| 1. |
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
- Söderhäll, Bengt, 1951-
(författare)
-
Ariana Grande och Dagermanpristagaren : Kultur:betraktelse
- 2017
-
Ingår i: Arbetarbladet. - Gävle. - 1103-9027. ; 13 juni:Nr 164, s. 23-23
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Kompisen frågade om jag kikat på välgörenhetskonserten i Manchester den 4:e juni och det hade jag. På tv. Hen undrade även om jag hört samtalet efter konserten. Det hade jag inte gjort.Det hade varit ett fint samtal, sa kompisen, men inget om det du berättade om Ariana Grandes politiska omorientering efter det att hon läst den där boken av Nawal El Saadawi.Nähä. Det var konstigt svarade jag.Kompisen bad mig skriva ner hur jag sett på det hela. Så här.När jag hörde om bomben efter Ariana Grandes konsert i Manchester, var min första tanke att det kunde vara en hämndattack mot Ariana Grandes starka feministiska ställningstagande efter det att hon läst Nawal El Saadawis roman ”Woman at Point Zero” från 1975 och som då nyligen kommit i en amerikansk nyutgåva.Grande arbetade med ett album hon givit namnet ”Moonlight”, men efter läsningen ändrade hon titeln på albumet till ”Dangerous Woman”, en titel som är ett citat från Nawal El Saadawi.När författaren besökte Högskolan i Gävle i april 2016 för att ta emot hedersdoktorshatt och -ring, talade vi om detta och författaren visade Ariana Grande stor uppskattning och stolthet över den unga artistens hyllning. Ariana Grande offentliggjorde detta i februari och den världsturné konserten i Manchester var en del av bär namnet ”Dangerous Woman”.Nawal El Saadawi skriver:“They said, ‘You are a savage and dangerous woman.’ I am speaking the truth. And the truth is savage and dangerous” i romanen ”Woman at Point Zero”.Ariana Grande skriver, efter att ha läst detta:”Somethin’ ’bout you makes me feel like a dangerous woman/ somethin’ ’bout, somethin’ ’bout, somethin’ ’bout you/Makes me wanna do things that I shouldn’t/ Somethin’ ’bout, somethin’ ’bout, somethin’ ’bout you” i sången ”Dangerous Woman”.Både roman och sångtext handlar om mäns våld mot kvinnor.Fotnot. Bengt Söderhäll har tagit upp detta ämne i en kurs som nyligen avslutats på Högskolan i Gävle: "Literature and Freedom of Expression" – om Dagerman och pristagarna och vad vi kan lära av dem. Söderhäll är lärare vid högskolan, även poet och ordförande i Dagermansällskapet.FAKTA: Egyptiska författaren och aktivisten Nawal El Saadawi mottog Dagermanprister i Älvkarleby 2012. Hon utsågs till hedersdoktor vid Högskolan i Gävle 2014.
|
|
| 4. |
- Söderhäll, Bengt, 1951-
(författare)
-
Den vackraste tidskrift som skådats
- 2017
-
Ingår i: Arbetarbladet. - Gävle. - 1103-9027. ; :16 nov, s. 22-22
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- FAKTA/Ny tidskrift: Karavan – Litterär tidskrift på resa mellan kulturer. Tema: Litterära världsarv. Jubileumsnummer 25 år, nr 3-4 2017.Dagermanpriset 2009 gick till tidskriften Karavan. Dagermansällskapets ordförande Bengt Söderhäll tycks inte ångra utnämningen en nanosekund efter att ha läst tidskriftens senaste nummer.Det litterära världsarvets kanon, del 1 vore en lämplig följd av tidskriften Karavans 25-årsjubileumutgåva, 164 sidor där form och innehåll utgör en ödmjukt, underhållande, upprörande, bildande, frågande, erbjudande och rentav handlingspåbjudande helhet.Birgitta Wallin inleder med sina redaktörsord med en tacksamhetens bugning visavi alla de brobryggande översättare som bidragit till en av de vackraste och mest innehållsrika tidskriftsnummer som skådats. De grafiska formgivarna Jenny Gemzell och Isabell Sarria Axman är härmed nämnda – och varför inte be dem formgiva en första utgåva i en framtida bokserie med titeln ”Det litterära världsarvets kanon”.Ja, så till mig är jag efter att för två dagar sedan inlett en läsning av mängder av texter jag varken visste fanns eller visste att jag behövde. Det västerländska litterära arvet är emellanåt så kraftfullt att också någorlunda bildade skäms i sin fåviskhet, sin fåkunnighet och mindrevetande. Men glädjen i att det finns så mycket mer att lära av, att ta sig in i, att få hjälp av när man vill få fason