| 1. |
|
|
| 2. |
- Alexanderson, Karin, 1952-, et al.
(författare)
-
Stuprör, hängrännor och rännkrokar : Utvärdering av projektet Samordnat stöd till barn och föräldrar i familjer med missbruk 2013-2014
- 2015
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Rapporten handlar om:Det är en utvärdering av ett pilotprojekt med fem kommuner som drivits av Socialstyrelsen 2012-2014. Socialtjänsten i de fem kommunerna har i projektet beskrivit och prövat olika former samordning mellan enheter för med vuxna och barn för att upptäcka och ge adekvat stöd ur ett familjeperspektiv. I rapporten beskrivs hinder och framgångsfaktorer i var och en av de medverkande kommunerna men också sammantaget.De viktigaste resultaten:Alla fem kommuner har fullföljt projektet och har en fortsatt ambition att fortsätta utvecklingsarbetet. De har kommit olika långt i sina ambitioner. De i implementeringsteori beskrivna hindren förekommer även i detta projekt. Det har gällt exempelvis brister i kommuniceringen av projektet nedåt och uppåt i organisationen, hög arbetsbelastning, personalomsättning och brister i ledningsstöd. Att enheterna är lokaliserade på olika ställen eller organiserade i olika förvaltningar är andra hinder. Tre förhållanden som identifierats som hindrande eller försvårande av ett samordnat arbetssätt kan sammankopplats med lagstiftning och organisationsformer. Utredning och insats går inte alltid i fas med varandra tidsmässigt på vuxenheten och enheten för barn och unga. Enligt socialtjänstlagen ska en barnutredning vara slutförd inom fyra månader och en förhandbedömning ska vara gjord inom 14 dagar (SOL 11:2). Sådana tidsgränser formuleras inte för vuxenärenden. Barnutredningen kan avslutas utan insats med hänvisning till att det finns en fungerande förälder. Vuxenutredningen likaså om den vuxne saknar motivation att göra något åt sitt missbruk. Någon uppföljning av vad detta innebär för barnen sker inte om barnutredningen avslutats. Slutligen diskuteras resultatet utifrån en vedertagen metafor. De flesta kommuner i Sverige har en specialiserad organisation. I en sådan organisation flyter barnärendena i ett stuprör och vuxenärenden i ett annat. Utöver metaforen stuprör införs här metaforerna hängrännor och rännkrokar. Hängrännor behövs för att möjliggöra ett helhetsperspektiv på familjen, i hängrännorna blandas ärendena. Rännkrokar slutligen ses som strukturerna i organisationen som underlättar de blandade ärendeflödena. De samordningsmodeller som kommunerna prövat kan liknas vid försök att montera upp hängrännor. Kommunerna kan använda utvärderingen som inspiration för att själva implementera familjeorienterat arbetssätt och samordnade insatser till familjer med missbruksproblematik. Socialstyrelsen planerar utge ett kunskapsstöd för ett sådant arbete bl.a. med stöd av resultaten av rapporten.
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
|
|
| 5. |
- Kullberg, Christian, Professor, 1957-, et al.
(författare)
-
Förståelse, bedömningar och hjälpinsatser : Socialarbetares arbete med män som våldsoffer
- 2015
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- This report outlines the background to, and presents the results from the Crime Victim Compensation and Support Authority funded project "Social Workers' understanding of men as victims of crime". The project aimed at describing and analyzing how social workers understand and work with male victims of violence. More precisely, the research has focused on how social workers describe men's vulnerability and how they understand men's needs for assistance, what assistance that is provided and the way the constellations of perpetrators and victims of different gender and contexts in which the violence occurs in affect the understanding of male victims of violence. The study has also been devoted to the question of whether the Support Centers for young crime victims in Sweden provide different types of and different amount of help to young men and women afflicted of violence. The project was conducted in three substudies.The results from substudy 1 show that more young men than women seek support from the Support centers studied. Men predominate in number of cases and in the different categories of crime. The results also show that young men on average receive less assistance over a shorter average duration than young women. This applies irrespective of the category of offense that the vulnerability applies to. Furthermore, the young men, compared to the women, proportionally receive fewer interventions characterized as support and a greater proportion of interventions in the form of information. The results also show that the young men are referred on for further action to a lesser extent than is the case for women.The results from substudy 2 show that social workers tend to focus on whether, and to what extent, young men who are victims of violence themselves have behaved provocatively before the violence incident and if they have put themselves in a social situation that could be interpreted as having contributed to an escalation of the violence they have been subjected to. The results from substudy 2 also show that social workers talk about the men as active in the violent situations they have been involved in and dwell on the extent to which the young men's own actions have contributed to the violence. The results also show that young men who are victims of violence are described as "reluctant" victims who are trying to cope with their situation on their own without the involvement of professional or other helper. The young men are also described as reluctant to talk about their feelings.The results of substudy 3 show that social workers believe that young men, when they become victims of violence, risks losing their sense of autonomy, initiative and decisiveness, that is, attributes that are often linked to the dominating cultural image of masculinity. Furthermore, the results show that social workers estimate that men's practicing of their masculinity, but also the response that men who are traumatized get from society, creates difficulties for them to get help. The results from substudy 3 also shows that attributes and actions that can be connected to the masculinity of young men's, as well as a lack of such attributes and actions are considered to be adequate explanations for the violence the men has suffered. When it comes to violence in public places it is the masculinity that explains the violence and its escalation. When it comes to domestic violence it is the lack of expected male attributes and actions that are used as explanations for the violence that have occurred.The discussion is devoted to the question of how the results should be understood based on the concepts of self-performance, interpretation, negotiation and categorizations, and the consequences the results obtained should have for gender sensitive social work given to abused men.
|
|
| 6. |
- Högström, Ebba, et al.
