| 1. |
- Eriksson, Max, et al.
(författare)
-
Viltvårdsavgiften : En studie av svenskarnas vilja att betala det statliga jaktkortet
- 2018
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Viltvårdsavgiften ska enligt Jaktförordningen (SFS 1987:905, 49 §) betalas av alla över 18 år som jagar i Sverige. Avgiften är 300 kr och gäller för ett jaktår, vilket omfattar tiden 1 juli–30 juni. Det statliga jaktkortet är ett kvitto på att denna avgift är betald. Under de senaste decennierna har antalet personer som löser det statliga jaktkortet minskat. I den här rapporten, som är ett utredningsuppdrag från Naturvårdsverket till Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), undersöks varför antalet personer som löser jaktkort minskar, och om antalet jaktkortslösare som ägnar sig åt jakt också minskat över tid. Rapporten omfattar endast personer bosatta i Sverige.
|
|
| 2. |
- Dressel, Sabrina, et al.
(författare)
-
En studie av 2021 års licensjakts effekt på attityder till varg
- 2023
-
Rapport (refereegranskat)abstract
- Frågan om jakt på varg bidrar till att legitimera eller öka acceptansen för varg ochvargförvaltning har stötts och blötts inom forskning, politik och förvaltning under många år. Inom såväl politiken som forskningsvärlden råder det delade meningar om huruvida jakten verkligen kan bidra till att öka acceptansen. En anledning till oenigheten är att det saknas evidensbaserade studier som genomförts med tillräckligt hög validitet och tillförlitlighet. Genom sådana studier kan man bekräfta eller förkasta att jakt som förvaltningsåtgärd bidrar till att påverka människors attityder, och i förlängningen beteenden, som till exempel kan bidra till att förebygga illegal jakt.I denna studie valdes genomförandet av vargjakten i Sverige år 2021/2022 ut som en unik möjlighet att med rigorösa metoder fånga upp jaktens eventuella effekter på attityder till varg, vargpolitik och vargförvaltning, samt förtroendet för förvaltande myndigheter. Studien utformades med syfte att undersöka effekterna av licensjakt på varg bland allmänheten, samt bland direkt och indirekt berörda aktörer i vargfrågan. Studien kombinerar kvantitativa och kvalitativa metoder och består av tre moduler: 1) en kartläggning av allmänhetens attityder före (n = 5 470 personer) och efter licensjakten (n = 7 432 personer) i län med licensjakt och utan licensjakt, 2) en intervjustudie med aktörer som är involverade i eller är direkt påverkade av beslutsprocessen rörande licensjakten, och 3) en analys av sociala mediers bevakning av licensjakten för att förstå den bredare samhällsdebatten.En slutsats av den här och tidigare studier är att det finns ett omfattande och stabilt stöd bland allmänheten för jakt på varg om syftet är att reglera vargpopulationen (Dressel m fl, 2021). Licensjakten på varg under 2021, som en enskild förvaltningsåtgärd, har däremot inte visat någon stark effekt på allmänhetens attityder till varg, dess politik och förvaltning eller tillit till förvaltande myndigheter. Den kvantitativa undersökningen fångade några små förändringar men utan ett tydligt mönster. Vissa län blev något mer positiva i vissa aspekter medan andra län blev något mer negativa. Mot bakgrund av teorier om hur attityder förändras, är det rimligt att anta att attityderna inte förändrades eftersom deltagarnas vardag inte påverkades av licensjakten. En slutsats av analysen av förvaltningsprocessen inför, under och efter licensjakten är att den, enligt de intervjuade aktörerna, lider brist på långsiktighet, förutsägbarhet och en gemensam idé om hur man åstadkommer förändring. Mer konkret ifrågasatte de intervjuade aktörerna aspekter relaterade till hela beslutsprocessen (till exempel grunden för vilken en potentiell jakt diskuteras, hur beslutsprocessen är utformad och vem som är involverad i den, samt att resultatet av processen överklagas i domstol). Detta påverkade aktörernas syn på förvaltningssystemet och involverade myndigheter och skapade frustration.En slutsats av analysen av debatten på Twitter och offentliga Facebooksidor är att licensjakten förvisso rönt stor uppmärksamhet och att den är politiserad, men att diskussionerna i mångt och mycket har förts i stuprör där grupper delar och förhåller sig till onlinematerial som är specifikt för just den egna gruppen. Det finns således ingen viral historia, eller någon särskilt inflytelserik resurs (bloggare, diskussionsforum, nyhetssajter, etc.) som på ett genomgripande sätt präglat diskussionerna i dessa grupper under tiden för studien. Generellt verkar det därmed inte finnas stöd för att licensjaktsfrågan skulle ha förändrat exempelvis Facebookgruppernas sätt att agera och fungera vilket i förlängningen betyder att debatten på dessa plattformar har haft en begränsad effekt och räckvidd.
