| 1. |
-
Att gestalta kön : berättelser om scenkonst, makt och medvetna val
- 2009
-
Samlingsverk (redaktörskap) (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Boken du håller i din hand är en slutrapport från projektet Att gestalta kön – ett konstnärligt och pedagogiskt utvecklingsprojekt kring genusperspektiv vid Sveriges högskoleutbildningar för skådespelare, musikalartister och mimare. Syftet med projektet har varit att skapa kunskap om de konstnärliga och pedagogiska val som görs i arbetsprocesserna vid våra utbildningar. Lärarens målsättning har varit att kunna göra aktiva och medvetna val i sin pedagogiska praktik, ur genus- och jämställdhetsperspektiv. Studentens målsättning har varit att kunna göra aktiva och medvetna konstnärliga val i sin gestaltning, ur genusperspektiv. Alla deltagare har haft som mål att utveckla sin förmåga till kritisk reflektion kring såväl sitt eget som andras arbete. Allt arbete i projektet har varit processinriktat. Vår erfarenhet är att det sällan fungerar med någon »quick fix« i form av till exempel generella regler för hur antagningsförfarande, urval av texter eller gestaltning ska gå till. I stället har vårt arbete i projektet handlat om komplexitet och paradoxer i ett ständigt växelspel mellan det specifika (just här och nu) och det generella (mönster som vi ser inom scenkonsten och i samhället) i såväl reflektion som praktik. Ungefär som det alltid är när man arbetar med konstnärliga processer alltså, fast i och med projektet så har det skett ur för oss nya perspektiv.I skådespelarens yrkesutbildning reflekterar man ständigt över hur människor beter sig. Studenter och pedagoger rannsakar rollerna, deras handlingar, känslor och livsval. Detta sker i samtal, men framför allt i handling. Man prövar olika perspektiv, tar olika grepp på det dramatiska materialet och undersöker rollfigurens liv ner till minsta nervryckning. I det projekt som nu ligger framför skådespelarutbildningarna, Att gestalta kön, riktas det undersökande ögat mot oss själva. Med samma skarpa och nyfikna öga som vi använder mot rollfigurernas liv och relationer ska vi undersöka våra egna vanor, våra kroppsliga val och de maktrelationer som finns i det dagliga arbetet på skolorna. Det är naturligtvis en utmaning som heter duga: frågorna kan vara om detta är möjligt, vem ska i så fall granska vem och inte minst den viktigaste frågan: kan vi som arbetar med skådespelarutbildning ta till oss kunskaper och åsikter om oss själva som är kritiska? Precis som läraren och forskaren Kent Sjöström (Teaterhögskolan i Malmö), som vi citerar här ovan, förutsåg i sitt tal under projektets kickoff vid Teaterbiennalen i Örebro 2007, så har det inte blivit en helt enkel och smärtfri process. I den här boken finns berättelser om konflikter och motsättningar, såväl inom våra organisationer som i mötet med scenkonstbranschen. Men det har också varit ett lustfyllt arbete, flera berättelser uttrycker en glädje som finns i att erövra nya verktyg och förhållningssätt till scenkonst, pedagogik och ett yrkesliv som scenkonstnär.Vi har arbetat med projektets målsättningar inom fyra verksamhetsområden: » scenisk gestaltning» dramatik, lyrik, musikdramatik» könsmedveten pedagogik» scenkonstbranschen Det är väldigt intressant nu i efterhand att seatt just styrgruppen för ett genus- och jämställdhetsprojektvar så otroligt hierarkisk! /Student i malmöBoken rymmer berättelser som berör dessa områden, ur studenters, lärares och projektledningens perspektiv. Dessutom finns berättelser om projektet som samarbetsform. Bara detta att upprätta en femte enhet mellan fyra organisationer, var en utmaning. Vi behövde ett demokratiskt organ som kunde formulera målsättningar, styra projektet och fungera som en plattform för samarbetet. Projektets styrgrupp bestod av representanter för ledning, lärare och studenter, och ordförandeskapet roterade mellan högskolorna. Styrgruppsarbetet blev i sig en lärorik resa som gav insikter om hur makt och ansvar kan fördelas och brukas för att skapa delaktighet och effektivitet.Det är inte några färdiga resultat vi har att presentera i den här rapporten. Du som läsare får i stället en inblick i en pågående process. Arbetet med rapporten har i själva verket varit en del av lärandet i projektet. Alla studenter och medarbetare har erbjudits möjligheten att berätta om sina erfarenheter. Till vår hjälp har vi i redaktionen haft ett redaktionsråd bestående av lärare och studenter som kommit med idéer till texter och peppat sina kollegor att skriva. Vi citerar också dokumentation och utvärderingar från aktiviteter vi haft under åren. Och flera texter bygger på transkriberingar från de seminarier vi hade i samband med projektets avslutning vid Teaterbiennalen i Borås 2009. Vi har dessutom valt att anlita en frilansjournalist för att ur en utomståendes perspektiv berätta historien om det öppna brev som skrevs av två studenter mitt under