på hur man tänker och handlar.Till och från har frågan om litterär kanon diskuterats, av politiker, av kritiker och kulturverksamma. Det är ingen underdrift att säga att diskussionen har varit hård i denna egentligen självklara sak. Att de som inte vill ha någon kanon ändå har sin egen kanon och att de som vill ha en kanon bestämt innan andra sagt sitt. Så att säga. En kanon i bemärkelsen ständigt under diskussion eller än hellre, ämne för samtal – och inte ett accepterande av ett dekret. Vi vet ju alla att den litterära kanon sådan den presenterats oss i skola, varit mycket västerländsk och manlig. Och att världen är rund och i humanistisk mening gränslös.Karavan. En tidskrift. Långsamhetens lov. Hårt arbete med att söka upp, provöversätta, översätta, tolka. Ofta utan särskilt bra betalt. Och nu, efter 25 års idogt arbete ett tidskriftsnummer som tar andan ur en. Ett utkast till Det litterära världsarvets kanon, del 1, är fomulerat.Och liksom i tidskriftens alla tidigare nummer finns här en självkritisk ton, en osäkerhetens styrka, som bjuder in alla och envar till samtal om nödvändigheten att finna relevanta litterära undersökande, experimenterande, uppkäftiga, kärleksfulla texter om människan och samhället förr, nu och sedan. En Det litterära världsarvets kanon i kritisk och ifrågasättande tonart. Det vill vi ha! (I alla fall vill den som bokstaverar detta ha det.)Nu skulle en uppräkning kunna följa och så får det bli. Det går inte att detalj gå in i varje enskilt avsnitt i den digra skriften, som mot slutet har Bo Utas översättning av ett avsnitt ur Farid od-din ’Attars ”Fåglarnas samtal”. En mycket aktuell långdikt om vem som styr och leder vår resa, vore vi fåglar eller människor.Här presenteras tio latinamerikanska, fyra moderna japanska klassiker, kinesiska klassiska romaner, afrikanska klassiker, Jorge Luis Borges essä ”Om klassikerna”, en hettitisk myt, ett arabiskt verk från 900-talet, Senghors ord om poesins tystnader och motrytmer – och mycket mer.Själv lärare för barn och unga en herrans massa år och sedan ett bra knippe år lärarutbildare, gläds jag mycket över den inledande insiktsfulla artikeln ”Var går allmänbildningens gränser?” av Jonathan Morén. Behöver jag skriva att han leder i bevis att vi har mycket att göra vad gäller det världslitterära arvet, särskilt i en tid då vi rör oss så snabbt över världen virtuellt och folk reser och flyttar mellan olika delar av världen av olika anledningar i stor omfattning. Och om vad ska tala, om vi inte har tillgång till de olika erfarenheternas olika och samstämmiga berättelser om tillvaron, kärleken och hoppet?PS. En ursäkt är på sin plats. Förra numret av Karavan var ett temanummer om Clarice Lispector, nr 2 2017: Ett hjärta vilt. Hennes plats i Världslitteraturens kanon är given. DS
|
|
| 5. |
- Söderhäll, Bengt, 1951-
(författare)
-
Dubbelt upp av Pancrazis sinnliga prosa : Ny bok
- 2017
-
Ingår i: Arbetarbladet. - Gävle. - 1103-9027. ; 28 november
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Två korta romaner skrivna av den franska författaren Jean-Noël Pancrazi tar andan ur Bengt Söderhäll. Han har läst "Madame Arnoul" och "Berget".För alls inte länge sedan, visste jag inte att den lilla staden Batna ligger i Algeriet. Inte heller att staden Batna fanns och att det i staden fanns en bedragen Madame Arnoul så full av förmåga att omvandla sitt svårmod till omsorg om ett barn vars hem är fullt av gräl mellan de båda som borde ha haft barnets bästa inför ögonen.Inte heller visste jag att ett barn hade turen att överleva den där dagen då de andra barnen blev bjudna att följa med på lastbilsflaket upp i bergen.Vad jag däremot vet, är att såväl du som jag skulle han kunnat vara barnet i de båda berättelserna, berättelser om ett annat barn än det barn som var jag. Ingen av oss valde plats. Tillfälligheterna och turen är som de är och valen inte alltid möjliga, allra minst i tider av stor oro.De båda romanerna är ”Madame Arnoul” och ”Berget”, i elegant grafisk form av Leif Thollander (1931- 2015) och utsökt översatta av Pia Samuelsson. Jean-Noël Pancrazi sinnliga prosa tar läsaren med sig in i barnets erfarenhet, där