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
- Öhrman, Phillip, et al.
(författare)
-
En studie om tillit till inventeringssystemet för stora rovdjur
- 2019
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Tillit, att lita på samhället och på sina medmänniskor, är samhällets kitt. Ett samhälle, inklusive dess olika komponenter, som präglas av hög tillit antas fungera bättre än om tilliten är låg. Syftet med vår studie är att utvärdera tilliten till inventeringssystemet för stora rovdjur bland de myndigheter och intresseorganisationer som är direkt berörda av systemet. På basis av intervjuer utvärderade vi tilliten genom sex olika delkomponenter; kommunikation,ansvars- och kompetensfördelning, resurser, respekt, kunskap och rättvisa. Vi har identifierat brister i alla sex delkomponenterna vilket sammantaget resulterar i att tilliten för systemet kan betecknas som låg. • Kommunikationen i systemet; hur kommunikationen sker, vad somkommuniceras, och på vilket sätt beslut kommuniceras upplevs som undermålig.• Ansvars- och kompetensfördelningen upplevs som otydlig. Det finns en klyfta mellan de som fastställer regler och riktlinjer och de som utför inventeringarna, varför relationerna präglas mer av kontroll och misstro än av handlingsutrymme och tillit.• Inventeringsresurserna räcker inte till eller prioriteras fel; t.ex. prioriteras varg på bekostnad av de övriga arterna. Det minskar förutsättningarna att fatta välgrundade beslut om ersättningar för rovdjurspredation ochom licens- och skyddsjakt.• Respekten för kunskap, näringsverksamhet och ideellt arbete upplevs som bristfällig. Respekten missgynnas också av den rigida kontrollkultur som upplevs ha utvecklats till följd av mål- och resultatstyrning i kombination med strikta inventeringskriterier.• Integrationen av ny kunskap är bristfällig. Bristen på ett systematiskt s.k. adaptivt lärande leder till att nya lösningar inte tillämpas eller utvecklas i tillräckligt hög grad.• Systemet upplevs som orättvist och slutet. En översyn av hur kostnader och nytta fördelas efterlyses av aktörerna, både vad gäller direkta kostnader,men även transaktionskostnader, dvs. kostnader förknippade med samråd och samverkan. Det är också oklart hur aktörerna aktivt tillåts delta i utvecklingen av systemet. Aktörerna lyfter fram en rad förslag till hur tilliten kan stärkas. Det utgör grunden till förbättringar som också kan accepteras av de flesta:• Inled ett systematiskt kvalitetssäkringsarbete med fokus på dialog och aktörssamverkan, till exempel inom ramen för Dialog för Naturvård.• Arbeta gemensamt fram en tydlig rollfördelning som beskriver vem som gör vad, när och varför inom hela inventeringskedjan, med syftet att öka förutsägbarheten för alla inblandade.• Skapa incitament och strukturer för adaptiv förvaltning inom hela inventeringskedjan,på alla nivåer.• Ta fram en översyn av hur kostnader och nytta fördelas för alla aktörer.Det ska inkludera direkta kostnader och transaktionskostnader, dvs. kostnader förknippade med samråd och samverkan.• Utveckla och effektivisera inventeringsmetoderna, gärna med ny teknik som DNA, kameror och drönare. Utöka samarbetet med forskningsprojekt som till exempel ScandCam.• Återkoppla direkt till intresseorganisationernas och allmänhetens observationerför att öka motivationen att rapportera.• Utveckla ett regelverk för de år där det saknas inventeringsdata (t.ex.på grund av snöbrist), genom till exempel en rutin för framskrivning av antalet djur baserat på trendanalys.• Minska fjärrstyrningen, NVs roll bör vara mer koordinerande än kontrollerande.• Verka för kunskapsintegration (s.k. kollektiv intelligens) genom att samordnakunskaper, vetenskaplig samt lokal och traditionell kunskap, så att det gagnar hela systemet.• Gör en översyn av hur resurser fördelas och prioriteras i systemet.
