SwePub
Sök i SwePub databas

  Utökad sökning

Träfflista för sökning "hsvkat:504 mat:dok (lärosäte:(gu) OR lärosäte:(du) OR lärosäte:(kau) OR lärosäte:(lnu) OR lärosäte:(ltu) OR lärosäte:(lu) OR lärosäte:(miun) OR lärosäte:(mdh) OR lärosäte:(su) OR lärosäte:(umu) OR lärosäte:(uu) OR lärosäte:(oru)) ;lar1:(mah)"

Sökning: hsvkat:504 mat:dok (lärosäte:(gu) OR lärosäte:(du) OR lärosäte:(kau) OR lärosäte:(lnu) OR lärosäte:(ltu) OR lärosäte:(lu) OR lärosäte:(miun) OR lärosäte:(mdh) OR lärosäte:(su) OR lärosäte:(umu) OR lärosäte:(uu) OR lärosäte:(oru)) > Malmö universitet

  • Resultat 1-7 av 7
Sortera/gruppera träfflistan
   
NumreringReferensOmslagsbildHitta
1.
  • Flisbäck, Marita, 1973- (författare)
  • Att lära sig konstens regler. En sociologisk studie av osäkra framtidsinvesteringar. Learning the rules of art - A sociological study of uncertain future investments
  • 2006
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • This dissertation illuminates approaches to artistic professional fields with uncertain conditions and work markets. The aim is to examine eleven actors’ career paths in terms of position-taking and capital accumulation. The empirical material builds upon sequential interviews which have taken place on four occasions, between 1999 and 2003/2004, with seven young women. On one occasion, four well-established professors of art have also been interviewed. The study investigates how the actors negotiate about careers in relation to economic standard, housing and family projects, as well as what significance class and gender identity, security and uncertainty have had in these contexts. Theoretical linkage is to Pierre Bourdieu’s conflict perspective and feministic views of actors’ resources and possibilities to compete and negotiate with these resources. Anthony Giddens’ and Ulrich Beck’s theories are used to understand people’s choice situations, security-seeking, and reflexive possibilities in relation to a modern society. For the interviewees, the artistic path’s risks concern opportunities for work and reasonable income, what is suitable to achieve and present in artistic contexts, and anxiety that one’s creative ability may disappear. They see the more positive chances in the profession’s potential freedom and the possibility of contributing through art to something aesthetically, ethically and politically meaningful in society. In the dissertation, two theoretical tools are developed for analysing one’s attitude toward the future. The ‘vision biography’ is a conscious plan where the future is more calculable by comparison with the ‘practical future-feeling’, which is an investment made to a greater extent on a level of practical action. To deal with the artistic profession’s uncertainties, it is important to have learned, early in family and educational contexts, with the more or less explicit rules of the game. It is then easier to survey career paths and have confidence that the obstacles in the path can be overcome. This trust enables the actors to strengthen reliance in their artistic abilities and to cope better with the ideology of will that they encounter during the journey – an outlook in which individual will and ambition are seen as the primary foundation of artistic careers. In various portals to professional fields of art, the interviewees build up a practical feeling about their future prospects. They learn a modernistic conception that artistic self-development is hindered by care for other people. The seven young women reproduce this dualistic mental image in their career paths, but also challenge it by maintaining that self-development can equally well involve social relations and taking time to consider what future they want. As a kind of children of freedom in late modern fields, they try both to control the future and to make the most of the present. Thus they are less classically combative than an earlier modernistic avantgarde and exploit experiences from private life as cultural resources, which they weave together in a life-political manner of working. Artistic activity thereby becomes a practice where the borders between public and private are diffuse – a capacity which, however, depends on previous experiences and accumulated capital, as well as the times and spaces in which they operate.
2.
