| 2. |
-
Fiskets rationalisering : plan för 1980/81
- 1979
-
Rapport (övrigt vetenskapligt/konstnärligt)abstract
- Med utgångspunkt från statsmakternas beslut rörande riktlinjer för fiskeripolitiken, m m (jfr prop 1977/78:112) har fiskeristyrelsen i samarbete med Sveriges fiskares riksförbundnärmare -undersökt möjligheterna att genomföra avsedda rationaliseringsåtgärder. Utgångspunkten för undersökningen har i första hand varit, att lämna förslag till åtgärder ägnade att dels underlätta den av statsmakterna avsedda förnyelsen av fiskeflottan, dels förhindra överetablering inom fisket resp stimulera till sådan fiskeinriktning vilken ur allmän synpunkt är önskvärd. Under utredningsarbetet har genom fiskenämnderna regionala synpunkter på fiskets rationalisering m m inhämtats. Fiskenämndernas synpunkter redovisas i sammanfattad form.I föreliggande rapport, Fiskets rationalisering - plan för1980/81 framläggs utredningens resultat samt lämnas förslag till åtgärder av ovan nämnt slag. I det följande lämnas en punktvis sammanfattning av viktigare delar i rapporten.1. Under år 1978 utnyttjades tillgängliga kvoter av sill maximalt, medan för övriga kvoterade fiskslag i allmänhet gällde att kvoterna användes i endast begränsad omfattning. För innevarande år är situationen densamma som 1978. Orsaken härtill är främst, att sill/strömmingfisket givit minst lika god inkomst som exempelvis torskfisket och med ett mindre påfrestande arbete.2. Den nuvarande fiskeinriktningen med stark koncentration på fångst av sill/ströraming har för torskberedningsindustrin inneburit betydande svårigheter.3. Överflyttningen från torskfiske, där förutsättningar för tryggad avsättning finns inom landet, till sillfiske, som inom en nära framtid är förenat med risker för olönsam avsättning, illustrerar behovet av något slags styrning av fångstinriktningen.4. I den mån strukturella förändringar sker i den svenskafiskeflottan, vilka har den felaktiga utgångspunkten att ett f n lönsamt sillfiske även på sikt blir lönsamt, kan stora svårigheter förväntas för näringen inom några år.5. Tid årsskiftet 1976/79 fanns totalt ca 5 800 fiskebåtar i det yrkesmässiga saltsjöfisket. Av dessa var ca 3 350 st mindre än 26 brt och ca 450 st 26 brt eller större (fiskeskepp). Den senare gruppens sammanlagda tonnage kan uppskattas till ca 32 000 brt. Av 1978 års infiskning inom yrkesfisket i saltsjön (ca 172 000 ton) bedöms inemot 90 % (ca 153 000 ton inkl ca 33 000 ton foderfisk) hänföra sig till fiskeskeppen resp drygt 10 % (ca 20 000 ton) till övrigt yrkesfiske, i första hand det kustnära och strandbundna fisket med mindre båtar.6. Bäkfiskeflottans nuvarande kapacitet svarar tämligen väl mot beräknat fångstutrymme. En betydande del av räkfiskeflottan är dock föråldrad och kan förutses behöva bytas ut inom en nära framtid. Den del av den svenska utsjöfiskeflottan som f n helt eller delvis är inriktad på sk fiskfiske har en sammanlagd infiskningskapacitet som icke oväsentligt understiger det beräknade, närmast framtida utrymmet för såväl fångst som avsättning. En stor del av denna flotta består av äldre, orationella fartygsenheter. I stort sett det motsatta förhållandet gäller för sill/strömmingfisket, dvs kapaciteten i den del av flottan som f n helt eller delvis bedriver sådant fiske överstiger väsentligt det utrymme för lönsam avsättning som beräknas finnas i en relativt nära framtid. Större delen av sillfiskeflottan består av förhållandevis stora, moderna fartyg.7. Av det sammanlagda antalet fiskeskepp om ca 450 enheter är hela 35 % (inemot 160 st) minst 40 år gamla. Totalt utgörde ca 25 % av totaltonnaget inom utsjöflottan. Ytterligare ca 25 f (ca 115 st) av fiskeskeppen är byggda inom tidsperioden 1940-49. Merparten av de äldre fiskeskeppen återfinnsi nom det mindre och det medelstora tonnaget (26-75 brt).8. Byten till nybyggda fiskefartyg är numera förenade med mycket stora och snabbt stigande investeringskostnader, vanligtvis i flermiljonskiassen även för högst normala och vanliga fartygsstorlekar. Med i övrigt oförändrade förutsättningar (bl a vad gäller fiskpriser och drivmedelspriser) innebär därför ett byte till ett nytt fartyg, att infiskningen måste ökas, i regel väsentligt, för att det likvida överskottet (att täcka manaiotter och ev överskott) inte ska sjunka alltför mycket under vad som normalt kunde uppnås med det äldre, utbytta fartyget.9. Även med maximalt gynnsamma villkor enligt nuvarande regler för det statliga rationaliseringsstödet medför ettdylikt byte till nytt fartyg generellt, att infiskningsbehovet (för uppnåendet av oförändrade likvida överskott) ökar med storleksordningen 50 å 70 % Ett utbyte under exempelvis en tioårsperiod av det äldre fartygsbeståndet skulle därmed, på ovan angiven förutsättning, medföra ett behov av ytterligare infiskning av i runt tal 25 000 tonfisk. En utökad infiskning