|
|
| 5. |
- Bjärstig, Therese, 1978-, et al.
(författare)
-
Grön översiktsplanering i fjäll- och fjällnära landskap : Deltagande planering för en innovativ och hållbar översiktsplan för Vilhelmina kommun
- 2018
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Översiktsplaneringen i fjällkommunerna skulle kunna vara det självklara verktyget i arbetet med att uppnå miljökvalitetsmålet "Storslagen fjällmiljö". Kommunen har som lokal myndighet en central roll i hållbar utveckling och översiktsplaneringen ska, per definition, hantera markanvändningsfrågor i ett landskapsperspektiv. Detta sker dock inte i någon större utsträckning idag och därför finns ett stort behov av att utveckla bättre metoder och processer för att göra det kommunala planeringsverktyget mer nytänkande, kunskapsbaserat och förutseende.I Vilhelmina kommun har forskarna tillsammans med myndigheter, lokala aktörer och kommunmedborgare utvecklat metoder för att ta fram en grön översiktsplan. Översiktsplanen baseras på uthållig markanvändning och omfattar faktiska natur- och kulturvärden, såväl som nuvarande och framtida förutsättningar för strategisk planering för hur olika intressen kan samsas i fjällandskapet. I projektet analyseras möjligheter och hinder en process av detta slag möter, metoder för att uppnå ett ökat engagemang och en större lokal medverkan i planprocessen.Arbetet med den gröna översiktsplanen har resulterat i ett samrådsdokument som antagits av politikerna i Vilhelmina kommun. Rapporten redovisar en stegvis modell av planeringsprocessen som ska kunna ligga till grund för liknande processer även i andra fjällkommuner och/eller landsbygdskommuner med stora landskaps- och naturtillgångar. Exempel på lärdomar är att tidigt och kontinuerligt förankra det deltagande planeringsarbetet gentemot den lokala politiken och att deltagandeprocesser måste få ta tid.
|
|
| 6. |
- Dahlgren, Katrin, et al.
(författare)
-
Effekter av delaktighet i Lokala naturvårdsprojekt (LONA)
- 2009
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Naturvårdsverket har haft i regeringsuppdrag att utvärdera den lokala naturvårdssatsningens (LONA) bidrag till miljömålsuppfyllelse samt effekter av en ökad delaktighet i naturvårdsarbetet.Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet har på Naturvårdsverkets uppdrag utvärderat den del av regeringsuppdraget som rör effekter av ökad lokal delaktighet i naturvården.Resultatet från deras utvärdering redovisas i denna rapport. Författarna ansvarar för resultat, slutsatser och rekommendationer.Ingegerd Ward, Naturvårdsverket, har varit samordnare för uppdraget.
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
- Eckerberg, Katarina, et al.