  • Egard, Hanna (författare)
  • Personlig assistans i praktiken. Beredskap initiativ och vänskaplighet
  • 2011
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Popular Abstract in Swedish Personlig assistans i praktiken Beredskap, initiativ och vänskaplighet Bakgrund, syfte och perspektivval Denna avhandling handlar om hur det går till att realisera personlig assistans, en insats för människor med omfattande funktionsnedsättningar. Serviceformen personlig assistans, som myntades av den amerikanska Independent Living –rörelsen i slutet av 1960 talet, utgör idag en del av flera europeiska länders handikappomsorg. I Sverige infördes insatsen 1994 och allt sedan dess har det skett en kontinuerlig ökning av antalet som beviljas personlig assistans i landet. Idag har cirka 19 000 personer personlig assistans och över 70 000 personer beräknas arbeta som personliga assistenter. Insatsen är ofta tidsmässigt omfattande och den genomsnittlige brukaren har personliga assistenter vid sin sida under merparten av dygnets vakna timmar. Personlig assistans skiljer sig från andra offentligt finansierade former av omsorg och service. Till skillnad från exempelvis institutionsboende, gruppboende eller hemtjänst innebär personlig assistans att de som beviljas insatsen ges möjlighet att själva organisera den hjälp som de behöver. För det första kan de välja mellan att vara egen arbetsgivare eller överlåta detta ansvar till sin bosättningskommun, privat bolag eller kooperativ. För det andra får de också rätt till inflytande över rekrytering och arbetsledning av de personliga assistenter som anställs hos dem. Arbetsvillkoren för personliga assistenter skiljer sig från dem inom hemtjänst eller gruppboende på så vis att personliga assistenter företrädesvis arbetar hos en person. Den politiska målsättningen med att organisera insatsen på detta sätt är att ge människor med omfattande funktionsnedsättningar möjlighet till självbestämmande, delaktighet och ett liv som andra. Arbetet med avhandlingen har vägletts av ett intresse för den brukarstyrning som utmärker personlig assistans. Avsikten har dock inte varit att utvärdera om personlig assistans leder till ökat självbestämmande eller om den i praktiken är brukarstyrd. I stället har avsikten varit att belysa och försöka förstå hur det går till att ge och ta emot personlig assistans. Hur gör brukare och personliga assistenter i praktiken? Hur skapas exempelvis den brukarstyrning som ska karaktärisera personlig assistans? Eftersom insatsen ofta är tidsmässigt omfattande kan man också fråga sig hur den personliga assistentens närvaro i brukarens vardagsliv hanteras socialt. För att belysa och försöka förstå detta tar avhandlingen sin utgångspunkt i det som sker när brukare och personliga assistenter befinner sig i varandras omedelbara fysiska närvaro. Ett första syfte är att belysa och försöka förstå hur det går till att realisera personlig assistans. Ett andra syfte är att ta belysa och försöka förstå hur brukare och personliga assistenter själva förstår och förklarar sitt och den andres sätt att säga och göra i olika situationer. Tillvägagångssätt För att ta reda på hur det går till att realisera personlig assistans har intervjuer och observationer med brukare och personliga assistenter genomförts. Totalt deltar nio brukare och 20 av deras personliga assistenter i undersökningen. Kontakten med deltagarna förmedlades via handikapporganisationer, kommunala och privata assistansanordnare samt en lägerverksamhet. Brukarna som deltar är tre män och sex kvinnor mellan 24-36 år. De har alla omfattande fysiska funktionsnedsättningar som påverkar deras motorik och rörlighet. Det stora flertalet av dem har haft sina funktionsnedsättningar sedan unga år. De har haft personlig assistans i mellan 3-12 år. Behovet av hjälp varierar mellan brukarna och de har mellan 5-21 timmar med personlig assistans per dygn. Samtliga brukare arbetsleder sina personliga assistenter i det dagliga arbetet och har inflytande över rekrytering och anställning. De personliga assistenterna i sin tur är fem män och 15 kvinnor mellan 19-59 år. Tiden som de arbetat hos den aktuelle brukaren varierar mellan ett halvt upp till tio år. Två av de personliga assistenterna är mödrar till de brukare de arbetar hos, det vill säga de arbetar hos sin son eller dotter. Övriga personliga assistenter kände inte brukaren före anställningen påbörjades. För att synliggöra och förstå hur det går till att realisera personlig assistans har brukare och personliga assistenters agerande analyserats med hjälp av bland annat Goffmans dramaturgiska perspektiv. Perspektivet synliggör vardagens dramatik, det vill säga hur vi människor gör för att skapa en viss stämning, spela en roll eller skapa ett visst intryck av oss själva. En central utgångspunkt perspektivet är att vi, likt skådespelare på en scen, intar olika roller och använder oss av tonfall och kroppsspråk för att påverka vår