projektet, och som uppmärksammades i branschen.De berättelser som vi samlat i rapporten ger en bild av hur projektet fungerat i praktiken: erövra ett språk, samtala, pröva, reflektera, påstå något, pröva igen och kanske påstå motsatsen. Arbetet går nu vidare, projektets målsättningar lever kvar och har vässats inför framtiden, som du kan se på s. 14–17.Jag är imponerad av det mod som jag möter hosstudenterna. Det förändrar mig. Jag möter ungamänniskor som vågar prova nya saker, som vågarifrågasätta sig själva och göra det fullt ut. Jag blirmodig också, bara av att se detta. /Lärare i Stockholm Samarbetet mellan de fyra högskolorna kommer fortsätta att fördjupas och vi kommer även i framtiden att dela med oss till scenkonstbranschen och publiken av det arbete som vi gör. Den här boken är alltså inte de sista ord som sägs om projektet Att gestalta kön eller om vårt arbete med genusperspektiv och andra normkritiska perspektiv. Vi är övertygade om att studenter och medarbetare kommer att ha fler och andra historier att berätta i olika former under en lång tid framöver: i intervjuer, seminarier, artiklar och i framtidens konstnärliga forskning. Och en generation skådespelare har med sig verktyg från projektet, som kommer att göra skillnad i den gestaltning som publiken möter, även om det är för tidigt att säga på vilka sätt. Särskilt förväntansfulla är vi inför att den utomstående forskare som vi haft förmånen att samarbeta med, kultursociologen Anna Lund, kommer att bearbeta allt det material som hon samlat in genom att delta i projektet, intervjua och samtala med oss som studerar och arbetar vid utbildningarna. I den här boken berättar Anna om studenternas möte med scenkonstbranschen, men hennes fortsatta forskning kommer att ge fler berättelser om vad som hänt under åren med projektet och vilka förändringar det lett till inom våra organisationer. Du som läser kommer upptäcka att det är skådespelaren som är normen i rapporten. Så har det varit i projektet också. Som det är med normer, så avspeglar de sig helt konkret i hur resurser i form av tid och utrymme fördelas. De studenter som utbildar sig till mimare i Stockholm, musikalartister i Göteborg, dramatiker och regissörer i Malmö har också varit med i projektet, men mer eller mindre som undantag från skådespelarnormen. De har i mindreJag är så oerhört tacksam för att ha fått ta delav det här projektet. Det har gett mig månganya tankar, mycket styrka, verktyg, ord och enytterligare mening till varför jag vill arbeta medteater. Det har gett mig forum att diskutera»tysta saker« öppet och lyft frågor jagbrottats med hela livet. /Student i Malmöutsträckning valt att medverka i den här boken. Detsamma gäller den tekniska och administrativa personalen, som involverades i projektet i ett sent stadium, när studenter och lärare redan formulerat målsättningar och var igång med arbetet. Det finns olika anledningar till att det sett ut så och vi är självkritiska till det och tycker att det är viktigt att vi fortsätter granska våra normer så att alla studenter och medarbetare kan göras delaktiga i det fortsatta arbetet.Med detta sagt, så önskar vi dig trevlig läsning! Vi hoppas att bokens många berättelser ska inspirera dig som arbetar med (scen)konst eller (scen)konstnärlig utbildning till att initiera och driva utvecklingsarbete ur genus- och jämställdhetsperspektiv. Vi vill också att de ska utmana dig till att se din egen verksamhet ur nya perspektiv. Stockholm och Göteborg i november 2009 Redaktionen, på uppdrag av projektets styrgrupp»Projektet är till för oss, det är inte vi som är till förprojektet«; denna återkommande formulering uttryckeren sympatisk inställning som jag finner riktigoch väsentlig att betona. När nu slutrapporten skautformas är det därför viktigt och bra att studenternasoch personalens röster ges stort utrymme. De bildaren mosaik där var och en kan bidra med intressantasynpunkter, erfarenheter och perspektiv, somligaindividuella, en del mer övergripande. /Lärare i MalmöAtt gestalta kön är ett konstnärligt och pedagogiskt utvecklingsprojekt kring genusperspektiv som under två läsår bedrivits vid Sveriges högskoleutbildningar för skådespelare, musikalartister och mimare: Teaterhögskolan i Malmö (Lunds universitet), Teaterhögskolan i Stockholm, Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet samt Teaterhögskolan i Luleå (Luleå Tekniska universitet).Övergripande mål» Studenten kan göra aktiva och medvetna konstnärliga val i sin gestaltning, ur genusperspektiv. Studenten kan muntligt beskriva sina konstnärliga val samt kritiskt reflektera över både egna och andras konstnärliga val. » Läraren kan göra aktiva och medvetna pedagogiska val i sin undervisning. Dessa val syftar till en undervisningssituation där manliga och kvinnliga studenter har likvärdiga villkor för lärande och full integritet. Läraren kan muntligt be
|
|
| 2. |
|
|
| 3. |
|
|
| 4. |
- Gårdfeldt, Gunilla, 1945, et al.