(författare)
-
Lärande i lokala naturvårdsprojekt (LONA)
- 2008
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- FörordDenna studie har utförts på uppdrag av Naturvårdsverket, och bygger vidare på den enkätundersökning som genomfördes i ett tidigt skede när satsningen på Lokala naturvårdsprojekt (LONA) nyligen startat. Här ligger fokus på om, i så fall hur, de lokala naturvårdsprojekten bidragit till lärandeprocesser inom skola och naturvård. Som i tidigare undersökning har pol.mag. med miljö inriktning Katrin Dahlgren, numera verksam som konsult, svarat för enkät studien, medan Dr. Åsa Gerger Swartling från Stockholm Environment Institute (SEI) svarat för fallstudierna. Professor Katarina Eckerberg, statsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet, som även är vice direktör vid SEI, har lett arbetet. Undersökningen faller även väl inom temat ’kunskapsförvaltning och lärande inom socio-ekologiska system’ vid det nyligen etablerade Stockholm Resilience Centre, där Katarina Eckerberg och Åsa Gerger Swartling också är verksamma. Vi vill dock betona att även om det empiriska arbetet delats upp rent praktiskt, är denna rapport i högsta grad ett lag arbete. Vi hoppas att studien kommer att utgöra en värdefull källa för att bedöma hur liknande program ska utformas i framtiden.
|
|
| 9. |
- Eckerberg, Katarina, 1953-, et al.
(författare)
-
Tio års erfarenheter med LONA – lokala naturvårdssatsningen : Intresse, deltagande och lärande inom naturvård och friluftsliv
- 2017
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- LONA har nu pågått i över tio år, och den stora majoriteten av kommunerna i Sverige har sökt och även fått bidrag. Därmed utgör LONA den största nationella satsningen hittills för att åstadkomma ett breddat intresse och ökat lokalt initiativtagande i arbetet med lokal naturvård och friluftsliv – helt i linje med regeringens intention och i enlighet med internationella åtaganden. Syftet att involvera fler olika lokala aktörer i naturvårdsarbetet har nåtts genom att mer än hälften av kommunerna gjort detta i stor utsträckning eller helt och hållet i sina beviljade LONA-projekt.De LONA-åtgärder som beviljats berör de flesta nationella miljömålen, men som förväntat dominerar Ett rikt växt- och djurliv och God bebyggd miljö. De flesta åtgärderna är relativt små, den typiska åtgärden har en total budget, inklusive egenfinansiering, om cirka 56 000 kr. Omkring en tredjedel av projekten inkluderar ideella föreningar, vilka möjliggjorts genom att ideellt arbete får räknas som medfinansiering. Både projektens storlek och andelen projekt med ideella samarbetspartners har varit relativt stabilt över åren.De flesta LONA-projekten handlar om framtagande av underlag, informationsspridning eller kunskapsuppbyggnad medan en tredjedel rör restaurering, skydd och förvaltning. Under perioden 2010-2016 har en viss minskning av insatser riktade mot människa/friluftsliv skett till förmån för insatser riktade mot naturvärden – trots den ökade politiska prioriteringen av lokalt friluftsliv. Åtgärder riktade mot kulturvärden liksom områdesskydd utgör en marginell andel. Betydligt fler än hälften av LONAprojekten berör tätortsnära områden i linje med regeringens ambitioner, men vi ser också att mindre kommuner i glesbygden lyckats väl att stå sig i konkurrensen om LONA-medel. Av de projekt som beviljats medel drivs majoriteten av en kommun, följt av kommun och förening i samverkan och därefter av en ideell förening.Inriktningen på LONA-projekten varierar endast marginellt beroende på vem som driver projektet. Även om samtliga län har kommuner som beviljats medel utmärker sig Skåne, Västra Götalands och Stockholms län med både flest LONA-projekt och beviljade medel.LONA-stödet är mycket uppskattat bland kommunerna, där åtta av tio kommuner anser att LONA i stor utsträckning eller helt och hållet stämmer överens med den egna kommunens behov av stöd vad gäller naturvård. Motsvarande