egen och andras tolkning och förståelse av vem vi är och vad det är som pågår i den situation som vi befinner oss i. Resultat Betydelsen av matchning Både brukare och personliga assistenter berättar att det är viktigt att de trivs tillsammans för att den personliga assistenten ska kunna arbeta kvar. Att den andre är av samma kön, i liknande ålder och har samma intressen tilldelas betydelse för huruvida de trivs och upplever olika sociala situationer. Vidare tilldelas den personliga assistentens kön och ålder betydelse för hur andra människor uppfattar brukaren. Under intervjuerna framkommer att brukarna tar hjälp av rekrytering och schemaläggning för att försöka styra över vem som finns vid deras sida i olika vardagliga sammanhang. Flera av brukarna schemalägger sina familjemedlemmar under kvällar och helger så de kan slappna av och umgås på tu man hand med familjen under dessa perioder. I andra situationer och sammanhang strävar brukarna efter att få personlig assistans från utomstående för att skapa sig ett eget liv och privata rum dit anhöriga och familjemedlemmar inte har tillträde. Beredskap Personlig assistans beskrivs ofta i form av aktiva hjälpinsatser som exempelvis förflyttning, påklädning eller städning. Avhandlingens resultat visar att det som sker då brukare och personliga assistenter är overksamma också utgör en del varpå insatsen realiseras. Att de personliga assistenterna förhåller sig overksamma när brukaren inte vill eller behöver deras hjälp tilldelar deltagarna i studien betydelse för brukarens möjlighet att styra över insatsens utformning och avpassa hjälpen efter sin livsföring. Stunderna av overksamhet skapas och upprätthålls genom att brukare och personliga assistenter exempelvis tittar på tv, läser eller småpratar. Dessa tillsynes ovidkommande sysslor gör det också möjligt för dem att dra sig tillbaks från förväntningar på att vara aktiv eller samtala och skapa stunder av i den andres närvaro. För att definiera overksamheten som arbete blir det viktigt för brukarna att sätta gränser för hur mycket de personliga assistenterna exempelvis får prata i mobiltelefon, vad de får se på tv och i vilken utsträckning de får handla saker åt sig själva eller gå egna ärenden. Snarare än att de vilar förefaller både brukare och personliga assistenterna befinna sig en slags beredskap på så vis att brukaren när som helst kan behöva den personliga assistentens hjälp. Initiativ Det finns starka normativa föreställningar om hur den personliga assistansens aktiva hjälpinsatser ska realiseras i praktiken. Enligt den ideologi och organisationsmodell som kännetecknar personlig assistans ska den personliga assistenten agera likt ”armar och ben” eller ”förlängda arm” som agerar på brukarens initiativ. Denna normativa föreställning om hur de aktiva hjälpinsatserna ska utföras återkommer i brukare och personliga assistenters beskrivningar av vardagen med personlig assistans. Det framkommer också att de gör avsteg från denna norm och att den personliga assistenten agerar likt ett hembiträde som tar egna initiativ och utför sådant som brukaren är förmögen att utföra på egen hand. I vilken grad den personliga assistenten ska agera som ”armar och ben” eller som hembiträde förefaller vara under ständig förhandling. När den personliga assistentens roll som ”armar och ben” ska iscensättas inför andra människor tar flera brukare initiativ till samtal och kontakt med utomstående. Den personliga assistenten i sin tur undviker att ta kontakt, är tyst, vänder bort blicken och håller sig i bakgrunden. I en del fall agerar den personliga assistenten också som om de vore brukaren på så vis att de ger uttryck för samma känsla eller vilja som brukaren. För att den personliga assistenten ska kunna agera likt brukarens armar och ben krävs en mängd förberedelser. Målsättningen får både brukare och personliga assistenter förefaller vara att de aktiva hjälpinsatserna ska flyta på automatiskt i bakgrunden när brukaren exempelvis äter, tittar på tv, handlar något, spelar bollspel eller pratar med utomstående. När detta sker blir det möjligt för brukaren att inta andra sociala roller än den som brukare av personlig assistans och framstå som exempelvis bocciaspelare, kund, kompis etcetera. Att uppnå ett sådant flyt kräver en mängd förberedelser och överenskommelser kring hur de aktiva hjälpinsatserna ska utföras. Brukaren måste förklara sitt behov av hjälp, olika sysslor och personliga preferenser samt ge tydliga direktiv. Vänskaplighet Under både beredskap och aktiva hjälpinsatser småpratar brukare och personliga assistenter med varandra och umgås på ett vänskapligt sätt. Den vänskapliga inramningen är på flera sätt central för att realisera personlig assistans. Deltagarna ger uttryck för att det vänskapliga umgänget avdramatiserar känsliga situationer och synliggör brukare och personliga assistenter som personer. För de personliga assistenternas del blir arbetet som att hjälpa