Hellre promenad med mamma än smygfilmning

• Vi vill gärna tro att allt som är naturligt är bra, och bortse från det faktum att naturen bryter ner människor på samma sätt som den bryter ner allt annat levande. Som unga kan vi några år till betrakta detta faktum på avstånd. Frågor kring äldre och åldrande kan relativt länge begränsas till debatter om konkurrensutsättning av offentliga omsorgsalternativ eller vinster i välfärden, åtminstone till den dag då våra föräldrar behöver vård och omsorg. I min egen hemkommun har man genomfört ett försök med äldreomsorg i form av övervakningskameror i hemmet. Här räcker fantasin till för ett ideologiskt argument. Hur lyder det? Jo, det känns tryggare att bli kameraövervakad i sängen än att en person från hemtjänsten kommer och stör nattetid! Äldre med demenssjukdom tillfrågas inte om kameraövervakning, så här handlar det om personer med full förmåga att använda hemtjänstens larmsystem. Varför dessa behöver kamera-övervakning framgår inte av rapporteringen i lokalpressen. Den berättar istället om hur positiv respons de första försöken med kameraövervakning har fått. Men den äldre kvinna som intervjuas lägger till att det inte får innebära färre mänskliga kontakter. Från medias sida tycks det då och då finnas ett engagemang för frågor om vårdkvalitet. Mest intensiv blir dock rapporteringen när det gäller brist på kvalitet, helst vårdskandaler. Förvirrade avklädda personer utan möjligheter att själva ge sitt godkännande visas upp för en häpen allmänhet. Men var är diskussionen om integritet och etiska gränser för god journalistik när enskilda individer inte själva kan ta ställning till att medverka i reportage som avslöjar brister i äldrevården? Något som brukar få stor medial uppmärksamhet är när ett vårdbiträde tappat tålamodet och sagt eller gjort något olämpligt som spelats in i smyg. Sådana reportage kryddas gärna med utsagor från familjemedlemmar som berättar att ”mamma har inte fått komma ut på ett halvår”. Vad vill jag egentligen ha sagt med detta? Kanske att frågan om vad naturen gör med oss i livets slutskede innehåller en plågsam existentiell dimension som vi väljer att blunda för. Därför skapar vi syndabockar, precis som jag gör nu när jag berättar om märkliga saker i min egen hemkommun. Självklart bör vi fortsätta att ställa höga krav på äldreomsorgen, och lika självklart måste vi reagera på missförhållanden. Men om vi bara letar efter fel hos vårdgivare, biståndsbedömare och vårdbiträden finns det en risk att vi missar det mest väsentliga. Om vi vågar öppna ögonen för naturens gång kommer vi inte längre att kunna avfärda äldre som avskilda från oss själva, och göra halt vid de frågor som jag hittills har nämnt. Fortare än vi idag kan föreställa oss kan vi själva vara i samma situation som den dementa människa som idag hasar över TV-rutan. Jag tror att det finns många frågor kring äldre och åldrande som då kommer att öka i angelägenhetsgrad. Varför varierar t.ex. tillgången till bromsmediciner med olika läkares åsikter om bromsmediciners effektivitet? För en god äldreomsorg är det förstås också angeläget att lyfta fram vårdbiträdenas arbete som en viktig samhällsinsats. Istället för att smygfilma kan man kanske själv ta ut lilla mamma för en promenad!

Nyckelord

Integrated Caring Science

Integrerad vårdutveckling

Publikations- och innehållstyp

pop (ämneskategori)

art (ämneskategori)