siffra för friluftsliv är sju av tio kommuner. För många större kommuner är LONA visserligen ett välkommet tillskott, men utgör inte en förutsättning för kommunens arbete med naturvård och friluftsliv. I många mindre kommuner är LONA helt avgörande för att de ska kunna satsa på lokalt naturvårds- och friluftsarbete. Fördelningen av medel har skett så att dessa kommuner också beviljats mest bidrag räknat per invånare. Flertalet kommuner uppger att LONA utgör en väsentlig del av kommunens budget för naturvård, medan budgetandelen är något mindre för friluftsliv. Särskilt i kommuner som har förmånen att ha en kommunekolog har LONA starkt bidragit till att fler insatser inom naturvård och friluftsliv blir genomförda. LONA-programmet tillåter att ett och samma projekt finansieras med olika stödformer såsom Landsbygdsprogrammet och LIFE, så länge som enskilda åtgärder som har fått LONA-bidrag inte medfinansieras av dessa anslag. Genom möjligheten att kombinera olika stödformer har LONA fått ytterligare mervärde. Majoriteten av kommunerna framhåller fördelen med LONA är att det är relativt enkelt att söka, särskilt i jämförelse med EU-stöd.Deltagandet av externa aktörer i lokala naturvårds- och friluftslivsprojekt har ökat genom LONA, men vi ser också att det finns en skillnad mellan större och mindre kommuner i detta avseende. Mindre kommuner har ofta begränsade egna resurser vilket gör att de gärna tar hjälp av ideella föreningar, medan många större kommuner har möjlighet att driva projekten helt själva. Vissa kommuner väljer därför medvetet att inte involvera externa aktörer. Vår undersökning tyder på att när det gäller involvering av ideella organisationer är det kanske snarare skilda arbetssätt än regler som påverkar. Regelverket har dock viss påverkan på involveringen av privata företag, som också mer sällan finns med i projekten, eftersom vissa frågetecken kring hur vinstdrivande företag kan driva respektive medverka i LONA-projekt fortsatt återstår att reda ut.Kommunekologer, och då särskilt i större kommuner, är starkt drivande inom LONAarbetet, följt av andra kommunala tjänstemän och ideella organisationer inom miljö och naturvård, fiskevård, byalag m.m. I mindre kommuner finns en starkare tendens att ideella föreningar tar initiativ till och engagerar sig både i naturvårds- och friluftslivsprojekten jämfört med stora kommuner. Inom naturvården finns redan etablerade nätverk att vända sig till, medan det inom friluftslivet i högre grad handlar om att skapa nya nätverk för att skapa och genomföra LONA-projekt. Kommunal samordning och samarbete via kommunförbund lyfts fram som värdefullt av flera kommuner, och en generell trend är att samverkan och kunskapsutbyte mellan kommuner har ökat över tid. Även kommunernas kontakter med olika lokala nätverk har ökat.Det finns ett fortsatt stort upplevt behov av att skydda fler tätortsnära områden, och LONA ses som mycket viktigt för det långsiktiga arbetet både för naturvård och friluftsliv. LONA upplevs särskilt viktigt för det långsiktiga arbetet för friluftsliv, medan det inom naturvården också finns en del andra stödformer att tillgå. Särskilt de mindre kommunerna har fått möjlighet genom LONA att arbeta med tätortsnära natur, och där kan LONA-stödet vara helt avgörande. En stor mängd naturområden har gjorts tillgängliga och blivit populära besöksmål. Uppmärksamhet i lokala media ger mersmak både bland tjänstemän och politiker, vilket gör att frågorna hamnat på kommunens agenda. Lärandet har ökat, och då särskilt i naturvårdsfrågor. Många kommuner har upprättat naturvårdsprogram och friluftsplaner baserade på kunskapsunderlag framtagna inom ramen för olika typer av LONA-projekt, vilket bidrar till långsiktighet. LONA har även bidragit till att en mängd naturskolor och naturpedagogik i förskolor fått resurser, vilket även det har potentialen att långsiktigt påverka barnens förståelse och upplevelser av naturen. Bilden