en vän. Brukarna berättar att de känner sig som mindre hjälpbehövande om de småpratar med de personliga assistenterna i olika hjälpsituationer. Utanför hemmet bidrar också vänskapligt småprat och umgänge till att brukare och personliga assistenter smälter in i olika sociala sammanhang såsom på bio, restauranger och affärer. Ytterligare ett uttryck för ett vänskapligt eller familjärt förhållningssätt utgörs av att flera personliga assistenter inte använder handskar eller andra skyddskläder när de hjälper brukaren vid dusch och intimhygien. En del personliga assistenter berättar visserligen att de besväras av närkontakten med brukarens kropp och kroppsvätskor. För att upprätthålla den avslappnade och vänskapliga inramningen hjälper de trots detta brukaren med sina bara händer eftersom de är rädda för att brukaren skulle bli sårad om de frågade efter handskar. Diskussion Personlig assistans realiseras i och genom brukare och personliga assistenters balanserande mellan olika sätt att förhålla sig till varandra. Denna balansgång mellan olika sätt att förhålla sig till varandra förefaller också vara central för att få brukarens vardagsliv att fungera och få den personliga assistenten att stanna kvar. Snarare än att det är för en gång givet hur de ska förhålla sig till varandra förefaller brukare och personliga assistenters relation vara under ständig förhandling. Varje förhandling mynnar ut i en subtil gränsdragning och tillfällig överenskommelse avseende graden av närhet, ömsesidighet och över- och underordning i den aktuella situationen. Brukare och personliga assistenter balansera fram och tillbaka, gör ständiga övertramp och retirerar. Det uppstår konflikter, irritation och missförstånd dem emellan men också överenskommelser. Brukare och personliga assistenters skifte mellan formellt och informellt återkommer i samspelet mellan människor i andra situationer och sammanhang såsom inom exempelvis inom vård omsorg och service. Det som förefaller speciellt för personlig assistans är att brukare och personliga assistenter balanserar och skiftar mellan två ytterligheter. Interaktionen dem emellan är å ena sidan instrumentell och karaktäriseras av att den personliga assistenten är underordnad, avlönad och lånar ut sin röst eller kropp för att hjälpa brukaren på det sätt brukaren önskar. Å andra sidan har de också en relation och ett samspel som präglas av det motsatta, nämligen hög grad av ömsesidighet, jämbördighet och ibland nära vänskap. Det informella och instrumentella utgör varandras motsatser samtidigt som de olika formerna av samspel i flera avseende förefaller förutsätta varandra. Avhandlingens resultat kan tolkas som att vänskapligheten gör det möjligt att bemästra dels de personliga assistenternas underordnade roll, dels den sociala stigmatisering som brukarens funktionsnedsättning kan medföra. Den matchning avseende kön, ålder och intressen som eftersträvas vid rekrytering kan tänkas förstärka intrycket av att den personliga assistenten är en vän och kan på så sätt tänkas ha betydelse för brukarens möjlighet att passa in i olika sociala sammanhang och bli synlig som ung kvinna eller man snarare än hjälpbehövande. Handledning och utbildning Brukare och personliga assistenters balansgång kräver hög grad av empati, lyhördhet och reflektion. Detta krävs även inom olika former av socialt arbete, vård omsorg och service. Det som skiljer personliga assistenterna från flera andra yrkesgrupper är att deras arbete inte kräver någon formell utbildning. Brukarna som dagligen arbetsleder sina personliga assistenter saknar också formell utbildning och forum för att diskutera arbetsledning och arbetsmiljöfrågor. Om samarbetet inte skulle fungera kan brukaren säga upp den personliga assistenten. Den personliga assistenten kan i sin tur välja att avsluta sin anställning. Att kunna välja vem som anställs och kunna säga upp dem som det inte fungerar med framhåller brukarna som mycket viktigt. Samtidigt är det inte alltid lätt att hitta nya personliga assistenter. En nyanställning kräver att rutiner, vanor och behov förklaras och beskrivs på nytt. Kanske skulle en del samarbetssvårigheter kunna avhjälpas genom utbildning och handledning? I offentliga sammanhang och tidigare forskning betonas ofta behovet av utbildning för de personliga assistenterna. Utbildning och handledning för brukarna (eller deras företrädare), som sköter den dagliga arbetsledningen, har inte uppmärksammats på samma sätt. Detta är anmärkningsvärt, speciellt med tanke på att Independent Living – rörelsens ursprungliga modell för personlig assistans innefattar utbildning och samtalsgrupper för brukarna. I utformningen av insatsen personlig assistans betonas vikten av brukarens rätt att vara arbetsledare och arbetsgivare för sina personliga assistenter. De som beviljas insatsen ges också möjlighet att välja assistansanordnare och vara delaktig i rekrytering och anställning av personliga