Madame Arnoul finner berättaren som barn värd all omtanke och barnet svarar med tillit i kvadrat. I ”Berget” är tilliten till de vuxna bortblåst. De båda korta romanerna är väl lämpade för långsam och eftertänksam läsning och samtal.Det är som sagt i Algeriet, författaren född 1949 och berättelserna handlar om de sista åren av kriget före självständigheten sommaren 1962. De vuxnas verksamhet och oro tränger så sakteliga in i barnets medvetande och snart nog står det klart att inget består, inget blir som det var, inget kan fortsätta att uppstå ur leken. Lekkamraterna är borta. Finns inte mer. Men Madame Arnoul kommer tillbaka, ett kort tag.Pancrazis förmåga att skriva så att ens eget barn vaknar skänker minnet retningar så att det som en gång var ovisst i eget liv får ord. Den vuxna kan sätta ord på det som barnet inte hade ord för.
|
|
| 6. |
- Söderhäll, Bengt
(författare)
-
Efterord
- 1993
-
Ingår i: Vårt behov av tröst är omättligt. - Skutskär : Stig Dagermansällskapet. - 9163018500
-
Bokkapitel (populärvet., debatt m.m.)
|
|
| 7. |
- Söderhäll, Bengt, 1951-
(författare)
-
Hennes gastkramande ensamhet : Recension av Nina Bouraouis "Strändernas skönhet" Översättning Maria Björkman Elisabeth Grate Bokförlag
- 2017
-
Ingår i: Arbetarbladet. - Gävle. - 1103-9027. ; 21 juni, s. 27-
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Ja, A blir lämnad. Ensam. Efter åtta år. Hon och Adrian som älskat så. Varandra.Nu. Inte längre. Hon är sårad. Bestört. Förstående. Desperat. Självömkande. Nyfiken på Den Andra. Hon följer Den Andras blogg och tolkar den som en kommentar till sitt eget liv. Sitt eget livs misslyckande. Hon går till doktor Krantz för att förstå sina känslor och vad som sker. Hon går ner i vikt. Medicinerar. Har ett rent helvete. Det fanns inte med i planen att den skulle bli annorlunda än det var. De två tillsammans. Allt hade börjat så intensivt och galet för åtta år sedan och resorna mellan Zürich och Paris och avståndet mellan Paris och Zürich var alls inget problem. Det stegrade deras kärlek.I bakgrunden av berättelsen om A, Adrian och Den Andra en annan katastrof. Attentaten i Paris 2015. Dubbel katastrof. Den allmänna och den egna. Och sättet han meddelar sig på: ”Jag kommer inte på fredag. Jag behöver min frihet.”Nina Bouraouis roman ”Strändernas skönhet” är en gastkramande ensamhetsutflykt ingen är värd att erfara i verkliga livet. Den icke valda ensamheten. Att bli bortvald mitt i de gemensamma stegen. Kärlekens rämnande från den ena, som tvingar den andra att göra om alla sina steg. Att klä av sig sin kärlek. Att riva loss den gemensamma hudförnimmelsen som dröjer kvar bortom det att bli lämnad. Att mista tilliten också till sig själv. Att minnas det förflutna från en annan plats. Den övergivnas. Att klä av sig sin kärlek, den som annars riskerar att göra en stalker av en.Ja, det är om tvåsamhetens söndrande ”Strändernas skönhet” handlar, utsökt översatt av Maria Björkman (det är den tionde romanen av Bouraoui hon översatt och översättartonen är ett väsentligt ackord i tolkande prosa liksom i poesi).När boken väl är läst till slutet kommer annat för mig. Visst, det är om kärlek som går sönder, men också om alla förluster vi är med om, förluster där allt flyttas om och vi tvingas möblera om våra inre rum för att kunna fortsätta. Leva. En väns frånfälle. En lekkamrat som inte låtsas vara hemma när man knackar på. Ett jobb man inte får. En slant som är för liten för att räcka till familjens dröm. Ett språk som tappat smak och riktning.Hur tar hon sig ut ur det hela, A? Hur tar hon sig in i sitt förändrade liv? Jo, tron på kärlekens möjlighet finns kvar och Nina Bouraoui låter A ringa upp Adrian (s 124-7) och säga sitt om kärleken, sanningen och – hoppet. Där citeras inte Pauli första brev till korintierna, men läsaren hör den, den kända och ofta citerade 13:e versen i kapitel 13: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (Ur Kärlekens lov, Bibel 2000.)Den tolkning som via romanen ”Strändernas skönhet” dyker upp, handlar om ”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre” och det utan rangordning. Om vi tror på hoppet kan kärleken åter bli vår.