av LONAs effekter på lite längre sikt är dock splittrad, där särskilt intresset för att inrätta fler lokala naturreservat inte verkar ha ökat särskilt mycket generellt sett, och endast en tredjedel av kommunerna uppger att tillgängligheten i skyddade naturområden har ökat. Likaså finns en risk att mer kontinuerlig skötsel och återkommande åtgärder för naturvård och friluftsliv inte blir av, särskilt i mindre kommuner där kommunens budget har svårt att räcka till. Vi bör komma ihåg att LONA-projekten generellt är små och att man inte kan förvänta sig att de löser alla prioriteringsproblem hos kommuner med knapp ekonomi.Samtidigt pekar allt på att LONA har haft en positiv inverkan på intresset för naturvård och friluftsliv hos kommunala politiker och ännu mer hos allmänheten. Detta har resulterat i ökade resurser för lokalt naturvårdsarbete, medan friluftslivsbudgeten stärkts i mindre grad. Det ökade intresset har också gjort att naturvård respektive friluftsliv nu upplevs integrerats bättre i kommunernas översiktsplanering än tidigare. Dessutom har skolornas och förskolornas nyttjande av tätortsnära naturområden ökat genom att kommunerna satsar mer än tidigare på projekt kopplade till lärande. Slutligen ser vi att LONA har stimulerat till att skapa projekt som riktar sig till nyanlända svenskar, även om det fortfarande bara är vissa kommuner som nyttjat LONA för detta ändamål är det möjligt att vi får se mer av detta framöver.Det har varit en stark betoning inom LONA på lärande och erfarenhetsutbyte, och Naturvårdsverket och länsstyrelserna har bidragit till informationsspridning och vägledning med flera olika metoder. I vår utvärdering ingick att analysera hur dessa fungerat. En allmän bild är att det funnits ett aktivt stöd under hela programtiden som uppskattats stort, och att kommunerna därmed haft tillgång till information om både tidigare projekt, goda exempel, relevant expertis och arenor för erfarenhetsutbyte. De olika vägledningsmetoderna kompletterar varandra och riktar sig till olika målgrupper.Sammantaget har både länsstyrelsernas LONA-handläggare och kommunernas kontaktpersoner upplevt Naturvårdsverkets metoder som ändamålsenliga och viktiga för att skapa delaktighet, kunskap och förståelse för vad LONA kan och bör åstadkomma.
|
|
| 10. |
- Larsson, Magnus, 1983-
(författare)
-
EFFEKTER AV MILJÖÖVERVAKNING OCH ANVÄNDNING AV MILJÖÖVERVAKNINGSDATA
- 2020
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Denna rapport ämnar att ge en inledande beskrivning om hur miljöövervakningen och miljödata är tänkt att komma till användning för olika aktörer samt om och i så fall hur den faktiskt kommer till användning för dessa aktörer. Miljöövervakning är en omfattande verksamhet som har bäring på nationell, regional och lokal nivå. Utvärderingens begränsade omfattning innebär att endast nedslag i några områden av den svenska miljöövervakningen kommer att göras. Rapportens slutsats är att kunskapen om miljötillståndet skulle vara mindre och miljöarbete som initierats utifrån miljödata skulle troligen inte komma till stånd eller initieras senare om det inte fanns ett miljöövervakningssystem som tillhandahåller aktuell miljödata. Åtgärder och beslut på nationell, regional och lokal nivås skulle baseras på sämre underlag. Vidare skulle det vara svårare för lokala aktörer att utföra sin miljöövervakning om inte nationell miljöövervakning fanns på plats eftersom den nationella miljöövervakningen ger en vägledning och kan hjälpa till att prioritera i det lokala arbetet med miljöövervakning. Detta gäller såväl stora som små kommuner.Avslutningsvis så finns det också en möjlighet att kostnaden skulle bli högre i slutändan eftersom små studier skulle behövas genomföras vid varje enskilt behov av kunskap vilket skulle kunna innebära större kostnaden än om ett miljöövervakningssystem finns på plats. Rapporten pekar också ut ett antal områden som behöver studeras ytterligare.
|
|