assistenter. Däremot erbjuds de inte generellt ett stöd i den dagliga arbetsledningen av sina personliga assistenter. Att utbildning för brukare inte generellt diskuteras och uppmärksammas kan tolkas som ett uttryck för att brukare av personlig assistans (eller deras företrädare) betraktas som patienter eller vårdtagare snarare än arbetsledare. Liksom inom vård och omsorg läggs ett stort ansvar på personalen och eventuella utbildningssatsningar riktas mot de personliga assistenterna. Brukarens ansvar och del i att realisera insatsen uppmärksammas inte. Inte heller det ansvar för personalens välmående eller de svårigheter som rollen som arbetsledare uppmärksammas och tillkännages. Utgångspunkten för denna avhandling är att vare sig brukarens eller den personliga assistentens roller är för en gång givna. Brukaren kan inte framstå som arbetsledare om den personliga assistenten inte framträder som anställd och vice versa. Utbildning för de personliga assistenterna är därför inte tillräckligt. För att brukarna i praktiken ska kunna arbetsleda de personliga assistenterna måste de också framstå som arbetsledare i olika sociala situationer. Att förklara när, hur och på vilket sätt man vill bli lyft, läsa tidningen eller hur man vill att den personliga assistenten agerar i olika sociala sammanhang kräver att en mängd självklarheter och vanor formuleras och förklaras och beskrivs i detalj. Detta utgör en specifik form av arbetsledarskap som kan tänkas vara unik för personlig assistans. Att brukarna, eller deras företrädare, ges möjlighet till utbildning och vägledning i att arbetsleda sina personliga assistenter skulle kunna tänkas ha betydelse för de personliga assistenternas arbetsvillkor och arbetsmiljö. Tydliga direktiv skapar tydliga förväntningar, förutsägbarhet och trygghet för båda parter.
3.
  • Friberg, Torbjörn (författare)
  • Diagnosing burn-out: An Anthropological Study of a Social Concept in Sweden
  • 2006
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Popular Abstract in Swedish Denna avhandling handlar om skapandet, användningen och avfärdandet av ett socialt begrepp ? utbrändhet. Avhandlingen är ett försök att förklara den komplexa interaktionen mellan individers handlande och deras sociala miljö samt hur detta producerar ett transient fenomen ? utbrändhetsdiagnosen (en ny olycklig människotyp). Följaktligen handlar det om en analys av ett komplext transient fenomen genom individers agerande i en ny social miljö. Huvudargumentet är att en ny olycklig människotyp har framträtt i det svenska samhället, en ny föreställning om jaget (personhood) som något bräckligt, något som lätt kan brytas ned utan rätt omsorg. Denna nya olyckliga människotyp studeras här genom diagnosen (ett socialt begrepp). I avhandlingen argumenterar jag för att sociala begrepp är sociala eftersom klassifikationer av människor interagerar med de klassificerade. På en filosofisk nivå är detta vad Ian Hacking kallar dynamisk nominalism (Hacking 2004). En konsekvens av detta fokus är att avhandlingen också innebär ett försök att utröna hur en ny olycklig människotyp, den utbrända individen, har blivit ett tankeobjekt i vardagslivet. Historien om utbrändhetsdiagnosen handlar sålunda om en förståelse av utbrändhetsbegreppets etablering som en diagnos (som visas i kapitel fyra); den ökande osäkerheten i det svenska samhället (som visas i kapitel fem); rehabilitering av utbrända människor (som visas i kapitel sex); samt medias och vardagsmänniskors användning av utbrändhetsbegreppet (som visas i kapitel sju). Kapitlen ger oss sammantaget en förståelse av hur denna nya olyckliga människotyp kom att accepteras och uppfattas som normal i det svenska samhället. Detta innebär att utbrändhetsdiagnosen samtidigt är historisk, samhällelig, institutionell och kulturell ? ett totalt socialt fenomen i Marcel Mauss bemärkelse. I Gåvan förklarar Mauss att ett fenomen bör studeras på ett dynamiskt och holistiskt sätt, såsom ett helt socialt system (Mauss 2006:103). Genom att följa Mauss projekt ser jag antropologins förtjänst i termer av att kunna problematisera det som tas för givet i det egna samhället. I ljuset av olika transienta fenomen som har framträtt för att sedan plötsligt försvinna (Hacking 1995; Hacking 2002b), blir vår uppgift som antropologer att studera de betingelser som bidragit till framväxten av utbrändhetsdiagnosen och även skissera de förhållanden som lett till dess minskade betydelser och som kan medföra till dess eventuella försvinnande i framtiden. Det är uppenbart att vi ser på personen på olika sätt beroende på vår plats i tid och rum. Vad som inte är lika självklart är hur en sådan föreställning stabiliseras i samhället. Inte minst gäller detta vår syn på sjuka och olyckliga personer (Hare-Mustin and Marecek 2002:108). Mot denna bakgrund blir avhandlingens huvudfråga: Vad bidrog till att utbrändhetsdiagnosen accepteras och uppfattas som normal i det svenska samhället?