|
|
| 8. |
- Söderhäll, Bengt, 1951-
(författare)
-
Irriterande intressant av Pentti Saarikoski : Ny bok
- 2017
-
Ingår i: Arbetarbladet. - Gävle. - 1103-9027. ; 12 december, s. 22-
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Tiarniasviten är tre diktsamlingar som har kallats den finska poeten Pentti Saarikoskis litterära testamente. Nu utkomna i en nyöversättning.FAKTA: Böcker av Pentti Saarikoski, "Tiarnia I-III" (I: dansgolvet på berget, II: bjuda upp till dans, III: dunklets danser). Översättning Oskar Rossi (Ersatz förlag)Också ord kan dansa. Så kan en inleda en kommentar efter läsning där en blitt en smula andfådd. Inte av överansträngning. Nej, av växlingarna, ordväxlingarna, vrångvridningar mellan högt och lågt, stort och smått historiens tyngd och blickens lätthet.Penti Saarikoski (1937-83) skrev de tre diktsamlingarna boende på Tjörn (påhittlatiniserat till Tiarnia) under åren 1977-83. Det är länge sedan och alldeles nyss. Oskar Rossi har översatt Saarikoskis finska till en svenska som skakar till och bejakar ett ständigt ifrågasättande poetiskt språk. Det känns nytt, trots att gamle Stalin är med. Men det är också unga Sapfo. Just sådär omkastande är det. Högt och lågt. Färdigt och ofärdigt. Eljest och precist.Och det med intensitet: ”när bergen trädbekläds/är dikten färdig/och som valborgsnattensbrasa tänder vi/eld på vägrenens gula säv”. (Ur ”dansgolvet på berget”, s 63.) En poet med ett aktivt förflutet politiskt arbete på vänsterkanten bosatte sig på en ö, kanske för att hitta världen just där, på ön Tjörn. Jo, han gjorde nog det. Fann världen också där, på ön."Tiarnia I-III" har publicerats i annan språkdräkt tidigare. Författaren och Mia Berner gjorde en tolkning till svenska, ”svenska versioner” av dikterna, under åren då de skrevs. Oskar Rossi har i stället verkligen översatt från finska till svenska.”Som med all översättning går arbetet ut på att hela tiden översätta både bokstav och ande – samtidigt”, skriver Rossi i efterordet och fortsätter: ”Balansen mellan över- och underöversättning – mellan bevarande av det finska idiomet i svenskan och restaureringen av ett så smidigt svenskt uttryck som möjligt – måste erövras i snart sagt varje enskild versrad.”Nog så. Nästan 180 sidor riktigt irriterande intressant poesi som legat och väntat på en översättare alltför länge. Men gott nog när det äntligt blir av.
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
- Söderhäll, Bengt
(författare)
-
Lite gott och blandat
- 1998
-
Ingår i: Gefle Dagblad. - 1103-9302. ; 19 oktober
-
Recension (populärvet., debatt m.m.)
|
|
