där musikens innersta själ i de bästa ögonblicken blir universell.
|
|
| 10. |
- Carlsson, Wilhelm
(författare)
-
När sjunger skådespelaren, hur talar sångaren?
- 2022
-
Annan publikation (refereegranskat)abstract
- Min forskning handlar röstens uttryck och släktskapet mellan opera och teater. När Anders de Wahl reciterar Nyårsklockorna från Skansen, så låter det nästan som om han sjunger texten. Det låter högtravande och starkt. Men å andra sidan, ibland hör vi inte alls vad de säger in en serie på TV. Vad går förlorat när röstens uttryck förminskas även på scenen?
|
|