  •  
4.
  • Isenberg, Bo (författare)
  • Överflöd och ofullbordan. Essä om det moderna
  • 2001
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Popular Abstract in Swedish Den moderna epokens början återfinns i det sena sjuttonhundratalet och i Europa. Det är en epok, en kultur som förstår sig som både ny och som annorlunda i förhållande till tidigare epoker och kulturer, sådana som vilat på myter, religion och tradition. Den nya kulturens fundamentala insikt bestod i att ingenting måste vara så som det är, utan allt vore möjligt också på annat sätt. Ingenting gör någonting nödvändigt. Moderniteten kom således att präglas av ovisshet - men också av möjligheter. Var ingenting nödvändigt och självklart, så stod allt till förfogande för bearbetning, praktisk såväl som teoretisk, politisk såväl som ekonomisk och vetenskaplig och konstnärlig. Den moderna kulturen skulle karakteriseras av beständig obeständighet och förändring, av ofullbordan, liksom av ett överflöd av verkligheter och ordningar, sanningar och betydelser. Inget fullkomnas, det nya framträder och varieras - och faller i glömska, allt mer skyndsamt. Moderniteten är glömsk, blickar endast framåt. Essän diskuterar sociologins mest grundläggande fråga: vad är det moderna? Den bearbetar den moderna kulturen som helhet och den tar sig an den moderna människan. Följaktligen återfinns studien vid det vägskäl där kultursociologi och historisk antropologi möts. Främst består arbetssättet i variationer och kombinationer av sociologiska och andra begrepp. Inte sällan härrör dessa begrepp från den klassiska moderna epoken, således decennierna före och efter 1900. Återkommande författare innefattar Tönnies, Weber, Simmel, Mannheim, Lukács, Freud och den huvudsakligen skönlitteräre författaren Musil. Undersökningen refererar emellertid också till författare verksamma under en senare modernitet: Asplund, Blumenberg, Foucault och Koselleck. Syftet är inte att åstadkomma en teori om det moderna, utan att bringa insikt i en kultur vars främsta kännetecken är oöverskådlighet och förändring. Essän är uppbyggd kring tre huvudsakliga föreställningar. Figurerna utgör resultatet av begreppsliga variationer och kombinationer. Samtidigt bildar de utgångspunkter för tolkning. Tillsammans kan de sägas utgöra svaret på frågan om den moderna kulturens beskaffenhet. Den moderna kulturen förstås för det första utifrån föreställningen om ”principen om den otillräckliga grunden”. Det handlar om erfarenheten att ingenting har någon nödvändig och i sig tillräcklig grund. Det som existerar och det som sker, hade också kunnat finnas till och äga rum på både andra sätt och på andra grunder. Varken religionen eller traditionen förmår skänka den moderna människan mening och orientering; de har blivit otillräckliga och inget annat har kunnat ersätta dem. ”Struktivitet” står för en specifik modern idé eller hållning vari naturen, samhället och människan framstår som disponibla, som objekt vilka formas genom processer av destruktion och konstruktion. Om ingenting äger en tillräcklig grund och alltså kan vara också på annat sätt, så är allting ett potentiellt föremål för struktiva bearbetningar; omvänt framträder genom den moderna människans struktiva hållning en värld som saknar tillräckliga grunder. Två viktiga struktiva institutioner har varit kapitalismen och vetenskapen. Särskilt diskuterar jag sociologin som struktiv bearbetning av det moderna. Undersökningens tredje föreställning benämner jag ”abundans”. Idén består däri, att den moderna kulturen präglas av ett överflöd av sanningar, betydelser, verkligheter, ordningar och möjligheter av olika slag - politiska, moraliska, vetenskapliga och andra. Abundans betecknar deras samexistens i tid och rum, liksom deras komplexa, heterogena och antagonistiska förhållanden till varandra. Moderniteten är abundant eftersom ingen tillräcklig grund reglerar ordningar och verkligheter; omvänt gör den moderna kulturens abundans alla grunder provisoriska och otillräckliga. Föreställningen om det abundanta vänder sig mot den inom sociologin och annorstädes framförda idén om det modernas brist på mening och verklighet. Moderniteten präglas visserligen av brist på entydig mening och verklighet - men också av överflöd av olika meningar och verkligheter. Essän avslutas med en kort diskussion om postmodernt tänkande. Postmoderna reflexioner utgjorde väsentligen varianter av klassiska moderna diskussioner. De senare kan beskrivas som det ”arkiv” från vilka postmoderna och andra senare moderna diskurser (reflexiv modernitet, en andra modernitet, senmodernitet) utvinner sina begrepp och föreställningar. Vår tid är ännu modern, liksom vårt tänkande kring kulturen och självet.