(författare)
-
En kvinnas möten : en tragikomisk musikteaterföreställning - och redovisning av ett Konstnärligt utvecklingsprojekt
- 2009
-
Konstnärligt arbete (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- En kvinnas möten en tragikomisk musikteaterföreställning - och redovisning av ett Konstnärligt utvecklingsprojekt vid konstnärliga fakulteten, Göteborgs universitet Regissör och projektledare, Gunilla Gårdfeldt, professor vid Högskolan för scen och musik i samarbete med lektor Marianne Khoso Texter av Kristina Lugn och scener ur Jungfruleken av Jean Genet Operamusik av W A Mozart, G Verdi, G Bizet, C Saint-Saëns, G Gershwin mm I många år har jag som regissör och pedagog i ett antal opera- och musikteaterprojekt undersökt kvinnans jämställdhetsresa med humor och allvar som vapen. Jag arbetar med musikdramatisk scenkonst och känner ansvar att skildra kvinnor inte bara som offer under männens makt utan som initiativtagande och självständiga människor. Detta KU- projekt har varit en fristående fortsättning på 2008 års projekt, En kvinnas många röster. Mitt arbete bygger bland annat på Konstantin Stanislavskijs teorier om att ”ställa sig själv till förfogande för sin roll”. Dessutom vill jag lösa upp sång- och genrehierarkier inom operakonsten. Till min hjälp i båda projekten har jag haft min kollega lektor Marianne Khoso, sångcoach, som specialiserat sig på genrelös sångteknik. Att uppmuntra opera/musikteaterartisterna att sjunga och tala ”med sin egen röst”, att stötta sångarna i modet att våga sjunga fult, vackert, rakt, vibrerande och allt däremellan om trovärdigheten så kräver, har varit en av ledstjärnorna i detta konstnärliga utvecklingsarbete. Traditionen i opera att sjunga och agera på ett konservativt och gammalmodigt sätt sitter djupt även när man rent intellektuellt har utvecklat operaberättandet på ett modernare sätt. Utan tvivel finns det oändligt mycket mer att göra under lång tid framöver innan män och kvinnor är jämställda. Jag och ensemblen har försökt bidra till jämställdhetsdebatten genom att ställa nyfikna och annorlunda frågor. Vi har tillsammans undersökt hur kvinnor utövar våld och makt, både gentemot varandra och gentemot män. På scenen gäller det att försvara mänskligt beteende på gott och ont. Om man som humanist verkligen vill utveckla empati och förståelse i konstens, musikens och teaterns namn bör man inte ta ställning för eller emot sin roll utan försvara rollens alla handlingar. Erfarenheterna från detta projekt har stärkt övertygelsen om att denna inställning till vårt yrke är enormt betydelsefull för regissör, musiker och sångare. Vi har synliggjort och problematiserat följande frågeställningar: -att utveckla musikdramatiskt skådespeleri -att pröva det musikdramatiska gestaltandet via genreöverskridande sångtekniker -att problematisera könsmaktsordningen och jämställdhetsfrågan Den musikansvariga kapellmästaren/pianisten i En kvinnas möten, Sara Sjödahl-Callersten, har haft viola, cello samt elgitarr till sitt förfogande i sin operaorkester. Med orkestern placerad mitt på scenen med elgitarristen i en nyckelroll fick musikerna en central roll i föreställningen. Detta har berikat vår operagestaltning på ett avgörande sätt. Vi har under arbetes gång genomfört intervjuer med representanter för BRÅ, Ett tryggare och mänskligare Göteborg, Kriscentrum för kvinnor/UTVÄG, Kriscentrum för män samt Ungdomsutredningen i Storgöteborg, Polisen. Till vårt förfogande har vi haft ett mycket starkt arbetslag. Det har bestått av nuvarande och före detta studenter vid Högskolan för scen och musik, frilansande operasångare, sångpedagoger och instrumentalpedagoger. De har tillsammans med Marianne Khoso och mig med mod och hårt dubbelarbete utmanat sig själva för att berätta vår historia. De har undersökt berättarkonstens magi i opera och musikteater. Ett tredje projekt inom detta forskningsområde redovisas hösten 2010.