av denna storleksordning bedöms inte vara realistisk, varken med hänsyn till vad som är infiskningstekniskt möjligt för det enskilda fiskeföretageteller mot bakgrund av det framtida utrymmet för fångst och lönsam avsättning.10. Undersökningen inkluderar en stickprovsbaserad studie av fiskeföretagens lönsamhet 1977-1978 (avsnitt 5.4). Resultaten därav indikerar bl a, vid byte från gammalt till nybyggt fiskeskepp, att fiskeföretagens kapitalkostnad ökar med storleksordningen 10 ggr, vilket i dagens läge motsvarar kostnaden för 2-7 manslotter (beroende på fiskeinriktning, fartygsstorlek m m).11. Den väsentligaste anledningen till det besvärliga läget är att söka i det på senare tid kraftigt höjda kostnadsläget för nybyggda fiskefartyg. Det nuvarande statliga rationaliseringsstödet har inte medgett tillräcklig stimulans för fiskeföretag att i nämnvärd omfattning genomföra utbyten av äldre, orationella fartygsenheter mot nybyggda.12. Vid investeringsbelopp omkring tre milj kr och däröver kan det statliga stödet numera, generellt sett, anses ge endast marginellt positiva effekter på de kapitalutgifter som ett fiskeföretag ådrager sig i samband med byte från gammalt till nybyggt fartyg, även vid maximalt utnyttjande av stödvillkoren. I sammanhanget bör nämnas, att med de ändrade regler för beskattning, vilka riksdagen nyligen fattat beslut om (jfr prop 1978/79:210 om ändrad företagsbeskattning), bl a innebärande möjlighet att göra avsättningar till investeringskonto, kan förutsättningarna för självfinansiering beräknas öka. Ett genomförande av förslaget torde i detta sammanhang dock ge avsedda effekter först på någon sikt.13. Mot den ovan redovisade bakgrunden finner styrelsen, att de av statsmakterna uppställda målen för fiskets rationalisering knappast kan realiseras under rådande förhållanden, i vart fall vad gäller mera kostnadskrävande åtgärder, t ex den succesiva förnyelse av fiskeflottan vilken angetts vara av särskild vikt. De nuvarande bestämmelserna för det statliga rationaliseringsstödets användning medger härvidlag inte insatser av den storleksordning som erfordras för att stödet skall bli ett mera verksamt instrument för fisketsrationalisering.14. I det föregående har konstaterats, att en betydande del av den svenska utsjöflottan är föråldrad; särskilt gäller detta de mindre och medelstora fiskeskeppen. Många fiskeföretag får vidkännas höga underhållskostnader för att hålla äldre fiskefartyg i gott skick. Som regel söker man fiskerilån för större reparationer, motorbyten och ombyggnader. Ofta återkommer man med några års mellanrum med nya låneansökningar. Ofta torde det vara ekonomiskt mera lämpligt att, i stället för att ådra sig upprepade framtida reparationskostnader, skrota (kondemnera) fartyget och investera i ett nytt, alternativt ett bättre begagnat fartyg.15. För att kondemnering i praktiken ska kunna bli ett alternativ till nuvarande gängse mönster, måste båtägaren erbjudas rimlig ekonomisk ersättning, bidrag, för sin gamla båt för att avstå från försäljning på öppna marknaden. Eljest skulle nuvarande "normalsituation” upprepas, dvs den gamla båten återkommer i fisket, ev på någon annan kuststräcka, och kräver fortsatta dryga privata och statliga insatser för reparation och underhåll; på grund av kostnadsläget blir utbyte mot nybyggt fartyg nästan aldrig aktuellt. För att undvika denna utveckling tillämpar man i åtskilliga andra länder ett system, som i princip går ut på att bidrag erhålls för fartyg som kondemneras, alt. i vissa fall säljs utanför det egna landets gränser. Normalt utgår bidraget som ett pris per bruttoregisterton.16. För att ett kondemneringsbidrag skall komma att vara ett verkligt alternativ till försäljning, kan förutses att bidraget måste vara av samma storleksordning som marknadspriset. En försiktig uppskattning antyder, att ett kondemneringsbidrag av storleksordningen 2 500 kr per bruttoregisterton tämligen väl skulle uppfylla detta krav. Det kan i detta sammanhang tillläggas, att man i utlandet, på i principlikartade förutsättningar, normalt medger kondemneringsbidrag som ungefärligen motsvarar nämnda belopp.17. En succesiv totalförnyelse under förslagsvis en tioårsperiod av det äldre, uttjänta beståndet av fiskeskepp beräknas för budgetåret 1980/81 - med ovan diskuterade bidragsnorm - dra en kostnad i form av kondemneringsbidrag av storleksordningen 2 milj kr.18. För att kondemneringsförfarandet ska kunna genomföras underbetryggande former, syns lämpligt att Förenade fabriksverken blir ansvarigt för fartyg vilka beslutats ska kondemneras.19. Av väsentlig betydelse för det svenska fisket är att fisket i många länder med vilket det har att konkurrera, såväl på den internationella som den inhemska marknaden, f n genomgår en rationalisering med mycket kraftigt statligt stöd. I många länder främjas vidare rationaliseringen
|
|