  •  
5.
  • Lundberg, Susanna, 1974- (författare)
  • "Vi kan ju sälja det övriga landet till hugade spekulanter" om tillhörighet, gemenskaper och handlingsmöjligheter i en förändrad ekonomi
  • 2016
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • The purpose of this dissertation is to contribute to a deeper understanding of how the national community is reproduced and delineated in relation to class, gender and racialisation. It uses a qualitative methodology and interviews with people chosen to represent an economic margin, and is theoretically informed by Pierre Bourdieu, Beverly Skeggs and others. In interviewees’ accounts about work life and societal change, traces are found regarding how the national community is delineated, and how value for the community is claimed or denied.The main findings are that a national community is connected through the idea of value for the community, and that the dominating ideas concerning this value change over time in accordance with economic, political and discursive processes. Recognition is a condition for access to the labour market and for the right to contribute to the future of the community. The values and the community are not homogenous; there is room for competing values and thus competing ways of recognition.Those with less recognised resources get their value for the community questioned in relation to current hegemonic values. Adaptability to the needs of the labour market in terms of expectations of geographic flexibility and the right attitude are common demands that implicitly presumes economic and social resources.Misrecognition of resources and value also relate to the social process of racialisation. Whiteness can be regarded as the result of recognised national inclusion in a country such as Sweden where the ideal of light skin and blue eyes have gained hegemonic position through history. Class relations as well as male domination over women works through the same mechanisms of misrecognition and excluded experiences.
6.
  • Runesson, Ingrid (författare)
  • Liv, arbete och förändring. De första åren med kronisk ledgångsreumatism.
  • 2005
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Popular Abstract in Swedish Avhandlingen handlar om de personliga följderna av de tidiga konsekvenserna av kronisk ledgångsreumatism, hur det påverkar personernas arbetsliv och hur de hanterar detta. I denna kvalitativa studie har tematiserade intervjuer använts. Tjugotre personer, vilka nyligen diagnostiserats med kronisk ledgångsreumatism, var intervjuade två gånger med två års mellanrum. Studien är influerad av ett intraktionsitiskt perspektiv av hur yrkesrollen påverkas av den tidiga sjukdomen och hur det inverkar på samspelet mellan den sjuke och människor i hans/hennes liv. Analysen fokuserar på hur sjukdomen påverkar kroppen, självbilden och sociala roller. Intervjupersonerna beskriver hur de tidiga symtomen hotar deras självbild och för in känslor av osäkerhet. Deras tidigare balans i livet rubbas. En majoritet av intervjupersonerna erfar svårigheter att leva upp till yrkesrollen när symtom av sjukdomen märks på kroppens funktionsförmåga. De pendlar mellan att försvara, förändra, lämna eller ersätta yrkesrollen i strävan efter att uppnå balans mellan kroppens förmåga och arbetslivets krav. Studien visar att vägen tillbaka till en tillfredställande arbetssituation var en komplex process. Processen kan beskrivas som en statuspassage. En statuspassage beskriver olika händelseförlopp som jag kallar ?anhalter? vilka personen använder för att finna balans mellan yrkesrollen och framträdandet på arbetet. Detta synsätt beskriver rehabilitering i arbetslivet som en modell av statuspassage och ?anhalter?. Modellen introducerar ett nytt synsätt. Synsättet kan hjälpa oss att förstå den tidiga anpassningsprocessen i det individuella fallet och ge en ny dimension till tidigare studier om att förstå anpassning till kronisk sjukdom. Det understryker också vikten av välplanerade interventioner i ett tidigt skede av sjukdomen och dess betydelse för den senare anpassningen. Modellen beskriver endast en del av det livsomställningsarbete som personerna genomgår för att anpassa sig till ett framtida liv med kronisk ledgångsreumatism.
