Operational Military Violence : A Cartography of Bureaucratic Minds and Practices

• Western use of military violence is becoming increasingly centralised, partly through the use of Unmanned Aerial Vehicles (or more commonly referred to as “drones” in the literature). Drone technology allows control and command of military operations to be put under one roof, and as military organisations traditionally have a close dependence on technological developments, procedures and regulations for centralised command and control have developed in close concert with advances in drone technology. Apart from technological innovations, there are other aspects that contribute to the growing centralisation of military violence. The increasing military sensitivity about public and media criticism regarding casualties and ‘collateral damage’ underlines the need for Western military organisations to take central control of military missions and the use of violence.What are the characteristics and consequences of this centralisation and how does it affect military practitioners’ relation to violence? The literature on military violence has slowly become aware that something has happened in Western military organisations’ relations to the use of force and has made some attempts to answer these questions. The tentative (short) answer is that military violence is becoming increasingly bureaucratised in the wake of this centralisation, and its human consequences are lost in bureaucratic routines and procedures. But so far the research on the bureaucratisation of violence has been delimited to investigations of either the theoretical procedures themselves (e.g. analysis of military doctrines), or field studies of drone operators or airmen’s work of ‘dropping bombs’. A major gap in the literature exists as the main organisational function for retaining control and command over violence – the operational level and the staff work performed there – is largely left aside in the research. Of particular interest here is how the work at operational levels of military organisations contributes to a bureaucratic institutionalisation of violence.This thesis aims to fill some of this gap through ethnographic investigations of operational military work and the training of ‘targeteers’ – staff officers working with the operational governance of military violence. In addition, the thesis also sets the current bureaucratisation of violence in a modern historical perspective, where the nation of Sweden stands as an example of how political incentives for military reformations form the foundation of a bureaucratisation of violence. The results of these investigations illustrate how bureaucratisation of violence leaves death and violence aside, and offers detailed insights into how the procedures, routines and the language of bureaucracy form the main points of reference for military practitioners’ view of their work. In addition, the analysis shows how military masculinity is reshaped from traditional warrior ideals to encompass norms of ‘the rational bureaucrat’. What is salient in these results is that they open up an otherwise closed off part of military practice and facilitates for public debates about military violence. Particularly regarding the central findings that some military practitioners do not regard violence as an outcome of their work, and that the bureaucratic operational work operates to reduce and even remove the (enemy) Other as a (human) point of reference in contemporary military work.

• Centralisering är en genomgående trend i västvärldens organisering och användning av militärt våld. Delvis för att den teknologiska utvecklingen, särskilt gällande sådana insatser som sker med obemannade flygande farkoster, möjliggör en centraliserad styrning av våldsanvändningen. Centralisering av ledning sker alltså delvis för att militära organisationer traditionellt sett har en nära relation mellan teknologisk utveckling och doktrinär utveckling av ledningsmetoder. Men vid sidan om teknologiska drivkrafter för den ökande centraliseringen finner vi socialt relaterade orsaker. Särskilt den ökade känsligheten för kritik gällande förluster av militär personal och civila skapar ett behov för västvärldens militära organisationer att i allt högre utsträckning ta central kontroll över militära operationer och dess våldsanvändning.Men hur karakteriseras den här centraliseringen, vilka är dess konsekvenser och hur påverkar centraliseringen den militära personalens relation till våld? De här frågorna tar sig lite olika uttryck i litteraturen om militärt våld, men gemensamt är att intresset för dem ökar i den akademiska diskursen. I dagsläget kan forskningen kring de här frågorna kort sammanfattas i att militärt våld i allt ökande utsträckning blir byråkratiserat som en följd av den här pågående centraliseringen, och de humanitära konsekvenserna av militärt våld går därmed förlorade till följd av de byråkratiska rutiner och processer som omgärdar dagens militära våldsanvändning. Forskningen kring byråkratiseringen av våld har dock hittills begränsats till antingen studier av militära doktriner eller utgjorts av fältstudier av operatörer och personal i fältlika förhållanden. Detta innebär att den centrala militära organisationsformen för att skapa förutsättningar för, och utöva ledning över militär våldsanvändning – den operativa nivån och det stabsarbete som utförs där – inte är representerad i forskningen. Institutionaliseringen av byråkratiseringen av våld genom det arbete som den operativa nivån utför utgör därför ett särskilt viktigt område att belysa.Den här avhandlingen syftar till att belysa hur operativt stabsarbete samt övning av s.k. ’targeteers’- stabsofficerare som arbetar med planering och genomförande av operativt våldsanvändning - fungerar som en del av byråkratiseringen av våld. Genom etnografiska undersökningar av dessa praktiker, samt genom att sätta den rådande byråkratiseringen av våld i ett modernt historiskt perspektiv (där Sverige utgör ett exempel), bidrar den här avhandlingen till att fylla delar av den brist som utlämnandet av operativa praktiker utgjort i den tidigare forskningen. Resultatet av undersökningarna visar hur, genom vilket typ av språk/narrativ och vilka sociala relationer, byråkratiseringen av våld formas och hålls på plats i den militära praktiken. Utöver detta visa även avhandlingens undersökningar hur militär maskulinitet omformas av byråkratiseringen av våld, från traditionella ’krigar-ideal’ till att istället omfatta ett normativt ramverk där den ’rationelle byråkraten’ utgör norm. Framträdande i avhandlingens resultat är att den operativa praktik som tidigare varit avskärmad från allmän insyn blir belyst och analyserad, vilket möjliggör för fortsatt fördjupad debatt och forskning kring konsekvenserna av byråkratiseringen av militärt våld. Särskilt gällande de resultat som indikerar att militär (och civil) personal på den operativa nivån inte ser våld som en effekt av deras arbete, samt att resultaten visar att den Andre (fienden) förminskas, och till och med utraderas som en (mänsklig) referenspunkt i det operativa arbetet.

Ämnesord

SAMHÄLLSVETENSKAP  -- Annan samhällsvetenskap (hsv//swe)

SOCIAL SCIENCES  -- Other Social Sciences (hsv//eng)

SAMHÄLLSVETENSKAP  -- Statsvetenskap (hsv//swe)

SOCIAL SCIENCES  -- Political Science (hsv//eng)

Nyckelord

military violence

bureaucratisation

operational level

targeting

military masculinity

Krigsvetenskap

Krigsvetenskap

military violence

bureaucratisation

operational level

targeting

military masculinity

Publikations- och innehållstyp

vet (ämneskategori)

dok (ämneskategori)