|
|
| 5. |
- Lindell, Leif
(författare)
-
Manlighet
- 2005
-
Rapport (populärvet., debatt m.m.)abstract
- Manlighet redovisas med två delar, den ena består av fem intervjuer. Tre av personerna som är yrkesverksamma inom behandling av män som misshandlar eller förgriper sig på kvinnor och barn. Den fjärde är mansforskare som är docent i pedagogik och den femte är sociolog, som bland annat arbetar för Brottsförebyggande rådet.Den andra delen består av illustrerade berättelser som berör bland annat sorg och erfarenheter av våld. Dessa går under titeln Om jag säger vad jag känner, kommer ni då fortfarande tycka om mig? Detta är ett symboliskt försök att agera preventiv mot eventuella egna dåd. Om män tillät sig att uttrycka sina svagheter och känslor av sorg, rädsla, hjälplöshet, osäkerhet, litenhet, otrygghet, saknad. Skulle det inte behöva ta uttryck i våld.Målsättningen var att göra en konstnärlig gestaltning om orsakerna till mäns sexuella våld. Med projektet ville jag bidra till den fortsatta debatten om mäns våld genom att undersöka och problematisera ämnet. Tanken var från början att jobba vidare med de metoder som jag arbetade med i ett tidigare projekt kallat FemDefence där jag använde mig av produktdesign och marknadsföringens språk.Upplägget för Manlighetsprojektet var uppdelat i research, gestaltning och installation. Researcharbetet kom att ta betydligt längre tid än vad jag hade förväntat mig. Under researchen läste jag olika slags litteratur, så som böcker, rapporter, utredningar, artiklar om män, manlighet och våld.Redan från
|
|
| 6. |
|
|
| 7. |
|
|
| 8. |
|
|
| 9. |
- Czarnecki Plaude, Aleksandra
(författare)
-
Att vara närvarande : - känsla och förnuft som kroppslig intelligens -
- 2008
-
Annan publikation (refereegranskat)abstract
- Kroppen, bärare av känslor, tankar och erfarenheter. Kroppen som instrument med vilket skådespelare gestaltar, berättar en historia men också tar kontakt med sitt innersta. Kroppen, förbindelsen mellan tanken och handling, mellan den skrivna och den talade texten, mellan intentionen och uttrycket, mellan insidan, känslan och viljan att nå ut. Vad kan under en skådespelarutbildning övas, vad kan förberedas, förtydligas, medvetandegöras, slipas, vässas? En skådespelare har alltid med sig sin kropp i spelögonblicket. Men till vilken grad behövs det tydlighet, musikalitet, skicklighet och medveten behärskning av kroppen för att nå publiken? Vilken kropp står i vägen för en scenisk berättelse och vilken ger den vingar? Hur ska jag arbeta på en teaterhögskola i ett så kallat "tekniskt ämne" så att tekniken inte hamnar i vägen för de inre impulserna till att uttrycka den sceniska viljan? Vad kan jag som pedagog med mina egna erfarenheter av att skapa scenkonst hjälpa till med? Vad hoppas jag på att studenten tar med sig från min undervisning och vad fastnar i verkligheten? Vad vill jag ge studenten och vad kan han/hon ta emot? Hur hittar jag balansen mellan att visa vägen och låta studenten hitta den själv? Dessa frågor är inte i sig kontroversiella. Reflektionen kring hur jag ska bära mig åt i en pedagogisk situation är en trogen följeslagare i läraryrket och i det dagliga arbetet med undervisningen. Men frågorna kommer till sin spets i ögonblicket av ett möte mellan nuet och dåtid, en inre krock uppmärksammar de olika erfarenheterna som jag bär inom mig. Starka känslor växer och förnuftet försöker förstå situationen. Den inre dialogen är igång och jag ställer mig frågan: hur ska jag bära mig åt när min kropp tänker och känner olika saker på en och samma gång? Med närvaro som verktyg och genom denna reflekterande essä försöker jag få syn på den inre krocken. Detta med en förhoppning om att få en större förståelse för och trygghet i de förändringar som sker i takt med mitt sökande och växande som människa och pedagog.
|
|
| 10. |
|
|