(författare)
-
Boende och livsmiljö för personer med psykisk ohälsa : en forskningsrapport om stödinsatser, samarbete över förvaltningsgränser och bostadsförsörjning
- 2021
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- I denna rapport har vi redovisat den första delen av två i det tvärvetenskapliga forskningsprojektet LEX-projektet. Hållbara livsmiljöer för psykiskt funktionshindrade. Att integrera bostadsplanering och välfärdsservice genom nya kollaborativa praktiker. Vår utgångspunkt var att ta reda på mer om vad som kännetecknar stödinsatser riktade till människor med psykisk funktionsnedsättning och hur dessa organiseras, samt undersöka tvärsektoriell samverkan i fråga om planering för bostadsförsörjning och inkluderande livsmiljöer. Vårt material visar att målgruppen för boende- och stödinsatser har förändrats. Personer med funktionsnedsättningar till följd långvarig psykossjukdom utgör fortfarande en central grupp, ofta med behov av insatser med hög servicenivå. Målgruppen för insatserna är dock stadd i förändring och detta har i några kommuner medfört en utveckling mot en mer generell organisation för stödinsatserna utan specialistfunktioner. Boendeinsatser beslutade i enlighet med SoL dominerar men en blandning av förhållningssätt kan ses, från enskilda undantag där LSS tillämpas till en kommun där alla beslut om bostad med särskild service tas enligt LSS. När det gäller verksamhetstyperna för stödinsatser dominerar det traditionella gruppboendet och boendestödet. Vissa menar att gruppboendet som typ kommer på sikt att försvinna, och bland verksamhetsansvariga finns det en samsyn att fältet i stort är på väg mot en inriktning att arbeta i riktning mot ökad självständighet och autonomi för brukarna inom verksamheterna. Hur socialtjänst och samhällsbyggnadsförvaltningar arbetar tillsammans med frågor som berör målgruppen skiljer sig åt mellan kommunerna. Arbetet organiseras ibland i nätverk, ibland handlar det om koordinering, i vissa fall samarbete eller samverkan vilket gör att den gemensamma spelplanen ser tämligen olika ut. I en del kommuner finns det fora för kontinuerligt gemensamt arbete, i andra anses det inte behövas alls. Hur möten mellan de båda förvaltningarna organiseras, på vems initiativ och ansvar hanteras på olika sätt. Det är en komplex bild som träder fram där frågor förs fram i olika instanser och på olika nivåer inom den egna förvaltningen såväl som mellan förvaltningarna. När det gäller det kommunala bostadsförsörjningsansvaret är arbetet med att ta fram bostadsförsörjningsprogrammet en viktig del. Tjänstepersoner från olika förvaltningar engageras på olika sätt i detta arbete, från samordning och koordinering till långsiktiga strategiska samarbeten. Olika typer av roller utvecklas, som initiativtagare, informationsgivare, expert eller språkrör med olika handlingsutrymmen.Socialtjänstens erfarenhetsbaserade kunskap om rådande situation för olika grupper tas inte alltid i bruk. Att frågan är politisk känslig och hellre förs fram som en bred målsättning om ’bostad för alla’ utan tydligare konkretisering framträder i materialet. De kommunala strategierna kring lokalisering av bostäder med särskild service handlar om omvandling av befintliga lokaler, bygga nya boenden i redan uppbyggda bostadsområden samt planering för nya boenden i stadsutvecklingsprocesser. Det övergripande mönstret för lokaliseringen av boenden är i bostadsområden men i utkanten, en kompromiss mellan socialförvaltningens idéer om social inkludering och samhällsbyggnadsförvaltningarnas tankar om integritet. Brukarnas möjligheter att skaffa sig positiva grannkontakter kan dock försvåras av sådana perifera lokaliseringar. Vad en inkluderande, ‘god’, livsmiljö skulle kunna vara för personer med psykisk funktionsnedsättning visar sig vara en ny frågeställning för våra informanter. Flera informanter från socialtjänsten inte tidigare funderat över hur boenden och sysselsättning förhåller sig till varandra geografiskt och på vilket sätt det påverkar upplevelser av livsmiljön. Att frågan om inkluderande livsmiljöer för vår målgrupp skulle kunna ses som en del i den bredare samhällsplaneringen var inte självklart för samhällsplanerarna. Det framkom också att det är svårare för kommunen att ställa krav på de som bygger boenden med särskild service och andra liknande omsorgsboenden än när det gäller kommunhus, bibliotek eller simhallar, något som avspeglas i lokalisering och arkitektonisk kvalitet.
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
|
|
| 10. |
|
|
