Vilka stannar kvar och varför? : En studie av ungdomars deltagande i föreningsidrott

• Syftet med föreliggande studie var att öka kunskapen om vilka ungdomar som stannar kvar inom idrottsrörelsen och om möjligt utröna anledningarna till att de fortsätter idrotta inom en förening även om de inte är elitsatsande. Istället för att rikta uppmärksamheten mot varför många slutar vände vi på frågeställningen och undersökte varför vissa ungdomar i tonåren fortsätter sin idrottsliga verksamhet i en förening. Belysningen sker från tre utgångspunkter. I delstudie I utgörs empirin av LOK-stödsstatistik rörande antalet deltagartillfällen i olika åldrar i 13 specialidrottsförbund samt av intervjuer av representanter för ett antal specialidrottsförbund inom RF. I delstudie II riktas intresset mot vad som kännetecknar de ungdomar som fortsätter med föreningsidrott från 13 till 16 års ålder. Jämförelser görs mellan dem som fortsatt, dem som slutat och dem som aldrig varit medlemmar i en förening under denna åldersperiod. I delstudie III belyses ungdomarnas egna uppfattningar om idrott samt deras motiv för att fortsätta med föreningsidrott. Analysen bygger på intervjusvar från 18 före-ningsaktiva ungdomar i åldrarna 15 till 18 år. Av LOK-stöds statistiken framgår att andelen eltagartillfällen sjönk under tonåren i 11 av de 13 studerade idrotterna. Boxning och frisbee redovisade flest deltagartillfällen i åldrarna 17-20 år medan fotboll, ridning, simning, tennis och gymnastik hade många aktiva från sju till 12 år men därefter skedde en markant nedgång. Friidrott och budo & kampsport hade också minst antal deltagartillfällen i åldrarna 17-20 år men uppvisade en mer jämn fördelning mellan de olika ålderskategorierna. Innebandy, ishockey, handboll och basket noterade flest deltagartillfällen i åldrarna 13-16 år och därefter skedde en tydlig nedgång. Då träningsintensiteten förmodas öka i de äldre tonåren, samtidigt som antalet deltagartillfällen blev färre, indikerar detta att antalet aktiva medlemmar sjunker i ännu större utsträckning än vad som framgår av LOK-stödsstatistiken. Förmodligen uppgår andelen ungdomar som avslutar sitt idrottsengagemang under senare tonår till över 50 procent, i vissa idrotter med ännu större andel, vid en jämförelse med 12-årsåldern. Delstudie II visade att andelen föreningsmedlemmar minskade betydligt från skolår sex till skolår nio. Något fler pojkar än flickor var medlemmar. Ridning för flickor och fotboll för pojkar var de idrotter som var populärast i skolår sex och nio. Andelen aktiva sjönk dock från 13 till 16 års ålder. Samtidigt fanns det en tendens bland flickorna att under denna tidsperiod i ökad grad ägna sig åt individuella idrotter som aerobics, dans och styrketräning. Resultaten indikerar att ungdomarna i större utsträckning än tidigare söker sig till privata träningsalternativ. De ungdomar som var kvar i idrottsrörelsen var inte bara mer fysiskt aktiva på sin fritid utan hade också högre betyg, i såväl idrott och hälsa som teoretiska ämnen, än de som hade slutat eller inte varit medlemmar. De två senare kategorierna var i dessa avseenden relativt jämbördiga. De elever som höll sig kvar i idrottsrörelsen visade sig således vara mer framgångsrika i skolarbetet och valde oftare teoretisk linje på gymnasiet än övriga. Koden för framgång tycks vara densamma i skolan som i idrottsrörelsen. Vilka var då de ungdomar, som fortsatte sitt föreningsidrottande och vilka motiv angav de för detta engagemang? Alla utom en tränade, tävlade och/eller pelade match tre eller fler dagar i veckan. Flertalet ägnade sig också åt mer än en idrott och det var få veckor under ett år då de hade uppehåll från träningar och tävlingar. I denna mening kan de således sägas vara breddidrottare även om verksamheten ägde rum på en relativt hög och intensiv nivå. Idrotten fyller uppenbarligen en mycket stor del av de ungas liv och ter sig i deras ögon både begriplig, hanterbar och meningsfull. Det som framhölls som motiverande, roligt och meningsfullt var att de ville utvecklas i sina idrotter och lära sig nya färdigheter och klara av något de tidigare inte hade kunnat. Vidare menade de att det var betydelsefullt att få ingå i ett sammanhang med andra aktiva och ledare som delade samma intressen. Idrotten gav också avkoppling och rekreation och utgjorde en fristad skild från övriga vardagssysselsättningar, där möjligheter fanns att visa upp andra sidor av sig själv. Att tävla framstår inte som det allra viktigaste för alla, utan snarare något som tillhör verksamheten, som var självklart och något man måste acceptera och lära sig hantera. Ett viktigt, men något oväntat, resultat var att den kategori ungdomar, som vi hade för avsikt att intervjua, nämligen de som tränade ett fåtal gånger per vecka, var mycket svår att få tag i. Flertalet av de intervjuade ungdomarna tränade flera gånger i veckan, och inte sällan i fler idrotter. Uppenbarligen var de starkt engagerade i sitt idrottande och hade också varit det länge. Frågan kvarstår således; finns de ungdomar i sena tonåren, som tränar en till två gånger i veckan inom idrottsrörelsen? En fortsatt forskning får besvara frågan i vilken omfattning idrotten är öppen för ungdomar med olika ambitionsnivåer och bakgrundsförhållanden. I detta sammanhang måste också en djuplodande diskussion föras om begreppen elit respektive bredd.

Ämnesord

MEDICIN OCH HÄLSOVETENSKAP  -- Hälsovetenskap -- Idrottsvetenskap (hsv//swe)

MEDICAL AND HEALTH SCIENCES  -- Health Sciences -- Sport and Fitness Sciences (hsv//eng)

Nyckelord

Sports

Idrott

Publikations- och innehållstyp

vet (ämneskategori)

rap (ämneskategori)