  •  
7.
  • Scaramuzzino, Roberto (författare)
  • Equal opportunities? : : a cross-national comparison of immigrant organisations in Sweden and Italy
  • 2012
  • Doktorsavhandling (övrigt vetenskapligt)abstract
    • Abstract This thesis concerns the role played by immigrant organisations today. It focuses on the way in which the national context and especially the corporative, social welfare, and integration systems affect such roles. The thesis is structured around the hypothesis that immigrant organisations are shaped by their interaction with political opportunity structures which function as links between the broader institutional setting and the organisations. Examples of such structures are consultation bodies, systems of public funding, rules and routines for public-private partnerships in service provision, access to media and public debate and fiscal facilitations. Such structures can be used by immigrant organisations to, for example, advocate for the interest of the groups they represent, to strengthen their own organisation, as well as its position in society, and to influence policy. However, the usage of such structures always implies a certain amount of control and regulation, as it might require that the organisations assume certain internal rules, adhere to certain principles, or work with certain issues. To highlight the role of the national institutional setting, and especially of the corporative, social welfare, and integration systems in shaping the function of immigrant organisations, this thesis adopts a cross-national comparative approach with Sweden and Italy chosen as national contexts. The cross-national comparison follows a so- called “most-different” logic as these two countries’ civil societies, welfare systems, migration patterns and integration systems show salient differences that make them interesting to compare. Political opportunity structures are, however, spread on different levels from the local to the international in a so-called “multi-level system”. To reflect such complexity, the thesis is designed as three sub-studies focusing on the interaction between immigrant organisations and political opportunity structures connected to different levels: European Union (EU), local and national/regional. Each one of the three sub-studies therefore presents a comparison of immigrant organisations’ interaction with political opportunity structures in Sweden and in Italy. The empirical data consists mostly of interviews with representatives of immigrant organisations and other key-informants from other civil society organisations, public authorities and experts. The results of the thesis show that Swedish immigrant organisations seem to have been able to rely on relatively strong resources and administrative capacity as a consequence of the national and local systems of public grants. In Italy, the results show major differences between ethnic organisations, inter-ethnic and hybrid organisations (connected to trade unions). Ethnic organisations seem to be more marginalised in relation to both public funding and networks of organisations while inter-ethnic and hybrid organisations seem to have been able to access and use such opportunity structures and strengthen their position especially as service producers. The thesis also shows that the corporative, social welfare and integration systems seem to have played a crucial role in shaping the functions of immigrant organisations through the political opportunity structures. The most relevant opportunity structure for the Swedish immigrant organisations was the national and local systems of public grants, while for the Italian organisations the most relevant was the constellation of actors that had access to resources as service providers in the welfare-mix model. The results show also trends of convergence as the importance of immigrant organisations as service providers, often working in network with other organisations, was also evident in Sweden. Also the importance of the EU both as a channel for influencing policy through participation in European networks of organisations and as source of resources for activities at national and local level is evident in the results. Furthermore, the results show that immigrant organisations in Sweden were more often addressed by public authorities and other organisations as civil society organisations with knowledge and expertise on integration issues, while in Italy their role as representatives of immigrant communities was more often highlighted (at least for the ethnic organisations). This reflects the way in which the channelling of ethnic-based collective interests is structured in both countries. The results suggest that immigrant organisations in both countries are much embedded in the national and local context while tendencies of trans-nationalisation, for example, through trans-national ethnic networks only concerned a few organisations which in their turn tended to interact less with local and national political opportunity structures. The nation-state, in fact, seems not to have lost its importance for immigrant organisations as a frame for influencing policy-making and for collective identity formation.
Skapa referenser, mejla, bekava och länka
  • Resultat 1-7 av 7
 
pil uppåt Stäng

Kopiera och spara länken för att återkomma till aktuell vy